Alexander Wilhelm Bergsten och hans vÃ¤rld

Alexander Wilhelm Bergsten 

och hans värld 

nils edling 

grosshandlare a.w. bergstens donation 

är den största som Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien 

har fått förtroendet att förvalta. 

Dess värde uppgick vid mottagandet år 

1937 till över 800.000 kr i främst aktier, lågt 

värderade enligt tidens börskurser, och därtill 

kom egendomen Enaforsholm i västra Jämtland. 

I dag uppgår stiftelsens förmögenhet till 

ca 100 miljoner kr och avkastningen översteg 

år 2011 fem miljoner kr. Medlen från Stiftelsen 

Alexander Wilhelm Bergstens donationsfond 

har många användningsområden: de bekostar 

ett årligt pris för framstående insatser inom 

de areella näringarna, belöningar till praktiker 

och en lång rad olika slags anslag till lantbruksvetenskaplig 

forskning. Avkastningen 

har tidvis även bidragit till att finansiera delar 

av akademiens egen verksamhet. I dag utgör 

detta donationsfondens viktigaste ändamål. 

Vem var Alexander Wilhelm Bergsten? 

Hur såg hans liv ut? Vad ägnade han sig åt? De 

enkla frågorna ska besvaras i detta kapitel. Avsikten 

är för det första att skildra Bergstens liv 

och karriär och för det andra att sätta in familjehistorien 

och personbiografin i ett historiskt 

sammanhang. Det handlar således både om 

hans verksamhet och om de olika miljöer han 

verkade i. Tyngdpunkten ligger här på mannen 

och verket medan stiftelsen står i centrum 

i min bok om akademiens samtliga donatorer 

och deras stiftelser, De areella näringarnas välgörare. 

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien 

och dess donatorer (2010). 1 Bergsten har såvitt 

bekant inte lämnat efter sig några skriftliga 

dokument, inga privata brev, inga nedtecknade 

minnen där händelser och synpunkter 

återges och ingen särskild avsiktsförklaring 

som klargör varför akademien blev det utvalda 

föremålet för hans välvilja. Handlingar 

från hans företag saknas också. Det är alltså 

en tämligen anonym person det handlar om 

och den följande framställningen lägger pussel, 

plockar bitar från olika håll i syfte att ge 

en bredare bild av donatorn. Akademien har 

genom åren vårdat och hyllat minnet av sin 

store välgörare och två bidrag i den egna tidskriften, 

en biografisk skiss till 100-årsdagen av 

Bergstens födelse och en uppsats om Enaforsholms 

historia, ger många viktiga uppgifter. 2 

Men särskilt den förra är översiktlig, och här 

ska bilden breddas med målet att den okände 

stordonatorn framträder i helfigur. 

Den skånska barndomen 

Alexander Wilhelm Bergsten föddes den 19 

november 1855 på gården Åby nr 2 i Gråmanstorps 

socken, i dåvarande Kristianstads län. 3 

Han hade två äldre syskon: Andreas, född i 

december 1851, och Rudolf med födelsedatum 

i oktober 1853. Deras far hette Jöns Peter 

Bergsten och härstammade ursprungligen 

från Östra Ljungby, grannsocknen i norr, där 

hans far var handlande. När yngste sonen föddes 

hade fadern just passerat 50-årsstrecket. 

Till Gråmanstorp hade han anlänt i november 

a.w. bergsten 1

nils edling 

A.W. Bergstens tre huvudsakliga vistelseplatser, Skåne med socknarna öster om Helsingborg, Stockholm 

samt Jämtland med Åre socken. Järnvägen mellan Malmö och Östersund är inritad. För dess sträckning 

väster om Östersund, se Jämtlandskartan på s. XX. På kartan är också Inlandsvägen mellan Värmland 

och Norge via Jämtland inritad. Beslutet om dess anläggande skedde vid 1812 års riksdag. Upprättad av 

Hans Antonson. layout: AKT-landskap 2005. 

A.W. Bergsten’s three principal places of residence: Skåne, in the parishes east of Helsingborg, Stockholm 

and, in Jämtland, the parish of Åre. The Malmö-Östersund railway line is plotted. For the same line 

west of Östersund, see the map of Jämtland on p. XX. The map also shows the Inland Way between 

Värmland and Norway via Jämtland. That road was built by resolution of the 1812 Riksdag. Compiled by 

Hans Antonson. layout: AKT-landskap 2005. 

2 a.w. bergsten

alexander wilhelm bergsten och hans värld 

Dåtidens Åby by låg norr om Klippan och söder om Bäljane å. På kartan syns minst 13 kringbyggda 

skånegårdar och ett 20 tal friliggande byggnader varav några ligger på rad utmed vägen åt sydöst 

och inte torde utgöra regelrätta lantbruk. källa: Skånska Rekognoceringskartan 1812–20, blad IÖ 200. 

Fältmäteribrigaden, 1986. 

Åby village at this time was north of Klippan and south of the Bäljane river. The map shows at least 13 

quadrilateral Skåne farmsteads and 20 or more freestanding buildings, some of them lined up along the 

road leading southeast and unlikely to have been proper farms. source: Skånska Rekognoceringskartan 

1812–20, sheet IÖ 200. Fältmäteribrigaden, 1986. 

a.w. bergsten 3

nils edling 

1850 från Björnekulla, grannsocknen någon 

mil västerut som i dag rymmer tätorten Åstorp. 

J.P. Bergsten var lantbrukare, i längderna 

står han som inspektor och i Björnekulla hade 

han arrenderat gården Vallaröd. 4 Han var då 

fortfarande ensamstående. Några månader efter 

flytten, i februari 1851, gifte sig J.P. Bergsten 

och Ingri Lundcrantz, född i Kristianstad 1822 

och dotter till en ogift tjänsteflicka. Hennes 

fulla namn var egentligen Robertina Edvardina 

Ingri Isoline (ibland Esoline), men senare 

ersatte hon själv den rika namnfloran med 

Ingeborg. För enkelhetens skull används det 

namnet här. Ingeborg Lundcrantz växte upp 

som fosterdotter hos prästen Petter Magnus 

Lindberg (1791–1865) och hans hustru Lovisa 

Ask (1789–1866). Prästen var sannolikt hennes 

morbror. Om honom, 1847 utnämnd till kyr- 

Klippans pappersbruk i Gråmanstorps socken från början av 1800-talet. Bruket, formellt grundat 1573, 

anses vara landets äldsta. Det hade vid seklets mitt ca 100 arbetare, varav hälften var kvinnor. Råvaran 

i pappersproduktionen utgjordes länge av lump och tillverkningsprocessen innehöll flera inslag av hantverk. 

Skogsråvaran tog över under 1800-talets andra hälft då tillverkningen revolutionerades. Den stora 

moderniseringen av bruket i Klippan genomfördes under den danskfödde brukspatronen Christian Bock 

(1818–1885), brukets ägare 1853–85. Det var han som 1879 anställde Rudolf Bergsten (1853–1932) 

som brukets agent, dess resande försäljare och representant gentemot kunderna inom tidningsvärlden. 

Bruket låg halvannan kilometer från byn Åby, socknens givna mittpunkt, där J.P. och Ingeborg Bergstens 

yngste son Alexander Wilhelm föddes den 19 november 1855. Gården de arrenderade, hemmanet Åby 

nummer 2, räknades som en av socknens mer betydande. Den låg centralt vid bygatan. Byn Åby hade 

en vida känd marknad, där låg gästgiveri och tingshus och i mitten av 1850-talet öppnade en liten privat 

läkarpraktik i byn. Tätorten Åby-Klippan tog form under seklets sista decennier och Bergstens gamla gård 

flyttades i början av 1880-talet ut från den till affärsgata förvandlade gamla bygatan. 

Gravyren är från Ulrik Thersners praktverk Fordna och närvarande Sverige, utgivet i häften med 

början 1817. Efter Thersners död 1828 övertog 1843 dottern Thora Thersner (1818–1891) huvudansvaret 

och vid hennes död omfattade verket 91 häften med sammanlagt 364 planscher. 

4 a.w. bergsten


koherde i Brönnestad söder om Ängelholm 

och tidigt sjukledig från sin tjänst, heter det 

att det enda man senare mindes av honom i 

församlingen var att ansågs ha ägt sinne för 

humor. 5 

I juni 1851 flyttade den nygifta Ingeborg 

Bergsten från den lindbergska prästgården 

till sin make på hemmanet Åby i Gråmanstorp. 

6 Gården som de övertog ägdes av John 

Ask (1785–1855), arrendator på Bjärsgårds säteri 

1838–1855 och bror till prästfrun i Brönnestad. 

Och John Asks son, namne och arvtagare, 

själv arrendator av den större Åbygården, 

stod fadder när yngste sonen döptes den 27 

november 1855. Bjärsgårds säteri, ett fideikommiss 

tillhörande ätten Gyllenstierna och som 

ägarna själva tog över driften av 1856, utgjorde 

den ena stora egendomen i socknen. Klippans 

pappersbruk var den andra. Bruket, landets 

äldsta och då fortfarande ledande pappersproducent, 

hade börjat förvärva egendomar 

redan före enskiftet (påbörjat 1812) och var en 

expansiv jordägare. 7 Godset och bruket ägde 

alltså stora delar av socknens marker, men Åby 

nr 2 var ett av flera skattehemman. I dag är 

den ursprungliga gården helt utplånad och på 

dess marker utbreder sig Klippans centrum. 

Före skiftesreformerna låg gårdarna i Åby 

utspridda mellan kärrmarkerna och till varje 

hemman hörde rätt betydande våtmarker. Det 

centralt belägna hemmanet nummer 2, ett av 

de större i byn, behöll sina ägor odelade genom 

skiftet. 8 

Byn Åby, socknens givna mittpunkt, var 

känd för sin stora marknad och där låg både 

tingshus och gästgiveri. Men byns expansion, 

dess omvandling till samhället Klippan, kom 

först efter 1860 med brukets utvidgning och 

med järnvägens ankomst 1875. Själva bruket 

hade cirka 100 arbetare på 1850-talet, varav 

hälften kvinnor, när socknens folkmängd 

klättrade mot 1 300 invånare. Vid sekelskiftet 

1900 uppgick motsvarande tal till ungefär 

400 respektive 2 700 personer. 9 

Lantbrukarfamiljen Bergstens tid i Åby 

blev mycket kort. Redan 1856 gick flytten 

till grannsocknen Vedby och byn Ankarlöv. 

Enligt husförhörslängden flyttade de till gården 

nr 1, men denna hade blivit lågornas rov 

tio år tidigare då två personer omkom och 

var sedan dess sammanslagen med granngården 

Ankarlöv nr 3. Denna stora gård, som 

Bergsten köpt för det högst betydande beloppet 

25.000 riksdaler riksgäld, blev alltså den 

nya hemvisten. 10 Knappt hade de hunnit installera 

sig där förrän J.P. Bergsten insjuknade, 

och han dog i Helsingborg den 25 juni 1857. 11 

I minnesorden från 1955 får hans död inleda 

en mörk tid, och det måste givetvis ha varit 

svårt för barnen att förlora sin far och för ma- 

opposite page: The Klippan paper mill in the parish of Gråmanstorp, dating from the beginning of the 

19th century. Officially founded in 1573, it ranks as the oldest in Sweden. At mid-century it had about 100 

workers, half of them women. Rags remained the input commodity for a long time, and several stages of 

the production process were hand-crafted. Production was revolutionised in the second half of the 19th 

century, when pulpwood superseded rags. Klippan underwent a major modernisation under Danish-born 

Christian Bock (1818–1885), who owned the mill from 1853 till 1885. It was he who in 1879 hired Rudolf 

Bergsten (1853–1932) as the mill’s agent, its travelling salesman and representative vis-à-vis newsprint 

customers. The mill was 1.5 km from Åby, the obvious fulcrum of the village, where J.P. and Ingeborg Bergsten’s 

youngest son Alexander Wilhelm was born on 19th November 1855. The farmstead they leased, 

designated Åby No. 2, ranked among the more eminent in the parish, with a central location overlooking 

the village street. The village of Åby had a widely known market, a hostelry and a courthouse, and small 

private medical practice was opened there in the mid-1850s. The Åby-Klippan conurbation took shape 

in the closing decades of the century, and at the beginning of the 1880s Bergsten’s old farmstead was 

moved away from the old village street, which had now turned into a shopping street. 

This engraving comes from Ulrik Thersner’s illustrated work Fordna och närvarande Sverige (“Sweden 

past and present”), which appeared by instalments from 1817 onwards. Thersner died in 1828, and in 

1843 his daughter Thora Thersner (1818–1891) took charge of the publication. When she died the work 

numbered 91 fascicles with a total of 364 illustrated plates. 

a.w. bergsten 5

nils edling 

Rössjöholm vid Hallandsåsens sydsluttning i Tåssjö socken. Godset, som fick sin nuvarande 

form under 1700-talet, imponerade på många besökare. Linné beskrev lyriskt egendomen i sin 

Skånska resa och drygt 100 år senare skrev Gustaf Ljunggren i Skånska herrgårdar (1863): 

”Den är ett av dessa ställen, som vår längtan avmålar för oss uti ögonblick, då världen kännes 

tyngre, människan mindre och livet haltlösare än vanligt.” Till Rössjöholm, som ägde ett stort 

antal arrendegårdar och helt dominerade hemsocknen, kom makarna Ingeborg Lundcrantz 

och Carl Ernst Netzler med hennes tre söner hösten 1858. De stannade där i två år. Året före 

deras ankomst hade godset fått nya ägare i den danska adelsfamiljen Rosenörn-Lehn, än i 

dag godsets ägare. 

Förlagan till denna gravyr gjordes år 1817 av fältmätaren och kartografen Ulrik Thersner 

(1779–1828) för hans verk Fordna och närvarande Sverige där den också publicerades. 

Gravyren är fyra år yngre och utförd av hans medhjälpare Karl Fredrik Akrell (1779–1868), 

ledamot av Kungl. Lantbruksakademien från 1812 och ordförande i dess statistiska avdelning 

1813–55. 

Rössjöholm, on the south slope of the Hallandsåsen ridge in the parish of Tåssjö. Many visitors 

were impressed by this estate, which in its present form dates from the 18th century. 

Linnaeus penned a lyrical description of it in his Skånska resa (“Skåne journey”), and just 

over a hundred years later, Gustaf Ljunggren, in his Skånska herrgårdar (“Manor houses of 

Skåne”, 1863), wrote: ”It is one of those places which our wistfulness depicts to us at moments 

when the world feels more burdensome, mankind smaller and life more empty of content than 

usual.” Rössjöholm had a large number of leasehold farms and dominated its home parish 

completely. Ingeborg Lundcrantz and her husband Carl Ernst Netzler came, with her three 

sons, to live there in the autumn of 1858. They stayed for two years. One year before they arrived, 

the estate had acquired a new owner in the Danish aristocratic family of Rosenörn-Lehn, 

and it has remained in their hands to this day. 

The drawing for this engraving was made in 1817 by field surveyor and cartographer Ulrik 

Thersner (1779–1828) for his Fordna och närvarande Sverige, in which it was published. The 

engraving is four years younger and was executed by his assistant Karl Fredrik Akrell (1779– 

1868), who was elected to membership of the Royal Academy of Agriculture and Forestry in 

1812 and was chairman of its statistical department between 1813 and 1855. 

6 a.w. bergsten


kan att bli lämnad ensam med ansvaret för tre 

småpojkar. Hennes nye make, knappast ”någon 

större personlighet” och oförmögen att 

stanna längre tid på en plats, får i minnesteckningen 

bära skulden för en olycklig och rotlös 

barndom. 12 För det första kan det konstateras 

att få konkreta belägg stöder påståendet om 

dels den olyckliga barndomen (ett omdöme 

som upprepas i minnesartikeln), dels styvfaderns 

ansvar i sammanhanget. För det andra 

hade familjen Bergsten redan flyttat åtminstone 

en gång innan Netzler kom in i bilden. För 

det tredje, och detta bör man komma ihåg, 

präglades inte landsbygden av någon allmän 

rotfasthet. Bilden stämmer illa för äldre tider 

och den passar än sämre på 1800-talets Sydsverige. 

13 Folk flyttade flitigt, inte minst gällde 

det lantbrukets arbetare. Även uppåtsträvande 

arrendatorer som Bergsten och Netzler, på 

jakt efter ett bättre arrende eller en egen gård, 

kunde uppvisa god rörlighet. Att byta bosättningsort 

utgjorde alltså i sig inget onormalt 

och flyttningsbenägenheten säger i sig inget 

om moral och karaktär. Under det dåliga året 

1868 hade exempelvis Helsingborg 532 registrerade 

utflyttningar i en stadsbefolkning som 

uppgick till ca 9 000 personer. Majoriteten 

flyttare var ensamstående och flertalet höll 

sig inom Skåne. 14 Södra Sverige såg även en 

omfattande arbetsutvandring till metropolen 

Köpenhamn och lantbruket på öarna. Ett 

betydligt mindre antal danskar reste åt andra 

hållet. 15 Netzler hörde till dem. 

Carl Ernst Netzler (ibland Ernst Carl) 

föddes 1816 i den danska staden Flensburg i 

Schleswig i en tyskspråkig familj. Han kom 

till Sverige 1851 som arrendator av gården Tinkarp 

i Helsingborgs landsförsamling. Den 

hörde, likt gruvorna med samma namn, till 

godset Krapperup. 16 Efter fem år lämnade han 

gården och flyttade in hos sin bror i staden. 

Hans bror Fritz Netzler (1806–1881) hade korsat 

Sundet redan 1834. Som ung läkare hade 

han hörsammat vädjandena från de svenska 

myndigheterna om hjälp under koleraepidemin. 

Han stannade kvar, mottog som belöning 

för sina insatser rätten att utöva läkaryrket 

utan svensk examen, tog senare en sådan 

och tjänstgjorde från 1848 som stadsläkare 

i Helsingborg. 17 Doktor Netzler kom att bli 

en betydande och betrodd man i staden, och 

det är inte osannolikt att hans etablerade position 

lockade inspektor C.E. Netzler att pröva 

lyckan i grannlandet. I varje fall torde kontakten 

bröderna emellan ha varit en faktor i 

sammanhanget. 

Änkan Ingeborg Lundcrantz och C.E. Netzler 

gifte sig i april 1858 och hösten samma år 

flyttade familjen till Rössjöholms gods i Tåssjö 

socken vid Hallandsåsens sydsluttning. 18 

Netzler blev förvaltare på denna stora egendom 

med sammanlagt ett par tusen hektar 

åker och äng, mer än 50 underlydande gårdar 

och torp samt avsevärda egna skogstillgångar. 

Godset, som helt dominerade socknen, hade 

1857 fått nya ägare i den nyinflyttade danska 

adelsfamiljen Rosenörn-Lehn, än i dag godsets 

ägare. 19 Rössjöholm bör ha varit en attraktiv 

anställning för en uppåtsträvande man. 

Godset synes tidigare inte ha varit i bästa skick 

men de nya ägarna lade ner stora resurser på 

att återställa det, inte minst satsade man på 

skogsplantering. 20 Varför Netzler med familj 

redan 1860 drog vidare till Getinge i Halland 

är därför obekant, och till vilken egendom de 

flyttade är också okänt eftersom längderna 

saknas. Men bara något år senare vände de 

åter till Skåne och Netzler tog nu tjänst vid 

järnvägen. 

Järnvägsbyggandet, banornas sträckning 

och finansiering, var en stor fråga både på nationell 

nivå och lokalt runt om i landet. 21 Det 

handlade ju om mycket stora investeringar 

och det gällde så att säga att haka på innan tåget 

gick. Med riksdagsbeslutet 1856 hade Malmö 

angivits som slutstation för den planerade 

södra stambanan och för helsingborgarna stod 

frågan hur staden skulle knytas till banan. Efter 

ingående överläggningar fastnade man för 

anslutningen till Eslöv och sommaren 1865 

invigdes förbindelsen från Helsingborg via 

Billeberga till Eslöv, Skånes första järnväg 

a.w. bergsten 7

nils edling 

Bergsten målade hela livet. Denna lilla medaljong 

skänkte hans jurist John Strandberg (1880–1968) 

till Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien år 

1963. Den är odaterad men antagligen målad i 

Stockholm, kanske ett motiv som Bergsten fångat i 

farleden utanför villan på Djurgården. Strandberg 

var direktör i fondkommissionärsfirman Georg 

Strandberg som skötte Bergstens placeringar och 

han fungerade även som en av donatorns testamentsexekutorer. 

Han var även aktiv i Svenska Naturskyddsföreningen. 

Gåva till KSLA. 

Bergsten was a lifelong painter. This small medallion 

was presented to KSLA in 1963 by his lawyer, 

John Strandberg (1880–1968). It is undated but 

was presumably painted in Stockholm, depicting 

perhaps a scene from the shipping lane Bergsten 

could see from his villa on Djurgården. Strandberg 

was a director of the Georg Strandberg firm of 

stockbrokers which handled Bergsten’s investments, 

and he was one of the executors of the benefactor’s 

will. He was also an active member of 

what is now the Swedish Society for Nature Conservation. 

Presented to KSLA. 

bortsett från den statsfinansierade stambanan. 

Några år senare, 1874–75, byggdes den ekonomiskt 

sett viktigare linjen över Bjuv, Åstorp 

och Klippan till Hässleholm, och under 

1880-talet fullbordades förbindelsen till Göteborg. 

Dessa banbyggen var enskilda projekt 

där lokala aktörer som köpmän, fabrikörer 

och storgodsägare hade betydande inflytande, 

och intressenterna täckte även en god del av 

riskerna i aktiebolagen. För dessa investerare, 

ofta med engagemang i den lönande exporten 

av produkter som havre, där Helsingborg intog 

första platsen, och senare smör, utgjorde 

järnvägen den stora framtidssatsningen. Och 

allmänt sett var Skånes lantbrukare, inte minst 

betodlarna, ivriga järnvägsbyggare. 22 

När Netzler bytte karriär kan man anta att 

de ljusa framtidsutsikterna spelade in, och det 

är inte heller osannolikt att hans bror stadsläkaren 

hade mer än ett ord i laget när han 

anställdes som stationsbokhållare. Doktor 

Netzler satt nämligen i styrelsen för järnvägsbolaget. 

23 Men, och det låter som en invand 

refräng, inspektor Netzler lämnade 1868 järnvägen 

för hemmanet Ankarlöv i Vedby, alltså 

samma gård som paret Bergsten förvärvat 1856. 

Efter fyra år där bar det av till Västra Sönnarslöv 

och två år senare till Kvidinge. Där blev 

de faktiskt kvar. 24 Paret Lundcrantz-Netzler 

slog sig till ro i den lilla tätorten invid järnvägen 

till Hässleholm som i början av 1870-talet 

bestod av närmare 50 fastigheter och ca 250 

invånare. I Kvidinge fanns en del småindustri, 

till exempel fabrikation av skrivböcker med 

papper från Klippan, och en lång rad hantverkare. 

25 Paret innehade en av gårdarna i byn, 

men de verkar inte ha ägt den. Senare, efter 

hustruns död, bodde Netzler kvar i socknen 

men han hann med att flytta mellan olika gårdar 

några gånger. De tre fostersönerna var då 

sedan länge utflugna. 26 

Som elev i Helsingborg 

och Höganäs 

Vårterminen 1865 inträdde den nioårige gossen 

Alexander Wilhelm Bergsten i Högre 

Elementarläroverket i Helsingborg. Hans 

båda äldre bröder hade börjat där ett halvår 

tidigare. 27 Läroverket, med ett nytt hus invigt 

1863, hade omkring 200 elever och, som sig 

bör, en god uppsättning mer eller mindre originella 

lärare. 28 De äldre bröderna, som båda 

8 a.w. bergsten


valde reallinjen medan yngsta brodern läste 

latinlinjen, förefaller av katalogens rangordning 

ha haft tunga skolår, och under sina första 

tre terminer gick Alexander Wilhelm och 

hans två år äldre bror i samma förberedande 

klasser. De två äldre bröderna avbröt också sin 

skolgång 1867–68 medan Alexander Wilhelm 

fortsatte till och med vårtterminen 1871. De 

första åren, till och med tredje klass, tillhörde 

han de bättre i sin kull, senare föll placeringen 

och han strävade på i den femte klassens olika 

avdelningar under hela sex terminer. Bergsten 

tog aldrig studenten, ett tydligt tecken på att 

han inte skulle läsa vidare. Att avbryta läroverksstudierna 

var inte alls ovanligt, tvärtom 

snarare brukligt i familjer där sönerna förväntades 

gå ut i förvärvslivet. År 1877 hade endast 

tre procent av den manliga ungdomen i 

åldern 10–18 år förmånen att gå i läroverk, och 

lantbrukarsöner var sällsynta i klassrummen. 

Att alla tre sönerna fick möjlighet att gå i läroverket 

bör därför ses som en medveten satsning 

på barnens framtid från makarnas sida. 29 

Under de första skolåren bodde hela familjen 

i Helsingborg och senare, när föräldrarna 

flyttade till Vedby, Västra Sönnarslöv och Kvidinge, 

verkar yngste sonen ha stannat kvar i 

staden. Han förblev skriven hos föräldrarna 

och var, kan man anta, inneboende i Helsingborg. 

30 Adressen är obekant fram till 1871 men 

då är det Höganäs som gäller. Den sextonårige 

ynglingen anlände i december det året till 

stenkolbrytningens huvudort, till Ryd kom 

Bergsten för att ta plats som elev på apoteket. 

31 Samhället Ryd, i dag Höganäs, utgjorde 

medelpunkten för gruvdriften som Höganäs 

stenkolsbolag bedrev. Där låg huvudkontoret, 

posten och telegrafstationen bredvid handelsbodarna. 

