Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall

I flera landsortstidningar exponeras Scheins raseriutbrott
mot journalisterna, inte mot filmregissörerna
märkligt nog. ”Så tar svensk films Gudfader
avsked”, är en talande rubrik. Scheins spya är ovanligt
obalanserad: ”Journalister är obegåvade, vulgära,
opportunistiska, korrumperade och ovederhäftiga
horor.” Han förklarar att han tycker fruktansvärt
illa om massmediemänniskor, nöjesjournalistiken
är ”sjunde klassens journalister”. ”Bjud
vissa journalister på en drink då och då. Det räcker
med cirka fyra gånger om året – och så är de köpta!”
Bitter? Nej, bedyrar Schein, inte för den behandling
han personligen fått. Han hämtar förbryllande ett
argument från växtriket: ”Om jag tycker att blomkål
smakar skit, så beror det inte på att jag blivit
förgiftad av blomkål. Men jag är besviken över hur
massmedia svikit sin uppgift.”
I april 1978 uppger Schein för Expressen att han
funderar på att lämna Sverige, precis som Ingmar
Bergman flydde landet två år tidigare efter den
famösa skatteskandalen, vilken Harry förklarat med
att ”avundsjukan knäckte Bergman”. Han vill också
lämna ”neurotiseringen inom svensk film”.
Olof Palme säger officiellt endast att han beklagar.
Kanske ska Harry nu resa till sin hustru i Italien
eller flytta till USA. Han är 53 år och han har bytt liv
förr, det tror han är mycket nyttigt, förklarar han. I
tidigare nämnda intervju anser Schein att Sverige är
ett besvärligt land – ”inte socialt utan för dess kulturella
och emotionella klimat.” Han ger också en
beklagande släng åt sitt politiska parti: ”Jag var för
lojal med den socialdemokratiska regeringen som
jag ju sympatiserade med.” Säkert är han besviken
över att inte ha fått politiskt stöd av Palme.
Harry Schein har alltså manövrerats bort från
sin kinematografiska maktposition och skall lämna
Filminstitutets ledning efter femton år, utan tvivel
mot sin vilja. Men han sitter kvar i direktörsstolen
tills september för att administrera sin avgång.
Många har i likhet med TV-producenten Göran
Bengtson ”tröttnat på filmdebattens eviga teater
och att Harry Schein ständigt utpekas som den
svenska filmens dödgrävare i de progressiva filmarnas
demonlära.” Nu vänds kritiken främst mot
filmreformens konstruktion. De oppositionella
kräver att det statliga filmstödet omorganiseras,
med ökade bidrag till den fria sektorn utanför biograffilmen.
Debatten om den svenska filmens framtid
är alltså inte längre en fråga om makt och
maktkamp. En av de mer oppositionella, Carl Henrik
Svenstedt, hör till dem som byter fot eller fokus
och skriver i Fib-Kulturfront 1978: ”Vänta inget himmelrike
efter Schein! Skäll gärna på Schein, men
hindret i svensk films utveckling är själva filmavtalet,
alliansen mellan stat och biokapital.” Det
ska dröja några år, men sedan börjar allt fler av de
radikala fria filmarna och regissörerna att mumla
om att det kanske ändå var bättre förr – på Scheins
tid. Ack! Regissörsaktionen har lyckats få bort Schein
men spöket filmkris finns kvar som den eviga vålnaden.
Till ny VD för Filminstitutet utses Jörn Donner,
och regeringen tillsätter Per Ahlmark, före detta
folkpartiledare och avhoppad vice statsminister, till
ny heltidsarbetande ordförande i styrelsen. Trots
att han blivit ersatt syns Schein tillfreds med valet
av Donner, kanske accepterar han också valet av
Ahlmark som sin efterträdare. Donner förklarar sig
vara anhängare av ”en upplyst begränsad diktatur”
i det konstnärliga arbetet, och har redan en skiss
klar för ett nytt filmavtal med stat och biobransch.
Harry Schein har likväl svårt att hantera sin besvikelse,
men vid Guldbaggefesten i september 1978
får han såväl upprättelse som sista ordet. Det blir en
stor tack- och avskedsföreställning i Filmhuset för
Harry. Hyllningstalarna står i kö: kulturminister
Jan-Erik Wikström (som Schein trots allt uppskattar)
påstår att hela Sverige är skyldigt Harry ett tack;
Per Ahlmark tackar med krokodiltårar. Det politiska
och kulturella etablissemanget, som är närvarande
med höga företrädare, applåderar, jämte hela
institutets inbjudna personal. Han tilldelas Robin
------