Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall
Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall
lom apropå dennes debattskrift Politik för massmedier, med Maj Britt Theorin om barnfilm, och med TV2:s ekonomichef Claes-Göran Appelqvist som kritiserar SFI för ekonomisk ”slapphet” vad gäller institutets affärer. Schein förklarar honom genast inkompetent som ekonom och dessutom en lögnare: Claes-Göran Appelqvist ”hoppar – inte bara från tuva till tuva, utan från grop till grop … Han lyssnar på skitsnack och har därmed skrivit i god tro men med dåligt omdöme.” Naturligtvis kan man inte begära att Harry Schein skall gå till rätta med sig själv och maktmissbruket på SFI. ”Det är bara Münchhausen som kunde lyfta sig själv i håret”, replikerar Appelqvist kränkt. Schein hamnar vidare i debatter om kabel-TV, om Sveriges Radio och makten över opinionsbildningen, om mångfald och monopol i pressen, och anklagas av Per Ahlmark för ”en konspiration och systematisk anfallsplan” mot pressfriheten. Schein hotar pressens frihet när han föreslagit att pressen ska underkastas samma regelverk som Sveriges Radio. Detta utmanar landets chefredaktörer och ledarskribenter och Schein hamnar i sin kanske våldsammaste strid under decenniet. Det är kort sagt ständigt ett jävla liv kring Harry Schein. Men gladdes och njöt Schein egentligen av dessa återkommande mediala slagsmål? Nej, inte om man skall tro honom i I Själva verket – ”Jag var i regel illa berörd.” Men han medger att hans agerande ”i någon mån” dirigeras av en ”åtminstone omedveten exhibitionism och fåfänga.” I nästa självbiografi, Schein, har tillståndet blivit än värre. ”I själva verket mådde jag illa så snart jag såg mitt namn i tryck.” Verkligen? Men i stället för att tiga och inte förlänga konflikterna säger han sig föredra att svara – i ”en ironisk och lätt stil” – för att inte förvandla oemotsagda lögner till sanningar. ”Eller var det så enkelt att dessa otäcka ungdomar fick mig att känna mig gammal?” Är det sig själv han ser? I den intervju med Harry som jag gör för min Palmefilm ute i hans villa i Danderyd i mitten på 1990-talet svarar han på en fråga om Olof Palmes arroganta debattstil: ”Han var en kämpe och en tävlingsmänniska. Eftersom han tävlade i politiska värderingar med sina politiska motståndare, så kanske han tyckte att han klarade tävlingen bättre om han kunde få stöd även med moraliska argument. Han var i det fallet nästan osvensk i sina argument och framträdanden. Men hans retorik är också en förklaring till det så kallade Palmehatet, nämligen att han i den offentliga debatten – inte privat, vilket bland annat Gösta Bohman vittnat om – var obarmhärtig och gillade att vinna debattpoänger. Och det är klart, att den som förlorar en debatt på grund av detta poängsökande, och denna överlägsenhet, älskar inte sin motståndare.” På ett paradoxalt sätt ger Scheins analys av Palmes debattmetod samtidigt en kristallklar självbild. Så här fungerade också Harry Schein i offentligheten, beskrivningen är en spegelbild av hans egen demagogi, av hans egna bevekelsegrunder och drivkrafter. Harry Schein måste också vinna – till varje pris. Den långvariga striden mellan landets långfilmsregissörer och Svenska Filminstitutet blir under hösten 1977 akut och resulterar i ett offentligt upprop som undertecknats av 42 regissörer – publicerat i Expressen den 29 november med rubriken: ”Han bestämmer för mycket”. Scoopet är mitt. Men jag har upphört med att skriva filmkritik efter elva år, och övergått till att arbeta som nyhetsreporter i Expressen. Redaktionschefen Staffan Thorsell har till och med gett mig ”filmförbud” i tidningen eftersom jag samtidigt med journalistiken gör egna filmer. Men jag kommer med mina filmkontakter ändå att hålla i rapporteringen kring regissörsupproret. Uppropet riktar sig mot centralstyrningen av all produktion från Filminstitutet, och protestens mottagare är utbildningsminister Jan-Erik Wikström i den borgerliga samlingsregeringen – fast måltavlan är Filminstitutets styrelseordförande och dess fak- ------
