Konflikternas mästare: Berättelse om en filmfurstes uppgång och fall

ätta en statlig ”Filmcentral” för distribution av
film, även av kortfilm och dokumentärer, vilket filmarna
kring FilmCentrum givetvis uppfattar som en
provokation och ett konkurrenshot mot deras egen
filmdistribution. Och inte blir tonläget lägre när
Schein ett år senare, förbluffande nog i ett inlägg
i just Film & TV, har ”svårt att se något särskilt
meningsfullt i att göra film om barndaghem”, vilket
upptänder filmaren Maj Wechselmann till replik:
”Regeringens delegation för jämställdhet mellan
män och kvinnor borde ge Filminstitutet order om
att producera sådana filmer!”.
Ganska omgående lyckas Schein också få stopp
på den ”meningslösa” premieringen av kortfilmer
och dokumentärfilmer, många visade i televisionen.
De belöningar som Harry tvingats dela ut till de
förkättrade fria filmarna är blygsamma femtusen
kronor och ett diplom. Jag hinner före nedläggningen
av kortfilmspremierna få fyra sådana priser,
men det är Bosse Jonsson som nu delar ut dem.
Efter en ceremoni ber jag fräckt att Harry ska kontrasignera
ett par av mina diplom vilket han gör
med ett varggrin. Snitsigt skriver han på litografierna:
”objection sustained” (protesten bifalles). Säga
vad man vill om Harry, men han förstod att uppskatta
både goda och ruttna skämt.
Särskilt känslig är Harry Schein – av föga svårbegripliga
skäl – när de mer rabiata försöker placera
honom i högerburen. I ett nummer av Chaplin 1974
reagerar han exempelvis skarpt: ”Själv har jag, tämligen
aktivt, tillhört vänstern hela mitt vuxna liv.”
Och han fortsätter: ”Jag är vänstrast, säger Lars Forssell
i en pjäs. Brist på begåvning ger inte monopol på
vänstern, allra minst åt salongsradikala borgare.” En
sådan ”salongsradikal” påstås Nils Petter Sundgren
vara – alltid av Schein påklistrad epitetet ”radical
chick”. Sundgren är etablerad filmkrönikör och filmuppköpare
på Sveriges Television; dessutom en person
med sting i pennan och som trivs med att uppträda
som filmpolitisk pugilist. Frågan är om inte
Sundgren är den filmdebattör som oftast den här
tiden utmanar Schein på dueller, företrädesvis på
Expressens kultursidor. Sammanfattningsvis är det ett
ständigt pin liv och kiv de här åren mellan Harry
Schein och hans många motståndare, och i historiens
bakljus kan jag – med viss självövervinnelse – medge
att Schein faktiskt haft rätt i en del av sina invändningar
och fördömanden.
Harry Schein sammanfattar sina första sju år på
Filminstitutet i skriften I själva verket. Han har tagit
plats i det socialdemokratiska etablissemanget i
Stockholm, spelar tennis med sin gamle vän Olof
Palme (senare med Palmes söner), och diskuterar
politik med Palme, Ingvar Carlsson och deras krets.
Den ”svenska filmtsaren”, som han ibland kallas,
blir sakkunnig i utbildningsdepartementet och är
nu en allt annat än grå eminens i de inre socialdemokratiska
cirklarna – därmed också en dominant
kraft i utformningen av partiets kulturpolitik
och likaså som expert i en pressutredning.
Men han kommer inte undan sina vedersakare
inom filmvänstern. Harry Schein drabbas 1977 av
ett ”regissörsuppror” där just den övervintrande
”filmvänstern” med stöd av några äldre filmregissörer
kräver hans avgång. Året därpå tröttnar han
på käbblet och avgår förbittrad som Filminstitutets
direktör – i själva verket bortmanipulerad av den
nye borgerliga kulturministern Jan-Erik Wikström.
Pådrivande lär vara moderatledaren Gösta Bohman
och dennes närmaste medarbetare, Carl Bildt och
Gösta Gunnarsson, som länge irriterat sig på att
Schein är ”så förbannat socialdemokratisk”.
1980 ger Harry ut Schein hos Bonniers (som tycks
ha förlåtit honom). Boken får goda recensioner och
han debuterar året efter som uppmärksammad kolumnist
i Dagens Nyheter. 1983 efterträder han Krister
Wickman som chef för Investeringsbanken.
Schein har nu blivit ledamot i flera styrelser, bland
andra STIM, Exportrådet, Kulturrådet och omstridd
ordförande för Sveriges Radio.
------