Regionalt vårdprogram Stockholm Gotland - Om regionala ...

VÅRDPROGRAM 2003 

ENDOMETRIECANCER 

OCH UTERUSSARKOM 

Diagnostik, behandling och uppföljning 

i Stockholm-Gotlandregionen 

ONKOLOGISKT CENTRUM STOCKHOLM 

GOTLAND

Beställningsadress 

Onkologiskt Centrum, M8:01 

Karolinska sjukhuset 

171 76 STOCKHOLM 

Tfn 08-517 746 84 

Fax 08-34 86 40 

E-post onkologiskt.centrum@smd.sll.se 

Onkologiskt Centrum ingår i Samhällsmedicin, Stockholms Läns Landsting 

Vårdprogrammet kan även laddas ner från 

Onkologiskt Centrums hemsida: www.sll.se/oc 

Vårdprogram för endometriecancer och uterussarkom 2003 

ã Onkologiskt Centrum Stockholm-Gotland 

Edita Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 2003

Innehåll 

VÅRDPROGRAM FÖR ENDOMETRIECANCER OCH UTERUSSARKOM 

1. Inledning................................................................................................................................. 3 

1.1 Vårdprogramgrupp.................................................................................................................... 3 

2. Epidemiologi ........................................................................................................................... 5 

2.1 Liten statistisk-epidemiologisk ordlista ...................................................................................... 5 

3. Etiologi ................................................................................................................................. 10 

4. Hyperplasi och precancerösa tillstånd ....................................................................................... 11 

4.1 Bakgrund ................................................................................................................................ 11 

4.2 Premalign potential ................................................................................................................. 11 

4.3 Symtom och diagnostik ........................................................................................................... 11 

4.4 Behandling .............................................................................................................................. 11 

5. Patologi ................................................................................................................................. 12 

5.1 Hyperplasi och precancerösa tillstånd ...................................................................................... 12 

5.2 Endometriecancer ................................................................................................................... 12 

6. Prognostiska faktorer vid endometriecancer .............................................................................. 14 

6.1 Stadieindelning ....................................................................................................................... 14 

6.2 Utbredning.............................................................................................................................. 15 

6.3 Histologisk typ och differentieringsgrad .................................................................................. 15 

6.4 DNA- och genanalys ............................................................................................................... 15 

7. Symtom och diagnostik ........................................................................................................... 16 

7.1 Symtom .................................................................................................................................. 16 

7.2 Diagnostik .............................................................................................................................. 16 

8. Remissvägar ........................................................................................................................... 18 

9. Kirurgisk behandling ............................................................................................................. 19 

9.1 Behandling .............................................................................................................................. 19 

9.2 Kirurgisk teknik vid endometriecancer .................................................................................... 20 

10. Strålbehandling ..................................................................................................................... 21 

10.1 Strålkomplikationer ................................................................................................................. 22 

11. Systemisk behandling vid endometriecancer .............................................................................. 23 

11.1 Hormonell behandling ............................................................................................................ 23 

11.2 Kemoterapi ............................................................................................................................. 23 

12. Östrogensubstitution, corpuscancer och uterussarkom ................................................................ 24 

13. Studier .................................................................................................................................. 25 

13.1 Lågrisk endometriecancer ........................................................................................................ 25 

13.2 Medelhög risk endometriecancer ............................................................................................. 26 

13.3 Högrisk endometriecancer....................................................................................................... 27 

14. Uterussarkom ........................................................................................................................ 28 

14.1 Incidens .................................................................................................................................. 28 

14.2 Patologi ................................................................................................................................... 28 

14.3 Etiologi ................................................................................................................................... 29 

14.4 Kliniska symtom ..................................................................................................................... 29

14.5 Diagnostik .............................................................................................................................. 29 

14.6 Stadieindelning ....................................................................................................................... 29 

14.7 Spridning ................................................................................................................................ 29 

14.8 Behandling .............................................................................................................................. 30 

14.9 Prognos ................................................................................................................................... 31 

14.10 Uppföljning............................................................................................................................. 31 

15. Psykosociala aspekter på gynekologisk cancer ............................................................................ 32 

15.1 Bakgrund ................................................................................................................................ 32 

15.2 Målsättning med de psykosociala åtgärderna ........................................................................... 32 

15.3 Diagnosbesked ........................................................................................................................ 32 

15.4 Under behandlingstiden – rutiner och interventioner vid behov .............................................. 33 

15.5 Efter avslutad primärbehandling.............................................................................................. 33 

15.6 Stöd för patienter som lever med progredierande cancer .......................................................... 33 

16. Rehabilitering ..................................................................................................................................... 35 

16.1 Målsättning ............................................................................................................................. 35 

16.2 Symtom och funktionsnedsättning .......................................................................................... 35 

16.3 Rehabiliteringsprogram ........................................................................................................... 37 

17. Omvårdnad vid behandling .................................................................................................... 38 

17.1 Kirurgisk behandling ............................................................................................................... 38 

17.2 Strålbehandling ....................................................................................................................... 38 

17.3 Cytostatikabehandling............................................................................................................. 39 

17.4 Uppföljningsperioden samt övriga allmänna råd ...................................................................... 42 

18. Palliativ behandling och omvårdnad ....................................................................................... 44 

18.1 Symtom .................................................................................................................................. 44 

18.2 Cancersår ................................................................................................................................ 48 

18.3 Den palliativa vårdkedjan ........................................................................................................ 49 

19. Uppföljning ........................................................................................................................... 50 

Bilagor 

I Adresslista .......................................................................................................................................... 51 

II Smärtklinisk konsultverksamhet ........................................................................................................ 52 

III Remiss till palliativ vårdavdelning / hemsjukvårdsteam ...................................................................... 53 

IV Cancerprofilerade geriatrik- och sjukhemsavdelningar/hospice i Stockholms län ................................ 54 

V Hemsjukvårdsteam ............................................................................................................................ 55 

VI Onkologisk konsultverksamhet .......................................................................................................... 56 

VII Enheten för psykosocial onkologi och rehabilitering .......................................................................... 57 

VIII Cancerupplysningen/Cancerfonden ................................................................................................... 58 

IX Canceranmälan .................................................................................................................................. 59 

2

1. Inledning 

Cancervården i Sverige är decentraliserad. Cancerpatienter utreds, behandlas och följs vid många olika vårdenheter 

i varje region. En god cancervård bygger på ett nära samarbete mellan dessa enheter. 

Syftet med regionala vårdprogram är att ge ett underlag för samordning av vårdinsatserna så att alla patienter i 

regionen erhåller en likvärdig vård som är den bästa med hänsyn till tillgängliga resurser (Socialstyrelsen Allmänna 

råd 1991:6). 

Samverkansnämnden i Stockholm-Gotlandregionen har i enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer fattat ett principbeslut 

att regionalt vårdprogramarbete skall bedrivas för de 10–12 vanligaste cancerformerna bland män och 

kvinnor. Programmens innehåll utarbetas av olika grupper bestående av personer från olika yrkeskategorier som 

är aktiva i vården av de aktuella patienterna. Medlemmarna i vårdprogramgrupperna representerar den enhet 

som de verkar vid och de skall förankra vårdprogrammet i den lokala organisationen. 

Innan ett vårdprogram accepteras skall det ha granskats och diskuterats vid ett eller flera så kallade stormöten dit 

representanter från alla berörda personalgrupper och enheter i regionen inbjudits. Vid mindre revisioner av 

befintliga program tillämpas oftast ett remissförfarande. Onkologiskt Centrum ansvarar för att arbete initieras i 

syfte att programmen kontinuerligt hålls aktuella. 

Till vårdprogrammen finns vanligtvis en registrering av kliniska data som komplement till cancerregisterdata. 

Cancerregistret innehåller t ex ingen information om behandling eller sjukdomsrecidiv. Dessa vårdprogramregister 

medför ökade kunskaper om t ex stadieindelad incidens, behandlingsresultat, komplikationer av behandlingen 

osv. Registreringen utgör en grund för utvärdering av vårdens innehåll och resultat samt kan vara en bas 

för klinisk forskning. 

Detta vårdprogram skall ge riktlinjer för diagnostik, remittering, behandling och uppföljning av patienter med 

endometriecancer och uterussarkom. 

Tidigare ingick denna tumörgrupp i ett gemensamt vårdprogram med andra gynekologiska cancersjukdomar, 

men i samband med aktuell revidering beslöt vårdprogramgruppen att göra en uppdelning av tumörgrupperna 

och skriva tre separata dokument: Vårdprogrammet för cervix-, vaginal- och vulvacancer, vårdprogrammet för 

endometriecancer och uterussarkom respektive vårdprogrammet för ovarial- och tubarcancer. 

1.1 VÅRDPROGRAMGRUPP 

BO FRANKENDAL, överläkare, Radiumhemmet (sammankallande) 

MARGARETA BERGDAHL, bitr överläkare, Radiumhemmet 

KARIN BERGMARK, bitr överläkare, Radiumhemmet 

GUNILLA BERTLIND, sjuksköterska, avd 4, Stockholms sjukhem 

CHRISTINA BOLUND, prof, enh för psykosocial onkologi och rehabilitering, Radiumhemmet 

ELINA ERIKSSON, överläkare, avd för klinisk patologi, Karolinska sjukhuset 

FOLKE FLAM, överläkare, gynmottagningen, S:t Görans sjukhus 

EVA GUSTAVSSON, sjuksköterska, avd 4, Stockholms sjukhem 

ANNA-BRITA HAGLUND, sjuksköterska, strålbehandlingsenheten, Radiumhemmet 

HENRIK HELLBORG, statistiker, Onkologiskt Centrum 

3

RADMILA JOVANOVIC-EHRSSON, överläkare, avd för klinisk patologi, Huddinge 

Universitetssjukhus 

ULRIKA KRONBERG, sjuksköterska, strålbehandlingsenheten, Radiumhemmet 

EVA LINDBLAD, sjuksköterska, gynmottagningen, Radiumhemmet 

BIRGITTA MOBERGER, överläkare, kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset 

ULLA NORBERG, sjuksköterska, kvinnokliniken, avd K67, Huddinge Universitetssjukhus 

BRITTA NORDSTRÖM, överläkare, Radiumhemmet 

INGRID ROSTRÖM-BJÖRN, sjuksköterska, konsultverksamheten, Radiumhemmet 

CARINA RUNDSTRÖM, sjuksköterska, konsultverksamheten, Radiumhemmet 

GABOR SEBESTYÉN, överläkare, kvinnokliniken, Södertälje sjukhus 

CLAES SILFVERSWÄRD, överläkare, avd för klinisk patologi, Karolinska sjukhuset 

BERTIL SJÖBERG, överläkare, kvinnokliniken, Södersjukhuset 

CHRISTINA SOMELL, överläkare, kvinnokliniken, Centralsjukhuset, Kristianstad 

BOEL SÖDEREN, avd läkare, röntgen/diagnostisk radiologi, Karolinska sjukhuset 

4

2. Epidemiologi 

Endometriecancer eller corpuscancer är den vanligaste 

gynekologiska cancerformen i Sverige. Inom Stockholm-Gotlandregionen 

diagnostiseras årligen mer än 

200 nya fall. 

Från 1960 har det skett en gradvis ökning av antal nya 

fall (figur 1). Det gäller även om man korrigerar för 

populationens ålderssammansättning men ökningen 

blir då inte lika brant (figur 2). Variationer i incidens 

för de olika sjukvårdsområdena inom Stockholm- 

Gotlandregionen ger ingen enhetlig bild och kan ej ligga 

till grund för sjukvårdspolitiska överväganden (tabell 1). 

Med hänsyn tagen till populationernas ålder har man i 

regionen noterat fler fall/100 000 personår under 1976– 

1989 än motsvarande för hela Sverige (figur 2). Ingen 

sådan skillnad föreligger efter 1990. 

Ökningen av antal nya fall i regionen sedan 1958 har 

skett helt och hållet bland kvinnor från 65 år och äldre 

(figur 3). Detta fenomen kvarstår även om man tar hänsyn 

till populationernas ålderssammansättning (figur 4). 

En tillfällig ökning inträffade för åldersgruppen 45– 

64 år mellan 1975 och 1985. En möjlig förklaring kan 

vara att många kvinnor då fick hormonersättningsbehandling 

(HRT) med östrogener utan gestagent tillägg. 

