Alexander Wilhelm Bergsten och hans värld

nils edling
det sig om 691.000 kr och tre år senare beviljades
17 resebidrag om sammanlagt 367.000 kr.
År 2009, det senaste året som Bergstens stiftelse
beviljade anslag till sökande utanför akademien,
handlade det om 645.000 kr fördelat
på 30 mottagare. De anslagen uppvisar den
karakteristiska fördelningen med ett mindre
antal större bidrag till projekt (hösten 2009 var
det tre sådana anslag om totalt 425.000 kr) och
flera bidrag i storleksordningen 10.000–15.000
kr till konferensdeltagande, pilotstudier och
motsvarande. Utöver dessa forskningsanslag
har Bergstens donation stått för vissa särskilda
satsningar som rekryteringsstipendier för blivande
forskarstuderande och större satsning
under 1990-talet för att finansiera baltiska
doktoranders ettåriga gästforskarvistelser under
utbildningen vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Kursgården Enaforsholm
Grosshandlare Bergstens jämtländska jaktvilla
Enaforsholm ingick i donationen till akademien.
Men donatorn gjorde här vissa förbehåll.
Först skulle Maria Lindström få disponera
gården så länge hon levde, sedan skulle
läkarna ha den som vilohem. Enligt Lindström
uppkom tanken på ett vilohem för läkare
i början av 1920-talet då Bergsten var patient
hos professor Robert Bárány (1876–1936)
vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Bárány,
mottagare av Nobelpriset i medicin 1914, var
specialist på otologi, läran om örat och dess
sjukdomar, och Bergsten hade alltså sökt sig
till den förnämsta specialisten för att få hjälp
med sina allt besvärligare problem med balansen.
Som patient upptäckte Bergsten hur
hårt lasarettsläkarna arbetade och han önskade
därför ge dem tillgång till ett vilohem i
fjällmiljö. Tanken var alltså att de skulle få rekreera
sig som ”luftgäster” på samma sätt som
han själv länge gjort. 151
Akademien förvaltade således Enaforsholm
men skulle endast få tillgång till vissa byggnader.
Svenska Läkarsällskapet, missnöjt med
det låga årliga anslaget från donationen till
fastighetens underhåll, valde att tacka nej till
gåvan och därmed tillföll ansvaret för hela gården
akademien. I sitt brev förtydligade Lindström
givarens intentioner och betonade att
egendomen inte fick förstöras av fjällturismens
exploatering med styckning och sportstugebebyggelse.
Den ”vandalisering och förvanskning”
som drabbat Storlien önskade Bergsten
till varje pris motverka, framhöll Lindström.
Gården skulle ”bevaras i samma skick och
anda som då han själv benyttade den”. Den
kunde användas som vilohem ”för dem, som
äro i Kungl. Lantbruksakademiens verksamhet
eller stå denna nära”, skrev hon vidare och
berättade att Bergsten även önskat se en mönstergård
eller försöksstation på Enaforsholm (se
Hans Antonsons och Kjell Lundquists artiklar
i denna bok). 152 I april 1940 avled Maria Lindström
och den gamla nyttjanderättsklausulen
upphörde därmed att gälla. Men frågan var
vad universalarvingen skulle göra med sin donerade
egendom.
Under beredskapsåren och de första efterkrigsåren
genomfördes endast smärre underhållsarbeten.
153 Våren 1947 tillsatte akademiens
förvaltningskommitté en kommitté med uppdrag
att utarbeta en plan för egendomens användning
som vilohem och försöksjordbruk i
enlighet med donatorns önskemål. Drivande i
arbetet var professor Gunnar Torstensson som
etablerade samarbete med både Skidfrämjandet
och Svenska Turistföreningen. Han fungerade
under många år som akademiens tillsynsman
och ledde arbetet med att skapa en
friluftsgård, ett semesterhem för studerande
vid lantbrukets skolor och högskolor. Den 1
september 1949 öppnade Enaforsholm friluftsgård
med cirka 60 bäddar i huvudbyggnaden
och några småstugor för uthyrning.
Friluftsgården, en icke-kommersiell pensionatsrörelse,
har varit en av verksamheterna
vid egendomen. Dess målgrupp utvidgades
snart från studerande inom de areella näringarna
till att inkludera lägerskolor i Svenska
Turistföreningens regi och militära kurser,
kunder som Torstensson lockade till Enafors-
46 a.w. bergsten