Stenkol utgjorde den ena produkten, 

men viktigare var leran som omvandlades 

till bland annat tegel, kloakrör och stengods i 

bolagets olika anläggningar. Under det tidiga 

1870-talet pågick en stenkolsboom med jakt på 

nya fyndigheter och spekulation, och mycket 

folk var i farten. Bruket ägde 500–600 arbetare 

och de kringliggande socknarna räknade sammanlagt 

över 11 000 personer. Kolbrytningen 

satte sin prägel på hela bygden. 32 

Bergsten, som återvände till Helsingborg 

redan 1872, hade nog ganska spännande år 

som apotekselev. De båda städerna led, likt 

flera andra kuststäder, ingen brist på infektionssjukdomar 

och även epidemier förekom, 

till exempel dräpte koleran tio procent av 

invånarna i Höganäs sommaren 1873. 33 Fyra 

läkare och lika många barnmorskor verkade 

i Helsingborg och där fanns det gamla apoteket, 

etablerat redan 1676 men döpt till Kärnan 

först 1880. Apoteken var enskilda inrättningar 

där ramarna sattes av apotekarreglementet 

och där priser, vikter och gifthantering också 

övervakades genom särskilda förordningar. De 

privatägda apoteken hade även monopol på 

droghandeln. För att inneha ett apotek krävdes 

ett kungligt tillstånd och i landet fanns i 

mitten av 1870-talet knappt 190 sådana privilegier 

och dessutom drygt 40 enklare förråd 

och filialer. Höganäs tillhörde den sistnämnda 

kategorin. 34 Utbildningen till apotekare, ett 

exklusivt manligt yrke, var ännu decentraliserad 

och elever antogs av apoteksinnehavarna 

utan medverkan av offentlig myndighet eller 

utbildningsinstitution. Apotekaren ombesörjde 

själv elevens grundläggande teoretiska 

och praktiska utbildning som avslutades med 

en farmacie studiosi-examen, vilket ungefär 

motsvarar dagens farmacie kandidatexamen. 

Därmed var halva utbildningen avklarad för 

den blivande apotekaren, och i fortsättningen 

väntade vidare praktisk förkovran på apotek 

och högre teoretiska studier vid Farmaceutiska 

institutet i Stockholm inför själva apotekarexamen. 

När denne väl bestått provet och 

mottagit sitt examensbrev kunde han söka 

och överta, det vill säga i praktiken köpa, ett 

apoteksprivilegium. Och först då skulle han 

ha rätt att kalla sig apotekare. Det var denna 

långa utbildningsgång som Bergsten påbörjat 

under 1870-talets första år. Han avlade 

sin grundexamen den 12 mars 1875 och svor 

apotekareden den 30 samma månad. 35 Detta 

ägde rum i Helsingborg där han under ut- 

a.w. bergsten 9

nils edling 

Karta över några skånska orter 

och socknar som nämns i texten. 

Kartan upprättad av Hans Antonson. 

layout: AKT-landskap 2005. 

Map showing some of the localities 

and parishes in Skåne 

mentioned in the text. Compiled 

by Hans Antonson. layout: AKTlandskap 

2005. 

bildningsåren varit inneboende hos stadens 

apotekare. 36 

Annars är inte mycket bekant om Bergstens 

ungdomsår i Helsingborg. Förutom att han 

spelade teater, så mycket är känt. Under sensommaren 

och hösten 1875 skedde två olyckor 

med dödsfall på ångbåtarna som trafikerade 

Öresund och en insamling sattes igång för 

att hjälpa de efterlevande. Den första olyckan 

inträffade i augusti då ångpannan på Helsingborg 

exploderade och dödade två man, den 

andra var hjulångaren L I. Bagers förlisning i 

början av oktober. Då omkom hela 29 personer. 

37 Efter båda olyckorna ägde insamlingar 

rum för att sörja för de efterlevande; evenemangen 

i Helsingborg i november 1875 var 

primärt avsedda att hjälpa änkan och barnen 

efter förste maskinisten på Helsingborg, 

ångaren som trafikerade routen Helsingborg- 

Malmö-Köpenhamn. På en välgörenhetsföreställning 

framförde då lokala förmågor ”Don 

Jönssons äfventyr i Spanien” och ”En natt i 

Falkenberg”, av allt att döma två lätta och lustiga 

stycken. 38 De drog fulla hus under några 

kvällar och som Don Jönsson uppträdde en 

ung medhjälpare på apoteket, provisor A.W. 

Bergsten. Stadens tidning Öresunds-Posten 

rapporterade: ”Pjeserna gingo jemförelsevis 

förträffligt, och i synnerhet hr Jönssons Trögelinska 

figur hade funnit en utmärkt representant, 

hvars komiska spel riktigt förtjuste 

publiken.” 39 Provisor kallades fullt utbildade 

apotekare som förestod någon annans apotek, 

och det är alltså inte en helt korrekt titel eftersom 

Bergsten saknade den nödvändiga högre 

examen. I sak ägde nog benämningen sin 

riktighet eftersom Bergsten verkar ha arbetat 

mesta tiden vid apotekets filial i Höganäs. 

Hösten 1877 lämnade A.W. Bergsten Skåne. 

Exakt varför han bröt upp från hembygden 

och apotekarbanan är oklart. Uppbrottet hörde 

av allt att döma inte samman med några 

planer på fördjupade farmaceutiska studier. 

Det är emellertid inte orimligt att hans mors 

död den 23 mars samma år hade en avgörande 

inverkan. 40 Med hennes bortgång bröts familjebanden; 

styvfadern levde visserligen till 1899 

men det är okänt om barnen Bergsten hade 

fortsatt kontakt med honom. Deras snara 

uppbrott kan tolkas som en brytning med 

barndomens plågoande, om nu deras styvfar 

någonsin haft den rollen. Bergstens äldste 

bror Andreas emigrerade till Nordamerika redan 

1872 medan Rudolf sökte sig till Malmö 

10 a.w. bergsten


Brunkebergs torg var den växande storstaden Stockholms nya mittpunkt. Här, direkt invid torget eller i 

dess närhet, låg de fina hotellen och restaurangerna. Här låg det gamla folckerska varuhuset och här 

samlades åkarnas droskor. Vid torget låg förstås stadens största droskstation. Bilden från 1800-talets 

sista år visar östra sidan av torget med Brunkebergspumpen, ritad av Erik Palmstedt (1741–1803) och 

ursprungligen placerad på Stortorget i Gamla stan. När vattnet där sinade flyttades pumpen i samband 

med en ombyggnad 1857 till Brunkebergstorg. Den återbördades till Stortorget i början av 1950-talet. 

Till höger i fonden börjar Malmskillnadsgatan och i det nedre hörnet mynnar Malmtorgsgatan där Firma 

Bergsten & Ernst hade sina lokaler 1894–1934. Bergstens första adresser i staden, de enkla hotellen på 

Norra Smedjegatan, låg bara ett kvarter åt höger. Den märkliga ”byggnadsställningen” är telefontornet, 

invigt 1887. Det uppfördes av Stockholms allmänna telefon aktiebolag, vanligen kallat ”Allmänna”, ett av 

de konkurrerande bolagen som vid denna tid gjorde Stockholm till världens telefontätaste stad. Bergstens 

firma nåddes 1896 på telefonnummer 7825. foto: Okänd fotograf, original i Stockholms stadsmuseum. 

Brunkebergstorg was the new central point of Sweden’s expanding capital city. The posh hotels and 

restaurants were located in or near this square. The old Folckerska department store was located here, 

and there was also a cab rank – needless to say, the biggest in Stockholm. This picture, from the closing 

years of the 19th century, shows the east side of the square, including the Brunkeberg Pump, designed 

by Erik Palmstedt (1741–1803) and originally installed in Stortorget, Gamla Stan (Stockholm Old Town). 

The well there ran dry, and the pump was transferred to Brunkebergstorg in 1857, as part of a rebuild. It 

was returned to Stortorget at the beginning of the 1950s. Malmskillnadsgatan begins on the right in the 

background, and in the bottom corner we see the beginning of Malmtorgsgatan, where Firma Bergsten & 

Ernst was located between 1894 and 1934. Bergsten’s first addresses in town, the modest hotels in Norra 

Smedjegatan, were just one block away to the right. The odd-looking “scaffolding” is the Telephone Tower, 

inaugurated in 1887. It was erected by Stockholms Allmänna Telefon Aktiebolag, commonly known as 

“Allmänna” and one of numerous rival companies which at this time gave Stockholm the world’s highest 

telephone subscription ratio. To call Bergsten’s business in 1896 you dialled 7825. photo: Photographer 

unidentified, original in the Stockholm City Museum. 

a.w. bergsten 11

nils edling 

tre år senare. 41 De kan ha inspirerat sin yngre 

bror, eller kanske han upptäckt att ett liv 

bland recept, vågar och preparat helt enkelt 

inte passade honom. I vilket fall som helst var 

det hög tid att bege sig ut i världen. 

Ung man i huvudstaden 

Söndagen den 18 november 1877, dagen före 

sin tjugoandra födelsedag, anlände A.W. 

Bergsten till Stockholm. 42 Hans första adress 

låg vid Gustaf Adolfs torg i hörnet av Regeringsgatan, 

två hus från Grand Hôtel Rydbergs 

legendariska bar och restaurang, stället för 

alla som ville synas i Stockholm. Bergstens 

logi, ett enklare privathotell, hade en annan 

och väsentligt mer modest karaktär, och det 

var på sådana mindre hotell och pensionat 

han bodde de första åren. Från 1878 till 1882 

logerade Bergsten på Norra Smedjegatan, en 

parallellgata till Regeringsgatan som löpte 

från den brant backiga Hamngatan i riktning 

mot Slottet. 43 På den trånga gatan, kantad av 

tillbyggda 1700-talshus, låg flera hotell och 

pensionat bredvid hantverkarnas små verkstäder 

och privatbostäder av skilda slag. Det var 

en föga fashionabel adress, gatan har i stället 

beskrivits ”som en serveringsgång eller som 

en skymd och halvmörk korridor” bakom 

Brunkebergstorgs festlokaler och fina hotell. 44 

Vid gatan låg den katolska kyrkan och många 

samtida förknippade säkert adressen med den 

svåra olyckan i maj 1866 då 21 byggnadsarbetare 

dog när det halvfärdiga kyrktornet störtade 

samman. Något nytt torn uppfördes aldrig. 

Framåt sekelskiftet förföll gatan, då ökänd för 

sina sjaskiga hotell och prostituerade. 45 Gatan 

försvann helt och hållet i om med regleringen 

av Norrmalm och i dag tornar Gallerians köpcentrum 

upp sig där. 

På ett litet hotell, ”har rum för resande” 

står det antecknat i mantalslängden, i hörnet 

av Norra Smedjegatan och Herkulesgatan (då 

ofta kallad Hercules Backe) hade Bergsten sin 

fasta punkt under några år i början av 1880-talet. 

46 Läget var mycket centralt, bara en kort 

promenad över Norrbro förbi basarerna till 

Stockholms gamla kärna, Staden mellan bro- 

12 a.w. bergsten


arna, med den ledande butiksgatan Västerlånggatan 

och de många kontoren på Skeppsbron 

och de båda Nygatorna. Det brusande 

Brunkebergstorg, ett kvarter från Bergstens 

pensionat, utgjorde mittpunkten i stadens nya 

city. Allt detta väntade på den unge skåningen 

alldeles utanför porten, men det väntade inte 

bara på honom. 

Stockholm var migrationens magnet. År 

1877, Bergstens första år, anlände ca 7 000 personer, 

och tillströmningen avtog inte. Mellan 

1860 och 1900 ökade Stockholms folkmängd 

med 180 000 personer och hade vid sekelskiftet 

passerat 300 000. Inflyttningen bidrog 

förvisso kraftigt till tillväxten men förbättrade 

allmänna levnadsförhållanden med sjunkande 

dödlighet gjorde givetvis sitt till. Stockholm 

expanderade, men det var fortfarande en ganska 

liten stad. 47 Den egentliga stenstaden var 

på 1870-talet ännu begränsad till Gamla stan 

och Nedre Norrmalm. Humlegården, där det 

nya Kungliga Biblioteket invigdes 1877, låg 

i stadens utkant och Sturegatan, ett av årtiondets 

oavslutade spekulationsobjekt, ansågs 

föregående sida: Stockholmsadresser med koppling 

till A.W. Bergsten. Underlagskarta ur Nordisk 

familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi, 

1917. 1) Gustav Adolfs torg, hörnet Regeringsgatan, 

2) Norra Smedjegatan, hörnet Lilla 

Vattugatan (idag Herkulesgatan), 3) Stora Nygatan 

27, 4) Västerlånggatan 42, 5) Stallgatan, 

6) Malmtorgsgatan 6, 7) Stureplan 1 (nuvarande 

Hotell Anglais), 8) Waldemarsudde (ligger utanför 

kartbilden), 9) Hörnet Regeringsgatan och Hamngatan. 

layout: Hans Antonson. 

opposite page: Stockholm addresses with A. W. 

Bergsten connections. Underlay map from Nordisk 

familjebok. Konversationslexikon och realencyklopedi, 

1917. 1) Gustav Adolfs Torg, on the corner 

of Regeringsgatan, 2) Norra Smedjegatan, on the 

corner of Lilla Vattugatan (now Herkulesgatan), 

3) Stora Nygatan 27, 4) Västerlånggatan 42, 5) 

Stallgatan, 6) Malmtorgsgatan 6, 7) Stureplan 1 

(now Hotell Anglais), 8) Waldemarsudde (off the 

map), 9) the corner of Regeringsgatan and Hamngatan. 

layout: Hans Antonson. 

följaktligen ”avlägsen från det centrala Stockholm”. 

48 På malmarna låg fortfarande många 

en- och tvåvåningshus med rymliga gårdar 

och ekonomibyggnader, och där fanns det 

gott om trädgårdar och åkerlappar. Men nybyggnationen 

var febril; i genomsnitt uppfördes 

134 bostadshus per år 1875–1900. Byggandet, 

mycket viktigt för sysselsättningen, var 

verkligen big business med omfattande spekulation 

där många byggmästare som arbetat sig 

upp från ingenting slutade med lika lite efter 

någon av branschens återkommande krascher. 

Stockholm höll på att bli en storstad av 

europeiskt snitt, med nya stadsplaner och 

nya breda gator. Men det Stockholm som 

Bergsten mötte 1877 saknade exempelvis både 

Odengatan, Sveavägen och Birger Jarlsgatan, 

alla huvudgator som linjerades i sjuttiotalets 

nya planer och anlades under de följande årtiondena. 

Några månader före Bergstens ankomst 

hade de första hästspårvagnarna gjort 

en succéartad debut; de två linjerna vände vid 

Slussplan eftersom djuren inte orkade dra vagnarna 

upp på Södermalms höjder. Äkta hästkrafter 

och ångmaskiner stod för stadens drivkraft. 

Stockholm hade ca 7 000 civila hästar 

i tjänst hos åkerier, hyrkuskar och bryggerier, 

hos brandkår och polis samt privatpersoner. 

Centralstation vid Vasagatan hade slagit upp 

portarna 1871, nio år efter det att västra stambanan 

färdigställts och fem år efter öppnandet 

av järnvägen till Uppsala, och till kajerna 

i Gamla stan och på Riddarholmen anlöpte 

dagligen uppåt 40 ångfartyg i linjetrafik på 

Mälaren. I stadens inre farvatten tuffade samtidigt 

en mängd ångslupar i lokaltrafik mellan 

olika destinationer. 49 

Sjuttiotalets sista år såg ingen blomstrande 

konjunktur. Tvärtom hade de goda tiderna, 

industrialiseringens första starka decennium, 

avbrutits av krisen 1878–79. Nedgången, som 

gav en långsammare tillväxttakt, märktes i 

många branscher och svårigheterna var nog så 

akuta. 50 Men på längre sikt framträder de blott 

som krusningar på industrialiseringsprocessens 

stora våg av tillväxt som präglade svensk 

a.w. bergsten 13

nils edling 

ekonomi. Antalet arbetare i huvudstadens industri 

steg från långt under 10 000 år 1870 till 

35 000 fyrtio år senare. Stora verkstäder etablerades 

som Bolinders och Separator på Kungsholmen, 

Atlas vid Torsgatan och L.M. Ericsson 

vid Tulegatan. Här fanns stora bryggerier och 

en tobaksindustri, huvudsakligen förlagd till 

Södermalm, som dominerade landet. 51 Stockholm 

var också landets finansiella och kommersiella 

centrum. 

Från handelsbiträde till 

grosshandlare 

Bergsten bodde fem år på olika hotell. Förklaringen 

till de olika tillfälliga adresserna är 

enkel; han hade plats som handelsresande 

hos Firma Lundgren & Nachmanson, adress 

Stora Nygatan 27 i Gamla stan. Firman bedrev 

grosshandel i manufaktur och vitvaror. 

Manufaktur var den samlade benämningen 

på en lång rad textilprodukter medan vitvaror 

kunde beteckna både lakan, handdukar 

och inte minst underkläder. De sistnämnda 

– t.ex. nattlinnen, underklänningar, snörliv 

och korsetter – kom att utgöra viktiga varor i 

Bergstens affärsverksamhet. Det första året var 

han handelsresande, sedan handelsbiträde i 

tre år för att 1882 bli bokhållare. ”Vistas på resor 

inom landet”, står det i mantalsuppgiften 

från årsskiftet 1882–83 om handelsbokhållare 

Bergsten, och som firmans resande representant 

ägnade han sig åt att sälja tyger, spetsar, 

garner, knappar och strumpor samt underkläder 

till detaljister. 52 

Det är oklart om han medvetet sökte sig 

till textilbranschen, eller om det var affärsvärlden 

i allmänhet som lockade och tillfälligheter 

som styrde valet i detalj. Bergstens 

drömmar och ambitioner förblir dolda för 

eftervärlden. Det är möjligt att inspirationen 

kom från hans äldre bror som gjort sin debut 

i affärslivet på Kockums mekaniska verkstad i 

Malmö medan han själv fortfarande gick på 

apoteket. Sommaren 1879 anställdes Rudolf 

Bergsten (1853–1932) som försäljare på Klippans 

pappersbruk. Han blev handelsresande 

och återvände alltså till hembygden med bostad 

i Helsingborg. Under många år verkade 

han i brukets tjänst, blev mycket framgångsrik 

och titulerades grosshandlare. 53 De yngre bröderna 

kom alltså att ha i väsentliga avseenden 

parallella karriärer. Deras äldre bror Andrew 

Bergsten, så översattes förnamnet, följde i 

sina båda fäders fotspår och blev jordbrukare i 

Minnesota. Han gifte sig med en kvinna från 

det gamla landet och de fick åtminstone två 

barn. 54 

Hösten 1883 gav Överståthållareämbetet, 

stadens länsstyrelse, handlande Bergsten 

tillåtelse att bedriva agentur och kommissionsaffärer. 

55 Efter fem år hos Lundgren & 

Nachmanson blev han egen företagare med 

handelsrörelse och startade Firma Bergsten 

& Ernst med adressen Västerlånggatan 42, 1 

trappa. Den långa lärotiden var karakteristisk 

nästa sida: Stockholm hade många syateljéer. 

Augusta Lundins vid Brunkebergstorg var en av de 

största med 163 anställda några år in på 1900-talet. 

Som den samtida bilden tydligt visar sysselsatte 

konfektionsbranschen nästan enbart kvinnor och 

här syns också produktionens hantverksmässiga 

karaktär. Det förklarar även varför ”syfabrikerna” 

kunde ligga kvar i stadskärnan. Lundins ateljé 

hade en exklusiv kundkrets och försörjde societetens 

kvinnor med fin konfektion. På bilden syns 

tillskärerskor, sömmerskor och proverskor samt 

springflickan med kartong i hand. foto: Okänd fotograf, 

original i Stockholms stadsmuseum. 

next page: Stockholm had many dressmaking ateliers. 

Augusta Lundin’s in Brunkebergstorg was 

one of the largest, with 163 employees until a few 

years into the 20th century. As can be seen from 

this contemporary picture, the fashion industry employed 

almost exclusively women and production 

was very much hand-crafted, which also explains 

how the ”sewing factories” were able to stay on in 

the city centre. The Lundin atelier had an exclusive 

clientèle and kept society ladies supplied with superb 

fashion wear. Pictured here are cutters, seamstresses 

and fitters, as well as the errand girl, box in 

hand. photo: photographer unidentified, original 

in the Stockholm City Museum. 

14 a.w. bergsten


för en bransch som värderade praktiken högre 

än teoretisk utbildning. ”Att ’ta i varan’, att 

uppleva den konkret, gällde som grundläggande” 

för affärsmannen. 56 Bergstens kompanjon 

i firman hette Georg August Emil 

Ernst (1858–1942), han var tysk, född i den lilla 

staden Heinersgrün, men snart naturaliserad 

svensk medborgare. Födelseorten låg nära 

Plauen, i Vogtland i sydvästra Sachsen, som 

var en centralort för den sachsiska textilindustrin. 

”Af särskild betydelse är tillverkningen 

af spetsar, hvitvaror, kattun, muslin, moll, jaconets, 

batist och fasonerade tyger (gardiner), 

jämte hvita broderier af alla slag”, klargjorde 

Nordisk Familjebok. 57 Ernst hade arbetat som 

handelskommissionär och bokhållare hos M. 

Lublin, grosshandlare i läder och skor, och 

man kan anta att de blivande kompanjonerna 

lärt känna varandra i Gamla stans affärsvärld 

där firmorna låg vägg i vägg. Grosshandlare 

Lublin hade uppenbarligen utnyttjat hans tyska 

specialkunskaper en del och Ernst befann 

sig tidvis på resande fot i Tyskland, tillräckligt 

ofta för att myndigheterna i Stockholm skulle 

tappa bort honom. 58 Och Emil Ernst for till 

Tyskland även under 1880-talet. 

Bergsten och Ernst hade firmans kontor 

hemma hos sig, eller rättare sagt, de bodde i 

direkt anslutning till kontoret. De handlade 

med strumpor, trikåvaror, handdukar, förkläden, 

kragar, band och underkläder. Sortimentet 

var brett och senare tillkom barnkläderna. 

Kompanjonerna var skrivna på Västerlånggatan 

42 åren 1883–89, och rimligtvis var det de 

många resorna som avgjorde saken. Det föll 

sig helt enkelt praktiskt för de båda ungkarlarna 

att dela bostad eftersom de sällan var 

hemma samtidigt. Arrangemanget fortsatte 

1889–92 då de delade våning på Stallgatan på 

Blasieholmen, en förnäm adress som kanske 

hade tappat en del i status efter Villastadens 

tillkomst norr om Humlegården. 59 Under en 

a.w. bergsten 15

nils edling 

del av den tiden (1888–89) befann sig Bergsten 

i Tyskland, Österrike och Schweiz för språkstudier 

och om Ernst står senare noterat att 

han reste inom landet. 60 

Firma Bergsten & Ernst började i blygsam 

skala men såg en god tillväxt. År 1885 hade 

man tre anställda, ett biträde och två springpojkar, 

och sex år senare hade antalet vuxit 

till två handelsbiträden, tre kontorsbiträden, 

två handelselever och en springgosse samt en 

dräng. Två av de anställda var kvinnor, övriga 

sju män. Och i det nya egna hushållet ett stenkast 

från Grand Hôtel höll herrarna med två 

hembiträden. 61 Några år senare, 1894, flyttade 

firman från Gamla Stan till Malmtorgsgatan 

6 på Norrmalm. Den gatan förbinder Gustaf 

Adolfs torg med Brunkebergstorg, och läget 

var alltså mycket centralt och egentligen inte 

långt alls från den gamla adressen. Bergstens 

första rum på Norra Smedjegatan låg också 

bara något kvarter bort. Men för grosshandlarna 

ansågs det i början av 1890-talet en smula 

djärvt att lämna stadens gamla merkantila 

centrum i Gamla Stan. Detaljhandeln hade 

redan etablerat sig på Drottninggatan och 

Regeringsgatan och partihandeln följde nu 

efter. 62 På Malmtorgsgatan förblev firman i 

fyra decennier och där hade man förutom butikerna 

och serveringarna i gatuplanet andra 

grossister, banker och försäkringsbolag som 

grannar. Firman fortsatte att växa en del, år 

1896 var det elva anställda och 1902 totalt fjorton 

personer. 63 Den stigande omsättningen 

syns i ägarnas titlar. När de började 1883 var 

de handlande och den titeln behöll de i folkräkningen 

1890 för att bli grosshandlare några 

år senare. Men i den tryckta adresskalendern, 

den som folk såg och använde, titulerades de 

just grosshandlare redan från första början. 64 

Vad gjorde egentligen sådana handlare förutom 

att vila på verandorna, pimpla punsch 

och bolma på praktfulla cigarrer? Partihandelns 

köpmän utgjorde den förmedlande 

länken mellan tillverkare och detaljister. De 

företrädde utländska firmor och ombesörjde 

import och försäljning till kunder runt om i 

I Kungliga Bibliotekets stora samling av firmatryck 

finns bara ett enda som härrör från Bergstens företag. 

Det är denna fyrasidiga folder från 1930 som 

beskriver det sortiment firman hade att erbjuda 

sina detaljister. Det inkluderade strumpor, olika 

slags snörliv och än fler varianter av korsetter, nattlinnen, 

underklänningar, barnkläder, koftor, schalar, 

kragar och en mängd olika slags handdukar. 

Här saluförs över 70 olika varugrupper, från ”complets” 

och dambyxor till diverse fantasi- och sportartiklar 

och ”broderier (alla sorters)”. Generellt 

sett utbjöd grossisterna ett mycket brett sortiment till 

de många återförsäljarna. Bergsten & Ernst erbjöd 

till exempel tre olika kategorier kragar, dessutom 

olika slags kragskydd och skjortband. 

Den 11 oktober 1883 gav Överståthållareämbetet 

i Stockholm handlanden Alexander Wilhelm 

Bergsten tillstånd att idka agentur och kommissionsaffärer. 

Nu grundades Firma Bergsten & Ernst 

av Bergsten och hans tyskfödde kompanjon Emil 

Ernst. De var grosshandlare i manufaktur och vitvaror, 

vilket betyder att de sysslade med import av 

och partihandel med olika slags textilprodukter. 

Med tiden kom det främst att handla om strumpor, 

trikåvaror och korsetter för kvinnor och barn. 

Från 1883 till 1894 låg firman på Västerlånggatan 

42 i Gamla stan. Därefter flyttade man till 

Malmtorgsgatan 6 nära Brunkebergstorg och där 

låg firman till 1934. I samband med flytten från 

Gamla stan blev Bergsten ensam innehavare av 

företaget som då hade tio-elva anställda. Efter sekelskiftet 

utvidgade Bergsten verksamheten och inledde 

tillverkning av korsetter, en vara som kommit 

i ropet genom krinolinens erövring av dammodet. 

Under 1900-talets första årtionde var företaget 

16 a.w. bergsten


som störst. Åren 1908–09 hade grosshandlare 

Bergsten, han kallade sig aldrig fabrikör, över 50 

anställda, varav drygt 40 var kvinnor. Och fler än 

30 av de anställda arbetade med företagets egna 

tillverkning av korsetter. 