Prognosen för svenska kvinnor med endometriecancer 

har förbättrats. Trots stigande incidens som framför allt 

gäller äldre kvinnor så har mortaliteten långsamt sjunkit. 

Mortaliteten i endometriecancer skiljer sig ej mellan 

kvinnor i regionen och kvinnor i hela Sverige 

(figur 2). Större möjlighet i storstadsregion till tidig 

diagnos och behandling som åtminstone förelegat tidigare, 

tycks ej påverka överlevnaden. Den observerade 

överlevnaden för kvinnor i regionen som drabbats 

av endometriecancer har stått oförändrad sedan 1970- 

talet medan den relativa överlevnaden, d v s överdödlighet 

p g a endometriecancer, har minskat fram till 

1980-talet (figur 5). 

2.1 LITEN STATISTISK-EPIDEMIOLOGISK ORDLISTA 

Personår: Risktid för en population. Skattas med medelbefolkningen kalenderårsvis. 

Åldersstandardisering: Incidens och mortalitet beräknad med samma åldersfördelning, till exempel för en följd 

av kalenderår. Den trendeffekt som sedan kan kvarstå i tidsserien beror då på andra faktorer än en förändring i 

ålder. Numera används åldersfördelningen i Sverige 2000 som standard. 

Observerad överlevnad: Överlevnadssannolikhet, oavsett dödsorsak. Betecknas OS. 

Relativ överlevnad: Överlevnadssannolikhet, korrigerad för förväntad dödlighet. Den relativa överlevnaden ger 

en uppfattning om eventuell överdödlighet av den aktuella sjukdomen. Förkortas RS. 

Åldersspecificering: Incidens och mortalitet för en åldersgrupp under en tidsperiod. Medelbefolkningen för 

motsvarande period och åldersgrupp används för specificeringen. 

O/E: Observerat (Observed) antal dividerat med förväntat (Expected) antal fall i Stockholm-Gotlandregionen. 

Ett värde större än 1,00 betyder att det insjuknar fler fall i området än vad som kan förväntas. Värden mindre än 

1,00 betyder att det i området insjuknar färre fall än vad som kan förväntas. 

95 % KI för O/E: 95 % konfidensintervall för O/E. Om 1,00 ligger inom intervallet är O/E-värdet osäkert, då 

man inte säkert kan säga om området har fler eller färre fall än vad som förväntas. 

%/år: Procentuell förändring i genomsnitt per år. 

5

Tabell 1. Geografisk incidensvariation i Stockholm-Gotlandregionen samt trend för perioden 1988-1997, 

corpuscancer (ICD–7: 172). 

Områdesvariation 

Tidstrend 

Sjukvårdområde Antal fall O/E 95 % KI %/år 

Hela regionen 2085 1,00 – 1,4 

Gotland 83 1,15 0,93 – 1,42 1,6 

Nordöstra 285 1,15 1,03 – 1,29 1,6 

Nordvästra 269 0,83 0,74 – 0,93 1,2 

Norra Stockholm 531 1,08 0,99 – 1,18 1,5 

Södra Stockholm 391 1,06 0,96 – 1,17 1,5 

Sydöstra 196 0,99 0,86 – 1,14 1,4 

Sydvästra 330 0,87 0,78 – 0,97 1,2 

6

300 

Antal nyinsjuknade 

fall per år 

250 

Endometriecancer 

200 

150 

100 

50 

Sarkom 

0 

1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 

Diagnosår 

Figur 1. Antal insjuknade fall per år i endometriecancer och 

sarkom 1958–2000 i Stockholm-Gotlandregionen. 

40 

35 

30 

Incidens och mortalitet 

per 100 000 personår 

Incidens, riket 

Mortalitet, riket 

Incidens, regionen 

Mortalitet, regionen 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 

Diagnosår 

Figur 2. Åldersstandardiserad incidens 1958–2000 och mortalitet 

1958–1998 per år av endometriecancer + sarkom i Stockholm- 

Gotlandregionen respektive hela Sverige. Standardbefolkningen i 

Sverige 2000. 3-punkts glidande medeltal. 

7

160 

140 

Antal nyinsjuknade 

fall per år 

65- år 

120 

100 

45-64 år 

80 

60 

40 

20 

0 

20-44 år 

0-19 år 

1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 

Diagnosår 

Figur 3. Antal insjuknade fall per år och åldersklass av 

endometriecancer 1958–2000 i Stockholm-Gotlandregionen. 

3-punkts glidande medeltal. 

100 

Åldersspecifik incidens 

per 100 000 personår 

65- år 

80 

60 

45-64 år 

40 

20 

20-44 år 

0 

0-19 år 

1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 

Diagnosår 

Figur 4. Åldersspecifik incidens för fyra åldersklasser per år av 

endometriecancer i Stockholm-Gotlandregionen 1958–2000. 

3-punkts glidande medeltal. 

8

Stockholm-Gotland regionen 

Kumulativ överlevnadssannolikhet 

1,0 

0,9 

0,8 

1990-99 

Observerad överlevnad 

1,0 

0,9 

0,8 

Relativ överlevnad 

1990-99 1980-89 

1970-79 

0,7 

0,6 

1980-89 

0,7 

0,6 

1960-69 

0,5 

0,4 

0,3 

0,2 

0,1 

1960-69 

1970-79 

0,5 

0,4 

0,3 

0,2 

0,1 

0,0 

0 5 10 15 20 

0,0 

0 5 10 15 20 

År efter diagnos 

Figur 5. Utvecklingen av observerad överlevnad respektive relativ överlevnad för kvinnor diagnostiserade med 

endometriecancer i Stockholm-Gotlandregionen under perioden 1960–1999. 

9

3. Etiologi 

Endometriecancer kan uppkomma i både normalt, 

atrofiskt och hyperplastiskt endometrium. Man räknar 

med att det finns två orsaksmekanismer för cancern. 

Vanligast är endogent eller exogent östrogen som 

ej balanseras av progesteron. Det medför en utveckling 

av hyperplasi som kan övergå i cancer. I regel rör det 

sig då om högt differentierad cancer med förhållandevis 

god prognos. Den andra formen utvecklas direkt 

från endometriet utan övergång i hyperplasi till lågt 

differentierad eller odifferentierad cancer som har sämre 

prognos. I dessa fall är etiologin till stor del okänd. 

Cancern är 4–5 gånger vanligare i västvärlden än i utvecklingsländerna, 

vilket talar för att den i viss mån är 

en välfärdssjukdom. Man har spekulerat kring ett samband 

med högt intag av animaliskt fett. 

Vanligast är dock sambandet med östrogen som ej balanseras 

av progesteron. Anovulation vid PCO-syndromet 

eller östrogenproducerande ovarialtumörer medför 

ökad frekvens endometriecancer. Ett likartat samband 

finns hos adipösa kvinnor med ökad aromatisering 

av androstenedion till östrogen. Störningar i 

ovulationsmekanism kan på liknande sätt orsaka östrogenproduktion 

utan progesteron. Den typiska riskindividen 

är en postmenopausal, adipös kvinna med 

ingen eller få födslar. Hormonsubstitution med östrogen 

utan progesteron för klimakteriella besvär är en 

klar riskfaktor. Denna viktiga kunskap erhölls i USA 

under 1970-talet då östrogen utan progesteron förskrevs 

i stor omfattning och man såg en tydlig ökning av endometriecancer. 

Endometriecancer ingår i den ärftliga formen Lynch 

syndrom II där den förekommer tillsammans med ickepolypös 

koloncancer och ovarialcancer. 

10

4. Hyperplasi och precancerösa tillstånd 

4.1 BAKGRUND 

Samband mellan östrogenstimulering och utveckling 

av endometriehyperplasi och cancer i endometriet är 

beskrivet för mer än 50 år sedan. Det är en obalans 

mellan östrogen och progesteron med en dominans av 

östrogen eller östrogenstimulering utan progesteron 

som ger upphov till hyperplasi i endometriet. 

Endometriehyperplasi uppstår hos unga kvinnor strax 

efter menarke i samband med anovulatoriska cykler. 

Östrogendominerat endometrium är även vanligt vid 

det så kallade polycystiska ovariesyndromet (PCO). Det 

förekommer också hos kvinnor strax före menopaus 

samt hos kvinnor med menstruationer i hög ålder, då 

menstruationscyklerna återigen blir anovulatoriska och 

östrogendominans föreligger hormonellt. Kvinnor med 

östrogenproducerande tumörer eller kvinnor med substitutionsbehandling 

med östrogen utan gestagentillägg 

samt obesa kvinnor löper ökad risk för hyperplasi. 

Den enkla hyperplasin är i princip benign. Den komplexa 

hyperplasin skall definitionsmässigt vara benign 

4.2 PREMALIGN POTENTIAL 

i de fall där atypier saknas. Däremot har den komplexa 

hyperplasin med atypi en stor malignitetspotential. 

4.3 SYMTOM OCH DIAGNOSTIK 

Det klassiska symtomet för endometriehyperplasi är 

olaga vaginal blödning. Förändringarna i endometriet 

leder i allmänhet till en partiell avstötning av slemhin- 

nan. Diagnostiken består av endometriebiopsi (t ex 

pipelle med borstprov från cervix), ultraljudsundersökning, 

hysteroskopi och/eller fraktionerad abrasio. 

Endometriehyperplasi måste behandlas, dels för att ge 

patienten symtomlindring, men också för att undvika 

malign utveckling av slemhinnan. 

Vid enkel hyperplasi är behandling med gestagener två 

veckor i varje cykel eller kombinerade p-piller en adekvat 

behandling. Även den komplexa hyperplasin utan 

atypi kan behandlas med gestagener intermittent i varje 

cykel. Alternativt kan man ge gestagener 5–10 mg 

dagligen kontinuerligt eller lägga en gestagenspiral intrauterint. 

Hyperplasins DNA-profil kvarstår emellertid 

oavsett om man ger gestagenbehandlingar eller inte. 

Den komplexa hyperplasin med atypi behandlas med 

hysterektomi. I lämpliga fall utförs hos postmenopausala 

patienter även bilateral salpingooforektomi. Om 

patienten inte vill bli opererad eller om det av medicinska 

skäl inte är lämpligt, kan kontinuerlig behandling 

med gestagener ges enligt ovan. I dessa fall måste 

man regelbundet utesluta eventuell endometrietillväxt 

med endometriebiopsier och ultraljud. 

4.4 BEHANDLING 

Symtomgivande (blödning) polyper i endometriet bör 

tas bort och alltid skickas för PAD. Om atypi föreligger 

bör behandlingen vara samma som för komplex 

endometriehyperplasi med atypi. 

Hos patienter som har komplex endometriehyperplasi 

med atypi är östrogenbehandling kontraindicerad om 

hysterektomi ej är utförd. 

Endometriehyperplasi som uppträder flera år efter 

menopausen, är en överreaktion av endometriet och 

man måste alltid utesluta att denna har sin grund i en 

östrogenproducerande tumör. Kraftig adipositas och 

en del farmaka kan ha östrogena effekter, t ex digitalisanaloger, 

Spironolakton och antiöstrogener (t ex tamoxifen). 

11

5. Patologi 

5.1 HYPERPLASI OCH PRECANCERÖSA TILLSTÅND 

Histopatologiskt skiljer man enligt WHO:s 

kriterier på tre former av hyperplasi 

Gammal nomenklatur 

1. Enkel hyperplasi 1. Glandulärcystisk hyperplasi. 

2. Komplex hyperplasi. 2. Adenomatös hyperplasi utan atypi. 

3. Komplex hyperplasi med atypi. 3. Adenomatös hyperplasi med atypi 

(lätt, måttlig eller grav). 

5.2 ENDOMETRIECANCER 

A. Adenomatös endometriecancer 

B. Serös (seropapillär) cancer 

C. Klarcellig cancer 

D. Mixed carcinoma 

E. Skivepitelcancer 

A-E 

Allmänt: Bästa preoperativa underlaget för diagnos ger 

en fraktionerad skrapning av uterus. Vid provtagning 

med s k cytologisk teknik (pipelle, endorette, gynoscan, 

endopap m fl) bör man om möjligt samla utbytet 

till bäddning för histologisk undersökning, som ger 

ett betydligt enklare och säkrare underlag för diagnostik 

än ett cytologiskt utstryk. 

OBS – formalin tränger aldrig in i en oöppnad uterus. 