tiske chef Harry Schein. Aktionen ska snart visa sig bli det allvarligaste angreppet på Scheins maktposition i det svenska filmlivet sedan han blev institutets direktör 1963. Några av landets mest namnkunniga filmskapare skriver emellertid inte på uppropet: Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman, Kjell Grede och Jonas Cornell. Hela aktionen är känslig. Repressalier förekommer, anser flera undertecknare. Marianne Ahrne, som just börjat inspelningen av en ny film, sägs ha utsatts för hot av Filminstitutets chef: ”Skriver du på får du inte göra film!” Roy Andersson uppger att ”vi riskerar framtiden”. Den akuta bakgrunden till aktionen är att filmbolagen Europa Film, Sandrews och Svensk Filmindustri gått samman med Filminstitutet i ett handelsbolag eller en filmpool för att gemensamt producera film. Konsortiet skall dela på samtliga kostnader och intäkter, men Filminstitutet fattar ensamt beslut om vad som skall produceras. Konsortiet har inte ens vetorätt. Harry Schein säger sig först inte uppfatta regissörernas upprop som en personlig attack. Han tycker de dragit igång en ”idiotdebatt”. I sin självbiografi gör Harry Schein som alltid sin egen historieskrivning och skriver lögnaktigt: ”En stor majoritet av regissörerna skrev till mig, tog avstånd från den påstådda kritiken mot mig, förklarade att de välkomnade poolavtalet.” Men några privatbrev figurerar inte i den offentliga kalabaliken och regissörsaktionen rullar på. I början på februari 1978 förklarar Schein för en skakad styrelse att han avgår. Konflikten med de upproriska regissörerna skärps trots att de stridande träffats – i hemlighet när Schein har ”en ledig kväll” – och försökt ”prata ut” på ABF i Stockholm, dessutom ger Teaterförbundets filmavdelning de protesterande sitt stöd för grundtankarna i aktionen. Den direkta anledningen till Harry Scheins avgång är att han känner sig provocerad av regeringens villkor att på ett år skapa harmoni och ”ett förtroendefullt samarbete” mellan institutets ledning och de protesterande filmarna. En rimlig begäran i den upphetsade situationen, kan man tycka. Men Schein kan inte acceptera ett enda års förlängning – i stället för de sedvanliga tre – som Filminstitutets ordförande. ”Jag har jobbat med det här i femton år. Jag behöver knappast gå ett provår”, fräser han till journalister som vill ha en kommentar. Allvarliga samarbetsproblem har uppstått mellan Schein och viktiga grupper av filmarbetarna, förklarar Bert Levin, statssekreterare i utbildningsdepartementet. Han beklagar detta, men motsättningarna är inte bra för svensk film. Nu blir också regeringen plötsligt påtagligt intresserad av att prata med regissörerna. Vid ett möte med Filmkritikerförbundet säger Bert Levin om Harry Schein: ”Han är en mycket kompetent företagsledare. Men han är inte tillsatt av Filminstitutets styrelse för att agera smakdomare. Vad vi märkt av filmbråket hittills är att en rasande filmare kommit rusande i trappan till departementet och krävt någons huvud på ett fat.” Läs: Scheins. Harry har ställts mot väggen och han känner sig förödmjukad. Personalen på Filminstitutet vill dock behålla sin chef och fackklubben avvisar senare flera av styrelsen föreslagna efterträdare. Ingmar Bergman känner sig föranlåten att komma till sin väns hjälp och mullrar: ”Så här får det tamejfan inte gå till i svenskt kulturliv”. Regissörsaktionen är ”oerhört dimmig och besynnerlig”. Från sin exil i München hutar Bergman genom Aftonbladet åt regeringen över att dess agerande mot Schein är ”taktlöst”, klumpigt, förödmjukande och en