År 1909 sålde Bergsten firman till sin kontorschef 

Fritz Petzold (1867–1933); likt den forne 

kompanjonen Ernst var han invandrad i Sachsen. 

Petzold, från staden Schöneck i Vogtland, hade 

börjat i firman redan någon gång under 1886 eller 

1887 och var Bergstens äldste medarbetare. 

Köpeskillingen ska enligt en senare uppgift från 

hans änka Tora Petzold (1872–1961) ha uppgått 

till 350.000–400.000 kr. Under Petzolds tid minskade 

verksamhetens omfattning en del, den egna 

tillverkningen upphörde successivt under tjugotalet 

och 1934 bildades aktiebolaget Bergsten & Ernst. 

Samtidigt flyttade man från city till Hudiksvallsgatan 

i Vasastan. Ägarna utgjordes av änkan Petzold, 

hennes två söner och en H. Krauss. Företaget 

var då en renodlad liten grosshandelsfirma och av 

allt att döma brottades det med en hel del svårigheter. 

Redovisningarna i olika årgångar av handboken 

Svenska aktiebolag anger i varje fall röda 

förlustsiffror för i stort sett varje år. År 1952 köptes 

bolaget av Bredenberg & Co, ledande detaljister i 

nischen underkläder, trikåvaror och strumpor. Det 

bolaget köptes i sin tur av Kapp-Ahl och de gamla 

bolagen upplöstes. Firma Bergsten & Ernst AB, 

som varit ett helägt dotterbolag till Bredenbergs, 

upphörde formellt i och med avregistreringen i 

myndigheternas register den 20 december 1979. 

källa: Okat-samlingen, Kungliga Biblioteket, Stockholm. 

The Swedish National Library’s extensive collection 

of corporate printed matter includes only one 

item from Bergsten’s firm, namely this four-page 

folder, issued in 1930 and describing the product 

range available to the firm’s retailers. The range 

included stockings, a variety of stays and an even 

wider selection of corsets, nightdresses, petticoats, 

children’s wear, cardigans, colours and an immense 

variety of towelling. More than 70 different 

product groups are featured here, from “complets” 

and ladies’ drawers to sundry fantasy and sporting 

articles as well as “embroideries (all sorts)”. Generally 

speaking, wholesalers offered a very wide 

range of products to the many retailers. Bergsten 

& Ernst, for example, offered three different collar 

categories as well as cravats and shirt bands. 

On 11th October 1883 the Office of the Governor 

of Stockholm granted Alexander Wilhelm 

Bergsten permission to engage in agency and 

commission business. Bergsten and his Germanborn 

partner Emil Ernst now started Firma Bergsten 

& Ernst. They were importers and wholesalers of 

textile products of various kinds, eventually dealing 

mainly in hosiery, knitwear and corsets for women 

and children. 

Between 1883 and 1894 the firm was located 

at Västerlånggatan 42 in Gamla Stan (Stockholm 

Old Town). It then moved to Malmtorgsgatan 6, 

near Brunkebergstorg, and stayed there till 1934. 

Simultaneously with the move away from Gamla 

Stan, Bergsten became sole proprietor of the business, 

which now had ten or eleven employees. 

After the turn of the century he branched out into 

the manufacture of corsets, a product very much 

in demand once the crinoline had achieved paramountcy 

in women’s fashion. The firm was at its 

largest during the first decade of the 20th century. 

In 1908-09 Grosshandlare (“Wholesaler”) Bergsten 

– he never styled himself fabrikör, “Manufacturer” 

– had more than 50 employees, over 40 of 

them women and more than 30 of them employed 

on the firm’s own production of corsets. 

In 1909 Bergsten sold the business to his office 

manager Fritz Petzold (1867–1933), who, 

like Bergsten’s former partner Ernst, had migrated 

from Saxony. Petzold, from the town of Schöneck 

in Vogtland, had already joined the firm in 1886 or 

1887 and was Bergsten’s most longstanding assistant. 

According to subsequent information from his 

widow Tora Petzold (1872–1961), he bought the 

business for between SEK 350,000 and 400,000. 

During Petzold’s time the scale of the business diminished 

somewhat, in-house production gradually 

ceased in the 1920s and the firm was reconstituted 

as a limited company, Aktiebolaget Bergsten & 

Ernst, in 1934, at the same time moving from the 

city centre to Hudiksvallsgatan in the Vasastan district 

of Stockholm. The company was now owned 

by Petzold’s widow, the couple’s two sons and one 

H. Krauss. It had dwindled to a small wholesale 

concern pure and simple and would seem by all 

accounts to have had quite a number of difficulties 

to contend with. At all events, the annual accounts 

quoted in the reference work Svenska aktiebolag 

show deficits for practically every single year. In 

1952 the company was acquired by Bredenberg 

& Co, leading retailers of underwear, knitwear and 

hosiery. They in turn were taken over by Kapp-Ahl 

and the old companies dissolved. Firma Bergsten 

& Ernst AB, which had been a fully owned subsidiary 

of Bredenberg, officially ceased to exist when 

deleted from the register of companies on 20th 

December 1979. source: Okat-samlingen (uncatalogued 

collection), Kungliga Biblioteket (Swedish 

National Library), Stockholm. 

a.w. bergsten 17

nils edling 

landet. Traditionellt hade handelshusen och 

handelsagenterna även representerat svenska 

tillverkare gentemot inhemska och utländska 

kunder, men framför allt handlade det 

om import. Stockholm var en betydande 

handelsstad och alla inskeppade varor gick 

via grosshandeln. Göteborg och Stockholm 

hade ungefär lika stora andelar, 30–35 procent, 

av den kraftigt växande importen, men 

i huvudstaden dominerade importen kraftigt 

över exporten. 65 Hög specialisering och hård 

konkurrens präglade handeln, och många av 

aktörerna var relativt små. Grosshandlarna, 

populära måltavlor för skämttecknarnas och 

författarnas giftigheter, hade hög status i kraft 

av sina ekonomiska resurser. De mäktigaste av 

dem satt i affärsbankernas styrelser och styrde 

i stadsfullmäktige, och deras anseende bidrog 

till titelns popularitet. ”Litet av glansen smittade 

väl av sig även på dem som hade små 

rörelser och som gärna kallade sig grosshandlare 

fast handelsagent egentligen hade varit 

en mer adekvat benämning”, framhåller en 

modern historik över Stockholms köpmän. 66 

Samhällspositionen bidrar således till att förklara 

deras goda numerära tillväxt, som var 

tre gånger högre än stadens allmänna befolkningsökning, 

från drygt 1 000 vid sekelskiftet 

till 1 300 grosshandlare år 1914. 

Affärer en gros utgjorde en expanderande 

och lukrativ verksamhet. Med den ekonomiska 

utvecklingen följde ökade inkomster 

för nya grupper som efterfrågade nya varor, 

och konfektion var uppenbarligen en sådan 

artikel. Mellan 1900 och 1914 fördubblades 

antalet barnklädesbutiker i Stockholm, herrekiperingarna 

ökade från 30 till 60 butiker 

medan sybehörsbutikerna steg från 70 till 80 

st. 67 Dessa detaljister, och hundratals till runt 

om i landet, behövde nya varor att sälja. Här 

kom leverantörerna, grosshandlarna, in i bilden, 

och det var via stockholmsfirmorna som 

varor från utländska, främst tyska, tillverkare 

och agenturer fördes in på den svenska marknaden. 

Firma Bergsten & Ernst tillhörde inte 

de största i manufaktur- och vitvarubranschen 

och inkluderas därför inte när den apostroferade 

historiken över affärslivet i huvudstaden 

presenterar textilhandeln och dess nio största 

aktörer. 68 Men det är alldeles uppenbart att 

herrar Bergsten och Ernst var framgångsrika, 

och framgången avbröts inte 1894 när Bergsten 

blev ensam innehavare av firman. Hur uppgörelsen 

såg ut kompanjonerna emellan och varför 

den kom till stånd förblir dock obekant. 

Inget tyder på en konflikt mellan dem. I stället 

kan man notera att Bergsten inkluderade 

sin gamle kompanjon i sitt testamente från 

1922 och gav honom en årlig livränta 69 Klart 

är att det ensamma ägarskapet ökade såväl 

det egna ansvaret som möjligheterna till goda 

egna inkomster. 

Grosshandlarens viktigaste uppgift var att 

sälja till detaljisterna eller till andra firmor och 

agenter. Sortimentet måste motsvara marknadens 

efterfrågan som ständigt ändrades med 

modets växlingar från år till år och efter årstiderna. 

70 Kunskap om kundernas preferenser 

och behov, om tillgängliga varor, leverantörer 

och priser och om konkurrenternas agerande 

utgjorde därmed förutsättningar för 

en framgångsrik verksamhet. John Josephson 

(1866–1940), en samtida grosshandlare i den 

ledande firman Bendix, Josephson & Co, har 

gett en ganska ingående beskrivning av de 

olika arbetsuppgifterna i sitt företag. Fastän 

det företaget var en betydligt större aktör än 

Bergsten & Ernst torde Josephsons skildring 

gälla även arbetet på Bergstens kontor. Han 

berättar om de dagliga instruktionerna till säljarna 

om varornas skick, mode och priser och 

om de än utförligare skriftliga instruktionerna 

han författade inför varje säsong. Som firmans 

chef bestämde han över inköpen, han skötte 

korrespondensen med säljarna som befann sig 

på resa, instruerade säljarna i Stockholm och 

expedierade därtill vissa särskilt viktiga kunder. 

Grosshandlaren förde även firmans kassajournal 

och huvudbok, gjorde bokslut och 

verkställde betalningar till leverantörer. Till 

arbetet hörde även umgänget med utländska 

handelsresanden, främst de tyska agenterna, 

18 a.w. bergsten


med otaliga affärsmiddagar på Rydbergs, 

Operakällaren och andra bättre restauranger. 71 

Bergsten var en skicklig affärsman. Det är 

alldeles uppenbart och i minnesteckningen till 

100-årsminnet vittnade tidigare medarbetare: 

De [medarbetarna] ha alla framhållit, att han 

var en utomordentligt driftig och duktig man. 

Han fordrade mycket av sig själv, men hade 

samtidigt stor förmåga att vinna respekt och 

få personalen att göra sitt bästa. Han hade av 

naturen blivit begåvad med ett vackert, imponerande 

och kraftigt utseende, och hade stor 

förmåga att ta folk, särskilt kvinnor. Han var 

en ypperlig försäljare och drog sig aldrig för att 

själv vara ute som handelsresande för firman. 72 

Korsettfabriken 

Under 1903 utvidgade Bergsten verksamheten 

och satsade på egen tillverkning av korsetter. 

73 Andra firmor gjorde likadant, och man 

kan se det som en form av integration mellan 

grossistledet och tillverkningen. Köpmän som 

Bergsten utnyttjade alltså sina specialkunskaper 

om kundernas önskemål och investerade 

i egen produktion. 74 I mantalsuppgiften för 

1904 meddelade Bergsten att han hade 19 sömmerskor 

anställda och bredvid dem arbetade 

10 män, varav 3 säljare, och 14 kvinnor, varav 

3 springbud, på kontoret och lagret. Firman 

hade på ett år vuxit från 20 till 43 anställda. 75 

Expansionen fortsatte under de följande åren 

och i början av 1908 hade Bergsten följande 

stora medarbetarstab: hela 18 kontorsbiträden 

(inkluderar 3 resande försäljare och ett biträde 

som var kontorschef), 3 kontorsdrängar, 2 

springgossar, 2 springflickor, 1 tillskärare, 3 

tillskärerskor och 27 sömmerskor. Totalt 56 

personer, 14 män och 42 kvinnor, arbetade på 

Malmtorgsgatan 6 med partihandel med olika 

slags trikå- och vitvaror för kvinnor och barn 

och med fabrikation av korsetter. 76 De 4 buden 

i egen tjänst tyder på att många leveranser 

gjordes inom Stockholm. 

Huvudstadens textil- och beklädnadsindustri 

bestod till stor del av sådana små enheter. 

Väverierna, såväl bomull och ylle som linne 

och siden, hade gått kraftigt tillbaka sedan 

1800-talets mitt. Industrierna i Göteborg och 

Norrköping dominerade här helt. Även trikåväverierna, 

som tillverkade stickade varor, 

höll på att försvinna från huvudstaden och 

endast ett levde kvar år 1900 mot sju stycken 

femtio år tidigare. 77 I stället expanderade tillverkningen 

av kläder, särskilt efter 1890, med 

konfektion, skjortor, hattar, trikåvaror, mösssor, 

hängslen m.m. Stadens statistik från 1909 

upptar 50 fabriker i beklädnadsbranschen med 

sammanlagt 2 400 arbetare, varav blott 362 

män. 78 Firma Bergsten & Ernst kan ha varit 

en av de två korsettillverkarna som syns i statistiken; 

det andra företaget var ett aktiebolag. 

De åtta företagen med trikå- och strumptillverkning, 

en nisch som låg Bergsten nära, var 

samtliga små och sysselsatte tillsammans färre 

än 60 sömmerskor. 79 Bekanta detaljister som 

Paul U. Bergström med butiker nära Hötorget 

och Nordiska Kompaniet på Regeringsgatan, 

Grev Turegatan och vid Stureplan, hade 

egen fabriksmässig tillverkning av kläder av 

betydande omfattning. Sammantaget hade de 

14 syateljéerna över 1 000 arbetare. Många av 

dessa syfabriker låg centralt i staden. Nordiska 

Kompaniet hade tillverkning på Regeringsgatan 

och Jakobsbergsgatan, Militära Ekiperingsaktiebolaget 

(Mea) hade sitt skrädderi på 

Hamngatan och vid samma gata låg ett par 

andra stora konfektionstillverkare. Bergstens 

lilla korsettfabrik på Malmtorgsgatan låg således 

inte isolerad. Och industrins närvaro i 

stadskärnan trängde inte ut invånarna. Jakobs 

församling hade 11 000 invånare år 1910 och i 

Bergstens kvarter på Malmtorgsgatan stod 230 

personer mantalsskrivna. I dag har den försvunna 

församlingen färre än 200 invånare. 80 

Utöver de enheter, som statistiken klassificerades 

som fabriker, verkade en mängd 

riktigt små företag i den stora textilbranschen. 

Det rörde sig om skräddare och sömmerskor 

med en eller en handfull medhjälpare. Exakt 

hur många är oklart, men stadens statistiker, 

som endast kartlade vissa specialiteter, anger 

a.w. bergsten 19

nils edling 

Så här såg Stureplan ut när Bergsten flyttade dit 1892. Stensättningen av torget var 

ännu inte avslutad och i de angränsade kvarteren revs de äldre träkåkarna i hög 

takt för att ge plats åt de stora stenhusen. I Anglais-huset i fonden bodde Bergsten 

1892–96. Det vackra huset uppfördes 1883–85 och stod där till början av 1960-talet 

när hela kvarteret demolerades. Markiserna en trappa upp tillhörde Café Anglais, ett 

populärt ställe och stamkrog – gissningsvis en av flera sådana – för 1890-talets nya litterära 

avantgarde. Senare flyttade caféet ner till gatuplanet och i början av 1900-talet 

byggdes huset om för att bli Hotel Anglais. foto: Okänd fotograf, original i Stockholms 

stadsmuseum. 

This is what Stureplan looked like when Bergsten moved there in 1892. Work on paving 

the square had yet to be completed, and in the neighbouring blocks the old wooden 

shacks were being pulled down at a hectic pace to make way for the new stone buildings. 

Bergsten lived in the Anglais building, furthest from the camera, between 1892 

and 1896. Built between 1883 and 1885, this lovely building remained there until the 

beginning of the 1960s, when the entire block was demolished. The awnings one floor 

up belonged to Café Anglais, a popular haunt – at a guess, one of several – among the 

new literary avant-garde of the 1890s. The café later moved down to street level, and 

the place was rebuilt at the beginning of the 20th century, becoming the Hotel Anglais. 

photo: Photographer unidentified, original in the Stockholm City Museum. 

20 a.w. bergsten


att det fanns uppåt 300 syateljéer, butiker med 

egna sömmerskor och skrädderier med färre 

än 10 anställda. Tillsammans ägde de 1 300 

arbetare, det överväldigande flertalet kvinnor. 

81 Konfektionsindustrins decentraliserade 

och kundnära karaktär förstärks än mer av 

de många hemarbetande sömmerskorna, fristående 

eller kontrakterade av företagare, som 

inte syns i industristatistiken. 82 

Bergstens bransch var alltså väl företrädd i 

Stockholm samtidigt som dess utvecklade specialisering 

och differentiering gav utrymme åt 

många företagare. Affärerna gick bra, riktigt 

bra till och med. Det gällde både grossiströrelsen 

och korsettillverkningen. Handelskammarens 

årsberättelse för 1907 konstaterade att de 

tre första kvartalen det året varit exceptionellt 

gynnsamma, ett rekordår för textilbranschen 

trots den tyska konkurrensen. Tiderna präglades 

av goda priser och stor efterfrågan: 

sig på Östermalm, bildade familj och flyttade 

senare från storstaden till Södertälje. Bergsten 

slog sig ner vid Stureplan, närmare bestämt 

i huset nr 1, en numera försvunnen adress i 

kvarteret mellan Sturegatan och Biblioteksgatan. 

Stureplan, ”ett af åttiotalets vackraste 

påhitt”, vid korsningen av Norrmalmsgatan, 

Sturegatan och Lutternsgatan, tillhörde efter 

stenstadens hastiga tillväxt de centralare delarna. 

85 Den sistnämnda gatan, som senare 

ersattes av Kungsgatan, var en brant och 

smal gata upp till Brunkebergsåsens krön. På 

Konjunkturernas ljusa sida gaf sig öfverallt tillkänna. 

De in- och utländska fabrikerna öfversvämmades 

med order. De högsta priser medgåfvos 

utan invändningar och ytterligt långa 

leveranstider beviljades. Tillfredsställelsen med 

affärerna var stor och allmän [---] Särskildt har 

tricotageindustrien under de första 8–9 månaderna 

varit mycket anlitad. Tillverkningen 

af färdigsydda kläder, den s.k. konfektionsindustrien 

fortsätter sin utveckling, och äfven i 

vårt land torde konfektionerade varor alltmera 

vinna efterfrågan. 83 

Firmans framgång, ett tema i berättelsen om 

Bergsten, framgår av Handelskalendern. Den 

anger att firman 1889 hade ett kapital på 6.000 

kr, jämnt fördelat mellan kompanjonerna. 

Alldeles vid sekelskiftet uppgick kapitalet till 

20.000 kr och åtta år senare till fyra gånger så 

mycket, hela 81.200 kr. 84 

Till Waldemarsudde via Stureplan 

Hösten 1892 hade kompanjonernas gemensamma 

bostadsarrangemang upphört. Ernst, 

som lämnade företaget två år senare, bosatte 

Detta självporträtt av konstnären vid matbordet är 

kanske Bergstens bästa målning. Den hänger på 

Enaforsholm. Gissningsvis är den från 1910-talet 

och visar den ekonomiskt oberoende f.d. grosshandlaren 

på sitt bästa humör. Oljemålning av 

A.W. Bergsten, original hos KSLA. 

This self-portrait of the artist at the table – possibly 

Bergsten’s best painting – hangs at Enaforsholm. 

Dating, at a guess, from the 1910s, it shows the 

former wholesaler, now a man of independent 

means, in the very best of moods. Oil painting by 

A. W. Bergsten, original at KSLA. 

a.w. bergsten 21

nils edling 

1892 och som sju år senare förvärvade besittningsrätten 

till hela egendomen, tog denna något sneda 

och suddiga bild av Bergstens hus. Tidpunkten är 

med största sannolikhet 1901–02, bara något år 

före slottsbygget som helt förändrade områdets karaktär. 

foto: Prins Eugen, original vid Prins Eugens 

Waldemarsudde. 

Grosshandlare Bergsten gillade att fotografera. 

Det gjorde även hans nye granne och hyresvärd 

på Waldemarsudde, prins Eugen Bernadotte. Målarprinsen, 

som hyrde bostad därute första gången 

Bergsten was a keen photographer, and so too 

was his new neighbour and landlord prince Eugen 

Bernadotte. This slightly blurred and crooked picture 

of Bergsten’s house was taken by the painterprince, 

who rented a home out there for the first 

time in 1892 and seven years later acquired the 

freehold of the entire property, and it most probably 

dates from 1901–02, just a year or so before 

the whole place was transformed by the building 

of the new palace. photo: Prince Eugen, original at 

Prince Eugen’s Waldemarsudde. 

22 a.w. bergsten


föregående sida, överst: Vy över Waldemarsudde 1828 från väster. Till höger i bakgrunden 

syns Finnboda, till vänster Waldemarsudde på Djurgården. Av den akvellerade teckningen 

framgår tydligt att Waldemarsudde med sina kvarnar utgjorde ett industriområde i idyllen. 

På området fanns oljeslageri och oljekvar, byggd 1784, för produktion av linolja. Kvarnen 

står kvar i dag i parkens östra del. Där låg även en sågkvarn och tiotalet mindre hus, bodar 

och bryggor. Waldemarsudde var en lastageplats, men också ett sommarnöje för ägarna 

som bodde på Skeppsbron. Den förste ägaren grosshandlaren Carl Magnus Fris (1743–1807) 

uppförde de industriella anläggningarna. Han anlade även parken som finns kvar i områdets 

östra del och den senare ägaren Johan Bergman Olson (1800–1865) hade sommarbostad 

i det gamla huset. Men framför allt var Waldemarsudde centrum i Olsons rederirörelse och 

brädhandel. Teckningen är gjord av A.U. Schützercrantz, originalet tillhör Nationalmuseum. 

foto: Carl af Petersens 1955, Stockholms stadsmuseum. 

opposite page, top: Waldemarsudde, viewed from the west in 1828. Finnboda is visible to 

the right in the background, Waldemarsudde, on Djurgården, to the left. This watercoloured 

drawing clearly indicates that Waldemarsudde and its mills were an industrial undertaking in 

idyllic surroundings. The establishment had an oil (vegetable oil) press and a linseed oil mill 

built 1784. The mill remains extant in the eastern part of the grounds, where there used also to 

be a sawmill and ten or more smaller houses, sheds and landing stages. Waldemarsudde was 

a “cargo terminal” but also a summer retreat for its owners, who otherwise lived on Skeppsbron. 

The industrial facilities were built by the first owner, Carl Magnus Fris (1743–1807), a 

wholesale merchant, who also laid out the park remaining in the eastern part of the area. A 

subsequent owner, Johan Bergman Olson (1800–1865), made the old house his summertime 

residence. First and foremost, however, Waldemarsudde was the centre of a shipping and 

timber company, Olsons Rederirörelse Och Brädhandel. The original drawing, by A.U. Schützercrantz, 

is in Nationalmuseum. photo: Carl af Petersens 1955, Stockholm City Museum. 

under: Det hus grosshandlare Bergsten flyttade till på Waldemarsudde 1896 var ganska nedgånget. 

Bergsten rustade sin nya bostad vars ljusa gavel syns till vänster om segelbåten. I det 

huset bodde han 1896–99. Det låg på en egen staketomgärdad tomt med uthus och stall, det 

senare skymtar bara i lövverket till vänster om boningshuset. Lite längre åt vänster syns taket 

på den gamla huvudbyggnaden, det gamla huset som i dag står kvar i skuggan av slottet. Områdets 

lite nedgångna industriella prägel framgår inte av detta fotografi eftersom brädgården 

och lastplatsen var lokaliserade till områdena till vänster och bakom huvudbyggnaden, alltså 

ut efter vattnet i det anlagda parkområde som i dag först möter besökaren på väg till prins 

Eugens museum. Alldeles till höger om segelskutan står sommarpaviljongen, en byggnad som 

försvann när prinsens slott uppfördes 1903–05 för att sedan ersättas av slottets tillbyggnad 

galleriet, färdigt 1913. Bergstens första hus plockades ner för att bereda plats åt slottet och 

återuppfördes på annan plats. Utifrån motivet kan man därför avgöra att fotografiet måste 

vara taget tidigast 1896 då Bergsten tog över och målade om sitt hus och senast 1903 då 

slottsbygget satte igång. foto: Anton Blomberg, original i Stockholms stadsmuseum. 

below: The house at Waldemarsudde which Bergsten moved into in 1896 was pretty run down. 

He refurbished his new home, the bright end wall of which is visible to the left of the sailing 

boat, and he lived there between 1896 and 1899. The house occupied a separate, fenced-in, 

plot which also included outbuildings and stables, the latter of which can be glimpsed through 

the foliage to the left of the dwelling house. A little further left we see the roof of the old main 

building, the old house which survives in the shadow of the palace. The rather shabby industrial 

ambience of the place is not apparent in this photograph, because the timber yard and 

wharf were in the areas to the left of and behind the main building, i.e. on the waterfront in 

the park which, today, is the first thing seen by approaching visitors to Prince Eugen’s museum. 

Immediately to the right of the sailing barge is the summer pavilion, which disappeared when 

the Prince’s palace was built in 1903–05 and succeeded by the gallery annex, completed in 

1913. Bergsten’s first house was dismantled to make room for the palace and was re-erected 

elsewhere. This photograph, then, must have been taken at the earliest in 1896, when Bergsten 

took over and repainted his house, and not later than 1903, when work began on the Prince’s 

palace. photo: Anton Blomberg, original in the Stockholm City Museum. 

a.w. bergsten 23

nils edling 

Öster malm, som Ladugårdslandet döptes om 

till 1885, hade trädgårdsland och exercisfält 

bebyggts med stora hyresbostäder och utefter 

Strandvägen paraderade palatsen. Femvåningshuset 

Stureplan 1 var ett prydligt barn 

av det föregående decenniet, uppfört 1883–85 

efter ritningar av arkitekten Helgo Zettervall 

(1831–1907), den uppburne kyrkorestauratören 

och professorn vid Konstakademien. Prydligt, 

därför att det ansågs vara en smakfull byggnad 

från byggboomens värsta tid. 86 Huset blev efter 

sekelskiftet hotell och bekant som Hotel 

Anglais, vilket fortfarande finns kvar i kvarteret 

i ett nytt hus. Café Anglais, ett inneställe, 

låg där en trappa upp redan på Bergstens tid, 

och Stureplan och den nya Birger Jarlsgatan, 

som ersatte Norrmalmsgatan, blev snabbt de 

mondäna flanörernas nya favoritstråk. 87 

Efter några år vid Stureplan drog sig 

Bergsten bort från stadens larm till Waldemarsudde. 