I ett ofixerat och autolytiskt förändrat endometrium 

går det inte att histologiskt skilja mellan en normal 

proliferationsslemhinna och en adenomatös endometriecancer. 

Patologen bör ange tumörtyp, differentieringsgrad och 

inväxt i kärlspatier. Vidare ska anges om tumören infiltrerar 

myometriet och i så fall om infiltrationen 

omfattar mer eller mindre än halva myometriets tjocklek. 

Eventuellt serosagenombrott skall anges. Om 

tumören i distal riktning engagerar cervixslemhinnan, 

skall patologen bedöma om tumören endast växer i 

endocervikala körtlar (stadium II A) eller infiltrerar 

cervixstroma (stadium II B). 

OBS – både tumörtyp och differentieringsgrad kan växla 

inom olika delar av en och samma tumör. Till exempel 

kan en på skrapmaterial diagnostiserad högt differentierad 

cancer visa sig vara lågdifferentierad i den sedermera 

exstirperade uterus inom andra områden. I 

det kliniska arbetet gäller differentieringsgraden i uteruspreparatet. 

OBS – flertalet av de maligna corpustumörtyperna kan 

också förekomma som primärtumör i tuba och ovarium. 

Till exempel kan en seropapillär cancer diagnostiserad 

på skrapmaterial orsakas av överväxt eller metastas 

från en seropapillär ovarialcancer. 

12

A. Adenomatös endometriecancer 

Differentieringsgraden bestäms av tumörens förmåga 

att bilda körtelrör (= tubularitet). 

> 95 % tubularitet = högt differentierad 

50–95 % tubularitet = medelhögt differentierad 

< 50 % tubularitet = lågt differentierad 

Vid uttalad kärnpolymorfism skall differentieringsgraden 

sänkas ett steg. 

Vid en eventuell partiell skivepiteldifferentiering, s k 

metaplasi, i en endometriecancer kan tumören betecknas 

som adenoakantom om skivepitelkomponenten är 

högt differentierad eller som adenoskvamös cancer om 

skivepitelkomponenten är lägre differentierad. Prognosen 

styrs dock av adenocancerdelens karaktär, varför 

förekomsten av skivepitelkomponent är negligerbar. 

Sekretorisk cancer och villös cancer är varianter av adenomatös 

endometriecancer och får inte förväxlas med 

klarcellig respektive serös cancer. 

B–D 

Differentieringsgraden vid dessa cancerformer styrs av 

graden av kärnatypi. Med mixed carcinoma avses en 

tumör med två eller flera inslag av A-C. För att räknas 

som mixed carcinoma måste minsta komponenten utgöra 

> 10 % av tumörvolymen. 

E. Skivepitelcancer 

Ren skivepitelcancer som är primär i corpus är mycket 

sällsynt och har dålig prognos. 

13

6. Prognostiska faktorer vid endometriecancer 

Prognostiska faktorer vid endometriecancer är avgörande 

för behandlingsstrategin. De viktigaste faktorerna 

är tumörens utbredning (stadium), histologi och 

differentieringsgrad vid behandlingsstart. Av prognostiskt 

värde är även analys av DNA-ploidi och förekomst 

av mutationer i tumörsuppressorgenen p53. 

Det finns dels kirurgisk stadieindelning som bygger på 

explorativ laparotomi där minsta ingrepp är hysterektomi 

och dels klinisk stadieindelning som bygger på 

fraktionerad abrasio. Sedan man i Stockholm-Gotlandregionen 

slutade med preoperativ strålbehandling 1994 

är den kirurgiska stadieindelningen praxis. Den ger en 

Stadium - kirurgisk indelning 

0 Cancer in situ. 

6.1 STADIEINDELNING 

mer detaljerad indelning med möjlighet att bedöma 

djupväxt i myometriet samt eventuell utbredning i istmus 

och cervix. Man kan också fastställa spridning 

utanför uterus. Klinisk stadieindelning tillämpas på 

tumörer hos inoperabla patienter. 

I 

Cancern växer endast i corpus uteri. 

IA 

IB 

IC 

Cancern växer endast i endometriet. 

Cancern infiltrerar < halva myometriet. 

Cancern infiltrerar > halva myometriet, men ej i serosa. 

II 

Cancern växer i cervix, men ej utanför uterus. 

IIA 

IIB 

Cancer växer endast i cervikal mucosa. 

Cancern växer i cervixstroma. 

IIIA 

IIIB 

IIIC 

IVA 

IVB 

Cancern växer i uterusserosa och/eller i adnexa och/eller cancerceller i borstprov, sköljvätska eller ascites. 

Cancern växer i vagina (direktöverväxt eller metastaser). 

Cancern växer i bäcken- och/eller paraaortala lymfkörtlar. 

Cancern invaderar blåsans och/eller rektums slemhinna (bullöst ödem räcker ej för IVA). 

Fjärrmetastaser, inkluderande metastaser intraabdominalt, och/eller i ljumsklymfkörtlar (ej metastaser i 

vagina, bäckenperitoneum). 

Stadium - klinisk indelning 

0 Atypisk hyperplasi, cancer in situ, misstänkt malign histologi. 

IA 

IB 

II 

III 

IVA 

IVB 

Cancern växer endast i corpus uteri. Sondmått < 8 cm. 

Cancern växer endast i corpus uteri. Sondmått > 8 cm. 

Cancern växer i corpus och cervix, men ej utanför uterus. 

Cancern växer utanför uterus, men ej utanför bäckenet. 

Cancern växer i blåsans, rektums, sigmoideums eller tunntarmens slemhinna. Bullöst ödem räcker ej för 

IVA. 

Fjärrmetastaser. 

14

Fördelning på stadier vid diagnos i Sverige 

Stadium % 

I 78 

II 13 

III 7 

IV 2 

6.2 UTBREDNING 

Tumör begränsad till endometriet utgör det tidigaste 

stadiet, men inväxt i myometriet är vanlig. Den uppdelas 

i inväxt i mindre eller mer än halva myometrietjockleken. 

Nedväxt i cervixstromat ger en sämre prognos 

liksom inväxt i kärlen. 

Metastasering till lymfkörtlar kan förekomma i tidigt 

stadium och har samband med den histologiska cellbilden. 

Metastasering upptäcks vanligtvis i bäckenlymfkörtlarna 

och i paraaortala körtlar. Frekvensen ökar med 

stigande stadium och förekomst i bägge körtelstationerna 

innebär extra dålig prognos. I större material av 

patienter där man vid radikal operation funnit stadium 

IC kan lymfkörtelmetastaser i bäckenet påvisas hos 

25 % och paraaortala metastaser hos 17 %. I en annan 

sammanställning av 1 744 patienter som preoperativt 

bedömts vara i stadium I fann man vid operation att 

23 % var i ett mer avancerat stadium. 

Endometriecancer kan spridas genom tuborna och 

maligna celler kan ses i buksköljvätska eller borstprov 

som tas vid operation. Detta innebär sämre prognos. 

6.3 HISTOLOGISK TYP OCH DIFFERENTIERINGSGRAD 

Adenokarcinom (med eller utan skivepitelmetaplasi) 

är vanligast och utgör närmare 80 % av all endometriecancer. 

Uterin papillär serös cancer (UPSC), klarcellscancer 

och övriga utgör resterande 20 %. Vid adenokarcinom 

anges om tumören är högt, medelhögt eller 

lågt differentierad (grad 1, 2 eller 3). Till "riskgrup- 

per" med sämre prognos räknas uterin papillär serös 

cancer, klarcellscancer och lågt differentierat adenokarcinom, 

då dessa oftare har en extrauterin spridning. 

Högdifferentierade tumörer har sällan metastaser. Metastaseringsrisken 

ökar med lägre differentieringsgrad. 

DNA-ploidianalys av tumören kan ge ytterligare information 

om prognosen. Den används kliniskt som 

stöd då man vill avstå från adjuvant strålbehandling 

och vid pågående kliniska studier. Aneuploida celler 

förekommer i 20–35 % vid endometriecancer. I Stockholm-Gotlandregionen 

där bildcytometri med visuell 

identifikation av tumörceller görs, ses aneuploida celler 

hos cirka 40 %. I en studie från vår region har 

ploidigraden visat sig vara en oberoende prognostisk 

faktor vid sidan av stadium och histologisk cancertyp. 

6.4 DNA- OCH GENANALYS 

Ytterligare en möjlig prognostisk faktor är mutationer 

i tumörsuppressorgenen p53. Andelen muterat p53 var 

högst i lågdifferentierade tumörer, klarcellig cancer, 

serös cancer och odifferentierade tumörer. Flera andra 

onkogener, tumörsuppressorgener och proliferationsmarkörer 

har studerats och en association föreligger med 

DNA-ploidistatus. 

15

7. Symtom och diagnostik 

7.1 SYMTOM 

Kardinalsymtomet vid endometriecancer är olaga 

vaginal blödning. Långdragna och olaga blödningar hos 

kvinnor i fertil ålder beror oftast på hormonell dysfunktion, 

myom, polyper, graviditet eller infektion. 

Läkaren måste dock alltid utesluta malign genes. Endometriecancer 

kan även förekomma hos kvinnor som 

ej nått menopaus, i enstaka fall hos kvinnor i 30-årsåldern. 

Det är väl känt hos allmänheten att vaginal blödning 

efter klimakteriet är en varningssignal för allvarlig 

sjukdom. Hormonell substitutionsbehandling förskrivs 

allt oftare och det är viktigt att behandlande 

läkare reagerar vid blödningar som kan ha en allvarlig 

genes. Flytning kan vara debutsymtom. Ofta kan den i 

början vara svår att skilja från fysiologisk flytning men 

den blir så småningom gulfärgad p g a mikroskopisk 

blodtillblandning och illaluktande samt varig p g a 

infektion i tumörvävnaden. Tromboser kan i enstaka 

fall utgöra debutsymtom. Till sena symtom räknas urinträngningar 

och defekationsträngningar. De kan orsakas 

av växande uterus. Andra sena symtom kan komma 

från metastaser i lever eller i lunga t ex blodig hosta 

i senare fallet. Smärta är i regel ett sent symtom. Trötthet, 

anemi, aptitlöshet och asteni är sällsynt vid denna 

cancerform. Patienter med diabetes, hypertoni och 

adipositas löper ökad risk att få endometriecancer. 

7.2 DIAGNOSTIK 

Provtagning från endometriet är den obligatoriska åtgärden 

om endometriecancer misstänks. Endometriebiopsi 

kan göras i öppenvård av gynekolog. Vanligen 

används "office procedures" som pipelle, endopap eller 

endorette. De är enkla såväl för patient som för läkare. 

I regel behövs ingen lokalbedövning. Den diagnostiska 

träffsäkerheten är mycket god i vana händer. 

Ibland lyckas man inte penetrera en trång cervikalkanal, 

men kan då efter lokalanestesi dilatera densamma. 

En nackdel är att man inte får separat vävnad från cervix. 

Borstprov från cervix bör alltid tas för att utesluta 

cervixcancer. Fraktionerad abrasio tillåter analys av vävnad 

även från cervix och mängden vävnad som patologen 

har att bedöma är oftast större. Skrapning från cervix 

måste utföras innan man för in sonden intrauterint 

för att få sondmåttet. Tumörvävnad i cervixfraktionen 

vid abrasio innebär ej automatiskt att cancern skall klassas 

som stadium II. Man måste kräva att tumörväxt ses 

i frisk cervixslemhinna eller att det är kliniskt tydlig 

växt i cervix. Abrasio kräver någon form av anestesi 

men kan i princip utföras på en gynekologmottagning. 

Hos en patient med icke konklusivt PAD efter t ex 

pipelle bör fortsatt utredning (fraktionerad abrasio/ 

hysteroskopi) övervägas. Likaså rekommenderas fraktionerad 

abrasio om blödningen återkommer. Hysteroskopi 

ger möjlighet att betrakta cavum uteri och vid 

behov ta biopsi. Förutom cancer kan andra blödningskällor 

som myom och polyper diagnostiseras och de 

senare kan även åtgärdas i samma seans. Cellprovtagning 

från cervix är ibland positiv med maligna körtelceller 

beroende på "nedfallande" celler men den kan ej 

användas för att utesluta endometriecancer. Vaginalt 

ultraljud har tillmätts betydelse vid bedömning av sannolikheten 

för endometriecancer. Det är ovanligt att 

direkt diagnostisera cancern, men många studier har 

visat att slemhinnans tjocklek anger risk såtillvida att 

en förtjockad slemhinna ökar sannolikheten för cancer 

och tvärtom. Man bör dock veta att cancer även 

kan uppstå med tunn slemhinna samt att metoden förutsätter 

god ultraljudsvana. Ett väl identifierbart endometrium 

med tjocklek 4 mm eller mindre kombinerat 

med negativ cytologi från cervix innebär minimal 

cancerrisk (< 1 %). När endometriet är svårt att 

avgränsa och vid recidiverande blödningar bör utredningen 

kompletteras med endometriebiopsi. 