ovanligt rutten historia”. I en kommentar skriver en av de ledande radikala filmkritikerna, Jan Aghed i Sydsvenska Dagbladet: ”Vad gör Bergman, med hans bakgrund, skickad att analysera och förstå de estetiska, ideologiska och politiska motsättningar som i hög grad ligger bakom de senaste tolv årens – räknat från ’Myglaren’ 1966 – spända, aggressionsfyllda och okreativa betingelser för svensk film.” Hos andra kritiker finns en uppfattning att det inte är säkert att det blir ett bättre kreativt filmklimat utan Schein, men säkerligen uppstår inget sådant kreativt klimat längre med Schein. ------
- Page 2 and 3: Jonas Sima Konflikternas mästare:
- Page 4 and 5: tiva människor är han en rastlös
- Page 6 and 7: ning. Men när de står i Expressen
- Page 8 and 9: jande passus anmäls för ”missak
- Page 10 and 11: tingade försvarsreflexer. ”Schei
- Page 12 and 13: ätta en statlig ”Filmcentral”
- Page 14 and 15: kommer att tillbringa en del sena k
- Page 16 and 17: inte ofta når upp till Harrys verb
- Page 20 and 21: I flera landsortstidningar exponera
tiske chef Harry Schein. Aktion<strong>en</strong> ska snart visa sig<br />
bli det allvarligaste angreppet på Scheins maktposition<br />
i det sv<strong>en</strong>ska filmlivet sedan han blev institutets<br />
direktör 1963. Några av landets mest namnkunniga<br />
filmskapare skriver emellertid inte på uppropet:<br />
Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman, Kjell Grede <strong>och</strong><br />
Jonas Cornell. Hela aktion<strong>en</strong> är känslig. Repressalier<br />
förek<strong>om</strong>mer, anser flera undertecknare. Marianne<br />
Ahrne, s<strong>om</strong> just börjat inspelning<strong>en</strong> av <strong>en</strong> ny film,<br />
sägs ha utsatts för hot av Filminstitutets chef: ”Skriver<br />
du på får du inte göra film!” Roy Andersson uppger<br />
att ”vi riskerar framtid<strong>en</strong>”.<br />
D<strong>en</strong> akuta bakgrund<strong>en</strong> till aktion<strong>en</strong> är att filmbolag<strong>en</strong><br />
Europa Film, Sandrews <strong>och</strong> Sv<strong>en</strong>sk Filmindustri<br />
gått samman med Filminstitutet i ett handelsbolag<br />
eller <strong>en</strong> filmpool för att gem<strong>en</strong>samt producera<br />
film. Konsortiet skall dela på samtliga kostnader<br />
<strong>och</strong> intäkter, m<strong>en</strong> Filminstitutet fattar <strong>en</strong>samt<br />
beslut <strong>om</strong> vad s<strong>om</strong> skall produceras. Konsortiet<br />
har inte <strong>en</strong>s vetorätt. Harry Schein säger sig<br />
först inte uppfatta regissörernas upprop s<strong>om</strong> <strong>en</strong> personlig<br />
attack. Han tycker de dragit igång <strong>en</strong> ”idiotdebatt”.<br />
I sin självbiografi gör Harry Schein s<strong>om</strong><br />
alltid sin eg<strong>en</strong> historieskrivning <strong>och</strong> skriver lögnaktigt:<br />
”En stor majoritet av regissörerna skrev till<br />
mig, tog avstånd från d<strong>en</strong> påstådda kritik<strong>en</strong> mot<br />
mig, förklarade att de välk<strong>om</strong>nade poolavtalet.”<br />
M<strong>en</strong> några privatbrev figurerar inte i d<strong>en</strong> off<strong>en</strong>tliga<br />
kalabalik<strong>en</strong> <strong>och</strong> regissörsaktion<strong>en</strong> rullar på. I början<br />
på februari 1978 förklarar Schein för <strong>en</strong> skakad<br />
styrelse att han avgår. Konflikt<strong>en</strong> med de upproriska<br />
regissörerna skärps trots att de stridande träffats<br />
– i hemlighet när Schein har ”<strong>en</strong> ledig kväll” –<br />
<strong>och</strong> försökt ”prata ut” på ABF i Stockholm, dessut<strong>om</strong><br />
ger Teaterförbundets filmavdelning de protesterande<br />
sitt stöd för grundtankarna i aktion<strong>en</strong>.<br />