Den egendomen innehades av arvingarna 

till grosshandlaren Johan Bergman 

Olson (1800–1865), i vars rederiverksamhet 

den utgjort en viktig del, och Bergsten arrenderade 

en av huvudbyggnaderna. Han flyttade 

in någon gång under 1896 och bodde kvar 

där hela sitt liv. 88 När prins Eugen (1865–1947) 

köpte besittningsrätten till Waldemarsudde 

hösten 1899 förändrades Bergstens bostadssituation 

en smula. Han blev hyresgäst och fann 

sig snart tvungen att flytta ifrån det gamla huset, 

som revs för att lämna plats åt målarprinsens 

mer ståndsmässiga slott. Men Bergsten, 

som var skriven på Djurgården, fick i alla fall 

stanna kvar när sommargästerna sades upp. 

Han flyttade till ett hus längst bort på tomten, 

eller rättare sagt, han fick lov att bygga om 

ett äldre hus och för hans räkning uppfördes 

1900–01 Kvarngården, vars äldsta delar stammar 

från 1700-talet, med stall, vagnsbod och 

grindstuga. De tre senare gick i grönt medan 

boningshuset, i dag överintendentens tjänstebostad 

i trädgårdens östra kant, blev gult med 

svart plåttak. 89 

Bergstens regelbundna adressändringar i 

huvudstaden speglade inte någon rotlöshet 

som inympats i honom i unga år. I stället visar 

de på ett betydande socialt avancemang, 

24 a.w. bergsten


från pensionaten på Nedre Norrmalm, via lägenheten 

bakom kontoret i Gamla Stan och 

våningen vid Stureplan till en egen villa på 

Kungl. Djurgården. Och när de burgna kretsarna 

började söka sig ut till villaförstäder som 

Saltsjöbaden och Djursholm under 1890-talet, 

fann Bergsten sitt avskilda läge nära naturen 

på närmare håll. 90 Paradoxen är att han flyttade 

till ett av Djurgårdens mer exploaterade 

områden. Visserligen hade grosshandlare 

Bergman Olson använt Waldemarsudde som 

sommarställe och målarprinsen intogs av platsens 

skönhet flera år innan han flyttade dit, 

men Udden var en gammal arbetsplats med 

oljeslageri, skeppsvarv och brädupplag. Här 

fanns stall och en ladugård med fyra kor, väderkvarn 

och tjärupplag. Verksamheterna, seglationen, 

brädgården och ladugården undantagna, 

hade så sakta insomnat under de föregående 

årtiondena. Trots det liknade 1890-talets 

Waldemarsudde ”en något skräpig idyll”. 91 

När prinsen kom förvandlades det hela till en 

stor byggarbetsplats innan det lilla slottet stod 

färdigt för inflyttning 1905. Det var också prinsen 

som med sprängnings- och utfyllningsarbeten 

skapade den nuvarande parkmiljön och 

han förändrade därmed den karga och mer 

skärgårdslika natur som Bergsten först mött 

på Waldemarsudde. 

På Waldemarsudde hade Bergsten piga 

och kusk, snart tillkom också husföreståndarinna 

och kokerska. Husföreståndarinnan 

Maria Lindström (1871–1940) intog en särskild 

plats i hans liv. Hon hade börjat som 

elev i firman redan i början av 1890-talet och 

blev tidigt hans sekreterare. De stod varandra 

nära och bodde tillsammans på Djurgården. 92 

Vardagslivet där, ett stenkast från prinsens palats, 

präglades inte av någon överdriven elegans. 

Grosshandlaren hade som sig bör tjänstefolk, 

men kunde i småsaker som gällde honom 

själv vara sparsam och i vissa fall ha en 

närmast spartansk livsstil. 93 Något umgänge 

med den högättade grannen prins Eugen förekom 

inte heller. Men där fanns trots allt en 

tydlig yttre glans. Kusken Persson berättar i 

sina minnen om den korta tiden hos Bergsten 

under 1899: 

A.W. Bergsten skaffade sig aldrig någon bil. Han föredrog häst och vagn. Det var så han färdades från 

hemmet på Djurgården till firman på Malmtorgsgatan. Enspännarna, den gamla tidens sportbilar, ska ha 

givit ifrån sig ett surrande ljud likt stora insekter. Här sitter grosshandlaren i en sådan dogcart utanför Waldemarsudde. 

Mannen som står bredvid är okänd, hunden är däremot en av Bergstens ulmerdoggar eller 

tysk dogg som de också kallades. Det märkliga namnet kommer från staden Ulm och användes om vissa 

färgvarianter inom rasen grand danois, även kallad dansk dogg. Tysk dogg var även ett äldre namn på 

hela rasen oavsett färgteckning. Bilden är karakteristisk med huvudpersonen välklädd i centrum omgiven 

av favoritdjuren häst och hund. Tidpunkten är okänd men sannolikt är bilden från 1920-talet. Fotografen 

är Bergsten själv men det var förstås inte han själv som drog i utlösaren. Fotografiet är en gåva till KSLA 

av Gunhild Söderbaum (1916–2001) f. Melchert, vars far tandläkaren Eric Melchert (1887–1978) var en 

Bergstens vänner och jaktkamrater. foto: Original hos KSLA. 

A.W. Bergsten never bought a car. He preferred a horse and carriage, and that is how he travelled between 

his home on Djurgården and the business in Malmtorgsgatan. One-horse traps, the sports cars of 

yesteryear, are said to have emitted a buzzing sound like that of large insects. Here the wholesaler is seated 

in just such a conveyance outside Waldemarsudde. The man standing to one side is unidentified, but 

the dog is one of Bergsten’s Ulmer dogs, otherwise known as German mastiffs. The curious name derives 

from the city of Ulm and was applied to Great Danes with certain shades of colour. “German mastiff” was 

also an earlier name for the entire breed, regardless of colouring. This picture of the main character, well 

dressed and at the centre of attention,. together with his favourite animals, horse and hound, is typical of 

its time. The actual point in time is not known, but probably this picture dates from the 1920s. The photographer 

is Bergsten himself, but of course he did not personally click the shutter. It was presented to KSLA 

by Gunhild Söderbaum (1916–2001), née Melchert, whose dentist father Eric Melchert (1887–1978) was 

one of Bergsten’s friends and hunting companions. photo: Original at KSLA. 

a.w. bergsten 25

nils edling 

Mitt huvudsakliga arbete, utom diverse småsysslor, 

bestod uti att varje söckendag skjutsa 

Herr Bergsten till och från hans kontor vid 

Malmskillnadsgatan [ska vara Malmtorgsgatan]. 

Han åkte då alltid i en ’Dogcart’ d.v.s. en 

lätt, enspänd kärra med höga hjul. Själv bodde 

han uti en vacker villa med härlig utsikt över 

segelleden. Utom de tvenne hästarna hade han 

3 stycken väl dresserade fågelhundar, av vilka 

en i taget fick följa med på våra åkturer, alltid 

springande där bak, mellan de höga hjulen. 94 

Prinsen åkte bil, vilket säkert väckte nyfikenhet 

1905, men Bergsten i sin enspännare 

måste också ha varit ett uppseendeväckande 

ekipage i full fart förbi Tivoli, över den nya 

Djurgårdsbron från Stockholmsutställningen 

1897, längs hela Strandvägen med vedskutorna 

på ena sidan och de burgna byggnaderna på 

den andra, via Arsenalsgatan och förbi Kungsträdgården 

upp till det nya – och omstridda 

– Operahuset, fram till Gustaf Adolfs torg och 

firman på Malmtorgsgatan. Den tvåhjuliga 

vagnen utgjorde helt klart en statussymbol, en 

dåtidens sportvagn. 95 Kanske var det Bergsten 

som den iakttagande flanören Hjalmar Söderberg 

sett på Djurgårdsbron år 1900, ”den i sin 

gummiringade viktoria sorglöst framilande 

rentiern”. 96 Huruvida hans vagn kom från fabriken 

Viktoria är oklart, ett för omvärlden 

tydligt tecken på ekonomiskt välstånd var den 

i varje fall. Senare slutade Bergsten att hålla 

egna hästar och kusk och åkte i stället hyrverk 

till och från firman varje dag. 

Firman efter Bergsten 

Under sitt femtiofemte levnadsår drog 

Bergsten sig tillbaka. Han sålde firman till 

sin kontorschef Fritz Petzold (1867–1933) och 

upphörde med grosshandeln 1909. Petzold 

hade arbetat i firman sedan 1886 då han kom 

till Sverige från Sachsen, och Bergsten sålde 

alltså till sin äldste medarbetare. 97 Åtminstone 

två förklaringar kan anges till affären. För det 

första hade Bergsten redan förvärvat en ansenlig 

förmögenhet som garanterade ekonomiskt 

oberoende och för det andra sviktade hälsan 

en del. Bergsten hade börjat få problem med 

hörseln och balansen. 98 Han sålde uppenbarligen 

vid rätt tidpunkt och fick bra betalt. Det 

framgår av taxeringskalendern. Bergsten taxerade 

1909 för drygt 100.000 kr, vilket i dag 

motsvarar ett ca 40 gånger högre belopp, i 

sammanlagd inkomst av arbete, kapital och 

fastigheter. 99 Efter försäljningen av firman investerade 

Bergsten i ett stenhus mitt i staden 

och under några få år ägde han fastigheten 

Hästskon 2, en fyravåningsbyggnad i hörnet 

av Regeringsgatan och Hamngatan. På denna 

fina adress, huset låg alltså i kvarteret ovanför 

Nordiska Kompaniets stora varuhus (uppfört 

1913–15), bodde bland annat den italienske 

ambassadören greve Costa i en nätt våning på 

12 rum med kök och förråd. Fastigheten, som 

givetvis rymde flera kommersiella lokaler, taxerades 

till mer än en halv miljon kr. 100 

Under Petzolds tid reducerades verksamhetens 

omfattning, och i början av tjugotalet 

hade firman 30 anställda, varav fem kvinnor 

som sysslade med sömnad. 101 Petzold avled 

1933 och ett år senare ombildades Bergsten & 

Ernst till ett aktiebolag med änkan Tora Petzold 

(1872–1961) och hennes båda söner som 

intressenter. Verksamheten, som förefaller ha 

brottats med en hel del bekymmer, flyttade nu 

från city till Hudiksvallsgatan i Vasastan och 

ett kvarter där det redan fanns flera tillverkare 

och grossister i textilbranschen, och i början 

av 1950-talet förvärvades bolaget av Bredenberg 

& Co, en av sekelskiftets större firmor 

med inriktning på bland annat matt- och möbeltyger. 

102 Med tiden framträdde Bredenbergs 

som den ledande detaljisten inom Bergsten & 

Ernsts nisch underkläder, strumpor, trikåvaror 

och korsetter. Företaget öppnade 1935 ett 

mindre varuhus i hörnet av Drottninggatan 

och Mäster Samuelsgatan i Stockholm, en 

fin funkisbyggnad ritad av Gunnar Asplund 

(1885–1940), och hade flera filialer runt om i 

staden. Bredenbergs förvärv kan ses som ett 

led i integrationen av grossist- och detaljistleden, 

och Bergsten & Ernst AB fortlevde som 

26 a.w. bergsten


När Bergsten 1899 sades upp från sitt gamla hus på Waldemarsudde fick han tillåtelse att 

stanna kvar och bygga ett eget hus. Det huset var egentligen en om- och tillbyggnad av 

den gamla kvarngården från 1700-talets slut. Den nya Kvarngården, uppförd och ritad av 

byggmästaren Hjalmar Engström, ligger kvar i parkens östra kant och är i dag intendentens 

tjänstebostad. Vid gården byggdes stall, vagnsbod och grindstuga och alla byggnaderna låg 

avskilda bakom staket. Bergsten var prinsens, eller formellt Hovförvaltningens, hyresgäst men 

han hade sin egen fastighet att sköta. Målaren Bergsten umgicks inte med målarprinsen och 

dennes konstnärsvänner. Därtill var det sociala och konstnärliga avståndet för stort. Bergsten 

förefaller också ha sökt avskildheten. Den här fina oljemålningen av Kvarngården utförde 

prins Eugen 1940, alltså tre år efter Bergstens död. Målningen tillhör Prins Eugens Waldemarsudde. 

When, in 1899, Bergsten received notice to quit his old house at Waldemarsudde, he was 

granted permission to stay on and build a new house of his own. This new house was in fact a 

rebuild and enlargement of the old mill house, Kvarngården, dating from the end of the 18th 

century. The new Kvarngården, designed and erected by master-builder Hjalmar Engström, 

still stands on the eastern fringe of the grounds and is now the Museum Director’s living quarters. 

Stables, a coach house and a lodge were built there, hidden behind the fence. Bergsten 

was the Prince’s, or officially the Royal Court Administration’s, tenant, but had a property of 

his own to manage. As an amateur painter, Bergsten did not associate with the painter-prince 

and his artist friends. The social and artistic gap between them was too wide for that, and in 

any case Bergsten seems to have been a recluse. This fine oil painting of Kvarngården was 

executed by Prince Eugen in 1940, three years after Bergsten died, and is now the property 

of Prince Eugen’s Waldemarsudde. 

a.w. bergsten 27

nils edling 

Fröken Maria Lindström (1871–1940) 

Kvinnan i Bergstens liv hette Maria Lindström 

(1871–1940). Hon var född i Stockholm som tredje 

barnet till porslinsarbetaren Johan Gustaf Lindström 

och hans maka Josefina Charlotta, född Sommargren. 

De båda äldre syskonen syns inte i historien 

om Bergstens firma. Maria och hennes två yngre 

bröder och två systrar hade alla mer eller mindre 

anknytning till företaget och textilbranschen. I folkräkningen 

1890 står Maria Lindström som sömmerska 

och några år senare började hon som handelselev 

hos Bergsten. Senare blev hon hans sekreterare 

och flyttade ut till Waldemarsudde. I officiella 

sammanhang omnämns hon som hushållsföreståndarinna 

och personlig sekreterare. Men hon var 

något betydligt mer. A.W. Bergsten och Maria 

Lindström var förlovade men äktenskapet blev aldrig 

av. Däremot bodde de ihop på Djurgården och 

i Jämtland under flera decennier. Hon underordnade 

sig den dominante och kraftfulle mannen och 

hon vårdade den gamle grosshandlaren. Lindström 

ärvde lösöre och nyttjanderätten till Waldemarsudde 

och Enaforsholm. Kvarngården på Djurgården 

lämnade hon dock redan 1937 och de sista åren 

bodde hon tillsammans med sin syster Martha Lindström 

(1875–1962). Efter Bergstens död 1937 var 

det Lindström som förklarade donatorns intentioner 

och önskningar och hon kom på så vis att få en inte 

obetydlig inverkan på skötseln av Enaforsholm och 

på belöningarna till förtjänta småbrukare. Maria 

Lindström och A.W Bergsten delar begravningsplats 

på Norra Kyrkogården i Solna. Maria, Martha 

och lillebror David Lindström (1878–1956) 

arbetade samtliga i Bergstens firma. Efter 1909 då 

Bergsten sålde företaget öppnade de eget i Konfektionskompaniet 

Lindström & Co, grundat 1915. 

Bergstens finansiella understöd ska ha möjliggjort 

deras satsning på grosshandel med damkonfektion. 

År 1924 ombildades firman till ett familjeägt 

aktiebolag med en fjärde syster, Esther Lindström 

(1873–1933), som delägare. Den utomstående 

delägaren, vars relation till Lindströms är oklar, 

hette Harald Lundberg (1889–1965). Även han 

hade arbetat på Bergstens kontor. Konfektionskompaniet 

Lindström & Co AB, först med adress Regeringsgatan 

56 och sedan på Sveavägen 34, var ett 

28 a.w. bergsten


litet grosshandelsföretag. Verksamheten förefaller 

att ha upphört helt och hållet omkring 1950. Bolaget 

likviderades formellt tio år senare. 

Miss Maria Lindström (1871–1940) 

Maria Lindström (1871–1940) was the woman in 

Bergsten’s life. Born in Stockholm, she was the 

third child of Johan Gustaf Lindström, a china 

factory worker, and his wife Josefina Charlotta, 

née Sommargren. The two elder children do not 

figure in the history of Bergsten’s business. Maria, 

a brother her junior by two years and two sisters 

were all connected, to a greater or lesser degree, 

with the business and the textile trade. In the 1890 

census, Maria Lindström is shown as a seamstress 

by trade, and a few years later she joined the 

Bergsten business as a commercial trainee, later 

becoming Bergsten’s secretary and moving out 

to Waldemarsudde. On official occasions she is 

referred to as his housekeeper and personal assistant, 

but she was a good deal more than that. 

A.W. Bergsten and Maria Lindström got engaged. 

They never married, but they lived together on 

Djurgården and in Jämtland for several decades. 

She deferred to this domineering, energetic man 

and she nursed the former wholesale merchant 

in his old age. Maria Lindström inherited personal 

property and the occupancy of Waldemarsudde 

and Enaforsholm. She already vacated 

Kvarngården on Djurgården in 1937, however, 

and for the last years of her life lived with her 

sister Martha Lindström (1875–1962). Following 

Bergsten’s death in 1937, it was Maria Lindström 

who explained his intentions and wishes, and in 

this way she exerted no little influence on the running 

of Enaforsholm and on the rewards given 

to deserving smallholders. Maria Lindström and 

A.W. Bergsten are buried together at Norra 

Kyrkogården in Solna. Maria, Martha and their 

younger brother David Lindström (1878–1956) all 

worked for the house of Bergsten. After Bergsten 

sold up in 1909, they started their own clothing 

manufacturing company, Lindström & Co, in 1915. 

Their venture into wholesale dealing in ladies’ 

fashion wear was purportedly made possible by 

financial support from Bergsten. The firm was reconstituted 

as a family-owned limited company in 

1924, this time with a fourth sister, Esther Lindström 

(1873–1933), as one of the partners. The external 

partner, whose relationship to the Lindströms is unclear, 

was called Harald Lundberg (1889–1965). 

He had also worked in Bergsten’s office. Konfektionskompaniet 

Lindström & Co AB, located first at 

Regeringsgatan 56 and later at Sveavägen 34, 

was a small wholesale concern. Its operations appear 

to have ceased entirely in 1950, and the company 

went officially into liquidation ten years later. 

ett helägt dotterbolag specialiserat på grosshandel 

med strumpor, trikåvaror och korsetter. 

Bredenberg & Co övertogs senare av 

KappAhl och den gamla firman avvecklades 

helt. Aktiebolaget Bergsten & Ernst likviderades 

formellt den 20 december 1979. Därmed 

försvann de sista spåren av grosshandlare 

Bergstens egen firma. 103 

Flera av Bergstens anställda förblev i hans 

tjänst under lång tid. Hans efterträdare Petzold 

utgör ett exempel. Ett annat är den dräng 

som började hos Bergsten på Västerlånggatan 

för att senare följa med till Malmtorgsgatan 

och vidare ut till Waldemarsudde. Där bodde 

han med sin familj och arbetade som kusk hos 

grosshandlaren. 104 En inte orimlig tolkning är 

att Bergsten var en uppskattad arbetsgivare 

som månade om de sina. Syskonen Lindström 

stod dock i särklass när det gällde att ha 

nära relationer till honom. Maria Lindström, 

Bergstens närmast förtrogna, och två av hennes 

syskon arbetade i firman. Sex år efter försäljningen 

bildade syskonen en egen firma, 

Konfektions Kompaniet Lindström & Co och 

deras före detta arbetsgivare ska ha medverkat 

som finansiär i det projektet. 105 Från 1915 

existerade den nya firman med David Lindström 

(1878–1956), förut handelsresande hos 

Bergsten, som direktör och hans systrar som 

kompanjoner. Deras grosshandel, med kontor 

först på Regeringsgatan och senare på Sveavägen, 

specialiserade sig på damkonfektion och 

den ombildades 1924 till ett aktiebolag. Företaget 

ägdes helt och hållet av fyra syskon; Maria 

Lindström ledde bolaget tillsammans med 

sin syster Martha (1875–1962) och brodern David. 

Senare tog syskonbarnen över och under 

efterkrigstiden avvecklades verksamheten successivt. 

Bolaget likviderades 1960. 106 

Till Jämtland! 

Efter försäljningen av firman 1909 utgjorde 

Waldemarsudde den ena fasta punkten i 

Bergstens liv. Den herrgårdsliknande egendomen 

Enaforsholms Gård i Åre socken, 

a.w. bergsten 29

nils edling 

Så här såg Enaforsholm ut före Bergstens ankomst. Detta vykort, en vy mot söder av en okänd fotograf, 

ger en god bild av hur miljön såg ut på 1880- eller 1890-talet. Stora huset, med Storsnasen i bakgrunden, 

saknar sin övervåning. Till höger syns härbret med tre våningar och sadeltak. Det är före ombyggnaden 

till flygel, då Bergsten gav huset två våningar och ett brutet tak. Till höger om härbret skymtar sommarstugan 

fram, vilket senare blev Bergstens ateljé. Längst till höger i bild syns stallets ena gavel. foto: Vykort i 

A.W. Bergstens samling av fotografier, KSLA. 

This is what Enaforsholm looked like before Bergsten arrived there. This postcard, a southward view taken 

by an unknown photographer, conveys a good picture of the surroundings in the 1880s or 1890s. The 

Big House, with Storsnasen in the background, has yet to acquire its upper storey. To the right we see the 

three-storey outbuilding with its hipped roof, and to the right of that we glimpse the summer cottage which 

later became Bergsten’s studio. One end wall of the stables can be seen on the far right. photo: postcard 

in A.W. Bergsten’s photograph collection, KSLA. 

Västjämtland, blev den andra. Bergsten köpte 

gården hösten 1908 för 16.000 kr av Enafors 

Aktiebolag, en firma inriktad på handel 

med trävaror. 107 Förvärvet, faktiskt den första 

egendom Bergsten ägde, bör ses som ännu 

en bidragande förklaring till försäljningen av 

firman ett år senare. Det går också att se förvärvet 

som ett utslag av längtan till landet, ett 

exempel på borgerlighetens begär efter natur 

och vildmark. Det var inte ovanligt att förmögna 

grosshandlare och fabrikörer köpte 

lantegendomar. Tvärtom var det snarast ett 

invant beteende, en form av investering som 

utvecklats sedan 1700-talet och som följde 

normerna för ett gott borgerligt liv. 108 Stora 

herrgårdslika egendomar kunde å ena sidan 

ge gott ekonomiskt utbyte och å den andra 

sidan kunde de fungera som ståndsmässiga 

sommarnöjen. Med tiden blev de rekreativa 

inslagen viktigare och helst skulle glasverandorna 

då ligga på lagom ångbåtsavstånd från 

staden. 109 Grosshandlare Bergsten hade helt 

30 a.w. bergsten


Bergsten i sin nya vagn, en ensitsig karriol, framför mangårdsbyggnaden på Enaforsholm. Här syns resultatet 

av byggmästare Bergstens ombyggnad, påbörjad redan 1909. Bredvid vagnen står husses kära 

ulmerdogg Roy, en tysk grand danois. Hundarna var viktiga för Bergsten och ett antal settrar, fågelhundar, 

gråhundar och grand danois syns på hans fotografier. Av fotografierna att döma var hundarna de 

viktigaste kamraterna, eller de näst viktigaste efter fröken Lindström, på Enaforsholm. Man kan också 

notera att dörrarna har fått en annan färgsättning. De är ljusa med en mörkare ram runt speglarna. Före 

Bergstens tid var de mörka med ljusa speglar. foto: Odaterat fotografi av AWB nr E 275, KSLA. 

Bergsten in his new carriage, a single-seater cariole, in front of the Enaforsholm corps de logis. Here we 

see the outcome of builder Bergsten’s rebuild, which had begun already in 1909. Standing next to the 

cariole is the master’s beloved Ulmer dog Roy, a German Great Dane. Dogs meant a lot to Bergsten, and 

a number of setters, gundogs, greyhounds and Great Danes are included in his photographs. Judging 

from the pictures, the dogs were his boon companions at Enaforsholm, second at most to Miss Lindström. 

It will also be noticed that the doors have changed colour. They are brightly coloured now, with darker 

stiles and rails surrounding the panels. Before Bergsten’s time they were dark with bright panels. photo: 

undated photograph by AWB, No. E 275, KSLA. 

andra preferenser och i hans fall styrde omsorgen 

om hälsan. Det var den som förde honom 

till Jämtland. 

A.W. Bergsten kom till fjällvärlden som 

”luftgäst”. Så kallades de välbeställda män 

och kvinnor som ordinerades att vistas i den 

hälsosamma och stärkande fjälluften. Vila, 

vandringar och god mat löd receptet för gästerna 

och kurorter som Davos och S:t Moritz 

i Schweiz fungerade som avlägsna förebilder 

när jämtländska fäbodar förvandlades till 

fjällhotell. Bergstens kur skrevs ut av den bekante 

läkaren Ernst Westerlund (1839–1924) 

som redan 1883 upptäckt sin kurort Storlien 

där han några år senare öppnade en sommarpraktik. 

110 Bergsten, som uppenbarligen hade 

obestämda men påtagliga besvär, kom under 

flera somrar att rekreera sig på hotellet i Storlien. 

Han ”kände sig väl i den höga och rena 

luften samt fjällvärldens storhet”, vittnade senare 

hans närmaste Maria Lindström. 111 Här 

ligger även förklaringen till Bergstens intresse 

a.w. bergsten 31

nils edling 

Här ses byggnaderna på Enaforsholm fotograferad från östra sidan av Lillåns mynning. I bildens mitt 

syns Stora huset med en utbyggnad på gaveln. Troligen var detta sågverkskontoret på Stensaas tid. Till 

höger om denna byggnad syns ladugården/bryggstuga och längst till höger i bild syns stallet. I ekan 

sitter Bergsten, hans irländska settrar och fröken Lindström. De tre, han, hundarna och hon, återkommer 

på åtskilliga bilder från Jämtland. De tillbringade i regel två-tre månader om året i fjällen. Bergsten kom 

till Enaforsholm varje sommar från 1909 till och med 1935. Paret Bergsten och Lindström bodde ihop i 

Stockholm och tillbringade sommarmånaderna tillsammans på Enaforsholm. Sommaren var den viktiga 

årstiden för all fjällturism vid sekelskiftet. Det gällde generellt. Odaterad, dock efter år 1909 då Stora 

husets tak ändrades från sadeltak till brutet tak men före 1912 då stall och ladugård revs. foto: AWB, nr 

E 274, KSLA. 

