Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall
Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall
I flera landsortstidningar exponeras Scheins raseriutbrott mot journalisterna, inte mot filmregissörerna märkligt nog. ”Så tar svensk films Gudfader avsked”, är en talande rubrik. Scheins spya är ovanligt obalanserad: ”Journalister är obegåvade, vulgära, opportunistiska, korrumperade och ovederhäftiga horor.” Han förklarar att han tycker fruktansvärt illa om massmediemänniskor, nöjesjournalistiken är ”sjunde klassens journalister”. ”Bjud vissa journalister på en drink då och då. Det räcker med cirka fyra gånger om året – och så är de köpta!” Bitter? Nej, bedyrar Schein, inte för den behandling han personligen fått. Han hämtar förbryllande ett argument från växtriket: ”Om jag tycker att blomkål smakar skit, så beror det inte på att jag blivit förgiftad av blomkål. Men jag är besviken över hur massmedia svikit sin uppgift.” I april 1978 uppger Schein för Expressen att han funderar på att lämna Sverige, precis som Ingmar Bergman flydde landet två år tidigare efter den famösa skatteskandalen, vilken Harry förklarat med att ”avundsjukan knäckte Bergman”. Han vill också lämna ”neurotiseringen inom svensk film”. Olof Palme säger officiellt endast att han beklagar. Kanske ska Harry nu resa till sin hustru i Italien eller flytta till USA. Han är 53 år och han har bytt liv förr, det tror han är mycket nyttigt, förklarar han. I tidigare nämnda intervju anser Schein att Sverige är ett besvärligt land – ”inte socialt utan för dess kulturella och emotionella klimat.” Han ger också en beklagande släng åt sitt politiska parti: ”Jag var för lojal med den socialdemokratiska regeringen som jag ju sympatiserade med.” Säkert är han besviken över att inte ha fått politiskt stöd av Palme. Harry Schein har alltså manövrerats bort från sin kinematografiska maktposition och skall lämna Filminstitutets ledning efter femton år, utan tvivel mot sin vilja. Men han sitter kvar i direktörsstolen tills september för att administrera sin avgång. Många har i likhet med TV-producenten Göran Bengtson ”tröttnat på filmdebattens eviga teater och att Harry Schein ständigt utpekas som den svenska filmens dödgrävare i de progressiva filmarnas demonlära.” Nu vänds kritiken främst mot filmreformens konstruktion. De oppositionella kräver att det statliga filmstödet omorganiseras, med ökade bidrag till den fria sektorn utanför biograffilmen. Debatten om den svenska filmens framtid är alltså inte längre en fråga om makt och maktkamp. En av de mer oppositionella, Carl Henrik Svenstedt, hör till dem som byter fot eller fokus och skriver i Fib-Kulturfront 1978: ”Vänta inget himmelrike efter Schein! Skäll gärna på Schein, men hindret i svensk films utveckling är själva filmavtalet, alliansen mellan stat och biokapital.” Det ska dröja några år, men sedan börjar allt fler av de radikala fria filmarna och regissörerna att mumla om att det kanske ändå var bättre förr – på Scheins tid. Ack! Regissörsaktionen har lyckats få bort Schein men spöket filmkris finns kvar som den eviga vålnaden. Till ny VD för Filminstitutet utses Jörn Donner, och regeringen tillsätter Per Ahlmark, före detta folkpartiledare och avhoppad vice statsminister, till ny heltidsarbetande ordförande i styrelsen. Trots att han blivit ersatt syns Schein tillfreds med valet av Donner, kanske accepterar han också valet av Ahlmark som sin efterträdare. Donner förklarar sig vara anhängare av ”en upplyst begränsad diktatur” i det konstnärliga arbetet, och har redan en skiss klar för ett nytt filmavtal med stat och biobransch. Harry Schein