Förutom histologi skall tumörutbredningen, vilken är 

grunden till den kliniska stadieindelningen, innefatta 

en lungröntgen för att utesluta eller bekräfta förekomsten 

av metastaser eller pleuravätska. Vid förekomst av 

vätska skall pleurocentes utföras och vätskan sändas till 

cytologi. 

Ytliga lymfkörtlar skall palperas och finnålspunktion 

göras vid metastasmisstanke. 

Vid avancerad tumörsjukdom och vid tveksamhet beträffande 

patientens operabilitet bör en kompletterande 

utredning göras. 

16

Finns tillgång till magnetresonanstomografi (MRT) är 

detta den bästa metoden för att kartlägga tumörutbredning 

i lilla bäckenet. Man kan bedöma inväxt i cervix, 

överväxt på urinblåsa, uretärer och rektum/kolon, liksom 

patologiska lymfkörtlar. Om man gör MRT av lilla 

bäckenet och buk kan man i regel avstå från datortomografi 

(DT), urografi, cystoskopi och koloskopi. 

MRT bör utföras på röntgenavdelning där det finns 

kompetens inom gynonkologisk radiologi/MRT och utrustning 

med tillräcklig teknisk kapacitet (fältstyrka 

minst 1,0 Tesla samt abdominell "phased array" -spole). 

Utredningen bör genomföras i nära samarbete med 

behandlande läkare. 

DT ger information om patologiskt förstorade lymfkörtlar, 

hydronefros och tumörutbredning i lilla bäckenet. 

Om DT utförs behövs ej urografi eller ultraljud. 

Vid misstanke om inväxt i urinblåsa eller rektum/kolon 

bör DT kompletteras med cystoskopi respektive 

koloskopi. 

Cystoskopi är ingen rutinåtgärd, men utförs om misstanke 

föreligger på inväxt i urinblåsan, liksom urografi 

eller ultraljud om tumören misstänks påverka uretärerna. 

För rektoskopi, kolonröntgen eller koloskopi gäller samma 

förhållande. 

17

8. Remissvägar 

När diagnosen är klar skall remiss skickas till kvinnoklinik 

för ställningstagande till primär operation. Det 

gäller oavsett stadium och grad. Undantag är, när det 

är uppenbart att patienten inte är lämpad för operation. 

I dessa fall skall remissen skickas till Radiumhemmet. 

Till remissen skall fogas svar på PAD samt svar på 

lungröntgen. I remissen skall anges att patienten är informerad 

om sin diagnos och vilken typ av terapi som 

kan bli aktuell. 

Om PAD från skrap eller endometriebiopsi visar endometriecancer 

skall remiss från patolog skickas till: 

Avd för patologi och cytologi, Cell- och molekyläranalys, 

R8:02, Karolinska sjukhuset. Ange PAD-nummer 

på remissen. Det är av betydelse att detta görs omgående 

då svar på DNA-analysen kan dröja flera veckor 

och försena det fortsatta handläggandet. 

Efter primär kirurgi skickar kvinnokliniken remiss till 

enheten för gynekologisk onkologi, Radiumhemmet, 

för ställningstagande till fortsatt handläggning. Journalkopia, 

PAD-kopia och svar på lungröntgen skall 

bifogas. I remissen skall anges att patienten har fått 

information om att hon kommer att kallas till Radiumhemmet. 

Om remiss för DNA-analys ej skickats efter 

abrasio, skall en remiss för DNA-analys skickas med 

angivande av PAD-nummer till: Avd för patologi och 

cytologi, Cell- och molekyläranalys, R8:02, Karolinska 

sjukhuset. 

Om särskilt snabbt omhändertagande är önskvärt kan 

remissen faxas till kvinnoklinik eller till Radiumhemmets 

gynekologiska enhet. Det går också att ta telefonkontakt. 

PAD eftergranskas av specialtränad patolog på Karolinska 

sjukhuset för att öka diagnossäkerheten och få 

enhetlig bedömning. Remiss för eftergranskning sänds 

av läkare på Radiumhemmet. 

Det är önskvärt att eventuell strålbehandling startas 

4–8 veckor efter operation. Om längre tid än tre månader 

förflutit efter operation måste man överväga att 

avstå strålbehandling. 

18

9. Kirurgisk behandling 


Stadium 0 

Hysterektomi. Stadium 0 motiverar i sig ej bilateral 

salpingooforektomi vilket avgörs i varje enskilt fall. Salpingooforektomi 

utförs oftast då patienterna är perimenopausala 

eller har passerat menopaus. För patienter 

som ej lämpar sig för kirurgi kan hormonbehandling 

med gestagener ges, gärna i form av spiral. Ett annat 

alternativ är intrakavitär strålbehandling. 

Stadium I 

Primär hysterektomi och bilateral salpingooforektomi 

samt borstprov eller buksköljvätska utförs på alla operabla 

patienter. Om PAD från abrasio eller endometriebiopsi 

har visat seropapillär eller klarcellig cancer 

görs även omentresektion. Förstorade körtlar bör exstirperas 

om det är tekniskt möjligt, i annat fall bör de 

punkteras för cytologi. Efter kirurgi remitteras patienten 

till enheten för gynekologisk onkologi, Radiumhemmet, 

för ställningstagande till adjuvant behandling. 

Prognostiska faktorer som avgör val av behandling är 

myometrieinvasion, histopatologisk typ, differentieringsgrad 

samt DNA-ploidi. Patienter med god prognos 

(stadium IA och IB adenomatös tumörtyp grad 

1–2) får vaginal strålbehandling. Målsättning är att 

minska risken för vaginala metastaser. 

Till patienter med mindre god prognos räknas de med 

lågt differentierad adenocancer, seropapillär cancer, 

klarcellscancer, djupväxt mer än halva uterusväggen eller 

DNA-mönster av aneuploid typ. De som ej ingår i studier 

får kombinerad vaginal och extern strålbehandling 

mot bäckenet. Patienter med seropapillär cancer 

eller klarcellig cancer där risken är stor för spridning 

utanför bäckenet får även cytostatikakurer. 

Stadium II 

Om tumörväxt endast förekommer i cervixslemhinnan 

(IIA) ges vaginal strålbehandling. Om tumören 

har växt in i cervixstromat (IIB) sprids tumören efter 

samma vägar såsom cervixcancer. Tidigare fick patienterna 

först två intrauterina och ett vaginalt strålinlägg 

och opererades därefter med hysterektomi och salpingooforektomi. 

I dag har man övergått till primärkirurgi, 

då prognosen ej försämras med denna handläggning. 

Strålbehandling ges därefter mot hela bäckenet. 

Patienter med seropapillär cancer eller klarcellig cancer 

där risken är stor för spridning utanför bäckenet 

får även cytostatikakurer. Man har spekulerat om behandlingsresultatet 

vid kliniskt stadium II skulle förbättras 

om radikal hysterektomi med lymfkörtelutrymning 

ad modum Wertheim-Meigs tillämpades på dessa 

patienter. Randomiserade studier saknas och ingen 

publicerad studie har påvisat överlevnadsvinst vid jämförelse 

mellan radikal och enkel hysterektomi, som båda 

kombinerats med radiologisk behandling. Operationsmorbiditeten 

efter radikal hysterektomi vid endometriecancer 

är ett större problem än motsvarande operation 

vid cervixcancer beroende på patienternas ålder, 

obesitas och komplicerande invärtesmedicinska sjukdomar. 

Metastasmisstänkta lymfkörtlar bör exstirperas 

eller punkteras. 

Stadium III 

Vid extrauterin tumörväxt görs explorativ laparotomi 

för kartläggning av tumörutbredningen. Hysterektomi 

och salpingooforektomi samt omentexstirpation 

utförs, liksom avlägsnande av kliniskt metastasmisstänkta 

körtlar. Målsättningen är avlägsnandet av 

all makroskopisk tumörvävnad. 

Stadium IV 

I dessa fall blir behandlingen individuell. Cytostatika 

eller gestagener ges vid generaliserad cancer. Borttagande 

av primärtumören blir aktuell i flertalet fall varvid 

hysterektomi och salpingooforektomi utförs efter inledande 

cytostatika. 

19

9.2 KIRURGISK TEKNIK VID ENDOMETRIECANCER 

Pfannenstiehl-snitt är att föredra, då patienterna förefaller 

må bättre postoperativt och bråckrisken är mindre 

för denna grupp av oftast äldre kvinnor. Medellinjessnitt 

rekommenderas vid seropapillär och klarcellig 

cancer då omentet skall exstirperas. Efter tillgång till 

bukhålan tas prov för bukcytologi med borste eller med 

buksköljvätska. Buken genompalperas härefter med 

avseende på peritonealytor, njurloger, diafragmakupolernas 

undersidor, leveryta, leverparenkym, gallblåsa, 

njurar och paraaortala körtlar. Tarmpaketet och omentet 

inspekteras och palperas. 

Man bör ej sy eller knyta ned ligamenta rotunda till 

vaginaltoppen, då hörnen på vagina riskerar att dras ut 

och därmed ej hamnar i strålfältet vid vaginal behandling. 

Bäckenväggarna palperas härefter och förekomst 

eller frånvaro av körtlar utmed communis-, externakärlen 

och obturatoriuslogerna skall bejakas eller negeras. 

Förstorade körtlar bör exstirperas för stadieindelning. 

Avslutningsvis görs omentektomi om indikation 

finns. Uterus skall efter ingreppet klippas upp och 

spännas ut på korkplatta för att fixering av tumör och 

endometrium skall bli adekvat. 

Därefter beskrivs förhållandena i lilla bäckenet. Våra 

patienter befinner sig oftast i stadium I, men eventuell 

tumörutbredning skall kommenteras. Hysterektomi 

påbörjas med att raka peanger sätts i uterushörnen för 

att undvika tumörspill via tuborna. Uterus skall ej fattas 

med skarpa instrument av samma anledning. 

Laparoskopisk kirurgi är ingen rutinmetod vid endometriecancer. 

20

Det dominerande antalet patienter med endometriecancer 

opereras primärt och strålbehandling ges postoperativt. 

Målsättning med vaginal strålbehandling är 

att minska frekvensen av vaginala metastaser medan 

extern bäckenbestrålning syftar till att avlägsna metastaser 

i lokala lymfkörtlar. Bestrålning av nedre bukfält 

avser att motverka utveckling av tumörväxt i bukhålans 

nedre del. Det kan förefalla ologiskt eftersom metastasering 

i bukhålan lika gärna borde kunna ske i dess 

övre del. Trots det tycks det finnas en fas i tumörsprid- 

10. Strålbehandling 

ningen vid endometriecancer då den är begränsad till 

bukens nedre del. Val av strålbehandlingsteknik styrs 

av tumörstadium, histologisk grad och typ samt ploidi. 

Strålbehandling bör startas inom tre månader efter 

operation. I regel skall patienterna ha hämtat sig efter 

operation vilket motiverar att intervallet är över fyra 

veckor. Patienter med god prognos har sjukdomsspecifik 

5-års-överlevnad > 90 %. 

Prognos Prognostiska faktorer Behandling Behandlingstid 

Stadium I A–B, II A 

God Grad 1–2 Vaginal HDR 8 dagar 

Endometrioid typ 

Diploid cellpopulation 

Mindre god 

En eller flera av: 

Stadium I C, II B Bäckenfält och Drygt 4 veckor + 

Grad 3 vaginal HDR 2–3 månader 

Serös, klarcellig 

+ cytostatika 

Aneuploid cellpopulation 

Stadium III Nedre ovarialfält C:a 5 veckor + 

+ cytostatika 2–3 månader 

Stadium IV 

Individuell behandling 

De patienter som ej är lämpade för operation kan i 

regel behandlas med intrauterin strålbehandling 

+ extern bäckenbestrålning. Behandlingsresultaten för 

patienter som enbart strålbehandlats är sämre än om 

de opererats och strålbehandlats men de har andra sjukdomar 

som både gör att de bedöms olämpliga för 

kirurgi och försämrar deras prognos. 

