Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall

More documents

Recommendations

Info

inte ofta når upp till Harrys verbala energi, analysförmåga och blodtörst. Jag fungerar främst som en av hans ”slagpåsar”. Schein har sitt bestämda synsätt, det ändrar han ogärna på. Det är viktigare att vinna debatten än saken – också det en del av hans infantila narcissism som av omgivningen uppfattas (också av mig) som närmast rörande. Den som till äventyrs professionellt följt den svenska filmens öden och äventyr under flera decennier – som den här artikelförfattaren – kan kort och gott konstatera att svensk film befinner sig i konstant kris. Och krishanteraren par préférance är Harry Schein, ständigt närvarande i stormens öga. 1975 är det särdeles uselt för svensk film, enligt Schein, som skriver en stort uppslagen artikel i Chaplin, som fått sin redaktion dramatiskt utbytt och där Harry nu framför sin favorittes att svensk film inte befinner sig i en ekonomisk kris, utan i en kreativ kris. På detta svarar kritikerna lika envist att svenska filmkrisen är dess producenters, medan särskilt filmarbetarna kring FilmCentrum enträget upprepar sitt mantra att svensk film endast speglar kommersialismens kris. De allra vänstraste kräver att staten bör ta kontrollen över filmbranschen och överta Filminstitutet. ”Dom har mina välsignelser”, suckar Harry Schein. Så här håller den svenska filmdebatten på, år efter år, och på ett märkligt sätt står ständigt Filminstitutets stridslystne, och alltid lika kampglade, chef i centrum. Begreppet ”kreativitetskrisen”, som myntas av Schein, blir en klagolåt som han vevar länge på. Framför allt börjar dokumentärfilmarna tröttna på Harrys lamentationer och förklarar att det möjligen är biograffilmen som krisar. Men Harry står på sig: ”Det finns naturligtvis rysligt många som vill göra film, men det är inte vad jag menar med kreativitet. Uppenbart är att det inte finns tillräckligt många som är i stånd att göra bra film.” Vad är ”kvalitetsfilm” egentligen, frågar sig hans vedersakare. ”Jag inbillar mig”, skriver Harry Schein vid ett tillfälle, ”att filmkvalitet är det som vi kommer ihåg från filmer vi glömt.” Själv föreslår jag att filmkvalitet är det vi kommer ihåg hos filmer vi minns. Ordet kvalitet finns inbyggt i kreativitetsbegreppet, hävdar Schein, vilket betyder att där finns en officiell kvalitetsideologi, accepterad och lanserad av det kulturella och politiska etablissemanget, och klart definierad i kulturpolitiken medelst anslag, understöd, stipendier och kvalitetsbidrag. Som sagt: så här håller det på. Schein blir kvalitetsfilosofins chefsideolog och sammanfattar tidigt sina tankar i sin försvarsskrift I själva verket. ”Självklart laborerar man inte med objektiva kvalitetskriterier. Om vi (samhället) vill stimulera produktionen av bättre filmer så måste kvalitetsdefinitionen vara det vi (samhället) just nu anser vara bättre filmer.” Harry känner igen kritiken med dess likaså monomana upprepningar som han naturligtvis måste besvara. ”Misstänkliggörandet av kvalitetsbegreppet har på det sättet förstärkt de kommersiella krafterna i filmvärlden. För varje gång en nymarxist höjt rösten har en filmdirektör jublat i det tysta.” Sådant tal retar automatiskt upp filmvänstern eller filmoppositionen, främst i kretsar kring FilmCentrum och Folkets Bio, där man önskar en aktiv konfrontation mellan film och publik. Man menar där att det i sista hand är publikens sak att ta ställning till kvalitetsbegreppet. Detta tolkar gärna Schein och hans försvarare – sådana finns också – som att man därmed har slutit cirkeln: att man åter fastnat i det gamla kommersiella branschsystemet. Men oppositionen önskar gå vid sidan av det kommersiella branschsystemet för att därigenom få kontakt med publiken om vad som är bra och dåligt, om vad som fungerar eller inte. Den sortens filmverksamhet har filmbyråkratin länge slagit dövörat till. Först på sista året – nu talar vi om 1977/78 – har en försöksverksamhet initierats av Filminstitutet med egenimporterad spelfilm nedkopierad till smalfilmsformat att visa i alternativa lokaler. Kritikerna ser dock verksamheten mer som ett kulturpolitiskt alibi än som utryck för ett radikalt nytänkande. ------