D<strong>en</strong> direkta anledning<strong>en</strong> till Harry Scheins<br />
avgång är att han känner sig provocerad av regering<strong>en</strong>s<br />
villkor att på ett år skapa harmoni <strong>och</strong> ”ett förtro<strong>en</strong>defullt<br />
samarbete” mellan institutets ledning<br />
<strong>och</strong> de protesterande filmarna. En rimlig begäran i<br />
d<strong>en</strong> upphetsade situation<strong>en</strong>, kan man tycka. M<strong>en</strong><br />
Schein kan inte acceptera ett <strong>en</strong>da års förlängning<br />
– i stället för de sedvanliga tre – s<strong>om</strong> Filminstitutets<br />
ordförande. ”Jag har jobbat med det här i femton<br />
år. Jag behöver knappast gå ett provår”, fräser han<br />
till journalister s<strong>om</strong> vill ha <strong>en</strong> k<strong>om</strong>m<strong>en</strong>tar. Allvarliga<br />
samarbetsproblem har uppstått mellan Schein<br />
<strong>och</strong> viktiga grupper av filmarbetarna, förklarar Bert<br />
Levin, statssekreterare i utbildningsdepartem<strong>en</strong>tet.<br />
Han beklagar detta, m<strong>en</strong> motsättningarna är inte<br />
bra för sv<strong>en</strong>sk film. Nu blir också regering<strong>en</strong> plötsligt<br />
påtagligt intresserad av att prata med regissörerna.<br />
Vid ett möte med Filmkritikerförbundet säger<br />
Bert Levin <strong>om</strong> Harry Schein: ”Han är <strong>en</strong> mycket<br />
k<strong>om</strong>pet<strong>en</strong>t företagsledare. M<strong>en</strong> han är inte tillsatt<br />
av Filminstitutets styrelse för att agera smakd<strong>om</strong>are.<br />
Vad vi märkt av filmbråket hittills är att <strong>en</strong> rasande<br />
filmare k<strong>om</strong>mit rusande i trappan till departem<strong>en</strong>tet<br />
<strong>och</strong> krävt någons huvud på ett fat.” Läs: Scheins.<br />
Harry har ställts mot vägg<strong>en</strong> <strong>och</strong> han känner sig<br />
förödmjukad.<br />
Personal<strong>en</strong> på Filminstitutet vill dock behålla sin<br />
chef <strong>och</strong> fackklubb<strong>en</strong> avvisar s<strong>en</strong>are flera av styrels<strong>en</strong><br />
föreslagna efterträdare. Ingmar Bergman känner sig<br />
föranlåt<strong>en</strong> att k<strong>om</strong>ma till sin väns hjälp <strong>och</strong> mullrar:<br />
”Så här får det tamejfan inte gå till i sv<strong>en</strong>skt kulturliv”.<br />
Regissörsaktion<strong>en</strong> är ”oerhört dimmig <strong>och</strong> besynnerlig”.<br />
Från sin exil i Münch<strong>en</strong> hutar Bergman<br />
g<strong>en</strong><strong>om</strong> Aftonbladet åt regering<strong>en</strong> över att dess<br />
agerande mot Schein är ”taktlöst”, klumpigt, förödmjukande<br />
<strong>och</strong> <strong>en</strong> ovanligt rutt<strong>en</strong> historia”. I <strong>en</strong> k<strong>om</strong>m<strong>en</strong>tar<br />
skriver <strong>en</strong> av de ledande radikala filmkritikerna,<br />
Jan Aghed i Sydsv<strong>en</strong>ska Dagbladet: ”Vad gör<br />
Bergman, med hans bakgrund, skickad att analysera<br />
<strong>och</strong> förstå de estetiska, ideologiska <strong>och</strong> politiska motsättningar<br />
s<strong>om</strong> i hög grad ligger bak<strong>om</strong> de s<strong>en</strong>aste<br />
tolv år<strong>en</strong>s – räknat från ’Myglar<strong>en</strong>’ 1966 – spända,<br />
aggressionsfyllda <strong>och</strong> okreativa betingelser för sv<strong>en</strong>sk<br />
film.” Hos andra kritiker finns <strong>en</strong> uppfattning att det<br />
inte är säkert att det blir ett bättre kreativt filmklimat<br />
utan Schein, m<strong>en</strong> säkerlig<strong>en</strong> uppstår inget sådant<br />
kreativt klimat längre med Schein.<br />
------
Change language