Here we have the buildings at Enaforsholm photographed from the east side of the Lillån river estuary. The 

Big House is in mid-picture, with an extension at one end. This was probably the sawmill office in Stensaas’ 

time. To the right of this building we have the shippon/brewhouse, and on the extreme right the stables. 

Bergsten, his Irish setter and Miss Lindström are sitting in the rowing boat. All three of them – Bergsten, the 

dogs and Miss Lindström – figure in numerous Jämtland pictures. The usually spent two or three months 

of the year in the mountains. Bergsten stayed at Enaforsholm every summer between 1909 and 1935 

inclusive. He and Miss Lindström lived together in Stockholm and spent the summer months together at 

Enaforsholm. Summer was the important season of the year for all turn-of-the-century tourism. This was 

universal. Undated, but post-1909, because that year the roof of the Big House was altered from saddle to 

mansard, and pre-1912, when the stables and shippon were demolished. photo: AWB, No. E 274, KSLA. 

för den närbelägna egendomen. Efter det att 

han sommaren 1905 lämnat Storlien sökte han 

efter ett nytt fjällparadis och det fann han 

snart en station österut utefter järnvägen. De 

skriftliga underhandlingarna med Enafors AB 

inleddes hösten i september 1907. Bolagets sanatorium 

vid Enaforsholm 1900–05 (se Hans 

Antonsons artikel i denna bok) hade inte blivit 

någon succé och det gamla sågverket låg 

öde sedan flera år tillbaka. Budgivningen, 

som inkluderade åtminstone en till intressent, 

pågick i ett år innan Bergsten blev ägare till 

Enaforsholm. 112 

Enaforsholm kom att inta en central plats 

i Bergstens liv. Här tillbringade han varje 

sommar från 1909 till 1935. Här framträder en 

32 a.w. bergsten


Målningen var en favoritsysselsättning för Bergsten och något som han ägnade sig åt hela livet. Efter försäljningen 

av företaget 1909 fick han gott om tid att utöva sin hobby och det gjorde han ofta och gärna 

på Enaforsholm. Här har konstnären ställt upp staffliet på fjället. Han har förstås sällskap av sin fågelhund. 

foto: Odaterat fotografi av A. W. Bergsten, KSLA. 

Painting was a favourite and lifelong pursuit of Bergsten’s. The sale of his business in 1909 left him with 

plenty of time for cultivating his hobby, which he frequently indulged at Enaforsholm. Here the artist has 

rigged up his easel on the mountain, accompanied of course by his gundog. photo: undated photograph 

by A.W. Bergsten, KSLA. 

annan person än handelsmannen, den något 

anonyme grosshandlaren som skymtar bakom 

statistik och mantalsuppgifter. På Enaforsholm 

var Bergsten en entusiastisk byggherre, 

en aktiv friluftsmålare och fotograf och en 

ivrig jägare. De fyra områdena utgjorde hans 

hobbies. Och här får hundarna, som sprang 

tysta invid vagnen på Djurgården, framträda 

som husses kära kamrater. Under de första 

åren var Bergsten byggmästaren. Han hade 

de ekonomiska resurser som fordrades och var 

uppenbarligen ivrig att komma i gång. En rad 

hus färdigställdes och byggdes om enligt ägarens 

önskemål (se Seberbrink, Rutgersson och 

Antonsons bidrag). 

I testamentet omtalas enstaka målningar 

med motiv från Helsingborg av Bergsten och 

förmodligen fortsatte han att måla när helst 

tillfälle bjöds under de följande decennierna. 

113 Kanske var längtan efter att få ställa upp 

staffliet i naturen en faktor i valet av Waldemarsudde 

som boplats. Det är okänt. När han 

drog sig tillbaka från affärslivet verkar måleriet 

ha blivit allt viktigare för honom, och att 

Bergsten målade mycket på Enaforsholm är 

väl känt. Den gamla sommarstugan från sågverkets 

tid byggdes om till ateljé och huset bär 

än i dag det namnet, men numera hyser det 

gäster i stället för dukar, penslar och terpentinflaskor. 

Helst målade han landskap med 

djur. Harar, ripor och rävar var kära motiv. 

Hundar och blommor tillhörde också favoriterna. 

Bergsten var produktiv och på Enaforsholm 

hänger flera av hans verk. Konstnärligt 

sett nådde han väl aldrig större höjder. Han 

var en hyfsad amatör, men det intressanta är 

inte kvaliteten i hans tavlor utan att målandet 

utgjorde en så viktig del av hans liv. Han 

a.w. bergsten 33

nils edling 

ägnade mycket tid åt sina tavlor. Hemma i 

Stockholm företog han båtutflykter i skärgården 

för att finna lämpliga motiv, och på 

Enaforsholm väntade den dramatiska naturen 

utanför dörren. Det måste ha varit en friluftsmålares 

dröm, och till Bergstens gård kom 

också en del konstnärskolleger på besök för 

att försjunka i fjällandskapen. 114 

Kameran utgjorde hans andra konstnärliga 

instrument. Att han väl behärskade det visar 

många illustrationer i denna bok. Bergsten var 

en god fotograf av människor och natur. På 

flera plåtar dokumenterade han de nya byggnaderna 

– akademien har totalt 170 kopior – 

och skildrar olika verksamheter som plöjning, 

höskörd och byggnadsarbeten på gården. 115 

Hans bilder av det lantliga arbetet är omsorgsfullt 

arrangerade. Att ställa upp personerna 

inför kameran var dock inte Bergstens påhitt 

utan en tidstypisk konvention. Vatten, särskilt 

forsen Enan, utgjorde ett annat återkommande 

motiv. Bergsten gillade uppenbarligen 

naturbilder av vatten, både strömmande forsar 

och stilla sjöar. Slutligen finns där bilderna 

nästa sida, överst: Den jaktintresserade grosshandlaren 

poserar med byte och hund. Bergsten 

var en passionerad jägare. Harar, ripor och som 

här änder utgjorde bytet. Jakten verkar ha varit en 

viktig social aktivitet för honom. Han hade jaktkamrater 

som kom på besök och turerna förevigades 

gärna med kamerans hjälp. Det här fotografiet 

skänkte Bergsten till sin jaktkamrat tandläkaren Eric 

Melchert (1887–1978). Akademien har i sin tur 

fått det i gåva av hans dotter Gunhild Söderbaum 

(1916–2001). Fotografen är A.W. Bergsten själv. 

opposite page, top: The merchant hunter posing 

with bag and hound. Bergsten was an avid hunter. 

Hares, grouse and, as in this picture, duck were his 

quarry. Hunting seems to have been an important 

part of his social life. He had hunting companions 

who came visiting, and their expeditions were often 

immortalised in photographs. Bergsten gave 

this picture to a hunting companion of his, the 

dentist Eric Melchert (1887–1978). The Academy 

in turn was given it by his Gunhild Söderbaum 

(1916–2001). The photograph was taken by A.W. 

Bergsten himself. 

från jakt och fiske. Och hundarna, de ständigt 

närvarande hundarna, de var utan tvekan favoritdjuren. 

Hästarna intog också en upphöjd 

position men de fångades inte på bild lika ofta. 

Bergsten hade åtskilliga hundar genom åren. 

Fågelhundarna som sprang med husse in till 

kontoret i staden, de irländska settrarna ”Hej” 

och ”Lord” från flera bilder från 1920-talet och 

åtskilliga andra hundar som syns här och var 

på olika fotografier. Bergsten tog sig även an 

gråhunden ”Tass”, en bortsprungen valp som 

fann ett tillfälligt hem på gården. Väl återbördad 

till sin ägare rymde ”Tass” för att återförenas 

med sin tillfällige husse innan skilsmässan 

blev definitiv. Bergstens lilla berättelse om 

”Tass” äventyr vittnar om berättarens kärlek 

till djuren. 116 

Hundtavla signerad A.W. Bergsten 1891. Avbildad 

är sannolikt Roy, en ulmerdogg, dvs. en tysk grand 

danois. foto: Metropol auktionshus, 4 september 

2004. 

Canine painting signed A.W. Bergsten 1891. The 

subject is probably Roy, an Ulmer dog, i.e. German 

Great Dane. photo: Metropol Auktionshus, 

4th September 2004. 

34 a.w. bergsten


Det är sällan Bergsten intar en så avslappnad 

pose framför kameran. Här vilar jägaren med 

sina hundar. Av den något vitnade mustaschen att 

döma är det ett ganska sent fotografi. På grund 

av sina tilltagande problem med balanssinnet låste 

Bergsten in gevären för gott i mitten av 1920-talet, 

och sannolikt är bilden tagen någon gång i början 

av det årtiondet. Fotografen är okänd men det är 

antagligen Bergsten som tagit bilden, KSLA. foto: 

Odaterat fotografi av nr E 263, KSLA. 

Bergsten is seldom this relaxed in front of the camera. 

Here we see him at his ease with his dogs. 

The somewhat whitened moustache suggests that 

this is a fairly late photograph. Due to growing problems 

with his sense of balance, he locked away 

his guns for good in the mid-1920s, and the picture 

was probably taken some time at the beginning 

of that decade. The photographer is unidentified, 

but presumably the picture was taken by Bergsten 

himself. KSLA. photo: undated photograph of No. 

E 263, KSLA. 

Hundarna var givetvis med under jakten. 

Enaforsholm var en jaktvilla, en av många 

som framgångsrika grosshandlare låtit uppföra 

i Jämtland, och dess ägare en aktiv jägare. 117 

Jakt på harar, ripor och änder var viktiga villebråd. 

Passionerad jägare, lyder omdömet i 

minnesorden. Och inget motsäger det. 118 Fisket 

i forsarna och sjöarna utgjorde ytterligare 

en kär hobby. I mitten av 1920-talet gjorde sig 

dock problemen med balansen påminda och 

a.w. bergsten 35

nils edling 

Bergsten tvingades därefter avstå från dessa 

sysselsättningar. 

Sommaren på Enaforsholm varade två och 

en halv månad. Strax före midsommar brukade 

Bergsten med sin följeslagare fröken 

Lindström och tjänstefolket anlända för säsongen. 

119 Han stannade i regel till början av 

september. Ibland gjorde de besök på vintern. 

Tavlorna, hundarna, fisket och jakten var huvudintressena 

på Enaforsholm. Hundarnas 

betydelse märks på ett litet lustigt sätt på 

många fotografier. De är ofta med och deras 

namn nämns i bildtexten medan människorna 

i bild inte sällan saknar namn. Deras 

anonymitet reducerar dem något jämfört med 

de bekanta djuren som omger dem. 120 Namngivna 

vänner och besökare syns emellanåt på 

bilderna i samlingen, men sällskapslivet utgjorde 

inte huvudsaken för Bergsten. Själva 

idén med Enaforsholm var den rakt motsatta. 

Det handlade snarare om att vara ”luftgäst” 

på ett eget fjällhotell och om att ha ett eget 

”naturreservat” att ordna och vårda efter eget 

kynne. 

A.W. Bergsten i helfigur 

Utan tillgång till intervjuer, personliga vittnesbörd, 

brev eller annat privat material är det 

svårt att bilda sig en uppfattning om en annan 

människas personlighet. Avsikter och ambitioner, 

inte sällan svåra att uttolka i olika slags 

källor, förblir helt dolda och får tydas utifrån 

de synliga resultaten. Bilden av Bergstens liv 

och verk bygger på material från olika källor 

och få av dem härrör från huvudpersonen 

själv. Färgerna läggs så att säga på utifrån och 

Bergsten har inte alltid blandat dem. Undantaget 

är Enaforsholm där hans uppenbara förkärlek 

för vissa sysselsättningar tillför bilden 

nya starka kulörer. 

Det finns ett motsägelsefullt drag i 

Bergstens liv. 121 Å ena sidan uppvisade det 

en påtaglig yttre elegans tydligast märkbar 

hos mannen i enspännaren som svepte förbi 

på Strandvägen. Den yttre elegansen hade 

betydelse för honom och han uppträdde alltid 

mycket välvårdad och välklädd. Han var 

ekonomiskt framgångsrik, bodde på Kungl. 

Djurgården i en fin villa och ägde en rejäl fjällegendom 

för rekreation och friluftsliv. Han 

blev förmögen på affärer och skaffade sig de 

tydliga yttre tecknen på välstånd och status. 

Men, och detta är den andra sidan, han syns 

inte alls i huvudstadens affärs- och sällskapsliv. 

Bergsten förefaller inte ha intresserat sig för 

uppdrag i näringslivet eller inom politiken. 

Han hade endast ett styrelseuppdrag utanför 

den egna firman och det var i W.S. Törsleff, 

ett aktiebolag med partihandel i damkonfektion. 

122 Firma Bergsten & Ernst ägde medlemskap 

i Stockholms köpmannaförening och 

undertecknade förslaget om inrättandet av en 

handelskammare i staden. Men grosshandlare 

Bergsten syntes varken i Köpmansklubben, 

den verkliga affärselitens sammanslutning i 

huvudstaden och grundad just för att öka personkontakterna 

som minskat med telefonens 

utbredning, eller i ordnarna, logerna och sällskapen. 

Nu ligger det i och för sig i umgängeslivets 

och middagssällskapens natur att de 

ofta är övergående och informella och att de 

följaktligen lämnar få spår efter sig. Bergstens 

namn saknas emellertid i de tryckta matriklarna 

för samtliga större och etablerade sammanslutningar. 

123 Detta är en smula märkligt om 

man tänker sig att ett brett kontaktnät och 

goda förbindelser borde vara värdefulla för 

en affärsman. Bergsten förblev en privatman. 

Utan att hemfalla åt vulgärpsykologiska spekulationer 

kan man se både Waldemarsudde 

och Enaforsholm som tillflyktsorter, privata 

zoner dit han gärna drog sig tillbaka. Måleriet 

och djuren stod honom närmast. Den nedsatta 

hörseln och det försämrade balanssinnet, 

båda handikappen smög sig på när Bergsten 

var 50-årsåldern, förstärkte kanske en viss 

självvald isolering. 

Men bilden av självvald isolering stämmer 

inte. Alexander Wilhelm Bergsten och Maria 

Lindström levde ihop under många år och 

är begravda tillsammans. De gifte sig dock 

36 a.w. bergsten


Det här julkortet av den 77-årige Bergstens hand skickade Maria och Martha Lindström julen 1937, alltså 

den första julen efter Bergstens bortgång. Adressaten är obekant. Hösten 1937 var Maria Lindström en 

av Bergstens två testamentsexekutorer och hon deltog aktivt i uttolkningen av donationens innebörd och 

inriktning. Hon ärvde Bergstens tavlor, hon mottog en årlig livränta och disponerade Enaforsholm. Gåva 

till KSLA (original hos KSLA). 

This Christmas card from the hand of 77-year-old Bergsten was sent by Maria and Martha Lindström at 

Christmas 1937, the first Christmas after his death, to an unknown addressee. Maria Lindström was one 

of Bergsten’s two executors in the autumn of 1937, and she played an active part in interpreting the implications 

and emphasis of his donation. She inherited Bergsten’s paintings, received an annuity for life and 

had the use of Enaforsholm. Presented to KSLA (original at KSLA). 

aldrig. En tid ska de ha varit förlovade men 

nästa steg tog de aldrig. I officiella dokument 

står hon som husföreståndarinna och sekreterare. 

Sådana titlar är ganska intetsägande i 

sammanhanget. Senare vittnesbörd anger att 

hon helt underordnade sig den dominante 

och självmedvetne grosshandlaren och att 

det var han som bröt deras förlovning. Samtidigt 

berättas att han förärade henne lyrik, 

egenhändigt komponerade dikter som samtliga 

brändes efter hennes död 1940. 124 Det är 

alldeles uppenbart att de stod varandra nära, 

och Lindströms betydelse för honom framgår 

klart och tydligt av testamentet. Hon var hans 

närmaste, och under de sista åren då han satt 

i rullstol ansvarade hon såväl för honom som 

för hemmens och affärernas skötsel. 125 Hon 

ärvde också många av hans personliga tillhörigheter, 

merparten av hans målningar och 

nyttjanderätten till både Waldemarsudde och 

Enaforsholm. Dessutom hade hon en generös 

årlig livränta och hon var en av två utvalda 

testamentsexekutorer, och det blev hon som 

uttolkade donatorns intentioner. 

Donationen 

Grosshandlare Alexander Wilhelm Bergsten 

avled i sitt hem på Djurgården den 2 augusti 

1937. Han blev 81 år, åtta månader och 14 dagar 

gammal. Tidningarnas nekrologer var ytterst 

kortfattade, ett tydligt tecken på att den 

döde inte varit en allmänt känd stockholmare. 

126 I sitt testamente från 1922 hade Bergsten 

a.w. bergsten 37

nils edling 

utsett akademien till sin universalarvinge. 

Närstående mottog lösöre och legater, några 

livräntor och nyttjanderätter ingick också. 

Lantbruksakademien, som den fortfarande 

hette, fick förtroendet att förvalta återstoden. 

Varför donerade han hela sin stora förmögenhet 

till akademien? Det enkla svaret är att de 

yttersta grunderna för Bergstens beslut förblir 

okända. Inför 100-årsminnet ställdes frågan 

till Lindströms syster, som också arbetat länge 

i Bergstens firma och som tillhörde den inre 

umgängeskretsen, och hon kunde inte ge 

några som helst upplysningar om donatorns 

styrande önskningar och motiv. 127 

I minnesteckningen från 1955 heter det därför 

att Bergstens starka band till den svenska 

jorden avgjorde saken: ”Han var uppvuxen 

i ett lantbrukarhem, och på Enaforsholm 

hade han kommit jorden nära. Jorden och 

djuren älskade han högt. De gåvo honom ett 

levande intresse utanför honom själv.” 128 Säkerligen 

påverkade hans levande intresse för 

djur och natur valet, men ett sådant intresse 

hade ingen omedelbar och entydig koppling 

till akademien. Kärlek till lantbruk och natur 

kan tas sig många olika uttryck, och organisationer 

för jakt, naturvård och hembygd borde 

ha varit gångbara alternativ för en presumtiv 

donator som sökte förvaltande mottagare. 

Utifrån det resonemanget borde Jämtlands 

läns hushållningssällskap, en organisation 

som Bergsten faktiskt tillhörde, ha varit en 

högst tänkbar kandidat. 129 Men hans resonemang 

kanske inte alls utgick från kärleken till 

djur och jord. Kanske var det hans önskan att 

hjälpa en sammanslutning som liksom han 

själv verkade i skymundan och undvek rampljuset, 

och det gjorde verkligen 1920-talets 

svaga Lantbruksakademi. 130 En variant på den 

tolkningen är att Bergsten faktiskt kände till 

att dess resurser var ytterst begränsade. Spekulationer 

är meningslösa. Det är tillräckligt att 

konstatera att givaren synes ha hyst övertygelsen 

att akademien skulle motsvara förtroendet 

och verka för jordbrukets bästa i enlighet med 

donatorns avsikter. 

Man bör också komma ihåg att grosshandlare 

Bergsten tillhörde ett skikt av samhället 

där donationer var vanliga. De ingick i den 

kapitalstarka borgerlighetens livsstil, i den 

pliktetik som präglade entreprenörer och imperiebyggare 

i svenskt näringsliv för hundra 

år sedan. Pliktkänslan spelade då ”en viktig 

roll för bevarandet av samhället; den kortsiktiga, 

individuella egennyttan kräver alltid någon 

balanserande kraft”. 131 Man tjänade stora 

pengar och gav bort betydande summor till 

olika kulturella, vetenskapliga och filantropiska 

ändamål enligt principen att rikedom 

förpliktigar – richesse oblige, som det heter. 

Museer och högskolor mottog stora belopp, 

stiftelser för olika sociala ändamål inrättades. 

Storslagna exempel är Alfred Nobels donation 

i testamentet från 1895 och Knut och Alice 

Wallenbergs stiftelse, inrättad 1917 med syfte 

att främja forskning och utbildning. En del 

donatorer sökte offentlighet, uppmärksamhet 

och uppskattning, andra begärde att få förbli 

anonyma välgörare. Ett exempel på jakten efter 

offentlig uppskattning och social prestige 

utgör de ledande företagarna i Stockholm 

som närmast tävlade om att få bekosta det 

nya stadshusets konstnärliga utsmyckning. 

Här skänkte f.d. excellensen K.A. Wallenberg 

(1853–1938) från Stockholms Enskilda Bank en 

halv miljon kr och direktör Louis Fraenckel 

(1851–1911) från konkurrenten Svenska Handelsbanken 

en lika stor summa medan grosshandlaren 

Josef Sachs (1872–1949), chef för 

Nordiska Kompaniet, donerade 346.000 kr. 

Även Bergstens branschkollega John Josephson 

lämnade betydande bidrag. 132 Denna offentliga 

”budgivning” hade pågått under flera 

år när Bergsten i det tysta bestämde sig för 

att ge akademien sitt förtroende. Bergstens 

resurser var inte alls lika stora som dem Wallenberg, 

Fraenckel och Sachs kontrollerade. 

Men det är inte poängen utan det handlar om 

idealen. Om vad som var rätt att göra för det 

allmänna bästa, fattat i vid mening, för en välsituerad 

man. Det är i denna livsstil och dess 

ideal, snarare än i de lantliga skånska rötterna, 

38 a.w. bergsten


som förklaringen till Bergstens beslut bör sökas. 

Två andra av akademiens donatorer från 

denna tid, fabrikör A.G. Wirén och direktör 

A.T. Melander, passar väl in i samma donationskultur. 

133 De tydligaste uttrycken för en 

sådan borgerlig donationskultur står att finna 

i Sveriges andra stad under 1800-tal och tidigt 

1900-tal: Göteborg var donationernas stad 

framför andra med storslagna lokalt inriktade 

donationer till museer, skolor, sjukhus och 

till stadens utbyggnad och utsmyckning. 134 

Göteborg hade en rad välkända donatorer 

som kunde tjäna som inbjudande föredömen 

för framgångsrika affärsmän, och i Bergstens 

skånska hembygd fanns också exempel på 

framgångsrika företagare som gjorde betydande 

donationer; konsulerna Nils Persson 

(1836–1916) och Oscar Trapp (1847–1916) i Helsingborg 

och kalkkungen Gottfrid Nymberg 

(1876–1958) från Höganäs. Det är alltså lätt att 

finna tänkbara inspiratörer och i minnesartikeln 

från 1955 lanseras en annan tänkbar förebild: 

patron på Klippans pappersbruk Sven 

Magnus Sunnerdahl (1786–1854) och dennes 

sondotter Magna Sunnerdahl (1863–1935) som 

med början 1908–09 gjorde flera stora och 

omtalade donationer till olika välgörande och 

kulturella ändamål. 135 

Ett annat sådant föredöme kan ha varit 

Grängesbergsbolagets förre direktör Carl 

Fredrik Liljevalch (1837–1909) som drygt tio 

år innan Bergsten skrev sitt testamente hade 

gjort liknande donationer. Liljevalch, som 

bodde på Saltskog gård vid Södertälje, gynnade 

universitet och högskolor med betydande 

belopp. Efter hans död kom överskottet i boet 

att bekosta konsthallen som bär hans namn 

och som uppfördes av Stockholms stad. 136 Det 

finns en intressant likhet mellan Liljevalchs 

och Bergstens livsstilar. De saknade båda egna 

familjer, de förvärvade betydande förmögenheter, 

de införskaffade jaktegendomar i Jämtland, 

de var aktiva jägare och konstentusiaster. 

Någon direkt påverkan mellan den något äldre 

och avsevärt mer förmögne Liljevalch och 

Bergsten kan inte beläggas, men det är fullt 

tänkbart att den äldre grosshandlaren fungerade 

som inspirationskälla för den yngre. Liljevalch 

tillhörde fjällpionjärerna från 1880-talet 

och hans jaktvilla Medstugan uppfördes redan 

1896–1897. Där inrättade han ett mönsterjordbruk 

och anlade ett mejeri. Egendomen omskapades 

enligt ägarens önskemål och kom att 

uttrycka dennes intressen och personlighet, 

och detta omdöme gäller i hög grad även grannen 

Bergsten och hans Enaforsholm. Båda föredrog 

en lantlig byggnadsstil och båda donerade 

sina egendomar till agrara organisationer. 

I Liljevalchs fall hette mottagaren Jämtlands 

läns hushållningssällskap, en sammanslutning 

som båda donatorerna tillhörde. 137 

Grosshandlare Bergsten var som sagt rik. 

År 1915 uppgick hans samlade förmögenhet 

till 1,3 miljoner kr och han parkerade därmed 

på plats 180 i listan över Stockholms rikaste. 

Halvannat decennium senare, alldeles före 

depressionen och börskraschen, var han god 

för sammanlagt mer än två miljoner kr. 138 Depressionen 

naggade aktieportföljen en smula 

i kanten men Bergstens efterlämnade förmögenhet 

värderades till mer än 1,7 miljoner 

kr, varav 1,5 miljoner i industriaktier och en 

kvarts miljon i obligationer. Efter avdragen 

arvsskatt och en skarp börsnedgång hösten 

1937 mottog akademien totalt 803.400 kr. Donationen 

kom som en skänk från ovan. Den 

var ensam betydligt större än alla de tidigare 

enskilda donationerna tillsammans. 139 Än attraktivare 

ur mottagarens perspektiv blev den 

genom givarens öppna skrivning. Bergstens 

testamente dikterade att avkastningen ska 

oavkortad användas till jordbrukets bästa genom 

att efter Akademiens gottfinnande antingen 

i form av resestipendier eller såsom belöningar 

eller i annan form av understöd väcka 

håg och intresse för jordbruket hos yngre eller 

äldre strävsamma svenska medborgare eller 

ekonomiska sammanslutningar av medborgare, 

vilka inriktat sitt livsarbete på jordbruksbranschen 

eller därmed närbesläktad näring. 140 

För Enaforsholm, som också tillhörde akademiens 

lott, gällde särskilda bestämmelser. 

a.w. bergsten 39

nils edling 

Stipendier, belöningar och understöd till 

”jordbrukets bästa” är fortfarande donationens 

ändamål, och akademien har på olika 

sätt främjat dessa syften. Reglementet kom att 

följa donatorns intentioner med fyra huvudsakliga 

användningsområden: priser för framstående 

vetenskapligt eller praktiskt arbete, 

belöningar till jordbrukare, resestipendier för 

teoretiska och praktiska studier och anslag till 

lantbruksvetenskaplig forskning. Bergstens 

donation har gett anslag till alla dessa ändamål 

och de ska här behandlas i följande ordning: 

priser, belöningar, stipendier och anslag. 