Av tradition har intrauterin strålbehandling dominerats 

av Heymans packningsteknik, där man fört in cmlånga 

metallhylsor innehållande radium eller cesium i 

uteruskaviteten och spänt ut uterusväggen. Tekniken 

tillåter att man kan ge en hög dos i uterusväggen och 

samtidigt få en låg dos i strålkänsliga organ som urinblåsa 

och rektum, vilka ligger lite längre bort från källorna. 

Sedan man övergått till efterladdningsteknik har 

strålbelastningen hos personalen kunnat reduceras. 

Uterus packas med plastledare som laddas med cesiumkällor 

med utnyttjande av efterladdningsteknik. Behandlingen 

upprepas tre gånger med tre veckors intervall 

och vid ett tillfälle läggs strålkälla även i vagina. 

Behandlingstiderna blir c:a 12 timmar. Ett alternativ 

till dessa lågdosratbehandlingar (LDR) är behandling 

med högdosrat (HDR), där behandlingstiderna är 

5–15 min. HDR ges med 5–6 behandlingar. Den senare 

tekniken är under utveckling och används ej rutinmässigt 

i vår region. 

Den intrauterina strålbehandlingen ger otillräcklig dos 

till bäckenlymfkörtlar. Av det skälet kan man komplettera 

med extern strålbehandling mot bäckenet. 

21

10.1 STRÅLKOMPLIKATIONER 

Man skiljer mellan akuta och sena komplikationer. 

Illamående och kräkningar kan förekomma och debuterar 

i samband med de första externa behandlingarna. 

De kan kuperas med tablett cyklizin (Marziné) 50 mg, 

1–3 per dygn. I regel går illamåendet tillbaka efter någon 

veckas behandling. Diarré förekommer hos 

60–70 % av patienterna och kommer efter cirka två 

veckors extern bestrålning. Behandlingen utgörs av loperamidtabletter 

i doser 1–2 x 3–4. Ofta åtföljs diarréerna 

av gasbildning och krampsmärtor. Enstaka, framför 

allt äldre patienter, kan få så uttalade besvär att de 

blir intorkade och behöver parenteral vätsketillförsel. 

Alla patienter som får extern strålbehandling bör följas 

med blodstatus och elektrolytstatus. Diarréerna brukar 

gå tillbaka 2–3 veckor efter avslutad behandling. 

Dock kan det under en längre tid kvarstå en "känslig 

mage" med tendens till diarré eller imperativ avföring 

efter kryddstark eller fiberrik mat. 

Till de sena strålkomplikationerna räknas slemtillblandade 

och även blodtillblandade diarréer. Diet med fettfattig 

kost bör prövas. Lokalbehandling med kortisoneller 

sukralfatlavemang har rapporterats ha effekt. I de 

flesta fall räcker det med loperamidtabletter men diarrén 

kan bero på bakterieöverväxt i tunntarmarna. Behandling 

med metronidazol och tetracykliner kan då 

ha god effekt. Strålbehandling kan ibland utlösa tidigare 

latent laktosintolerans som kan behandlas med 

diet. I några fall kan diarrén orsakas av gallsyror och då 

kan jonbytare var till glädje. Utredning för att utesluta 

malignitet i tjocktarmen rekommenderas men man bör 

vara restriktiv med biopsier. I strålbehandlad kärlfattig 

vävnad finns risk för vävnadssönderfall vid trauma. I 

enstaka fall kan allvarliga komplikationer uppstå så- 

som tarmperforation och tarmförträngning. Det förekommer 

speciellt om patienten vid strålbehandlingen 

haft rikligt med fasta adherenser i buken, vilket medfört 

att tarmslyngor legat fixerade mot uterusytan och 

därför fått hög dos. 

Även blåsbesvär med urinträngningar och blod i urinen 

förekommer. Blåssköljningar med adstringerande 

medel kan övervägas. 

Vid bestrålning av vaginalslemhinna sker denudering 

som medför att motstående vaginalväggar kan löda 

ihop. Adherenserna är först luckra och lätta att spräcka 

upp men kan bli fasta och medföra förkortning av vagina. 

Denna komplikation är beroende av stråldosens 

storlek och komplikationen är mindre vanlig sedan man 

sänkt doserna. Behandlingen utgörs av att man håller 

vagina öppen med dilatator och behandlar lokalt med 

östrogensalvor eller vagitorier. Behandlingseffekten är 

ej bevisad. 

I sällsynta fall kan radioterapiinducerade insufficiensfrakturer 

uppstå i bäckenet, företrädesvis i sacroiliacalederna. 

Dessa frakturer är smärtsamma och de tar ofta 

flera månader till ett år innan smärtorna försvinner. 

Smärtlindring får utprovas efter behov. Patienter med 

osteoporos utgör en riskgrupp och behandling med 

bisfosfonater bör i dessa fall övervägas vid sidan av strålbehandlingen. 

Vid Radiumhemmet är behandlingsresultaten i paritet 

med vad andra centra rapporterar. Samtidigt är frekvensen 

av allvarliga strålkomplikationer förhållandevis 

låg. 

22

11. Systemisk behandling vid endometriecancer 

11.1 HORMONELL BEHANDLING 

Tillägg av hormonell terapi efter radikal kirurgi är av 

tveksamt värde, men kan vara ett behandlingsalternativ 

vid kvarvarande tumör. Gestagener bör ej ges samtidigt 

med cytostatika eftersom hormonbehandlingen 

kan motverka cytostatikaeffekten. 

Gestagenbehandling vid avancerad eller recidiverande 

endometriecancer ger minskning av tumörvolym hos 

cirka 15–30 % av patienterna. Bäst svarar de tumörer 

som är högt differentierade och de som har hög halt av 

receptorer för progesteron. Effektdurationerna är i allmänhet 

några månader, men enstaka fall med flera års 

stillastående tumörsjukdom förekommer. 

Standardbehandlingen är medroxyprogesteron 

(250 mg 1 x 2), hydroxyprogesteron eller megestrol. 

Försök har gjorts att förbättra den hormonella effekten 

med selektiv östrogenreceptormodulerare (SERM), 

men resultaten har hittills ej varit uppmuntrande. En 

studie planeras där man avser att pröva en aromatashämmare 

som motverkar östrogenbildning. 

11.2 KEMOTERAPI 

Det finns i dag ingen standardbehandling för patienter 

med avancerad endometriecancer. Behandling med 

cytostatika ger bäst resultat hos de patienter som har 

liten tumörbörda och som tidigare inte erhållit strålbehandling 

mot tumören. Doxorubicin, cisplatin och 

paklitaxel har visat effekt på adenocarcinom. I studier 

har doxorubicin-innehållande kombinationer visat på 

större effekt än doxorubicin som singeldrog men studierna 

omfattar små patientmaterial och kunskapen 

inom området är begränsat. 

I dag rekommenderas cytostatikabehandling vid stadium 

III, IV och vid recidiv med 4–6 kurer AP (doxorubicin/cisplatin). 

Cytostatikabehandlingen kan följas av 

hormonterapi i konsoliderande syfte. Dessutom kan 

kemoterapi övervägas vid serös cancer och klarcellig 

cancer. 

23

12. Östrogensubstitution, corpuscancer och uterussarkom 

Man har tidigare ansett att hormonbehandling av klimakteriella 

besvär har varit kontraindicerad efter genomgången 

endometriecancer. Detta på grund av att 

tumören i många fall är hormonberoende och att en 

reaktivering av tumören skulle kunna ske. Flera studier 

har snarare visat minskad risk för återfall jämfört 

med obehandlade kontroller. Postoperativ HRT-behandling 

efter övervägande av risker och fördelar kan 

därför anses tillåten. Vissa författare rekommenderar 

insättande av östrogen först två år efter avslutad cancerbehandling 

för att undvika den teoretiskt negativa 

effekten av hormonet på kvarvarande cancerceller. Man 

räknar med att inom två år har kliniskt påvisbar tumör 

utvecklats om det efter behandling funnits subkliniska 

tumörrester. Patientens subjektiva besvär och risken för 

kvarvarande tumörceller efter behandling får vara avgörande 

för om HRT skall startas i anslutning till can- 

cerbehandlingen. Den ideala dosen är ej känd men 

kontinuerlig behandling med kombinerat östrogen och 

progesteron är att föredra. Om kvinnorna har svårt att 

tåla progesterontillägget kan det vara tillåtet att ge endast 

östrogener. 

Östrogenbehandling av klimakteriella symtom hos 

kvinnor som behandlats för endometriestromacellsarkom 

anses kontraindicerad. För övriga histologiska 

typer av uterussarkom torde inga hinder föreligga. 

Kvinnor som får HRT-behandling skall följas med 

mammografi. Det bästa är om de deltar i organiserad 

mammografikontroll vartannat år. Risken för utveckling 

av bröstcancer anses vara något ökad vid långtidsbehandling. 

24

Inklusionskriterier 

• Stadium IA och IB 

• Adenocarcinom med eller utan metaplasi 

• Grad 1 och 2 

• Diploid tumör 

Bakgrund 

Vaginala metastaser förekommer hos kvinnor som opererats 

för endometriecancer. Frekvensen kan minskas 

med postoperativ vaginal strålbehandling. Man har ifrågasatt 

om det är nödvändigt att bestråla alla patienter 

eftersom man relativt lätt kan behandla vaginala metastaser 

om de dyker upp. Man har ej heller sett signifikanta 

skillnader i överlevnad mellan dem som fått postoperativ 

vaginal strålbehandling och dem som ej fått. 

Vaginal strålbehandling har tidigare getts med lågdosrat, 

vilket inneburit behandlingstider på 11–12 timmar. 

Numera ges behandling med högdosrat där behandlingstiderna 

är 5–10 minuter och doserna har 

sänkts så att komplikationsfrekvensen förväntas vara 

låg eller obefintlig. 

13. Studier 

13.1 LÅGRISK ENDOMETRIECANCER 

Frågeställning 

Vilken effekt har postoperativ vaginal strålbehandling 

till patienter med lågrisk endometriecancer avseende 

vaginala metastaser, recidivfri överlevnad, total överlevnad 

och komplikationer? 

Metod och material 

En multicenterstudie omfattande kvinnor med lågrisk 

endometriecancer. Sex cancercentra i Finland, Schweiz, 

Turkiet, Slovenien och Sverige deltar. Totalt krävs 700 

utvärderbara patienter för att med acceptabel säkerhet 

kunna besvara frågeställningen. Sekretariatet finns i 

Stockholm. Studien har startats 1996. Man kommer 

att överväga att avsluta studien 2003 även om önskat 

antal fall ej uppnåtts. Intervallet mellan operation och 

randomisering bör ej överstiga åtta veckor. 

Hysterektomi 

+ SOE bilat 

R 

a 

n 

d 

o 

m 

i 

s 

e 

r 

i 

n 

g 

Vaginal strålbehandling 

Vaginal strålbehandling + 

extern bäckenbestrålning 

Analys avseende ploidi bör göras på vävnad från diagnostisk 

abrasio eller motsvarande provtagning. När svar 

på PAD från abrasio visar endometriecancer skall 

remiss skickas till: Avd för patologi och cytologi, Celloch 

molekyläranalys, R8:02, Karolinska sjukhuset. 

25

13.2 MEDELHÖG RISK ENDOMETRIECANCER 


• Stadium IA och B + grad 1 och 2 + aneuploid 

• Stadium IA och B + grad 3 + diploid 

• Stadium IC + grad 1 och 2 + diploid 

Bakgrund 

Risken är ökad för metastaser i bäckenlymfkörtlar vid 

endometriecancer av medelhög riskgrupp men frekvenssiffrorna 

varierar i olika undersökningar. Värdet av extern 

bäckenbestrålning är därför oklar. 


Vilken effekt har postoperativ bäckenbestrålning till 

patienter med medelhög risk avseende metastaser i 

bäckenlymfkörtlar, recidivfri överlevnad, total överlevnad 

och komplikationer? 


En multicenterstudie omfattande kvinnor med endometriecancer 

med medelhög risk. Ej UPSC eller 

klarcellig cancer. Fyra svenska cancercentra deltar och 

sekretariatet finns i Uppsala. 