Det är märkvärdigt att Harry Schein med sådan frenesi och år efter år orkar driva den ofattbara slängkäftningen vidare med sina filmvedersakare. Han utvecklar en demagogisk taktik intill fulländning – och som ofta är diskussionsfördärvande. Scheins opponenter, de som inte blir chockerade, sårade eller börjar gråta när Harry pucklar på dem, svarar givetvis med samma mynt. Det är givetvis inte bara jag som drabbas av hans invektivkonst. Schein kan sakna hetluften – som en sorts polemisk abstinens – när han inte får förväntade reaktioner i pressen på sina utspel, exempelvis när det blir oväntat få kommentarer på ett första betänkande av filmutredningen 1971. ”Sover herrarna?” utropar han i ett inlägg i Expressen där han räknar upp oss plötsligt provocerande tystlåtna: ”Jonas Sima, Expressens socinemalistiska chefsideolog (socinemalistisk?), stängde munnen så tänderna rök”; Nils Petter Sundgren, ”eljest toujours radical chic, förstummades av blyghet”; till och med Jan Aghed i Sydsvenskan ”fick tunghäfta.” Schein syns vara i behov av sitt mentala afrodisiakum: reaktioner som kan stegra hans debattdrift. Jodå, vi är vakna! svarar jag: ”Schein lider svårt när det är tyst kring hans person och skramlar med sin väckarklocka”; och så drar jag till med att hans betänkande liknar mest en politisk pamflett. Man kan för övrigt undra lite över hur Olof Palme, direktivgivaren, definierar opartiskheten när han tillsätter Schein och dåvarande Folkets Hus-chefen Thage G. Peterson att undersöka den svenska filmens situation. Nils Petter Sundgren svarar också: ”Och detta kallar Schein gräsrotsdemokrati?” Upplivad av reaktionerna slår Schein tillbaka i en hetsig jätteartikel i Expressen i april 1971. ”Sundgrens och Simas skamlösa uppträdande är oursäktligt.” På sedvanligt manér viftar han bort min inferiora person: ”Ingen vettig människa fäster sig för all del vid vad Sima skriver.” Det är svårare att gå runt Sundgren med hans position som filmexpert i TV. ”Det intressanta med Schein är att han inte bara är en av de mest energiska deltagarna i det kulturpolitiska bollspelet, han uppträder också som domare, krönikör och publik. Dessutom har han uppfunnit spelreglerna.” Men Schein sågar också denne debattör jäms med fotknölarna: ”Det blir inte bara god dag yxskaft utan även gonatt kanelbulle. Sundgren vill ha sista ordet, vare sig det är yxskaft eller kanelbulle eller x§7my%2.” Hur svarar man på sådant formelspråk? Schein får också snart tillfälle att ta ett nytt nappatag med Sundgren i slaget om Åsa-Nisse. Sundgren har köpt in en serie Åsa Nisse-filmer för visning i TV. Detta tilltag ogillas starkt av Schein, ”prototypen för okonsten, smaklösheten och talanglösheten”. Han har redan tidigare efterlyst sin motståndare för en debatt om Åsa-Nisse: ”Varför tiger Nils Petter Sundgren? Han som sagt sig ha televisionen till hustru och Expressen till älskarinna. (Det är till att vara bisexuell). Var är kultursidans gube från låddan, han som på denna plats blixtsnabbt brukar ge det radikala kulturpolitiska perspektivet på vår filmdebatt?” Åberopande kvalitetsskäl anmäler Schein per artikel i Expressen den 27 oktober 1971 Sundgren hos granskningsnämnden för brott mot en paragraf i avtalet med staten. Nämnden friar dock Åsa-Nisse, bara ledamoten Leif Carlsson, skribent i Svenska Dagbladet, vill fälla. Handgemänget får stort folkligt genomslag och tittarna försvarar Åsa-Nisse och televisionens populära programsättning. Unge juristen Gunnar Furumo på Teaterförbundet får också på käften när han några år senare i en artikel förklarar 1963 års filmreform helt misslyckad. Schein sträcker upp honom med att filmreformen skulle befria staten under ett decennium från ekonomiskt ansvar för filmen. Sedan sopar han till med: ”Furumo har inte ens knäppt gylfen. Han vill förstatliga biograferna!” Givetvis tillhör också Furumo ”avgrundsvänstern”. Schein har ständiga sammandrabbningar, också med etablerade politiker och kulturbyråkrater. Han bråkar med Kulturrådets ordförande Paul Lind- ------
Page 2 and 3: Jonas Sima Konflikternas mästare:
Page 4 and 5: tiva människor är han en rastlös
Page 6 and 7: ning. Men när de står i Expressen
Page 8 and 9: jande passus anmäls för ”missak
Page 10 and 11: tingade försvarsreflexer. ”Schei
Page 12 and 13: ätta en statlig ”Filmcentral”
Page 14 and 15: kommer att tillbringa en del sena k
Page 18 and 19: lom apropå dennes debattskrift Pol
Page 20 and 21: I flera landsortstidningar exponera

Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?