Avslutningen handlar om Enaforsholm, den 

egendom som ingick i Bergstens gåva. 141 När 

det i det följande talas om akademien avses 

primärt dess roll som förvaltare. Donationen, 

vars kapital samförvaltas med en del andra 

stipendiefonder, är en självständig juridisk 

person med egen styrelse. Under perioden 

fram till år 2000 utgjorde den en av fonderna 

med till akademien anknuten förvaltning 

för att det året registreras som Stiftelsen A.W. 

Bergstens donation. Förr fungerade akademiens 

förvaltningskommitté som förvaltare 

för fonden men i dag utgörs stiftelsen styrelse 

av akademikollegiet d.v.s. akademiens egen 

styrelse. 

Akademiens finaste pris 

A.W. Bergstens pris är en av de förnämsta utmärkelser 

som akademien har att dela ut. 142 

Priset skall, enligt stadgarnas paragraf 6 från 

1939, 

tilldelas person, som genom framstående vetenskapligt 

arbete, framgångsrik undervisande 

verksamhet eller jämförbar insats på det praktiska 

området verksamt bidragit till att väcka 

håg och intresse för jordbruket eller därmed 

förenad näringsgren och därigenom gjort sig 

förtjänt av sådan utmärkelse. 

Rätten att föreslå kandidater var i de första 

stadgarna inte begränsad till akademiens avdelningar. 

Myndigheter, universitet och organisationer 

skulle också medverka i nomineringsprocessen, 

var det tänkt. Redan 1941, 

innan någon pristagare hade blivit utsedd, 

skrinlades den planen och hela nomineringsoch 

beslutsprocessen har sedan dess varit en 

akademiens interna angelägenhet. Samtliga 

ledamöter har rätt att nominera kandidater 

med skriftligt motiverade förslag. Därefter 

bereds ärendet i Pris- och belöningsnämnden 

som lämnar förslag på pristagare till akademikollegiet, 

som också är styrelse för stiftelsen. 

Denna styrelse lämnar i sin tur förslag till akademien. 

Beslutet fattas på sammankomsten i 

december och priset utdelas på högtidsdagen 

den 28 januari. Prissumman är i dag 60.000 

kr, en rejäl ökning både nominellt och reellt 

jämfört med de 2.000 kr som gällde 1943–61. 

Vid två tillfällen, premiäråret 1942 och jubileumsåret 

1963, har man utdelat särskilt stora 

priser på 10.000 kr. 

Vid tre tidpunkter har priset delats mellan 

flera mottagare, övriga år har det handlat 

om en pristagare. En gång, 1962, ställdes 

utdelningen in och sedan 1942 har alltså 74 

gärningar belönats. Endast en kvinna, ensam 

med 73 män, ingår i kretsen (se bilagan med 

samtliga pristagare 1942–2012). Den märkligt 

sneda könsfördelningen kan ses som en spegelbild 

av akademiens sammansättning som 

fram till 1977 var helt enkönad. Numera har 

dock organisationen förlorat sin karaktär av 

exklusiv herrklubb, närmare femton procent 

av de uppåt 450 inhemska ledamöterna är 

kvinnor, och vissa satsningar för att uppnå 

en jämnare fördelning har genomförts under 

2000-talet. 143 Pristagarnas fördelning, som påminner 

om den som gäller för Nobelprisen, 

speglar snarare de areella näringarnas och forskarvärldens 

allmänna utseende vilket i sin tur 

påverkar akademien. Skogsbruket, lantbruket 

och vattenbruket domineras av män. Könsfördelningen 

styrs också av prisets inriktning på 

livsgärningar, på mångåriga insatser eller till 

och med en hel karriär inom någon specialitet. 

Det betyder att de senaste årtiondenas 

förändringar i samhälle och forskarvärld än 

så länge utövat relativt ringa inflytande över 

40 a.w. bergsten


A.W. Bergstens pris är Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens 

lilla Nobelpris, det pris som 

Akademien på stiftelsens uppdrag delar ut som belöning 

för framstående vetenskapligt arbete, framgångsrik 

undervisande verksamhet eller jämförbar 

insats på det praktiska området. Tre gånger har priset 

delats mellan flera pristagare och sammanlagt 

67 mottagare har det blivit 1942–2005. Prissumman 

är numera 60.000 kr. Plaketten är gjord av 

professor Erik Lindberg (1873–1966), Konstakademiens 

sekreterare och gravör vid Kungl. Myntet. 

Lindberg var tidens ledande medaljgravör med 

ställning som Sveriges officielle medaljör. Under 

sin långa karriär 1896–1961 ansvarade han för 

458 präglade medaljer. 

The A.W. Bergsten Prize is the lesser Nobel Prize 

of the Royal Academy of Agriculture and Forestry, 

the prize which, on behalf of the Foundation, it 

awards in recognition of outstanding scientific 

work, successful teaching activity or comparable 

services in the practical sphere. On three occasions 

it has been shared between several recipients, 

and between 1942 and 2005 there were 

67 recipients altogether. The prize is now worth 

SEK 60,000. The plaquette is by Professor Erik 

Lindberg (1873–1966), Secretary to the Royal 

Academy of Fine Arts and Engraver to the Swedish 

Mint. Lindberg was the leading medal engraver of 

his day and had the standing of Sweden’s official 

medal maker. During his long career (1896–1961) 

he oversaw the production of 458 medals. 

pristagarna. Priset har ofta gällt livsverk, och 

med åren har framhävandet av enskilda upptäckter 

eller innovationer blivit mer sällsynt i 

motiveringarna. Drygt hälften av pristagarna, 

38 st., var ledamöter när de mottog priset och 

ytterligare nio pristagare har senare mottagit 

inval. I vissa fall har pris och inval sammanfallit 

tidsmässigt. 

Pristagarna företräder en mängd olika 

specialiteter. Discipliner som växtförädling 

(7 pristagare), växtnäring (7 pristagare) och 

maskin- och redskapslära inom lantbruket (6 

st.) står starka liksom skogsforskning (5 st.), 

veterinärmedicin (5 st.) och animalieproduktion 

med avel (5 pristagare). Sammantaget 

kommer merparten pristagare från universitets- 

och högskolevärlden, men mer praktiskt 

inriktade försöksverksamheter är också väl företrädda. 

Dessa sektorer har en stark närvaro 

i akademien och många pristagare är också ledamöter. 

Men detta förtar inte intrycket av en 

stor ämnesspridning. Den förste pristagaren 

professor Herman Nilsson-Ehle (1873–1949) 

mottog utmärkelsen som ”ett erkännande 

av hans mångåriga, förtjänstfulla och resultatrika 

praktiskt/vetenskapliga verksamhet 

på växtförädlingens område till fromma för 

Sveriges jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk”. 

144 Pristagaren 2005, direktör Jan Kjellman 

(*1947), belönades ”för innovativ och 

okonventionell lansering av svenska livsmedel 

i anslutning till Ikeas varumärke som resulterat 

i betydande exportframgångar till glädje 

och föredöme för hela livsmedelssektorn”. 145 

De båda kan sägas markera ytterligheter, men 

med det gemensamt att de företräder mycket 

väletablerade institutioner och varumärken, 

Svalöf respektive Ikea. 

De 36 pristagarna utanför kretsen av ledamöter 

har varit tämligen jämnt fördelade över 

decennierna. Redan 1943 belönades agronomen 

Sigurd Örjansgård (1886–1968) för sina insatser 

i Jordbrukareungdomens Förbund som 

han grundade 1918, och sedan dess har personer 

utanför akademien uppmärksammats 

ungefär vart tredje år. 146 Här, bland belönade 

a.w. bergsten 41

nils edling 

mossodlare, plogforskare, sojabönsförädlare, 

maskinutvecklare, växtskyddsrådgivare och 

miljöskribenter, märks den verkligt stora ämnesspridningen. 

Och det är svårt att se några 

tydliga trender i valet av pristagare. Sedan 2001 

har akademien belönat tre förtjänta forskare, 

tre pensionerade professorer som också är ledamöter. 

En av dem, Lantbruksuniversitetets 

förre rektor Mårten Carlsson (*1936, ledamot 

1978) var 2004–07 akademiens preses. Därutöver 

har tre praktiker, framgångsrika företrädare 

för ekologiska och balanserade driftsformer, 

och en näringslivsföreträdare mottagit 

Bergstens pris (2005). De fyra pristagarna 

2009–12 uppvisar liknande ämnesspridning; 

den förste, miljöpsykologen Patrik Grahn (f. 

1955, ledamot 2002), tar plats i kategorin forskare 

med nyskapande och aktuella teman; han 

prisades 2009 ”för att han som föregångare via 

forskning, utbildning och information lyfter 

fram trädgårdens läkande krafter och naturens 

betydelse för människors hälsa”. Den andre, 

veterinärmedicinaren Arvid Uggla (f. 1948, ledamot 

1996), tillhör gruppen av institutionsbyggare 

med en längre vetenskaplig karriär; 

han belönades 2010 för sin resultatrika parasitologiforskning 

och sina insatser som dekan 

vid Lantbruksuniversitetets nybildade fakultet 

för veterinärmedicin och husdjursvetenskap. 

Pristagaren 2011, agr.dr Göte Bertilsson 

(f. 1936, ledamot 1986), mottog priset för en 

lång och framstående gärning, som utöver den 

praktiskt inriktade forskningen om användning 

av växtnäring i lantbruket även inkluderat 

ordförandeskap i akademiens jordbruksavdelning 

1998–2001, och motiveringen löd: 

”för hans idoga och kvalificerade arbete för att 

främja uthållig växtproduktion och då främst 

utifrån ett växtnäringsperspektiv”. Den senaste 

mottagaren av A.W. Bergstens pris, lantmästare 

Stig Lindén (f. 1940, ledamot 1988), kan föras 

till samma grupp. Han prisades för att han 

”med kraft, engagemang och tydligt ledarskap 

har drivit många förändringsfrågor i vårt lantbruk”, 

mer konkret handlade det om insatser 

inom oljeväxtodlingen och framför allt om de 

olika ledningsuppdragen inom lantbrukarnas 

organisationsväsende. Även insatserna inom 

akademien ingick i motiveringen. 

Bergstens belöningar 

Bergstens efterlevande Maria Lindström gjorde 

1938 ett klargörande av donatorns avsikter 

med belöningarna som omtalas i testamentet. 

147 Bergsten hade särskilt ömmat för de små 

jordbrukarna 

som genom idoghet, sparsamhet och varmt intresse, 

trots knappa förhållanden, lyckats åstadkomma 

ett fruktbärande resultat och därför 

böra ihågkommas med belöning i en eller annan 

form såsom uppmuntran och erkännande 

för deras tunga arbete och strävan även om 

detta skett i eget intresse. 148 

Statuterna för A.W. Bergstens belöningar följer 

den uttolkningen. Det handlar om mindre 

belopp som utdelas till brukare av mindre 

jordbruk som gjort goda insatser i det egna 

företaget. Här uppmärksammas både brukare 

av jord- och skogsbruk och utövare av 

närliggande näringar såsom trädgårdsbruk, 

fiske, jakt och biskötsel. Familjeföretag äger 

företräde och, som brukligt är för den här 

historiskt sett väletablerade formen av uppmuntrande 

understöd, ska verksamheten vara 

förtjänstfull och föredömlig. Akademien förvaltar 

två andra belöningsfonder med liknande 

inriktning och tillämpar samma system för 

utdelningarna. 149 Det betyder att de regionala 

organen, hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna, 

lämnar in motiverade förslag 

på lämpliga mottagare till förvaltaren och att 

presidiet, akademiens verkställande ledning, 

fattar beslut. Ett turordningssystem bestämmer 

vilka delar av landet som är aktuella varje 

år och på så vis begränsas antalet kandidater 

högst påtagligt. Det första urvalet görs alltså 

på regional nivå vilket också väsentligt underlättar 

arbetet. Belöningarna består av ett penningpris 

och ett diplom. Beloppen har stigit 

från 300–400 kr de första åren till 5.000 kr vid 

senaste utdelningen. 

42 a.w. bergsten


Belöningarna 1939–2011 avspeglar tydligt 

de enorma förändringar som de areella näringarna 

genomgått under perioden. Det första 

året, 1939, föreslog hushållningssällskapen 

i Södermanlands, Blekinge, Värmlands och 

Gävleborgs län sammanlagt 16 lämpliga pristagare. 

Åtta av dem delade på 2.900 kr (fem 

pris à 400 kr, tre à 300 kr). De båda sörmländska 

pristagarna hade genom träget arbete blivit 

välbärgade familjejordbrukare. Båda hade 

stora barnkullar där flera av sönerna var aktiva 

jordbrukare, påpekades det särskilt. God bokföring, 

planmässiga förbättringar och tidigare 

belöningar för god drift från hushållningssällskap 

lyftes fram i motiveringarna. Två av 

pristagarna var kvinnor; den 78-åriga väverskan 

I.M. Andersson i blekingska Rödeby som 

intog en särställning inom länets hemslöjd 

och änkan Kristina Bengtsson (1878–1962) i 

Delsbo i Hälsingland som ensam försörjt och 

uppfostrat fem minderåriga barn. Hon hade 

ett skogsjordbruk med 4,5 hektar åker och 30 

hektar skog. En av männen, en fiskare och egnahemsägare 

från Blekinge, hade sin utkomst 

utanför lantbruket. Det paret hade tio barn, 

sex av dem aktiva fiskare, och hade byggt sitt 

egnahem utan stöd från stat eller hushållningssällskap. 

Data om mottagarnas familjesituation, den 

tunga försörjningsbördan som stora barnakullar 

lade på jordbrukare med knappa resurser, 

och redogörelser för deras idoga insatser för 

att elektrifiera sina lantbruk har givetvis försvunnit. 

Hårt arbete över lång tid och en vilja 

att modernisera driften i det egna företaget är 

dock drag som går igen i omdömena. Men 

innovationsberedskapen har förändrats från 

gjutna brunnar och täckdikning till marknadsorienterad 

specialisering och ekologisk odling. 

Samtidigt har småföretagens storlek förändrats 

synnerligen drastiskt från 1940-talets belönade 

småbrukare på 10–15 hektar åker till en slaktsvinsproducent 

i Stockholms län med 1 800 

svin, belönad 1990, och till det halländska fårfarmarparet 

tio år senare med egen gårdsbutik 

som berömdes som en föregångare inom småskalig, 

ekologisk livsmedelsförädling. Uthålligt 

jordbruk och ekologiskt ansvar är återkommande 

karakteristika för moderna mottagare 

av belöningar. 

Fram till 1970-talet var skogsbrukare uteslutna 

från Bergstens belöningar. Därefter 

ändrades praxis successivt så att någon skogsföretagare 

uppmärksammades varje år innan 

breddningen av mottagargruppen formaliserades 

i en stadgeändring 1982. Planmässig vård 

och avverkning över lång tid har utgjort det 

förnämsta belöningskriteriet. Engagemang i 

föreningslivet, deltagande i utbildningsverksamheter 

och långsiktiga miljöhänsyn är andra 

typiska pristagarkarakteristika. 

År 2004 utdelades sju belöningar à 5.000 

kr. Två småskaliga skogsföretagare belönades 

för sina omfattande nyplanteringar och goda 

vård av befintlig ungskog, två mjölkproducenter 

uppmärksammades för att de utvecklat 

småbruk till förhållandevis stora anläggningar 

och en företagare på Öland prisades för att han 

omvandlat sitt traditionella svinproducerande 

lantbruk till ett omfattande fisketuristföretag. 

De båda återstående pristagarna premierades 

också för nytänkande med kombinationerna 

lantbruk och byggentreprenad inriktad på kulturmiljövård 

respektive lantbruk, skogsbruk 

med egen såg och föreningsengagemang. Bland 

de senaste årens belönade praktiker märks således 

både specialisering och differentiering 

som medvetna och långsiktiga strategier, och 

båda är ju centrala för dagens företagare inom 

de areella näringarna. Framgångsrikt entreprenörskap 

har blivit ett kriterium för de regionala 

belöningarna. De bergstenska belöningarna, 

som röner uppmärksamhet i lokala media, illustrerar 

på så vis tydligt de stora förändringarna 

inom de areella näringarna. Samtidigt har 

belöningarna åtminstone delvis kvar sin karaktär 

av erkännande av flit och driftighet över 

lång tid. Men år 2005 fick endast en mottagare, 

en skogsägare från norra Hälsingland med 83 

hektar skog, 22 hektar åker och 12 hektar impediment, 

en sådan beskrivning: ”Han är först 

att så och först att tröska. Kännetecknande för 

a.w. bergsten 43

nils edling 

År 1994 mottog jägmästaren och illustratören Nils Forshed A.W. Bergstens pris på 40.000 kr. Motiveringen 

lyfte fram att hans ”briljanta illustrationer på ett betydelsefullt sätt bidragit till att öka kunskapen 

om och förståelsen för skogsnäringens och naturvårdens villkor”. Här har Forshed avbildat Enaforsholm 

som det ser ut i dag. Målningen, som hänger hos Akademien på Drottninggatan 95 B i Stockholm, är från 

1990-talets mitt. Målning av Nils Forshed, ägare KSLA. Med konstnärens medgivande för publicering. 

In 1994, Nils Forshed, Graduate Forester and illustrator, received SEK 40,000 as the A.W. Bergsten 

Prize. The citation stated that his “brilliant illustrations have significantly furthered the advancement of 

knowledge and understand of conditions in forest industry and nature conservation”. Here Forshed depicts 

Enaforsholm as it looks today. His painting, now on the Academy premises at Drottninggatan 95 B 

in Stockholm, dates from the mid-1990s. Painting by Nils Forshed, property of KSLA. Published by kind 

permission of the artist. 

Olles familjeföretag är välskötta byggnader, 

rågångar och skogar. Han får mycket gjort 

och arbetar i det tysta och gör inget väsen av 

sig, allt han har är välskött.” Pristagargruppen 

från 2007, vars sex företagare alltså nominerades 

och utsågs hösten 2007 för att motta sina 

belöningar på 5.000 kr i början av 2008, uppvisade 

samma karakteristika. En 68-årig kombinationsjordbrukare 

i Bohuslän belönades för 

sin över lång tid väl anlagda och genomförda 

skogsdrift i egen regi medan de övriga fem prisades 

för sina utvecklade och tydligt specialiserade 

företag: en yngre entreprenör i Jämtland 

med lönande mjölkdrift, lite skog och starkt 

föreningsengagemang, en driftig jordbruksföretagare 

med kombinationen kyckling och 

skogsbruk i Kronobergs län, två lantbrukare 

inom Vänersborgs hushållningssällskaps arbetsområde 

med växtodling inriktad på utsäde 

och fröer respektive ekologisk lammproduktion 

och stutuppfödning samt en skogsföretagare 

med kurs- och konferensverksamhet på 

44 a.w. bergsten


sin fastighet. De senaste utdelade belöningarna, 

fem till jordbruksföretagare och fyra till 

skogsbrukare år 2010, uppvisar samma breda 

spektrum: ett par yngre grisproducenter som 

visar andra att det trots tuffa förutsättningar 

går att driva lantbruk, mjölkproducenter i Kalmar 

län som utöver den agrara produktionen 

har ett lönsamt bussföretag, framgångsrika 

potatisodlare i Västergötland, en lantbrukare 

med mångårigt föreningsengagemang, två 

bröder i Medelpad med god djurvård och ett 

progressivt miljötänkande som fungerar som 

inspiratörer och föregångsmän i bygden, makar 

med uthållig virkesproduktion och dokumenterat 

intresse för miljövård och biologisk 

mångfald och ett familjeföretag med verksamhet 

inom skogsvård, fiske, gårdsbutik, tillsyn 

och skötsel av naturreservat och småskalig 

produktion med gamla svenska lantraser. Det 

mönstret bröts inte med belöningarna 2011 

som gick till fyra jordbrukare och två skogliga 

företagare, och i motiveringarna återkommer 

specialisering och diversifiering som genomtänkta 

strategier, entreprenörskap, naturvård 

och hållbar utveckling i olika kombinationer. 

Trenden är tydlig: framgångsrikt företagande 

har i motiveringarna företräde framför långsiktigt 

och träget slit på egna marker. 

De många forskningsanslagen 

Stipendierna för studieresor utomlands och 

bidragen till lantbruksvetenskaplig forskning 

och upplysningsverksamhet inom jordbruk 

och skogsbruk har alltid utgjort en tung post 

i anslagsgivningen från Bergstens donation. 150 

Det rör sig om flera olika slags bidrag till materialanskaffning, 

tryckkostnader och smärre 

projekt inom alla upptänkliga områden. Akademiens 

forskningsanslagsnämnd bereder ansökningarna 

och beslut fattas av akademikollegiet 

som utgör styrelse för stiftelsen. Under 

de första decennierna tillämpades en ordning 

med särskilda sakkunniga som bedömde ansökningarna 

åt den förvaltande förvaltningskommittén. 

De första forskningsanslagen beviljades 

redan 1939. Fem projekt delade på 12.100 kr 

och som brukligt var vid denna tid fungerade 

de olika avdelningarna som huvudmän. Formellt 

var det med andra ord en viss avdelning 

inom akademien som erhöll medel för att en 

särskilt angiven person skulle kunna utföra 

en specificerad forskningsuppgift. I praktiken 

disponerades anslagen av de enskilda forskare 

som ansökt om bidrag. Bland mottagarna 1939 

märks botanisten Hans Burström (1906–1987, 

ledamot 1946), vid denna tid docent vid Lantbrukshögskolan 

för att senare bli professor vid 

Lunds universitet, som studerade nitratassimilation 

hos växter och professorn i allmän 

jordbrukslära 1934–63 Gunnar Torstensson 

(1895–1997, ledamot 1944) som studerade frostens 

inverkan på jordlerans struktur (1.600 

kr respektive 1.500 kr). Genom åren har ett 

stort antal anslag av den här typen utdelats, 

avsedda att täcka vissa specificerade kostnader 

såsom fältundersökningar, provtagningar och 

dylikt. Vissa forskare, i regel var de verksamma 

vid Lantbrukshögskolan, mottog närmast 

årliga bidrag och med åren steg beloppen. År 

1968 delade elva projekt på sammanlagt 62.000 

kr från fondens avkastning och de tre största 

mottagarna var alla professorer vid Ultuna. 

Den stora förändringen, föranledd av ett 

kraftigt ökat söktryck och allt högre begärda 

belopp i ansökningarna, kom omkring 1980. 

Akademien började då prioritera utlandsresor, 

t.ex. för deltagande i internationella kongresser 

och konferenser, och pilotprojekt medan 

de gamla fleråriga anslagen avskaffades. Målgruppen 

försköts samtidigt från etablerade 

forskare, inte sällan akademiens ledamöter, 

till doktorander och yngre forskare. Initiering 

av forskning och rekrytering av nya forskare 

har, utöver stödet till internationaliseringen, 

blivit alltmer centrala anslagsområden för stiftelserna. 

Vid utdelningen år 2000 avsåg 20 av 

de 26 beviljade ansökningarna utlandsstudier, 

konferensdeltagande och liknande aktiviteter. 

Mottagarna delade på sammanlagt 528.000 kr 

och under de följande åren utdelades motsvarande 

belopp. Vid utdelningen, 2004, rörde 

a.w. bergsten 45

nils edling 

det sig om 691.000 kr och tre år senare beviljades 

17 resebidrag om sammanlagt 367.000 kr. 

År 2009, det senaste året som Bergstens stiftelse 

beviljade anslag till sökande utanför akademien, 

handlade det om 645.000 kr fördelat 

på 30 mottagare. De anslagen uppvisar den 

karakteristiska fördelningen med ett mindre 

antal större bidrag till projekt (hösten 2009 var 

det tre sådana anslag om totalt 425.000 kr) och 

flera bidrag i storleksordningen 10.000–15.000 

kr till konferensdeltagande, pilotstudier och 

motsvarande. Utöver dessa forskningsanslag 

har Bergstens donation stått för vissa särskilda 

satsningar som rekryteringsstipendier för blivande 

forskarstuderande och större satsning 

under 1990-talet för att finansiera baltiska 

doktoranders ettåriga gästforskarvistelser under 

utbildningen vid Sveriges Lantbruksuniversitet. 

Kursgården Enaforsholm 

Grosshandlare Bergstens jämtländska jaktvilla 

Enaforsholm ingick i donationen till akademien. 

Men donatorn gjorde här vissa förbehåll. 

Först skulle Maria Lindström få disponera 

gården så länge hon levde, sedan skulle 

läkarna ha den som vilohem. Enligt Lindström 

uppkom tanken på ett vilohem för läkare 

i början av 1920-talet då Bergsten var patient 

hos professor Robert Bárány (1876–1936) 

vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Bárány, 

mottagare av Nobelpriset i medicin 1914, var 

specialist på otologi, läran om örat och dess 

sjukdomar, och Bergsten hade alltså sökt sig 

till den förnämsta specialisten för att få hjälp 

med sina allt besvärligare problem med balansen. 

Som patient upptäckte Bergsten hur 

hårt lasarettsläkarna arbetade och han önskade 

därför ge dem tillgång till ett vilohem i 

fjällmiljö. Tanken var alltså att de skulle få rekreera 

sig som ”luftgäster” på samma sätt som 

han själv länge gjort. 151 

Akademien förvaltade således Enaforsholm 

men skulle endast få tillgång till vissa byggnader. 

Svenska Läkarsällskapet, missnöjt med 

det låga årliga anslaget från donationen till 

fastighetens underhåll, valde att tacka nej till 

gåvan och därmed tillföll ansvaret för hela gården 

akademien. I sitt brev förtydligade Lindström 

givarens intentioner och betonade att 

egendomen inte fick förstöras av fjällturismens 

exploatering med styckning och sportstugebebyggelse. 

Den ”vandalisering och förvanskning” 

som drabbat Storlien önskade Bergsten 

till varje pris motverka, framhöll Lindström. 