Hysterektomi 

+ SOE bilat 

R 

a 

n 

d 

o 

m 

i 

s 

e 

r 

i 

n 

g 

Vaginal strålbehandling 





på PAD från abrasio visar endometriecancer skall remiss 

skickas till: Avd för patologi och cytologi, Cell- och 

molekyläranalys, R8:02, Karolinska sjukhuset. 

26


• Stadium IC + grad 3 

• Stadium IC + aneuploid 

• Stadium I + grad 3 + aneuploid 

• Stadium I + UPSC eller klarcellig cancer. 

Exklusionskriterier 

• Ålder > 80 år 

• Annan malign tumör i anamnesen 

13.3 HÖGRISK ENDOMETRIECANCER 

Bakgrund 

Risken för generaliserad cancer eller perifera recidiv är 

stor. Det saknas effektiva behandlingstekniker men enstaka 

undersökningar pekar på att tillägg av cytostatika 

kan förbättra prognosen. 


Vilken effekt har tillägg av cytostatika (doxorubicin 

och cisplatin, minst 4 kurer) till patienter med högrisk 

endometriecancer avseende regionala och perifera 

recidiv, recidivfri överlevnad, total överlevnad och komplikationer? 


En multicenterstudie omfattande kvinnor med högrisk 

endometriecancer. Samtliga sju svenska gynonkologiska 

centra deltar och sekretariatet finns i 

Linköping. 

Hysterektomi 

+ SOE bilat 

± omentektomi 

R 

a 

n 

d 

o 

m 

i 

s 

e 

r 

i 

n 

g 





+ minst 4 cytostatikakurer 



på PAD från abrasio visar endometriecancer skall 

remiss skickas till: Avd för patologi och cytologi, Celloch 

molekyläranalys, R8:02, Karolinska sjukhuset, för 

ploidianalys. 

27

14. Uterussarkom 

14.1 INCIDENS 

Uterussarkom är ovanliga tumörer och utgör mindre 

än 10 % av alla maligna uterustumörer. 

Drygt 100 nya fall registreras per år i Sverige. Under 

senare år har det rapporterats en ökning av antalet fall 

och ökningen gäller framför allt blandtumörerna. I vår 

region har någon sådan ökning inte setts (figur 1, epidemiologi). 

14.2 PATOLOGI 

Dessa tumörer består av flera histopatologiska varianter 

och utgår primärt från glatta muskelceller och bindväv. 

Det förekommer såväl rena sarkom som blandtumörer 

med en sarkom- och en epitelial komponent. 

Uterussarkomen indelas histopatologiskt i fem grupper 

som skiljer sig inbördes beträffande ålder vid insjuknandet, 

prognosfaktorer och överlevnad. I kliniskt 

arbete är de vanligaste 

• Karcinosarkom (CS) 

• Leiomyosarkom (LMS) 

• Endometriestromasarkom (ESS) 

• Adenosarkom 

• Odifferentierat sarkom (finns ej i WHO:s 

klassifikation) 

Karcinosarkom och adenosarkom benämns tillsammans 

maligna Müllerska blandtumörer eller MMT. Av 

slentrian jämställs ofta felaktigt enbart karcinosarkom 

med Müllerska blandtumörer. 

Karcinosarkom är vanligast (50 %). Den är högmalign 

och innehåller såväl en epitelial som sarkomatös malign 

komponent. Den drabbar främst postmenopausala 

kvinnor (medelåldern är 65 år). Om de sarkomatösa 

delarna utgår från vävnader som i benign form förekommer 

normalt i uterus, betecknas tumören som homolog, 

annars heterolog. Flertalet karcinosarkom är 

heterologa med inslag av rabdomyomatösa, kondromatösa 

och osteoida vävnader. 

Leiomyosarkom (30 %) utgår från glatt muskelvävnad i 

myometriet liksom myom. Det kan ibland vara svårt 

att skilja mellan cellrika atypiska leiomyom och leiomyosarkom. 

De tyngsta histologiska parametrarna i 

diagnostiken av de myomatösa tumörerna är kärnpolymorfism, 

mitosaktivitet och förekomst av koagulativa 

nekroser. Diagnosen bygger på förekomst av atypier 

och mitosfrekvens. Den är inte alltid helt entydig. 

Leiomyosarkom förekommer hos yngre kvinnor och 

cirka 1/3 är premenopausala (medelåldern är 55 år). 

Endometriestromasarkom (15 %) utgår från endometriets 

stroma och indelas i låggradiga (< 10 mf/10 hpf) 

och höggradiga former (> 10 mf/10 hpf). Mf står för 

mitosfrekvens och hpf står för high power field, vilket 

motsvarar mikroskopets största förstoring. Den låggradiga 

tumören är relativt mitosfattig och bildar praktiskt 

taget alltid grova tumörtromber i lymfbanor och 

vener. Av denna anledning används synonymt termen 

"endolymfatiskt stromacellssarkom". Tumörtromberna 

sticker ut som maskar från myometriets snittytor och 

kan ibland följa kärlen långt utanför uterus. Den höggradiga 

formen har hög mitosaktivitet, hög grad av 

kärnpolymorfism och ett annorlunda infiltrationsmönster 

jämfört med det låggradiga stromacellssarkomet. 

Indelningen på basen av mitosfrekvens i höggradiga 

och låggradiga har ifrågasatts. Många höggradiga 

endometriestromasarkom uppfyller inte histopatologiska 

kriterier på stromasarkom utan bör hänföras till 

gruppen odifferentierade sarkom. Sedan dessa sorterats 

bort tycks inte mitosfrekvens ha någon prognostisk 

betydelse och det kliniska förloppet talar för att 

rena endometriestromasarkom är lågmaligna tumörer. 

De förekommer hos kvinnor i fyrtio- och femtioårsåldern 

och mer än 50 % av patienterna är premenopausala. 

Adenosarkom (4 %) drabbar kvinnor med medelålder 

55 år. Tillsammans med karcinosarkomen räknas de 

till de maligna Müllerska blandtumörerna. Körtelkomponenten 

är benign och den mesenkymala delen är av 

mer eller mindre sarkomatös karaktär. 

28

14.3 ETIOLOGI 

Etiologin är till största delen okänd. Tidigare given strålbehandling 

mot lilla bäckenet för 5–25 år sedan, har 

rapporterats ge en ökad risk för karcinosarkom. Leiomyosarkom 

och karcinosarkom förekommer oftare hos 

kvinnor med afrikanskt ursprung, vilket har gjort att 

en genetisk bakgrund har diskuterats men inte påvisats. 

Riskfaktorer som är förknippade med endometriecancer 

är också associerade med karcinosarkom, 

såsom hypertoni, diabetes, nulliparitet och obesitas. Det 

talar för att östrogen spelar en roll i etiologin. 

De vanligaste symtomen är blödningsrubbningar och 

lågt sittande buksmärtor. Uterus är nästan alltid förstorad 

vid leiomyosarkom och kan inte kliniskt skiljas från 

benigna myom. Snabbväxande myom har ansetts indi- 

14.4 KLINISKA SYMTOM 

cera sarkom, men korrelationen är dålig. Däremot bör 

misstanke om sarkom väckas hos kvinna vars uterus 

tillväxer efter menopaus. Vid såväl karcinosarkom som 

endometriestromasarkom är uterus ofta normalstor. 

14.5 DIAGNOSTIK 

Vid karcinosarkom och endometriestromasarkom ställs 

diagnosen vanligtvis med skrapning av uteruskaviteten 

eller med endometriebiopsi. 

Preoperativ utredning utgörs av ultraljud buk/bäcken, 

lungröntgen och vid behov DT eller MRT. 

Leiomyosarkom diagnostiseras däremot relativt sällan 

genom skrapning eftersom tumören kan växa i uterusväggen 

utan att bryta genom uterusslemhinnan. 

14.6 STADIEINDELNING 

Den kirurgiska stadieindelningen enligt FIGO dominerar 

på samma sätt som den gör vid endometrie- 

cancer men med vissa modifikationer, t ex går djupväxt 

i uterus ej att bedöma vid leiomyosarkom. 

Stadium I Begränsad till corpus uteri. 

II 

III 

IV 

Växer både i corpus och cervix uteri. 

Begränsad till bäckenet. 

Spridd utanför bäckenet. 

14.7 SPRIDNING 

Över 50 % av tumörerna upptäcks i stadium I. Vid 

leiomyosarkom är tumören oftare begränsad till corpus 

jämfört med andra sarkomtyper. Vid kliniskt stadium 

I–II har 15–20 % av patienterna visat sig ha ett 

högre stadium vid operation. Spridning av sarkom sker 

huvudsakligen via blod- och lymfbanor. Lymfkörtelmetastasering 

förekommer sällan vid leiomyosarkom i 

tidigt stadium, men i 15–20 % av karcinosarkom. 

Främst sker metastasering till lungor, bäcken och 

paraaortala lymfkörtlar. Vid leiomyosarkom är lungmetastaser 

vanligast, medan karcinosarkom ofta sprids 

i bukhålan. 

Recidiv uppträder i form av fjärrmetastaser dubbelt så 

ofta som i form av lokalrecidiv. 

29


Primär kirurgi 

Primär kirurgi är den viktigaste behandlingen av uterussarkom 

och kan vara botande om tumören är begränsad 

till uterus. Hur extensiv kirurgin bör vara, beror 

på den histologiska typen. 

Standardproceduren är noggrann exploration, total 

abdominell hysterektomi och bilateral salpingooforektomi 

(SOE), för övrigt se kapitel 9.2. 

Vid karcinosarkom (CS) utförs total abdominell hysterektomi 

och bilateral salpingooforektomi. Lymfkörtelsampling 

utförs på många centra. Värdet av detta kan 

ifrågasättas. Lymfkörtelmetastasering är visserligen en 

viktig prognostisk faktor, men den korrelerar starkt med 

t ex myometrieinvasion, lymfkärlinväxt och adnexmetastasering. 

Information om dessa senare faktorer erhålls 

vid standardingreppet hysterektomi med bilateral 

salpingooforektomi. 

Endometriestromasarkom (ESS). Total abdominell hysterektomi 

och bilateral salpingooforektomi utförs 

oavsett ålder. Viktigt är att ta bort ovarierna eftersom 

spridning till dessa inte är ovanligt och dessutom kan 

tumören vara östrogenberoende. 

Leiomyosarkom (LMS) behandlas med total abdominell 

hysterektomi och bilateral salpingooforektomi. 

Ovarierna bör sparas hos premenopausala kvinnor med 

tumör begränsad till uterus. Risken för metastasering 

till ovarierna i tidigt stadium är obefintlig. Observera 

att diagnosen ofta ställs först vid den histopatologiska 

undersökningen. 

ESS höggradig 

ESS låggradig 

LMS 

CS 

Adenosarkom 

Hysterektomi + SOE + strålbehandling mot bäckenet 

Hysterektomi + SOE ± progesteron 

Hysterektomi ± SOE ± strålbehandling mot bäckenet 

Hysterektomi + SOE + strålbehandling mot bäckenet 

Hysterektomi + SOE ± strålbehandling mot bäckenet 

Adjuvant strålbehandling och kemoterapi 

Adjuvant strålbehandling och kemoterapi har ej visat 

sig påverka överlevnaden. Dock är risken för lokalt 

recidiv hög även vid begränsad tumör, varför många 

kliniker ger adjuvant strålbehandling eller kemoterapi. 

Postoperativ strålbehandling: Vid tumörspridning i bäckenet 

utanför uterus skall strålfälten omfatta hela nedre 

delen av bukhålan. Ett antal retrospektiva studier talar 

för att strålbehandling mot bäckenet minskar antalet 

lokala recidiv. Randomiserade studier saknas hittills. 

Kirurgi eller stereotaktisk strålbehandling kan vara värdefullt 

vid enstaka metastaser i lungor och lever. Recidiv 

i bäckenet behandlas med kirurgi. 

Kemoterapi: Värdet av kemoterapi kan ifrågasättas men 

man har noterat effekt av ifosfamid, cisplatin och doxorubicin. 

Det finns inga säkra belägg för att kombination 

av två cytostatika skulle ge bättre resultat än singeldrog. 

Hormonell behandling: Låggradig ESS växer sakta och 

innehåller i stor utsträckning östrogen- och progesteronreceptorer. 

En rad rapporter har visat att progesteron 

har effekt på metastaser av låggradigt ESS. Detta 

är samtidigt en av få grupper där HRT efter behandling 

anses kontraindicerad. 

