Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall

tiva människor är han en rastlös själ som ständigt
söker bekräftelse. Han är också en extrem tävlingsmänniska
som måste besegra sina motståndare
kosta vad det kosta vill, särskilt på debattarenorna.
I detta liknar Harry sin gamle vän och tennispartner
Olof Palme, en av få människor jämte Ingmar
Bergman som han oreserverat beundrar. Om Harry
har hyst varma känslor för någon utanför sitt
familjeliv så är det för Palme. I en intervju jag gör 1995
med Schein för min (andra) film om Olof Palme,
Vilja gå vidare, säger Harry: ”När jag nu tänker efter
så är det egentligen först efter hans död som jag
insett hur mycket han betydde för mej medan han
lever. Jag är en ganska dålig lyssnare, jag pratar för
mycket, och Olof hade alltid ett oändligt tålamod
med mej. Efter hans död har jag förstått att om jag
hållit käften lite mer och lyssnat i stället så hade jag
fått ut ännu mer av Olof än jag gjorde.”
Harry Schein söker sig mot makten för att få
egen makt. Och han lyckas men faller – och reser sig
igen. Det blänker om hans framgångsstory – dock
känns den i eftertankens kranka blekhet både
skrämmande och sorglig. Hans persona kommer
under resans gång alltmer att likna huvudpersonen
i hans outgivna (men inbundna och bevarade) roman,
”Valet”. Kommer människor med tiden kanske
att uppfatta Schein som en slags romanfigur?
Många av sina motståndare, ja, de flesta, försöker
Harry Schein marginalisera och inkompetensförklara.
Det är en taktik som han med tiden upprepar
nästan tvångsmässigt, och som till sist förvandlas
till ett slags intellektuellt tic – han blir sin strategis
neurotiske fånge. Särskilt uppstickare på filmens
område bultar han ner så fort han får syn på dem.
Hans outtröttliga nedsablingar får stort underhållningsvärde,
tidningarna publicerar gärna de
lustiga invektiven och Harry stortrivs på presscenen
och får både bifall, visslingar och rop. Schein uppträder
där länge i sin huvudroll, som filmfursten.
Oss yngre filmskrivare, de nya ”cineasterna”
som på 60-talet armbågar efter plats på skådebanan
och vill pröva andra och radikalare uttryck för filmkritiken,
är Harry genast skeptisk till. Snart börjar
han sätta epitetet ”tokvänstern” också på filmgloparna.
I Scheins bok I själva verket från 1970 är
det dags för offentlig avrättning av författaren till
dessa rader. Den är ”sublim” smackar en belåten
kollega i Norrbottens-Kuriren. Harry skriver patronizing
och överlägset: ”Det är inte särskilt viktigt vad
ett ljushuvud i Ljusdal anser om film och filmpolitik,
inte ens om åsikterna framförs i Ljusdals Tid-
------