Gården skulle ”bevaras i samma skick och 

anda som då han själv benyttade den”. Den 

kunde användas som vilohem ”för dem, som 

äro i Kungl. Lantbruksakademiens verksamhet 

eller stå denna nära”, skrev hon vidare och 

berättade att Bergsten även önskat se en mönstergård 

eller försöksstation på Enaforsholm (se 

Hans Antonsons och Kjell Lundquists artiklar 

i denna bok). 152 I april 1940 avled Maria Lindström 

och den gamla nyttjanderättsklausulen 

upphörde därmed att gälla. Men frågan var 

vad universalarvingen skulle göra med sin donerade 

egendom. 

Under beredskapsåren och de första efterkrigsåren 

genomfördes endast smärre underhållsarbeten. 

153 Våren 1947 tillsatte akademiens 

förvaltningskommitté en kommitté med uppdrag 

att utarbeta en plan för egendomens användning 

som vilohem och försöksjordbruk i 

enlighet med donatorns önskemål. Drivande i 

arbetet var professor Gunnar Torstensson som 

etablerade samarbete med både Skidfrämjandet 

och Svenska Turistföreningen. Han fungerade 

under många år som akademiens tillsynsman 

och ledde arbetet med att skapa en 

friluftsgård, ett semesterhem för studerande 

vid lantbrukets skolor och högskolor. Den 1 

september 1949 öppnade Enaforsholm friluftsgård 

med cirka 60 bäddar i huvudbyggnaden 

och några småstugor för uthyrning. 

Friluftsgården, en icke-kommersiell pensionatsrörelse, 

har varit en av verksamheterna 

vid egendomen. Dess målgrupp utvidgades 

snart från studerande inom de areella näringarna 

till att inkludera lägerskolor i Svenska 

Turistföreningens regi och militära kurser, 

kunder som Torstensson lockade till Enafors- 

46 a.w. bergsten


holm. Han initierade även den årliga kursen 

i norrländskt jordbruk och fjällkunskap för 

studerande vid Lantbrukshögskolan. Kursverksamheten 

drog igång 1950 och Torstensson 

ledde den under 25 år. I regel mottog man 

bidrag från Bergstens donation. Den så kalllade 

Enaforsholmskursen, en introduktionskurs 

i norrländskt jordbruk och fjällkunskap 

för studenter, hålls fortfarande i augusti varje 

år. Under de senaste 15 åren har landskapsarkitekten 

Kjell Lundquist (1955–2011, ledamot 

2006) varit eldsjälen i den verksamheten. 

Två särskilda stipendier har anknytning 

till Enaforsholm och Bergstens donation. 

Professor Torstensson var under flera decennier 

Enaforsholmkommitténs samlande kraft 

i akademien och på hans 90-årsdag 1985 stiftades 

till hans ära Gunnar Torstenssons Enaforsholmsstipendium 

för yngre studerande vid 

Lantbruksuniversitetet. Stipendiaten, som utses 

av idrottsföreningen på Ultuna, erhåller på 

stiftelsens bekostnad en vecka med helpension 

på Enaforsholm och bidrag till reskostnaden 

med tåg från Uppsala. I dag uppgår stipendiet 

till 10.000 kr. När Torstensson fyllde 100 år 

inrättade akademien Gunnar Torstenssons forskarstipendium 

inom markvetenskap vid Sveriges 

Lantbruksuniversitet. Avsikten var dels att 

hedra den i studenternas situation engagerade 

professorn Torstensson och dels att stimulera 

den markvetenskapliga forskningen. Stipendiesumman 

bestämdes till halvt basbelopp, 

år 2004 uppgick det till 19.300 kr och sedan 

höjdes det stegvis till 21.400 kr år 2011. Avkastningen 

från den bergstenska donationen finansierar 

också stipendiet som årligen utdelas 

till en förtjänt disputerad forskare inom det 

markvetenskapliga området efter förslag från 

Lantbruksuniversitetet. 154 Detta Gunnar Torstenssons 

forskarstipendium utdelades första 

gången vid högtidssammankomsten 1996. 

Torstensson erhöll även Bergstens pris 1973 

som tack för en framstående lärargärning och 

betydelsefulla insatser för Enaforsholm. Han 

hade då tillhört akademien i 29 år, de senaste 

sju åren som dess hedersledamot. 

Enaforsholms gård utgör det mest påtagliga 

arvet efter A.W. Bergsten. Gården är viktig 

och värdefull för stiftelsen och dess förvaltare, 

men den har också kostat betydande belopp. 

Inte minst gäller detta byggnadernas underhåll. 

Fram till 1970-talet hade reparationsarbetena 

en begränsad omfattning och arrendatorn 

stod för det löpande underhållet. Sedan 

dess har omfattande och kostsamma arbeten 

förekommit i stort sett varje år. Anläggningen 

har successivt moderniserats och för stiftelsen 

handlar det i dag om att finna rätt avvägning 

mellan att bevara den ursprungliga miljön och 

att öka utnyttjandet så anläggningens kostnader 

balanseras. Det senare har visat sig mycket 

svårt, och Enaforsholms egendom är med andra 

ord en i flera avseenden dyrbar klenod. 

Arbetet med utveckling och marknadsföring 

pågår kontinuerligt och ett moment utgör 

bildandet av Enaforsholm AB sommaren 2007 

som ansvarar för driften på den ägande stiftelsens 

uppdrag. 

Akademiens störste välgörare 

Akademien är själv den störste mottagaren 

av stöd från Stiftelsen A.W. Bergstens donation. 

Hela den samlade för anslag disponibla 

avkastningen på drygt 5 miljoner kr år 2010 

avsatte stiftelsens styrelse till akademiens verksamhet. 

Betydande belopp gick till underhållet 

av Enaforsholm där stiftelsen ansvarar för 

driften. Men anslagen gäller också den breda 

verksamheten som akademien bedriver genom 

sina avdelningar med ett stort antal 

kommittéer, symposier och konferenser samt 

livaktiga informations- och publiceringsinsatser. 

Akademien har sedan 1980-talet successivt 

utvidgat sin verksamhet och blivit en 

utåtriktad aktör, en arena där företrädare för 

praktik, förvaltning och vetenskap träffas för 

gemensamma överläggningar om lantbruk, 

skogsbruk, djurhållning, mat och hälsa, miljövård, 

resurshushållning och landsbygdsutveckling 

med flera ämnen ur både nationella 

och globala perspektiv. En omfattande 

verksamhet med kommittéer, sammankoms- 

a.w. bergsten 47

nils edling 

ter, seminarier och konferenser kring dessa 

många ämnen äger rum i egen regi och denna 

verksamhet har tagit i anspråk en större del 

av anslagen från förvaltade donationer. Akademiens 

del av avkastningen från Bergstens 

stiftelse har ökat kraftigt över tid, både avseende 

beloppen och andelen: 1960 gick 54.000 

kr av den samlade avkastningens 96.000 kr till 

olika ändamål inom akademien, 1980 var delen 

165.000 av 254.000 kr, år 2004 handlade det 

om 60 procent av 4,1 miljoner kr och år 2010 

rörde det sig om 5 miljoner av sammanlagt 

tillgängliga 5,2 miljoner kr. 155 Från och med 

2010 har avkastningen från stiftelsen reserverats 

för akademiens egna ansökningar medan 

andra stiftelser på sedvanligt vis fortsätter att 

bevilja anslag till externa sökande. Det är med 

andra ord uppenbart att Alexander Wilhelm 

Bergstens stiftelse har en stor betydelse för 

förvaltaren. Grosshandlare Bergsten är Kungl. 

Skogs- och Lantbruksakademiens störste enskilde 

välgörare över tid och den omfattande 

verksamheten som akademien bedriver är 

fortsatt beroende av donatorernas välvilja och 

intresse. 

Noter 

1 Se Edling 2010. 

2 Malmström 1955, s. 328–338; Lihnell 1989, s. 

3–33; även Dyrendahl 1987, s. 343–349. 

3 Födda 1855, födelse- och dopbok 1852–1878, 

Åby 2, husförhörslängder [hfl] 1850–1861, Gråmanstorps 

socken (vol. C:4, AI:9–10), Landsarkivet 

i Lund [LLA]. Allt kyrkoboksmaterial 

som inte härrör från Stockholm har studerats 

hos http://www.genline.se som tillhandahåller 

inlästa bilder av mikrofilmade originalhandlingar. 

Materialet där saknar, likt originalhandlingarna, 

ofta konsekventa volymbeteckningar 

och sådana har, i den mån de finns, här införts 

efter förteckningarna hos Svensk Arkivinformation, 

SVAR, http://svar.ra.se. 

4 Walleröd, hfl 1846–1849, Björnekulla socken 

(vol. AI:7), LLA. 

5 Lund stifts herdaminne 2001, s. 151. Om syskonen 

Ask, Ask 1898, s. 3–4. I. Lundcrantz ogifta 

mor hette Sara Lindberg. Varifrån hennes senare 

namn Lundcrantz kom är obekant, födda 

1822, födelse- och dopbok 1807–1833, Kristianstads 

stadsförsamling (vol. C:8), LLA. 

6 10/6 1851, Inflyttningslängder [ifl] 1834–1855, 

Gråmanstorps socken (vol. B:2), LLA. Vigseln 

ägde rum i hennes hemsocken den 12/2 1851, 

Vigselbok 1828–1861, Brönnestads socken (vol. 

C:7), LLA. 

7 Hannrup 1982 (1970), s. 144, 199–213. 

8 Hannrup 1982 (1970), s. 200–201, 310. 

9 Hannrup 1982 (1970), s. 212–213, 243–244, 387; 

Clemensson 1923, s. 257. 

10 Ankarlöf 1, hfl 1857–1864, Vedby socken (vol. 

AI:9), LLA. Längden anger ”Ankarlöf 1 ¼ (3 

½”. Enligt uppgift slogs gårdarna nr 1, en fjärdedels 

mantal, och 3, ett halvt mantal, samman 

efter branden 1846, upplysning per e-post från 

Hjördis Nilsson, Ankarlöv, Vedby, 6/8 och 11/8 

2005. Uppgiften om köpeskillingen, hämtad 

från lagfartsprotokollen, härrör från kyrkoherde 

Axel Malmberg som för C. Malmströms 

räkning utförde en del arkivstudier sommaren 

1955, brev A. Malmberg t. C. Malmström 27/7 

1955, ”Malmströms anteckningar”, Handlingar 

angående Enaforsholm på 1880-talet (vol. F 

VIc:2), Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens 

arkiv [KSLAA], Stockholm. 

11 Döda 1857, död- och begravningsbok 1819–57, 

Helsingborgs stadsförsamling (vol. F:4), LLA. 

Bergsten är även upptagen i dödboken för Vedby, 

den socken där han stod skriven, döda 1857, 

död- och begravningsbok 1852–1897, Vedby 

socken (vol. F:1), LLA. 

12 Malmström 1955, s. 329, 334. Omdömet om 

Netzler grundas på att han misslyckades med 

att uppnå materiellt välstånd. Det verkar inte 

finnas någon bouppteckning efter honom, och 

det är ett dåligt tecken eftersom det lär betyda 

att han vid sin död 1899 saknade tillgångar. 

Hans sits försvåras av att I. Lundcrantz medförde 

betydande tillgångar i sitt andra äktenskap. 

Kort före sin död 1857 sålde nämligen 

J.P. Bergsten gården Ankarlöv i Vedby socken 

för hela 36.000 riksdaler banko och bouppteckningen 

efter honom hade en behållning 

på nästan halva det beloppet. En god del av 

den erhållna summan bör alltså ha gått till att 

betala skulder knutna till köpet av fastigheten 

ett år tidigare, men änkan ärvde drygt 16.000 

riksdaler. När hon dog 20 år senare var hennes 

tillgångar endast 1.900 kr och bouppteck- 

48 a.w. bergsten


ningen upptar nästan lika stora skulder, bl.a. 

obetalda hushyror. En förklaring som ligger 

nära till hands är att Netzler förslösade hennes 

tillgångar, men det finns få konkreta belägg för 

detta förutom de många adresserna. Ytterligare 

en sak lades Netzler till last: år 1891 födde hans 

hushållerska en son som Netzler bar till dopet. 

Huruvida den 75-årige Netzler verkligen var 

gossens far är emellertid inte säkerställt. Uppgiften 

om köpeskillingen 1857 och Netzlers karaktär 

i brev fr. A. Malmberg t. C. Malmström 

27/7 och 26/8 1955, ”Malmströms anteckningar”, 

(vol. F VIc:2), KSLAA; bouppteckningar 

[bou] 7/7 1857 (Bergsten), Norra Åsbo hd. (vol. 

FIIa:65); bou 21/6 1877 (Lundcrantz), S. Åsbo 

hd., LLA. 

13 Allmänt om rotfastheten i ett historiskt perspektiv 

Perlestam 1998; om migrationen, se 

t.ex. Utterström 1957, D. 1, s. 718–781; Eriksson 

& Rogers 1978, del 3; Dribe 2003. Familjen 

Bergsten flyttade från Gråmanstorp till Vedby 

1856 och från Vedby till Helsingborg 1857. 

14 Utflyttningslängder 1860–1871, Helsingborgs 

stads- och landsförsamling (vol. B:7), LLA; 

Ulfsparre 1992a, s. 16–18, 26–29. Siffran exkluderar 

emigranter. 

15 Om migrationen till Danmark, se Willerslev 

1983. 

16 Tinkarp nr 1, hfl 1851–1856, Helsingborgs landsförsamling 

(vol. AI:11), LLA. 

17 Netzler 1985 (1928), s. 7–23 återger familjehistorien. 

18 Flyttningslängder [fl] 1838–1861, hfl 1856–1859, 

1859–1861, Tåssjö socken (vol. B:3, AI:10–11), 

LLA. Malmström 1955, s. 329 anger felaktigt 

Össjö socken. 

19 Uppgifter om godset från den statistiska handboken 

Lexikon öfver Sverige 1864, s. 577–578. 

20 Strömme 1970, s. 115. 

21 Avsnittet om järnvägen bygger där inte annat 

anges på Lövgren 1992, s. 209–228. 

22 Johansson 1992, s. 15–39; allmänt om Skånes 

allmänna järnvägshistoria, Sandin 1989–90. 

23 Netzler 1985 (1928), s. 235, 237. 

24 Ankarlöf 3, hfl 1864–1869, 1870–1875, Vedby 

socken (vol. AI:10–11), Sönnarslöf 3, hfl 1867– 

1875, Västra Sönnarslövs socken (vol. AI:10), 

LLA. 

25 Kvidinge 1992, s. 3–8, 22–27. 

26 Qvidinge 1, hfl 1866–1874, Kärreberga 1, hfl 

1885–1894, Qvidinge 15, hfl 1885–1894, Kvidinge 

socken (vol. AI:12, 16–17), LLA. Längderna 

från Kvidinge anger att de flyttade in från Vedby 

1872, inte från V Sönnarslöv 1874. Bouppteckningen 

efter I. Lundcrantz antyder inget 

om fast egendom, bou 21/6 1877, Södra Åsbo 

härad (vol. FIIa:48), LLA. 

27 Det som sägs om bröderna Bergstens skolgång 

bygger på de tryckta skolkatalogerna 1864–1871. 

28 Netzler 1985 (1928), s. 268–271. Netzler, född 

1851, gick ett par klasser över bröderna Bergsten. 

29 Florin & Johansson 1993, s. 205, 207. Florin 

& Johansson anger att endast en fjärdedel av 

pojkarna i 1800-talets läroverk fullföljde sina 

studier fram till studentexamen. 

30 Ankarlöf 3, hfl 1864–1869, 1870–1875, Vedby, 

LLA. 

31 Inflyttade 1871, fl 1862–1873, Höganäs (vol. 

B:2), LLA. 

32 Mueller 1897, s. 95, 103–105; Hardenby 1987; 

L’Estrade 2002, s. 160–161, 165; ”Höganäs”, 

Nordisk Familjebok D. 7 (1. uppl. 1884), sp. 

322–324, se http://runeberg.org/nfag/0167.html 

och 0168.html. 

33 Utflyttade 1872, fl 1862–1873, Höganäs, LLA ; 

Ulfsparre 1992b, s. 395; L’Estrade 2002, s. 166. 

34 ”Apoteksprivilegium”, Nordisk Familjebok D. 1 

(1. uppl. 1876), sp. 914–915, se http://runeberg. 

org/nfaa/0913.html och 0914.html. 

35 Svensk farmacevtisk matrikel 1887, s. 31; en 

koncis beskrivning av yrkets utbildningsvillkor 

ges i artikeln ”apotekare” Nordisk Familjebok 

D. 1 (1. uppl. 1876), sp. 914, se http://runeberg. 

org/nfaa/0913.html. 

36 Kärnan 23, hfl 1869–1874, Helsingborg (vol. 1), 

LLA. 

37 Jansson 1982, s. 55–57, 97–99. 

38 Båda pjäserna var översättningar: Don Jönsson, 

egentligen betitlad ”Herr Jönssons äfventyr 

i Spanien”, var tysk och författad av Gustav 

Adolf Räder, ”En natt i Falkenberg” var ett 

franskt stycke som H.C. Andersen bearbetat 

och introducerat i Norden. 

39 Netzler 1985 (1928), s. 481. Bergsten nämns endast 

denna enda gång i samband med teatern 

i Netzlers omfångsrika och detaljerade minnen 

från 1850-talet till 1881; cit. Öresunds-Posten 

18/11 1875. Familjen Trögelin eller lustresan från 

Skåne var ett populärt folklustspel från 1870 av 

Frans Hodell (1840–1890), redaktör för skämttidningen 

Söndagsnisse. 

40 Bou 21/6 1877, Södra Åsbo, LLA. 

41 Hfl Vedby 1870–1875, LLA; R. Bergstens nekrolog 

i Sydsvenska Dagbladet 4/4 1932. 

a.w. bergsten 49

nils edling 

42 Ifl 1874–1879, Jakob och Johannes församling 

(vol. B Ia:13), Stockholms Stadsarkiv [SSA]. 

43 Mantalsuppgifter [MU] 7:e roten (Jakob), 

1879:256, 1880:615, 1881:614, 1882:737, SSA. 

44 Bergengren 1970, s. 12. 

45 Lundin 1969 (1890), s. 231–232; Bergengren 

1970, s. 17. 

46 Norra Smedjegatan korsade Herkulesgatan och 

fortsatte fram till Jakobsgatan. Herkulesgatan 

fortsattes i sin tur på andra sidan Brunkebergstorg 

av Lilla Vattugatan som löpte ner mot 

Vasagatan, och det är den gatan som i dag är 

Herkulesgatan. 

47 Nilsson 1989, D. 2, diskuterar urbaniseringens 

demografi ingående. Uppgifterna om inflyttningen 

1877 från Stockholm 1876 och 1877, tab. 

7–9. Dessa siffror säger inte att alla inflyttare 

var nya stockholmare, födda utanför staden. 

48 Cit. Högberg 1981, D. 2, s. 190. Det som sägs 

om Stockholm på 1870-talet bygger när inte 

annat anges på Högberg 1981, D. 2, särsk. s. 

162–201. 

49 Hästarna, Thorsell 1990, s. 56; Stade 2003, s. 40, 

anger att det fanns 28 trader med 40 fartyg på 

Mälaren i mitten av 1880-talet; Johansson 1987, 

s. 159–161. 

50 Söderberg 1956, s. 62; Hammarström 1970, s. 

213–215. 

51 Högberg 1981, D. 2, s. 102–126; Hammarström 

1970, s. 201–206; Nilsson 2002a, s. 60–78. 

52 MU 1:a roten (Storkyrkoförsamlingen) 1883: 

4545, SSA. Uppgifterna om titlarna från MU i 

not 41. 

53 Clemensson 1944, s. 344–345; Sydsvenska Dagbladet 

4/4 1932. Rudolf Bergsten står upptagen 

som handelsagent i Helsingborgs adresskalender 

1892, som grosshandlare i samma kalender 1901. 

54 Detta enligt det material från den amerikanska 

folkräkningen 1880 som Mia Nilsson, Stadsarkivet 

i Helsingborg, tagit fram. De utgår från 

uppgifterna i databasen http://www.familysearch.org. 

55 Malmström 1955, s. 331. 

56 Söderberg 1956, s. 57. 

57 Cit. Nordisk Familjebok D. 21 (uggleupplagan, 

1915), sp. 1053, se http://runeberg.org/ 

nfca/0579.html; Kiesewetter 1988, s. 473–475. 

Jaconets var ett fint bomullstyg. 

58 Uppgifter om Ernst från Rotemansarkivet 

tillgängligt i digitaliserad version på Söder i 

våra hjärtan och Gamla stan under 750 år; MU 

9:e roten (Humlegården), 1879:2754, 1:a roten 

1882:4520, SSA. Åren 1879–1883 hade Ernst, 

enligt rotemännens noteringar, följande flyttningar: 

fr 9:e roten (Humlegården) till 1:a roten 

(Storkyrkoförsamlingen) 16/4 1879, ut till 

15:e roten (Maria) 1/11 1879, ut till Tyskland fr. 

15 roten 1/6 1880, in fr. Tyskland till 1:a roten 

7/10 1880, in fr. 1:a roten till 15:e roten 1/5 1882, 

in fr. Tyskland till 1:a roten 13/11 1883, in fr. 1:a 

roten till 15:e roten 21/12 1883. Sedan gav rotemannen 

på Södermalm upp och registrerade 

honom som obefintlig. Han bodde då i Gamla 

stan och på Östermalm. 

59 Johansson 1987, s. 110, 266–270. 

60 Språkstudierna nämns endast i Svenskt Porträttgalleri 

1906, s. 15. Uppgifterna om Västerlånggatan 

är från Rotemansarkivet, Gamla 

stan; MU 7:e roten, 1890:5078, 1891:5218, SSA, 

den senare uppgiften anger att Ernst för närvarande, 

nyåret 1891, befinner sig i Östersund 

eller på resa dit. 

61 MU 1:a roten 1885:4864, 1891:4545, 7:e roten 

1891:5218, SSA. 

62 Söderberg 1956, s. 67. 

63 MU 7:e roten 1896:126, 1902: 165, SSA. 

64 Adresskalender för Stockholms stad 1880–1910. 

65 Hammarström 1970, s. 28–30; Gerentz & Ottoson 

1999, s. 75–80. 

66 Gerentz & Ottoson 1999, s. 87, statistik fr. s. 34, 

86–87. 

67 Gerentz & Ottoson 1999, s. 111–112. 

68 Gerentz & Ottoson 1999, s. 37; om importen, 

Josephson 1927, s. 28–29; Söderberg 1956, s. 82. 

69 Punkt 2B i Bergstens testamente 31/3 1922, 

”A.W. Bergstens donationsfond”, Handlingar 

angående akademiens fonder 1937–1945 (vol. 

FIVb:4), KSLAA. 

70 Gerentz & Ottoson 1999, s. 86–90. 

71 Josephson 1927, s. 23–34; om restaurangerna, 

Lundin 1969 (1890), s. 61–72. 

72 Malmström 1955, s. 331. 

73 Uppgift om produktionens inriktning hos 

Malmström 1955, s. 330. 

74 Gerentz & Ottoson 1999, s. 89; Söderberg 1956, 

s. 88. 

75 MU 7:e roten 1903:156, 1904:151, SSA. 

76 MU 7:e roten 1908:153–154, SSA. 

77 Hammarström 1970, s. 223–230, 330–332. 

78 Stockholms statistik 1909, tab. 207. 

79 Handelskalendern 1908 upptar inte Firma 

Bergsten & Ernst under någon av dessa rubriker 

utan klassar den som grosshandel. 

80 Nilsson 2002b, tab. 80, 84; Stockholms statis- 

50 a.w. bergsten


tik 1909, tab. 3. Gamla Jakobs församling hade 

31/12 2004 blott 196 invånare, uppgiften från 

Stockholms stads utrednings- och statistikkontor 

per e-post 22/9 2005. 

81 Backlund & Sondén 1907, s. 1; Backlund & 

Sondén 1908, s. 1; Backlund & Sondén 1909, s. 

1. Undersökningen 1908 inkluderade pälsaffärer 

och hattmakare. Ingen av de tre undersökningarna 

behandlade arbetsmiljön hos korsettillverkarna. 

82 Hammarström 1970, s. 331–332; Gustafson 

1976, tab. T3:4–5, jämför industristatistikens 

1 303 kvinnliga skrädderiarbetare år 1910 med 

den samtidiga folkräkningens 6 927 kvinnor i 

samma bransch. 

83 Handelskammaren 1908, s. 56–57. 

84 Handelskalendern 1889–90, s. 25; Handelskalendern 

1900, post 669; Handelskalendern 1908, 

post 1297. 

85 Lundin 1969 (1890), s. 24. Ernst adressändringar 

kan följas i adresskalendern. 

86 Hesselman 1945, s. 180; Lundin 1969 (1890), s. 

33. Kompletterande upplysningar om Anglaishuset 

från Stockholms stadsmuseum 30/8 2005. 

87 Järbe 1971, s. 184. 

88 Om Waldemarsuddes äldre historia, Widman 

1995, s. 11–15. Bergsten är skriven där första 

gången januari 1897, MU 20:e roten (Djurgårdslandet) 

1897:4886, SSA. 

89 Widman 1995, s. 141. 

90 Johansson 1987, s. 270–277. 

91 Cit. Alm 1948, s. 41; även Widman 1995, s. 13. 

92 MU 7:e roten 1901:172–173, 20:e roten 1921:4697, 

SSA; Malmström 1955, s. 334. 

93 Malmström 1955, s. 332. 

94 Persson 1939, s. 58. 

95 Thorsell 1990, s. 59. Om prinsens bil, Widman 

1995, s. 49. 

96 Söderberg 1943 (1900), s. 238. 

97 Fr.o.m. 1887 anger mantalsuppgifterna för Petzold 

Firma Bergsten & Ernst som arbetsgivare, 

MU 7:e roten 1887:1627, SSA. 

98 Malmström 1955, s. 331. 

99 Taxeringskalendern 1909, s. 17. Uppräkningen 

bygger på data i levnadskostnadsindex/KPI 

(historiska tal) tillgängliga hos Statistiska 

Cent ralbyrån, http://www.scb.se. 

100 MU 7:e roten 1909:1297, 1911:1206, SSA. Huset 

hade en ny ägare 1913. Taxeringsvärdet anges i 

Adresskalendern 1911. 

101 MU 7:e roten 1921:200, SSA. 

102 Material om Bergsten & Ernst AB (s.k. historiskt 

registreringsbevis, akt 33.782), Bolagsverket, 

Sundsvall. Kompletterande muntliga upplysningar 

från Christer Petzold, barnbarn till 

Fritz och Tora Petzold, 15/9 2005. Om industrietableringarna 

på Hudiksvallsgatan, Bengtson 

2006, tab. 5. 