har likväl svårt att hantera sin besvikelse, men vid Guldbaggefesten i september 1978 får han såväl upprättelse som sista ordet. Det blir en stor tack- och avskedsföreställning i Filmhuset för Harry. Hyllningstalarna står i kö: kulturminister Jan-Erik Wikström (som Schein trots allt uppskattar) påstår att hela Sverige är skyldigt Harry ett tack; Per Ahlmark tackar med krokodiltårar. Det politiska och kulturella etablissemanget, som är närvarande med höga företrädare, applåderar, jämte hela institutets inbjudna personal. Han tilldelas Robin ------
Hood-plaketten för sina insatser för filmvetenskapen, och Vilgot Sjöman tackar med flor på rösten för ”utopin om svensk film”. Efterträdaren Jörn Donner gör jämförelser mellan Schein och 30-åriga krigets fältherre Wallenstein – två strateger och centraleuropéer. Harry Schein är berörd av hyllningarna och medger med klädsam blygsamhet att han ”misslyckats med filmklimatet”. Stämningen är melankolisk och vemodig, och Schein måste skämta om att han känner sig som en osynlig ängel på sin egen begravning. Av den tårögda personalen får Harry en tioväxlad cykel som han oförskräckt kastar sig upp på med cigarretten i käften. Han cyklar akrobatiskt runt i foajén medan pressfotograferna blixtrar. På detta överdådiga sätt trampar Harry Schein ut från Svenska Filminstitutet, sitt livsverk – och ur den här berättelsen. Resten är som man säger en annan historia. Det ska ta år innan Harry Schein åter sätter sin fot i Filmhuset. ------
- Page 2 and 3: Jonas Sima Konflikternas mästare:
- Page 4 and 5: tiva människor är han en rastlös
- Page 6 and 7: ning. Men när de står i Expressen
- Page 8 and 9: jande passus anmäls för ”missak
- Page 10 and 11: tingade försvarsreflexer. ”Schei
- Page 12 and 13: ätta en statlig ”Filmcentral”
- Page 14 and 15: kommer att tillbringa en del sena k
- Page 16 and 17: inte ofta når upp till Harrys verb
- Page 18 and 19: lom apropå dennes debattskrift Pol
Hood-plakett<strong>en</strong> för sina insatser för filmvet<strong>en</strong>skap<strong>en</strong>,<br />
<strong>och</strong> Vilgot Sjöman tackar med flor på röst<strong>en</strong><br />
för ”utopin <strong>om</strong> sv<strong>en</strong>sk film”. Efterträdar<strong>en</strong> Jörn<br />
Donner gör jämförelser mellan Schein <strong>och</strong> 30-åriga<br />
krigets fältherre Wall<strong>en</strong>stein – två strateger <strong>och</strong><br />
c<strong>en</strong>traleuropéer.<br />
Harry Schein är berörd av hyllningarna <strong>och</strong><br />
medger med klädsam blygsamhet att han ”misslyckats<br />
med filmklimatet”. Stämning<strong>en</strong> är melankolisk <strong>och</strong><br />
vemodig, <strong>och</strong> Schein måste skämta <strong>om</strong> att han känner<br />
sig s<strong>om</strong> <strong>en</strong> osynlig ängel på sin eg<strong>en</strong> begravning.<br />
Av d<strong>en</strong> tårögda personal<strong>en</strong> får Harry <strong>en</strong> tioväxlad<br />
cykel s<strong>om</strong> han oförskräckt kastar sig upp på med<br />
cigarrett<strong>en</strong> i käft<strong>en</strong>. Han cyklar akrobatiskt runt i<br />
foajén medan pressfotograferna blixtrar. På detta<br />
överdådiga sätt trampar Harry Schein ut från Sv<strong>en</strong>ska<br />
Filminstitutet, sitt livsverk – <strong>och</strong> ur d<strong>en</strong> här<br />
berättels<strong>en</strong>. Rest<strong>en</strong> är s<strong>om</strong> man säger <strong>en</strong> annan historia.<br />
Det ska ta år innan Harry Schein åter sätter<br />
sin fot i Filmhuset.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
------
Change language