Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall
Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall
tiva människor är han en rastlös själ som ständigt söker bekräftelse. Han är också en extrem tävlingsmänniska som måste besegra sina motståndare kosta vad det kosta vill, särskilt på debattarenorna. I detta liknar Harry sin gamle vän och tennispartner Olof Palme, en av få människor jämte Ingmar Bergman som han oreserverat beundrar. Om Harry har hyst varma känslor för någon utanför sitt familjeliv så är det för Palme. I en intervju jag gör 1995 med Schein för min (andra) film om Olof Palme, Vilja gå vidare, säger Harry: ”När jag nu tänker efter så är det egentligen först efter hans död som jag insett hur mycket han betydde för mej medan han lever. Jag är en ganska dålig lyssnare, jag pratar för mycket, och Olof hade alltid ett oändligt tålamod med mej. Efter hans död har jag förstått att om jag hållit käften lite mer och lyssnat i stället så hade jag fått ut ännu mer av Olof än jag gjorde.” Harry Schein söker sig mot makten för att få egen makt. Och han lyckas men faller – och reser sig igen. Det blänker om hans framgångsstory – dock känns den i eftertankens kranka blekhet både skrämmande och sorglig. Hans persona kommer under resans gång alltmer att likna huvudpersonen i hans outgivna (men inbundna och bevarade) roman, ”Valet”. Kommer människor med tiden kanske att uppfatta Schein som en slags romanfigur? Många av sina motståndare, ja, de flesta, försöker Harry Schein marginalisera och inkompetensförklara. Det är en taktik som han med tiden upprepar nästan tvångsmässigt, och som till sist förvandlas till ett slags intellektuellt tic – han blir sin strategis neurotiske fånge. Särskilt uppstickare på filmens område bultar han ner så fort han får syn på dem. Hans outtröttliga nedsablingar får stort underhållningsvärde, tidningarna publicerar gärna de lustiga invektiven och Harry stortrivs på presscenen och får både bifall, visslingar och rop. Schein uppträder där länge i sin huvudroll, som filmfursten. Oss yngre filmskrivare, de nya ”cineasterna” som på 60-talet armbågar efter plats på skådebanan och vill pröva andra och radikalare uttryck för filmkritiken, är Harry genast skeptisk till. Snart börjar han sätta epitetet ”tokvänstern” också på filmgloparna. I Scheins bok I själva verket från 1970 är det dags för offentlig avrättning av författaren till dessa rader. Den är ”sublim” smackar en belåten kollega i Norrbottens-Kuriren. Harry skriver patronizing och överlägset: ”Det är inte särskilt viktigt vad ett ljushuvud i Ljusdal anser om film och filmpolitik, inte ens om åsikterna framförs i Ljusdals Tid- ------
------
- Page 2 and 3: Jonas Sima Konflikternas mästare:
- Page 6 and 7: ning. Men när de står i Expressen
- Page 8 and 9: jande passus anmäls för ”missak
- Page 10 and 11: tingade försvarsreflexer. ”Schei
- Page 12 and 13: ätta en statlig ”Filmcentral”
- Page 14 and 15: kommer att tillbringa en del sena k
- Page 16 and 17: inte ofta når upp till Harrys verb
- Page 18 and 19: lom apropå dennes debattskrift Pol
- Page 20 and 21: I flera landsortstidningar exponera
------
Change language