Ibland rekommenderas därför adjuvant gestagenterapi 

vid låggradigt ESS. 

30

Centralisering av behandlingen av uterussarkom är särskilt 

viktig eftersom det är en ovanlig tumörgrupp. För 

att öka kunskapen om dessa tumörer och möjligheterna 

att utvärdera behandling, framför allt adjuvant sådan, 

vore det önskvärt att alla patienter behandlas enligt 

protokoll. Att helt och hållet centralisera den primära 

kirurgin är svårt, framför allt vad beträffar leiomyosarkom, 

eftersom diagnosen inte sällan är överraskande. 

Remiss: Det är viktigt att alla patienter efter primäroperation 

remitteras till enheten för gynekologisk onkologi, 

Radiumhemmet, för bedömning av ett specialist-team 

med patolog och kliniker avseende behandling 

och kontroll. 

Alla preparat bör eftergranskas. Förekomst av estrogenreceptorer 

och progesteronreceptorer bör analyseras 

speciellt vid låggradig endometriestromasarkom där 

hormonbehandling kan bli aktuell. 

Prognosen för uterussarkom är dålig och primärt beroende 

på utbredningen av tumören vid diagnostillfället. 

Femårsöverlevnaden för alla patienter med uterussarkom 

är cirka 30 %. 

Prognostiska faktorer av betydelse är; 

• typ av sarkom 

14.9 PROGNOS 

I en GOG-studie hävdas att mitosindex var den enda 

signifikanta prognosfaktorn. De flesta recidiven upptäcks 

under de första två åren. I litteraturen förekommer 

varierande siffror för överlevnad beroende på att 

olika kriterier används vid diagnosen leiomyosarkom. 

När strikta kriterier har använts är 5-årsöverlevnaden i 

genomsnitt 15–25 %. 

• stadium av sjukdomen 

• ålder vid diagnos 

• tumörstorlek 

• malignitetsgrad 

• kärlinvasion 

• myometrieinfiltration 

Nyligen har föreslagits att DNA-ploidi och p53 skulle 

kunna vara av värde som prognostiska markörer, men 

det är fortfarande för få studier och för små material 

för att man skall kunna dra några slutsatser. 

För karcinosarkom (CS) med lokalisation i istmus 

eller cervix är lymfkärlsinväxt, serös och klarcellig histologi 

samt tumörer av grad 2 eller 3 signifikanta riskfaktorer 

för metastatisk spridning. 

Vid kliniskt stadium I och II av karcinosarkom finns 

lymfkörtelmetastaser hos cirka 17 %. 

I stadium I är 5-årsöverlevnaden 40–50 % och cirka 

0–20 % i de övriga stadierna. 

När det gäller leiomyosarkom (LMS), anses att stadium 

och tumörstorlek är viktiga prognosfaktorer. 

Tumörer > 5 cm i största diameter har dålig prognos. 

Vid låg- och höggradig endometriestromasarkom (ESS) 

är stadium den starkaste prognosfaktorn. Av kvinnor 

med låggradigt ESS, stadium I, överlever > 80 % i fem 

år. Recidivfrekvensen är cirka 35 % och recidiven upptäcks 

ibland många år efter den första behandlingen. 

De är vanligast i lilla bäckenet men förekommer även 

hos några få patienter som lungmetastaser. Höggradigt 

ESS är mer snabbväxande än låggradigt ESS. Femårsöverlevnaden 

rapporteras från vissa studier inte skilja sig 

ifrån låggradiga sarkom, medan det i andra studier finns 

en signifikant skillnad. 

Adenosarkom anses vara en både histologiskt och kliniskt 

mindre aggressiv tumör än karcinosarkom (CS). 

De förekommer i alla åldrar. Recidiven (40 %) kommer 

i de flesta fall efter 3–5 år. De består oftast enbart 

av den sarkomatösa delen och förekommer både i 

vagina och i lilla bäckenet. 

5-årsöverlevnad 

ESS Låggradigt, ST I > 80 % 

LMS 15–25 % 

CS ST I 40–50 % 

ST II–IV 0–20 % 

14.10 UPPFÖLJNING 

Alla patienter med sarkom följs regelbundet vid enheten 

för gynekologisk onkologi under fem år 

avslutad behandling. Lungröntgen görs vid symtom. 

efter 

31

15. Psykosociala aspekter på gynekologisk cancer 

15.1 BAKGRUND 

Gynekologisk cancer drabbar livgivande organ vilket 

gör denna cancerform speciell. Behandlingens konsekvenser 

kan förändra de kroppsliga uttrycken för kvinnlighet 

och ge påverkan på de sexuella och barnalstrande 

funktionerna. Därmed kan det påverka samliv och 

familjeliv och leda till stora psykosociala påfrestningar 

från den primära behandlingen och under lång tid därefter, 

t ex i form av sexuella svårigheter, relationsproblem, 

ångest eller depression. Studier har visat att 

majoriteten av patienterna återfår en god livskvalitet. 

15.2 MÅLSÄTTNING MED DE PSYKOSOCIALA ÅTGÄRDERNA 

Det psykosociala omhändertagandet syftar till förbättrad livskvalitet i sjukdomens alla faser. 

• Utredning och diagnos: Att lämna besked om diagnos och rekommenderad behandling på ett sådant sätt 

att patienten känner sig väl informerad, respekterad och väl omhändertagen. 

• Under den primära behandlingen: Att minska påfrestningarna i sjukdomens och behandlingens akuta 

skeden och att minimera de långsiktiga skadeverkningarna av behandlingen. Att genom samtal och information 

ge möjligheter till bearbetning av konsekvenserna av sjukdomen. Att erbjuda paret och/eller 

familjen medicinsk information och gemensamma samtal för att underlätta delaktighet och anpassning. 

• Efter avslutad primärbehandling: Att förebygga eller behandla de psykosociala, sexuella och familjerelaterade 

senkonsekvenserna av sjukdom och behandling som del i rehabilitering. 

• Under kronisk och terminal sjukdom: Att erbjuda möjlighet att förstå och bearbeta det som sker. Att 

minska det psykiska lidandet och hjälpa patienter att hitta livskvalitet och finna mening även när döden 

är nära. Att bemöta närstående som resurser i stödet för patienten men också som människor i kris. 

Besked om diagnos och planerad behandling skall som 

regel ges vid ett personligt möte och inte per brev eller 

genom telefonsamtal. Låt samtalet ta tid, berätta både 

om det som är friskt och det som inte är bra. Kom 

successivt fram till diagnosen och berätta att det är cancer, 

men kom också ihåg att nyansera och berätta att 

det finns behandling som syftar till sjukdomskontroll 

eller bot. I detta skede kan inte detaljerad information 

ges om behandlingen, men däremot utförlig information 

om vad som skall ske härnäst - om ytterligare utredning/undersökning 

skall göras, vart remisser skickas, 

när patienten kan räkna med att få tid och vart hon 

kan vända sig om hon blir orolig. Erbjud gärna ytterligare 

ett samtal under veckan efter diagnosbeskedet tillsammans 

med partner/annan närstående. Det kan vara 

inledningen till en stödkontakt som patienten/paret kan 

ha stor nytta av även när behandlingen äger rum på ett 

annat sjukhus. 

15.3 DIAGNOSBESKED 

Tiden mellan diagnos och behandling är en tid fylld av 

oro för patienten och närstående. Av dessa skäl bör väntetiden 

vara så kort som möjlig. Oron kan minskas av 

• att veta vart man kan vända sig om man vill 

fråga om något. 

• att få erbjudande om fler samtal med den läkare 

som givit diagnosbeskedet . 

• information om den aktuella väntetiden och att 

väntetider på några veckor inte försämrar det 

medicinska läget. 

• diskussion om behandlingsalternativ – om 

patienten så önskar. 

32

15.4 UNDER BEHANDLINGSTIDEN – 

RUTINER OCH INTERVENTIONER VID BEHOV 

Kontinuitet både på läkar- och sjuksköterskesidan är 

av stort värde. Kurator kan ge information, t ex om 

samhällets stödresurser, medverka till att patienten hittar 

hjälp t ex för sina barn under behandlingsperioderna 

samt kan vara fortlöpande samtalspartner under behandlingstiden. 

Teamsamtal med läkare och kontaktsjuksköterska 

eller kurator kan vara en önskvärd form 

av kontakt. Även närstående kan med fördel inbjudas 

till dessa samtal. Genom detta skapas en länk inom 

och mellan teamet och patienten/familjen. Patienter 

med hemmavarande barn kan inbjudas till samtal om 

hur man kan informera barnen och barnen kan inbjudas 

till sjukhuset. 

Utifrån patientens behov och symtom kan t ex sjukgymnaster, 

arbetsterapeuter och dietister, erbjuda stöd 

och lindring samt genom allmän information och specifika 

råd ge patienten en behövlig känsla av att det 

finns lösningar där hon själv kan få kontroll över sitt 

liv under behandlingen. Muntliga råd förstärks av kompletterande 

skriftlig information. Gruppaktiviteter, 

t ex skapande terapier och samtalsgrupper med andra 

patienter, kan vara mycket värdefulla. 

Vissa patienter har speciella behov och kan behöva etablera 

en kontakt med psykiater eller psykoterapeut. Indikation 

för detta kan vara psykiska symtom, en vulnerabel 

personlighet, multipla traumata och/eller en 

bräcklig social situation. Lindring av ångest kan ske 

med samtal, avslappning och/eller farmaka, t ex bensodiazepiner 

till natten eller under kortare tidsperioder 

som dagmedicinering mot ångest. 

15.5 EFTER AVSLUTAD PRIMÄRBEHANDLING 

Frågor angående sexualitet och samliv, om barnlöshet 

samt funderingar om eventuell smitta och andra medicinska 

risker finns hos alla patienter, mer eller mindre 

uttalade. Det är viktigt att på ett individualiserat sätt 

aktivt erbjuda patienten möjlighet att diskutera dessa 

frågor. Inte bara yngre kvinnor har funderingar kring 

dessa frågor, utan kvinnor i alla åldrar bör erbjudas information. 

Ofta är det lämpligast att lämna huvuddelen 

av denna information mot senare delen av behandlingsperioden, 

se kapitel 16, Rehabilitering. 

Grunden läggs av samtal mellan läkare och patient, 

gärna tillsammans med patientens partner. Patientens 

kontaktsjuksköterska eller kurator kan vara med och 

kan ibland föra samtalen vidare på egen hand i samråd 

med läkaren. 

15.6 STÖD FÖR PATIENTER SOM LEVER MED 

PROGREDIERANDE CANCER 

Kontrollbesöken på sjukhuset upplevs av många som 

en trygghet. Besvikelsen kan bli stor när man trots det 

får återfall. Den fas då misstanken om återfall leder till 

utredning och provtagning är därför en psykologiskt 

viktig tid. I samtal om risken att det är ett återfall, och 

vad som då kan göras, ges en möjlighet att förbereda 

sig på det värsta, samtidigt som andra förklaringar och 

möjligheter kan hållas öppna. 

Återfall upplevs många gånger som den i sjukdomsförloppet 

ojämförligt största krisen. Det kan även vara ett 

svårt besked att ge. 

Efter återfallet och vid progredierande sjukdom bör 

upprepade samtal erbjudas patienten och hennes partner, 

då man går igenom de medicinska frågorna men 

framför allt frågor om konsekvenserna; hur framtiden 

kan gestalta sig, frågor om arbete, familjens och barnens 

anpassning och parets kontakt och samliv. När 

patienten är svårt sjuk är det ofta nödvändigt att partnern 

eller annan närstående är med vid informationen, 

inte minst för partnerns egen skull. Patienten bör få 

avgöra om dessa samtal skall ske tillsammans med henne. 

Om hon har barn bör hon erbjudas att vid något 

tillfälle ha ett familjesamtal eller att barnen får tillfälle 

33

till enskilda samtal. Är barnen små behövs speciella 

insatser. På Radiumhemmet har en speciell mottagning 

skapats i projektform för stöd till barnfamiljer. 

