Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall

jande passus anmäls för ”missaktning” av den utpekade:
”Guldhandlare Henri Swaving, en av de
aggressivaste reaktionärerna i Båstad, får prata smörja.”
Rent komiskt blir det när denne motdemonstrant
i Westmans film säger att varje ung demonstrant
erbjudits ”Båstadsmos och smörgås om de
skötte sig.” Avsnittet om reaktionären räcker uppenbarligen
för Rådshusrätten att ett par år senare döma
tidningen och chefredaktören för förtal och 10.000
kronor i skadestånd till Swaving för psykiskt lidande.
Expressen klandras likaså av Pressens opinionsnämnd
för samma (i dag tämligen harmlösa) värdeomdöme,
och en häftig pressetisk debatt bryter ut.
Jag håller mig i det längsta utanför striden – men det
kan inte Harry Schein förmå sig till. I Expressen i
slutet av januari 1969 rycker han ut och förklarar att
friheten till personförföljelse inte är hotad i Sverige.
Det måtte ha smärtat honom att den obekväme filmskribenten
plötsligt är det fria ordets ”hjälte”. Schein
skriver: ”Det är en i sammanhanget mindre betydelsefull
poäng att prickningen av Expressens medarbetare
Jonas Sima, en skribent som sannerligen
inte förtjänar någon pressetisk martyrgloria, för en
gångs skull drabbade rätt person – fast av fel anledning.”
De flesta kommentatorer anser det direkt
löjeväckande när Opinionsnämnden svamlar om hur
en filmrecensents kritik ska se ut. Min egen tidning
försvarar mig utan reservationer, och Per Wrigstad
skickar ett uppmuntrande personligt brev: ”För mig
ter det sig dels naturligt att försvara tidningens medarbetare,
dels att med skärpa ta avstånd från de farliga
vägar Opinionsnämnden nu slagit in på.”
Harrys Scheins bakgrund och biografi berättas utförligt
på annat håll i denna bok, men några nedslag
i hans antecedentia med pejling på hans kinematografiska
karriär kan ändå vara på sin plats. Han läser
till kemiingenjör, får jobb som vattenanalytiker,
gör eller förvärvar en uppfinning och övertar så
småningom i Stockholm ett företag i vattenreningsbranschen,
Mibis, vilket han senare säljer till Bonniers
– enligt myten ska han ha grundlurat Abbe Jr
– och skapar sig därmed en nätt förmögenhet. När
Schein blivit ekonomiskt oberoende, vid 35 års ålder,
kallar han sig ogenerat miljonär. 1948 har han också
börjat skriva uppmärksammade filmkritiska essäer
i Bonniers Litterära Magasin. Tidigt i Stockholm har
han odlat bekantskap med ledande radikala kulturpersoner
och haft författaren och kritikern Artur
Lundkvist som mentor.
Han gifter sig 1956 med den vackra och begåvade
skådespelerskan Ingrid Thulin, uppvuxen i Sollefteå,
som inte alltid förstår vad hennes make skriver. ”Han
skrev så krångligt så jag var tvungen att gifta mej
med karln för att komma underfund med vad han
menade”, har hon skämtsamt berättat. Thulin når
framgång som filmstjärna och kommer som bekant
att ingå i Ingmar Bergmans så kallade skådespelarstall
och medverkar i flera av hans storfilmer. Harry
är nu också god vän med Ingmar Bergman, och under
den här tiden börjar han medarbeta som kulturskribent
i Expressen. I början av sextiotalet blir han
en allt mer aktiv kulturpolitisk aktör, exempelvis
som expert och utredare åt filmbranschen – något
som kröns av hans kulturpolitiska skisser i debattboken
Har vi råd med kultur? från 1962.
Schein kommer där att konstruera och lansera
en ny skattemodell för filmbranschen i stället för
den gamla nöjesskatten, som han med hjälp av litteräre
vännen Krister Wickman – då verksam i finansdepartementet
– lyckas övertyga finansminister
Gunnar Sträng om är räddningen för den krisande
svenska film- och biografnäringen. I stället för nöjesskatt
ska branschen beskatta sig själv med tio procent
av intäkterna. Dessa pengar ska fördelas av Svenska
Filminstitutet som stöd för olika verksamheter till
den svenska filmkonstens och näringens fromma.
Filmreformen skapas därmed 1963, liksom Filminstitutet,
i vilket Schein självklart blir direktör. En
------