103 Malmström 1955, s. 331; Gerentz & Ottoson 

1999, s. 37 (Bredenbergs vid sekelskiftet); upplysningar 

från Bolagsverkets kundservice 29/8 

2005. Olika årgångar av telefonkatalogen och 

adresskalendern för Stockholm ger upplysningar 

om Bredenbergs butiker och specialiteter; 

se även Svenska Aktiebolag 1950–51, s. 1537– 

1538. 

104 Drängen Stengård finns registrerad i MU 1:a 

roten 1891:45445, 7:e roten 1896:126 och 20:e roten 

1911:3953, SSA. 

105 Åkerman 1949, s. 11. Om Lindström i Bergstens 

tjänst, MU 7:e roten 1908:153–154, SSA. 

106 Konfektionskompaniet Lindström & Co (akt 

22.653), Bolagsbyrån, Patent- och Registreringsverket 

(vol. E3A:2246), Riksarkivet, Stockholm. 

Martha Lindström uppgav i en intervju 

med C. Malmström 10/9 1955 att firman grundades 

1915, ”Malmströms anteckningar”, (vol. 

F VIc:2), KSLAA. 

107 Lihnell 1989, s. 3–33, ger en gedigen historik 

över Enaforsholm före Bergsten. När inte annat 

anges är den källan för det som sägs om 

Enaforsholms historia. Se även H. Antonsons 

bidrag i denna volym. 

108 Atmer 1987, s. 26–32; Edling 2003, s. 129–130. 

Jfr H. Antonsons bidrag om grosshandlarnas 

agrara förvärv. 

109 Atmer 1987, s. 53–58, 100–126 och kap. 5. 

110 Lundquist 2005, s. 7–8. Om luftgästerna, Järnfeldt-Carlsson 

1988, s. 63. 

111 Brev fr. M. Lindström till KSLA 18/1 1939, 

”A.W. Bergstens donationsfond”, (vol. FIVb:4), 

KSLAA. Lindström anger att Westerlund var 

Bergstens läkare. 

112 Lihnell 1989, s. 14–17. 

113 Punkt 2 i testamentet 31/3 1922, ”A.W. Bergstens 

donationsfond” (vol. FIVb:4), KSLAA. 

114 Järnfeldt-Carlsson 1988, s. 36. 

115 Om fotografin, Dyrendahl 1987, s. 343–349. 

116 Bergsten 1996 (1921). 

117 Järnfeldt-Carlsson 1988, s. 116–119; se även Antonsons 

bidrag i denna volym. 

118 Malmström 1955, s. 333. 

119 Malmström 1955, s. 333. 

120 Förklaringen till det ska nog inte sökas i 

a.w. bergsten 51

nils edling 

Bergstens preferenser utan i det faktum att bilderna 

identifierats och katalogiserats långt efter 

fotografens död, Dyrendahl 1987, s. 343. 

121 Det bör här påpekas att sådana drag finns i varje 

liv. Det är en biografins missuppfattning att 

tro att ett liv eller en person kan sammanfattas 

i en formel. 

122 Eriksson 1912, s. 46. Om Törsleff, Svenskt Porträttgalleri 

1906, s. 156. 

123 Detta bygger på de tryckta matriklarna för 

Odd Fellow, Sällskapet, Timmermansorden, 

Frimurarorden, Sveaorden, Coldinuorden, 

Sällskapet S.H.T, Par Bricole, Sällskapet 

Idun, Stockholms borgargille och Stockholms 

köpmansklubb. Josephson 1927, s. 53, listar 

Bergsten & Ernst som medlem av Stockholms 

Köpmannaförening. 

124 Detta bygger på C. Malmströms anteckningar 

fr. intervjuer med Martha Lindström 10/9 och 

läkaren Nils Antoni 14/10 1955, ”Malmströms 

anteckningar”, (vol. F VIc:2), KSLAA. 

125 Malmström 1955, s. 334; punkterna 3, 2A och 

2D i testamentet 31/3 1922, kopia i fondförteckningen, 

KSLA. 

126 Nekrologer i Svenska Dagbladet 5/8 1937; Dagens 

Nyheter 4/8 1937, Östersunds-Posten 3/8 

1937. 

127 Martha Lindström uppgav i en intervju med 

C. Malmström 10/9 1955, ”Malmströms anteckningar”, 

(vol. F VIc:2), KSLAA. 

128 Malmström 1955, s. 335. 

129 Se den tryckta matrikeln i Jämtlands läns hushållningssällskap 

1915, s. 108. 

130 Om KSLA:s historia, se Edling 2010, s. 19–120. 

131 Olsson 2006, s. 343–344, cit. s. 343. 

132 Stockholms stadshus 1923, s. 293–302. 

133 Om A.G. Wirén och A.T. Melander och deras 

donationer, se Edling 2010, s. 275–289, 329–344. 

134 Christensen 2009, s. 54–65. 

135 Om Persson och Trapp, Stadslexikon 2005, s. 

305–306, 410–411; om Nymberg, Hardenby 

1994; om Sunnerdahl, Brev fr. A. Malmberg t. 

C. Malmström 31/8 1955, ”Malmströms anteckningar”, 

(vol. F VIc:2), KSLAA. Tilläggas kan 

att Malmströms korrespondent 1954 utgivit en 

liten skrift om patron Sunnerdahl och hans 

tanke var alltså att de gemensamma rötterna i 

Gråmanstorp inspirerat Bergsten. 

136 Om C.F. Liljevalch, se artikeln i Svenskt Biografiskt 

Lexikon D. 23 (1980–1981), s. 59–62 (Nils 

Meinander); även personhistoriken på http:// 

www.liljevalchs.com. 

137 Järnfeldt-Carlsson 1988, s. 170–183. Se även Antonsons 

bidrag i denna volym. Liljevalch kan 

ha varit den viktiga förebilden för Bergsten, 

men man bör dock komma ihåg att yttre likheter 

inte belägger påverkan. 

138 Svensk förmögenhetskalender 1915, s. 23; Stockholms 

förmögenhetskalender 1929. Tack till 

fil. dr Orsi Husz, Historiska institutionen, 

Stockholms universitet, som tillhandahållit 

Bergstens listplacering. Rangordningen har 

utarbetats inom projektet ”Den svenska borgerligheten 

1900–1970”. 

139 Se KSLAT 1937, s. 154–160; även Edling 2010. 

Bergstens bou, 1938:130, Stockholms Rådhusrätt 

(vol. E1:199), SSA. 

140 Punkt 1 i testamentet 31/3 1922, ”A.W. Bergstens 

donationsfond”, (vol. FIVb:4), KSLAA. 

141 Edling 2010, s. 354–390 ger en detaljerad genomgång 

av priser, belöningar och anslag från 

stiftelsen A.W. Bergstens donation från 1939 till 

i dag. 

142 Detta bygger på Thunström 1996 och Edling 

2010, s. 371–384. 

143 Edling 2010, s. 110–111. 

144 Prismotiveringen cit. e. Edling 2010, s. 371. 

145 KSLA-Nytt 2005:1, s. 12. 

146 ”Utanför” betecknar här att de inte var ledamöter 

när de mottog priset eller senare blev 

det. 

147 Detta avsnitt bygger på Edling 2010, s. 357–360. 

148 Brev fr. M. Lindström t. KSLA 2/12 1938, ”A.W. 

Bergstens donationsfond”, (vol. FIVb:4), 

KSLAA. 

149 Stiftelsen N.P. Halléns donationsfond och de 

nära besläktade Stiftelserna A.G. Wiréns donationsfond 

och Nanna Bergmanssons, född 

Wirén, fond. 




KSLAA. 



KSLAA. 


154 Det är fakulteterna för naturresurser och lantbruk, 

skogsvetenskapliga fakulteten och fakulteten 

för jordbruk och landskapsplanering vid 

Sveriges Lantbruksuniversitet som lämnar förslag 

till stiftelsen. 

155 Edling 2010, s. 356 (fig. 1). Årsredovisning 2010 

Stiftelsen A.W. Bergstens donation och redovis- 

52 a.w. bergsten


ning av eget kapital 2005–2011 enligt uppgifter 

fr. akademikamrer Anette Amnegren, KSLA, 

4/10 2011; KSLAT 2011:3, s. 38, 41. 

Referenser 

Otryckta källor 

Riksarkivet, Stockholm (RA) 

Patent- och registreringsverket, Bolagsbyrån 

Registerhandlingar. 

Bolagsverket, Sundsvall 

Registerhandlingar. 

Landsarkivet i Lund (LLA) 

Norra Åsbo häradsrätt 

Bouppteckningar 1857. 

Södra Åsbo häradsrätt 

Bouppteckningar 1877. 

Helsingborgs stadsförsamling 

Husförhörslängder 1869–1874. 

Dödbok 1819–1857. 

Utflyttningslängder 1860–1871. 

Helsingborgs landsförsamling 


Höganäs bruksförsamling 

Flyttningslängder 1862–1873. 

Kristianstads stadsförsamling 

Födelse- och dopbok 1807–1833. 

Björnekulla socken 


Brönnestads socken 

Vigselbok 1828–1861. 

Gråmanstorps socken 


Födelse- och dopbok 1852–1878. 

Inflyttningslängder 1834–1855. 

Tåssjö socken 


Flyttningslängder 1838–1861. 

Kvidinge socken 


Vedby socken 

Husförhörslängder 1857–1864, 1870–1875. 

Dödbok 1852–1897. 

Västra Sönnarslövs socken 


Stockholms stadsarkiv, Stockholm (SSA) 

Mantalsuppgifter. 

Stockholms rådhusrätt 

Bouppteckningar 1938, 1940. 

Jakob och Johannes församling 

Inflyttningslängder 1874–1879. 

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm 

(KSLA) 

Handlingar angående Akademiens fonder 

1937–1945. 

Handlingar rörande Enaforsholm på 1880-talet. 

Digitala databaser och 

Internetbaserat material 

Gamla stan under 750 år, DVD-utgåva 2002, Stockholm: 

B. Wahlström. 

Kungsholmen, DVD-utgåva 2005, Stockholm. 

Nordisk familjebok, 1. och 2. upplagan, http://runeberg.org/nfag/ 

och http://runeberg.org/nfaa/. 

Sveriges befolkning 1890, CD-romutgåva 2004, 

Stockholm & Sollefteå. 

Söder i våra hjärtan, CD-romutgåva (version 

1.00.18), Stockholm. 

Tryckta källor 

Adresskalender för Stockholms stad 1880–1920, 

Adresskalender för Stockholms stad; Adress-kalender 

för Stockholm och Djursholms villastad [från 

1896]; Adress-kalender för Stockholm, Djursholms 

villastad samt övriga förstadssamhällen [från 

1904], Stockholm. 

Dagens Nyheter, 1937. 

Handelskalendern 1889–1890, 1900, 1908, Sveriges 

Handelskalender, vol. 14, 22 och 30, Stockholm, 

860 s., 9 220 poster, 36 190 poster. 

Handelskammaren,1908, Stockholms handelskammares 

årsberättelse för 1907, Stockholm, 93 s. 

Katalog öfver Högre Elementar-läroverket i Helsingborg, 

1864-1871, Helsingborg, 8–10 s. 

KSLA-Nytt 2005, Ksla-Nytt. Information från 

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens tidskrift. 

KSLAT 1935–2011, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens 

tidskrift. 

Stockholm 1876, 1877, Berättelse angående Stockholms 

kommunalförvaltning år 1876/1877 jämte 

statistiska uppgifter för samma och föregående tid. 

Vol. 9 och 10, 1876, 1877, Stockholm, 357 s., 343 

s. 

Stockholms förmögenhetskalender 1929, Stockholms 

stads & läns förmögenhetskalender 1929. 

Enskilda personers förmögenhet, 50.000 kr. och 

därutöver, 1929, utg. Gustaf Wickström, Stockholm, 

307 s. 

Stockholms statistik 1909, Statistisk årsbok för 

a.w. bergsten 53

nils edling 

Stockholms stad, 1909, Årg. 42, ny följd årg. 6, 

Stockholm. 

Svensk farmacevtisk matrikel, 1887, utg. Isidor 

Nordin & Carl Schimmelpfennig, Stockholm 

(1886), 94 s. 

Svensk förmögenhetskalender 1915, Svensk förmögenhetskalender 

utgiven av Sveriges handelskalender, 

Stockholm, 1 190 s. 

Svenska aktiebolag 1950–1951, Svenska aktiebolag. 

Aktieägarens uppslagsbok, ekonomisk handbok, 

Stockholm (1951), 2 195 s. 

Svenska Dagbladet, 1937. 

Sydsvenska Dagbladet, 1932. 

Taxeringskalender 1909–1911, Stockholms och Stockholms 

läns taxeringskalender, Stockholm, 156 s., 

219 s., 245 s. 

Öresunds-Posten, 1875. 

Östersunds-Posten, 1937. 

Litteratur 

Alm, Henrik, 1948, Djurgården, Stockholm, 69 s. 

Ask, John, 1898, Carl Jacob Ask 1825–1897. Några 

minnesblad, Lund, 93 s. 

Backlund, Anders & Sondén, Klas, 1907, ”Stockholms 

syatelierer och trikåfabriker. Hygieniska 

undersökningar”, Bihang 1 till Stockholms stads 

hälsovårdsnämnds årsberättelse 1907, Stockholm 

(tr. 1908), 33 s. 


skrädderi- och tapetserareverkstäder. Hygieniska 

undersökningar”, Bihang 1 till Stockholms 

stads hälsovårdsnämnds årsberättelse 1908, 

Stockholm (tr. 1909), 45 s. 


mode-, hvitvaru- och pälsaffärslokaler. 

Hygieniska undersökningar”, Bihang 1 till 

Stockholms stads hälsovårdsnämnds årsberättelse 

1909, Stockholm (tr. 1910), 43 s. 

Bengtson, Linda, 2006, Förorenade områden. Inventering 

av textilindustrier och garverier i Stockholms 

län (Länsstyrelsen i Stockholm. Rapport 

2006:15), Stockholm, 58 s. 

Bergengren, Kurt, 1970, Inledning” i Manne Lind, 

Norra Smedjegatan. De sista åren, Stockholm, s. 

7–21. 

Christensen, Jan, 2009, Liberalernas stad. Fattigvård 

och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg, 

Göteborg, 339 s. 

Clemensson, Gustaf, 1923, Klippans pappersbruk 

1573–1923, Lund, 335 s. 

Clemensson, Gustaf, 1944, ”Anteckningar om 

svensk pappershandel”, i Gustaf Clemensson 

(red.), En bok om papper tillägnad Carl Joh. 

Malmros den 23 december 1944 av Aktiebolaget 

Klippans finpappersbruk, Klippan, s. 336–346. 

Dribe, Martin, 2003, Liv och rörelse. Familj och 

flyttningar i 1800-talets svenska bondesamhälle, 

Hedemora, 188 s. 

Dyrendahl, Ivar, 1987, ”Amatörfotografen A.W. 

Bergsten”, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens 

Tidskrift 126, s. 343–349. 

Edling, Nils, 2003, För modernäringens modernisering. 

Två studier av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens 

tillkomst och tidiga historia 

(Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden. 

29), Stockholm, 248 s. 

Edling, Nils, 2010, De areella näringarnas välgörare. 

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och dess 

donatorer (Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden. 


Eriksson, Ingrid & Rogers, John, 1978, Rural Labor 

and Population Change. Social and Demographic 

Developments in East-Central Sweden during the 

Nineteenth Century (Studia historica Upsaliensia. 

100), Uppsala, 280 s. 

Eriksson, Karl E., 1912, Matrikel öfver styrelseledamöter 

i svenska bolag: november 1912, D. 1–2, 

Stockholm, 480 s., 236 s. 

Florin, Christina & Johansson, Ulla, 1993, ”Där de 

härliga lagrarna gro.”, Kultur, klass och kön i det 

svenska läroverket 1850–1914, Stockholm, 333 s. 

Fältmäteribrigaden, 1986 [Faks.], Skånska rekognosceringskartan, 

Lantmäteriet, Gävle, 5 bl., 107 

kartor. 

Gerentz, Sven & Ottoson, Jan, 1999, Handel och 

köpmän i Stockholm under ett sekel. Utgiven av 

Stockholms köpmansklubb med anledning av dess 

100-årsjubileum, Stockholm, 503 s. 

Gustafson, Uno, 1976, Industrialismens storstad. 

Studier rörande Stockholms sociala, ekonomiska 

och demografiska struktur 1860–1910 (Monografier 

/ utgivna av Stockholms kommunförvaltning. 


Hammarström, Ingrid, 1970, Stockholm i svensk 

ekonomi 1850–1914 (Monografier / utgivna av 

Stockholms kommunförvaltning. 22:2), Stockholm, 

396 s. 

Hannrup, Algot, 1982 (2. oförändr. uppl.), Klippanboken. 

Gråmanstorps socken blir Klippans 

köping, Klippans hembygdsförening, Klippan, 

410 s. 

Hardenby, Brita, 1987, På kolgruvornas tid, Höganäs, 

152 s. 

54 a.w. bergsten


Hardenby, Brita, 1994, Gottfrid Wilhelm Nymberg. 

Kalkkung och donator, Höganäs, 76 s. 

Hesselman, Georg, 1945, Från skråhantverk till 

byggnadsindustri. Om husbyggen i Stockholm 

1840–1940, Stockholm, 252 s. 

Högberg, Staffan, 1981, Stockholms historia, D. 2: 

Småstaden. Fabriksstaden. Storstaden, Stockholm, 

348 s. 

Johansson, Ingemar, 1987, Stor-Stockholms bebyggelsehistoria.Markpolitik, 

planering och byggande 

under sju sekler, Stockholm, 672 s. 

Johansson, Mats, 1992. ”Kontinuitet och förnyelse. 

Helsingborgs näringslivsutveckling 1863–1970”, 

i Anna Christina Ulfsparre (red.), Helsingborgs 

historia, D. 7:2: Industri, försörjning, folkrörelser 

1863–1970, Helsingborg, s. 11–278. 

Jansson, Christer, 1982, Med ångbåt från Helsingborg. 

Passagerarfarten under 1800-talet, Malmö, 

192 s. 

Josephson, John, 1927, Några anteckningar, Stockholm:, 

166 s. 

Järbe, Bengt, 1971, Krogarnas Stockholm, Stockholm, 

223 s. 

Järnfeldt-Carlsson, Marta, 1988, Landskap, jaktvillor 

& kurhotell. Arkitektur och turism i Västjämtland 

1880–1915, Inst. för konstvetenskap, 

Umeå univ., Umeå, 238 s. 

Kiesewetter, Hubert, 1988, Industrialisierung und 

Landwirtschaft. Sachsens Stellung im regionalen 

Industrialisierungsprozess Deutschlands im 19. 

Jahrhundert (Mitteldeutsche Forschungen. 94), 

Böhlau, Köln, 829 s. 

Kvidinge 1992, ”Handel och hantverk i Kvidinge i 

gången tid”, i Kvidinge sockens hembygdsförenings 

skriftserie 7 (1992), Kvidinge, 138 s. 

L’Estrade, Leif, 2002, Från stenkol och lera till järnpulver. 

Höganäsbolaget genom två sekler, Nyhamnsläge, 

421 s. 

Lexikon öfver Sverige 1864, Historiskt-geografiskt 

och statistiskt lexikon öfver Sverige, D. 5, Stockholm, 

579 s. 

Lihnell, Daniel, 1989, ”Enaforsholm före A.W. 

Bergsten”, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens 

Tidskrift 128(1), s. 3–33. 

Lund stifts herdaminne. Från reformationen till nyaste 

tid, Ser. 2, Biografier 11, Västra och Östra 

Göinge kontrakt, 2001, utg. Gunnar Carlquist, 

Lund, 671 s. 

Lundin, Claes, 1969 [1890] faksimiluppl., Nya 

Stockholm. Dess yttre och inre förhållanden; dess 

olika folkklasser, typer och personligheter; dess 

kyrkor och bönesalar, vetenskapsmän och konstnärer; 

dess värdshus, skådebanor och kaserner, 

föreningar och arbetaresamfund; dess tidningar 

och literära kretsar; dess sällskapslif, förlustelser 

och idrotter till lands och vatten under 1880-talet, 

Stockholm, 752 s. 

Lundquist, Kjell, 2005, Kärlek, hälsa och mirakler. 

Om Ernst Westerlund, Storlien och Blomsterstigen, 

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, 


Lövgren, Anna-Brita, 1992, ”Politik och förvaltning 

från kommunalreform 1862 till sammanläggning 

1971”, i Anna Christina Ulfsparre 

(red.), Helsingborgs historia, D. 7:1: Befolkning, 

förvaltning, kommunal service 1863–1970, Helsingborg, 

s. 77–339. 

Malmström, Carl, 1955, ”A.W. Bergsten. Kungl. 

Lantbruksakademiens stordonator. Minnesord 

vid Kungl. Lantbruksakademiens sammankomst 

den 21 november 1955 med anledning 

av 100-årsdagen av Bergstens födelse”, Kungl. 

Lantbruksakademiens Tidskrift 94, s. 328–338. 

Meinander, Nils, 1980–1981, ”Carl Fredrik Liljevalch”, 

Svenskt Biografiskt Lexikon, D. 23, s. 

59–62. 

Mueller, H. August, 1897, Minnesblad till Höganäs 

100-års-jubileum, Helsingborg, 107 s. 

Netzler, Fritz, 1985 [1928] faksimiluppl., Helsingborgsminnen 

från min ungdom, Helsingborg, 

589 s. 

Nilsson, Lars, 1989, Den urbana transitionen. Tätorterna 

i svensk samhällsomvandling 1800–1980 

(Studier i stads- och kommunhistoria. 5), 


Nilsson, Lars, 2002a, ”Stockholmarna bor och 

arbetar”, i Lars Nilsson (huvudred.), Staden 

på vattnet, D. 2: 1850–2002 (Monografier utgivna 

av Stockholms stad. 159:2), Stockholm, s. 

13–104. 

Nilsson, Lars, 2002b, Stockholm i siffror 1850–2000 

(Historisk tätortsstatistik. 3), Stockholm, 192 s. 

Perlestam, Magnus, 1998, Den rotfaste bonden – myt 

eller verklighet? Brukaransvar i Ramkvilla socken 

1620–1820, Lund, 270 s. 

Persson, Carl Johan, 1939, En gammal herregårdskusk 

berättar, Katrineholm, 173 s. 

Pihl Atmer, Ann Katrin, 1987, Sommarnöjet i skärgården. 

Sommarbebyggelse i Stockholms inre skärgård 

1860–1915 (Monografier utgivna av Stockholms 

stad. 55), Stockholm, 741 s. 

Sandin, Gunnar, 1989–1990, ”Skånes järnvägar. 

Historia och geografi”, Skånes hembygdsförbunds 

årsbok 1989–1990, s. 9–76. 

a.w. bergsten 55

nils edling 

Stade, Arne, 2003, Med ånga, gods och tidtabell. 

1800-talets ångbåtstrafik mellan Stockholm och 

Mälarstäderna, Lennart Rydberg (red.) (Monografier 

utgivna av Stockholms stad. 165), Stockholm, 

334 s. 

Stadslexikon, 2005, Helsingborgs stadslexikon, Helsingborg, 

446 s. 

Stockholms stadshus 1923, Stockholms stadshus vid 

dess invigning midsommarafton 1923. Beskrivning 

utarbetad på uppdrag av Stockholms stadsfullmäktige, 

D. 3: Smyckande konst, Johnny 

Roosval & Knut Tengdahl (red.), Stockholm, 

361 s. 

Strömme, Eskil, 1970, Om Munka-Ljungby och Tåssjö, 

Munka-Ljungby, 130 s. 

Svenskt porträttgalleri, 22, Idkare af handel, industri 

och sjöfart i Stockholm, 1906, Stockholm, 171 s. 

Söderberg, Hjalmar, 1943, ”En stockholmskrönika 

från sekelskiftet (1900)”, i dens., Samlade verk. 

D. 2: Martin Bircks ungdom. Gamla minnen, 

Stockholm, s. 223–242. 

Söderberg, Tom, 1956, Ett hundraårigt grosshandelshus. 

Bendix, Josephson & Co AB 1857–1957, 


Thorsell, Lennart, 1990, ”Bryggarkamp, spårvagnshäst 

och andra arbetshästar”, i Bure Holmbäck 

(red.), Huvudstadens hästar. Bilder och berättelser 

om hästkulturen i Stockholm under fem sekler 

(Höjerings Stockholmianaserie. 28), Stockholm, 

s. 41–61. 

Thunström, Per, 1996, A.W. Bergstens pris: mottagarna 

1942–1996 (Rapport. Kungl. Skogs- och 

lantbruksakademien. 71), Stockholm, 68 s. 

Ulfsparre, Anna Christina, 1992a, ”Helsingborgs 

befolkningsutveckling och samhällstruktur”, 

i Anna Christina Ulfsparre (red.), Helsingborgs 

historia, D. 7:1: Befolkning, förvaltning, 

kommunal service 1863–1970, Helsingborg, s. 

13–73. 

Ulfsparre, Anna Christina, 1992b, ”Inte bara överlevnad”, 

i Anna Christina Ulfsparre (red.), 

Helsingborgs historia, D. 7:1: Befolkning, förvaltning, 

kommunal service 1863–1970, Helsingborg, 

s. 343–522. 

Utterström, Gustaf, 1957, Jordbrukets arbetare, D. 1: 

Levnadsvillkor och arbetsliv på landsbygden från 

frihetstiden till mitten av 1800-talet (Den svenska 

arbetarklassens historia. 11), Stockholm, 

898 s. 

Widman, Dag, 1995, Prins Eugens Waldemarsudde. 

En målarprins och hans hem (Stockholmsmonografier. 


Willerslev, Richard, 1983, Den glemte indvandring. 

Den svenske indvandring til Danmark 1850– 

1914, Köpenhamn, 224 s. 

Åkerman, Åke, 1949, ”A.W. Bergstens Enaforsholm. 

Kungl. Lantbruksakademiens friluftsgård 

i Jämtland”, Lantbrukstidskrift för Jämtland 

och Härjedalen, s. 10–11. 

56 a.w. bergsten

Alexander Wilhelm Bergsten och hans vÃ¤rld

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?