Patienten inser så småningom att sjukdomen inte går 

att bota även om den går att hålla tillbaka en tid, och 

att livet inte kommer att bli så långt som man trodde 

eller ville. Vid många tillfällen finns chansen till kommunikation 

mellan patienten och vårdgivaren, gärna 

tillsammans med en nyckelanhörig. Det ger möjligheter 

till att stegvis ge och ta in svåra besked, hinna tänka 

efter och återkomma med frågor och att komma "i fas" 

med varandra. Så småningom kan man hitta gemensamma 

mål – vinster mot bieffekter av olika åtgärder - 

och tala om döden som en risk och så småningom som 

en realitet. 

Stöd till familjen omkring den döende patienten och 

till den sörjande familjen under den första tiden efter 

dödsfallet bör ges av dem som vårdat patienten - med 

ett eller ett par samtal under de första dagarna efter 

dödsfallet och ett uppföljande samtal en till två månader 

senare. Relativt snabbt kan familjens egna resurser 

ta över eller andra samhällsresurser kopplas in – församlingen, 

distriktssköterskan, husläkaren eller den 

psykiatriska sektorsmottagningen. I Stockholm finns 

en specialiserad mottagning för psykoterapeutiskt 

baserat stöd för sörjande (se bilaga I). 

34

16. Rehabilitering 

16.1 MÅLSÄTTNING 

Målsättningen med rehabilitering av cancerpatienter 

är att återskapa somatiska och psykosociala funktioner 

genom att uppmärksamma och behandla somatiska och 

psykosociala konsekvenser och problem av sjukdom och 

behandling. Rehabilitering bör starta tidigt, genom 

insatser under behandlingstiden och efter avslutad behandling. 

16.2 SYMTOM OCH FUNKTIONSNEDSÄTTNING 

Sexualitet och samliv 

Med en lyssnande och tillåtande attityd signaleras att 

man som vårdgivare är beredd att diskutera sexuella 

frågor. Avvägd information om möjliga konsekvenser 

av sjukdomen och behandlingen för anatomi, fysiologi 

och psykologi ger patienten och hennes partner 

möjlighet att få kunskap och ställa ytterligare frågor 

utifrån den egna situationen. 

Frågor som bör tas upp i samtalen, uppdelade på flera 

tillfällen, är: 

• Patientens och partnerns tankar kring möjligheter 

för att hitta ett fungerande samliv. 

• Sexuallivet under behandlingstiden, vilket kan 

fortsätta med undantag för korta perioder, men 

att ork och lust kan variera. 

• Att sexuella problem blir lättare att lösa om 

patienten och hennes partner kan tala om det 

som händer och låta ömhet och omsorg tidvis 

ersätta det sexuella samlivet. 

• Hormonsubstitution, lokal östrogenbehandling 

och andra underlättande medicinska åtgärder. 

• Behovet av att vidga vagina och därigenom 

förebygga ärrbildning och påverkad elasticitet, 

användning av glidkräm, av manuell massage 

eller vaginalstav, som kan ersätta samlag för att 

hålla slidan öppen. 

Den begränsade risken för mindre vaginala blödningar 

vid samlag efter operation och strålbehandling bör tas 

upp, då problem med det sexuella samlivet kan ha en 

grund i sådana erfarenheter och fantasier om vad som 

kan hända. Med utgångspunkt i det aktuella läget vad 

gäller läkning efter operation eller strålbehandling kan 

de flesta patienter/par få klartecken om att återuppta 

samlivet. 

Det är lämpligt med en lyhördhet för funderingar om 

smitta, eftersom detta är vanligt. Då sådana funderingar 

anas, kan man opåtalat informera om att varken cancer, 

cytostatika eller strålning smittar eller kan överföras 

mellan personer. Upplevelsen av att vara smittad 

eller smutsig kan motverkas genom realistisk och nyanserad 

information och samtal kring skuld och skamkänslor. 

Även information om att det är vanligt med 

ogrundade funderingar kring sexuella handlingar eller 

fantasier – och aborter – som orsak till cancersjukdomen 

kan vara av värde för bearbetningen av dessa funderingar. 

Information om bad och gymnastik efterfrågas av 

många patienter. Då vagina och bukärret läkt (cirka 

4–6 veckor) efter operationen finns sällan medicinsk 

anledning att avstå från återgång till dessa aktiviteter. 

• Instruktioner om samlagsställningar som ger 

kvinnan möjlighet till kontroll av penetrationsdjupet. 

• Rädsla hos kvinnor utan fast sexualpartner att 

inte hitta tillbaka till sexualiteten. Sådana farhågor 

bör mötas med öppen diskussion, med 

en tillåtande attityd och med stöd för att det 

kan få ta tid. 

35

PLISSIT-modellen 

Ett förhållningssätt för olika aspekter av samtal om sex och samliv kan särskiljas i den s k PLISSITmodellen 

(enligt JS Annon): 

P Permission Tillåtande attityd, det är tillåtet att tala om sex, att lyssna hjälper. 

LI Limited information Begränsad information, t ex slemhinneeffekter av hormonförändring. 

SS Specific suggestions Problemlösning och råd, t ex om glidkräm, samlagsställningar. 

IT Intensive therapy Problemlösning genom behandling – med kirurgiska ingrepp, 

medicinering, sexualterapi eller psykoterapi. 

Specialiserad sexologisk rådgivning och behandling, 

individual- eller partnerterapi med inslag av specifik 

rådgivning om eller träning av det sexuella samspelet, 

är en verksamhet som kräver specialutbildning (kunskap 

om såväl medicinska, sexuella som psykosociala 

aspekterna av gynekologisk cancer, och ibland psykoterapeutisk 

utbildning). 

Det finns i Stockholm sexologiskt inriktade mottagningar 

vid RFSU (se bilaga I) samt några terapeuter 

som arbetar privat. 

Vaginalstav/dilatator 

Med försiktiga tänjningar med en dilatator (tillhandahålls 

på Radiumhemmets gynmottagning) i kombination 

med vattenlösligt glidmedel under 5–10 minuter 

dagligen då den akuta strålreaktionen lagt sig, kan 

många kvinnor motverka utveckling av en förkortad, 

försnävad eller oelastisk vagina. Denna biverkan är beroende 

av stråldos och med modern radioterapi är den 

ovanlig. Parallellt bör lokala östrogener användas. Även 

efter kirurgi kan ibland användande av dilatator rekommenderas, 

dock behövs vanligen inte en lika intensiv 

behandling. Genom att använda en dilatator kan kvinnan 

under full kontroll upptäcka vad som framkallar 

smärta och lära sig undvika detta. Kvinnan kan så småningom 

glesa ut behandlingen, men bör fortsätta i 2–3 

år efter avslutad strålbehandling. Vid etablerad vaginal 

förkortning och/eller försnävning kan töjningsövningar 

kombinerat med lokal östrogenbehandling successivt 

återställa eller åtminstone förbättra funktionen. 

Barnlöshet 

Förlust av förmågan att få barn drabbar ofta patienter 

med gynekologisk cancer. Förlusten av fertiliteten kan 

även inverka på identiteten. Även postmenopausala 

kvinnor kan sörja över förlusten av könsorganen som 

symbol för tidigare fertilitet. 

Många yngre patienter vill diskutera möjligheten till 

behandlingsalternativ som kan rädda fertiliteten. Om 

utrymme ges för sådan diskussion blir det lättare att 

sedan utgå från barnlösheten som ett faktum. Ofta 

överskuggas dock frågorna kring förlust av fertiliteten 

av andra, mer akuta problem. Barnlösheten kan vara så 

smärtsam att man först senare orkar sätta ord på detta 

problem. 

Adoption 

Möjligheten till adoption (individuell bedömning, vanligen 

minst 2 år, ofta 5 år efter behandling) bör nämnas 

som en upplysning, men inte som en kompensation 

eller lösning som förminskar problemet med barnlöshet. 

Om tröst och lösningar serveras för snabbt kan 

upplevelsen bli att sorgen och smärtan inte blir tagen 

på allvar, vilket kan försämra möjligheten att släppa 

fram reaktionerna. 

36

16.3 REHABILITERINGSPROGRAM 

Gruppverksamhet inom 

Radiumhemmet 

Under och efter behandlingstiden kan patienten vid 

sidan om det individuella stödet erbjudas olika former 

av stödprogram, t ex gruppverksamhet med information, 

gymnastik, kostinformation, skapande terapier 

samt gruppsamtal. Rehabiliteringsprogram för patienter 

som avslutat sin behandling är en etablerad rehabiliteringsform, 

t ex Kom-igång- eller Kom-i-form-program, 

och erbjuds vid Onkologiskt RehabiliteringsCentrum 

(ORC), se bilaga VII. 

Rehabilitering utanför 

Radiumhemmet 

Specialiserade kursgårdar erbjuder rehabiliteringsveckor 

för bl a patienter med cancer. 

Gyncancerföreningen GCF 

Stockholm 

Representanter för patientföreningen kan ge värdefull 

information till medpatienter, se bilaga I. 

37

17. Omvårdnad vid behandling 

En cancerdiagnos innebär en stor omvälvning i en 

människas liv. Alla som drabbas av cancer genomgår 

någon form av kris. Upplevelsen av sjukdom och behandling 

kan lindras av ett snabbt och gott omhändertagande 

samt god omvårdnad. 

Grundläggande för ett gott omhändertagande och god 

omvårdnad är kontinuitet beträffande läkare och sjuksköterska/undersköterska. 

Eftersom det ofta rör sig om 

täta kontakter under lång tid kan kontinuiteten tillgodoses 

genom att patienten omges av ett team av tre 

till fyra läkare och sjuksköterskor/undersköterskor som 

gemensamt ansvarar för henne. 

17.1 KIRURGISK BEHANDLING 

Preoperativ omvårdnad 

Vid inskrivningen är ett positivt mottagande och bemötande 

mycket viktigt och här läggs grunden för god 

omvårdnad under vårdtiden. En sjuksköterska skall ta 

emot patienten vid ankomsten och göra ett ankomstsamtal 

samt ge information. Patienten skall förberedas 

inför operationen enligt PM som skall finnas på avdelningen. 

Bra patient/personalrelation, adekvat information 

och gemensam vårdplanering är avgörande för 

patientens upplevelse av tillit och trygghet. 

Postoperativ omvårdnad 

Postoperativ omvårdnad skall utgöras av komplikationsförebyggande 

insatser samt sedvanligt kirurgiskt 

omhändertagande. Genom postoperativa kontroller kan 

eventuella komplikationer upptäckas tidigt. Patienten 

skall känna till syftet med de olika åtgärderna och medverka 

i vården efter egen förmåga. Detta kan öka patientens 

välbefinnande och bidra till snabbare rehabilitering. 

Sjuksköterska och övrig vårdpersonal skall vara 

lyhörd för behov av stöd och samtal. Patienten skall 

erbjudas kontakt med kurator och dietist. När diagnosbeskedet 

ges av läkaren bör en sjuksköterska vara 

med. Även närstående bör erbjudas möjlighet att närvara. 

Vid hemgång skall medicinsk uppföljning beslutas 

av patientansvarig läkare. För att patienten skall 

känna sig trygg inför hemgången bör en kontaktsjuksköterska 

erbjudas att finnas till hands från avdelningen 

tills kontakt upprättats med annan instans. En omvårdnadsepikris 

från den opererande enheten till Radiumhemmet 

är av värde. 

Strålbehandling kan ges både i kurativt och palliativt 

syfte. Sjuksköterskans uppgift är förutom att utföra ordinerad 

behandling även att ge god omvårdnad till 

patienten. I detta ingår att informera patienten om 

behandling, biverkningar och övervakning samt avgöra 

när patienten behöver hjälp med att lindra biverkningar 

av given behandling. Sjuksköterskan samarbetar 

med läkare, dietister, kurator och psykosociala enhetens 

personal för uppföljning och utvärdering. 

Extern strålbehandling är den vanligaste formen av strålbehandling 

och ges oftast polikliniskt. Behandlingen 

ges på vardagar under cirka 4–6 veckor. Patienten ligger 

ensam i behandlingsrummet under de minuter som 

strålning pågår. 

Brakybehandling innebär strålbehandling från strålkällor 

som läggs nära tumören i vagina och/eller livmoder/livmoderhals. 

Brakybehandlingen ges antingen med 

lågdosrat eller med högdosrat. Lågdosratbehandling tar 

17.2 STRÅLBEHANDLING 

mellan 10–20 timmar och ges i strålskyddade rum på 

vårdavdelning. Patienten har KAD, får dricka men ej 

äta. Patienten är sängliggande, övervägande på rygg, 

och behöver därför hjälp med bra liggställning och personlig 

omvårdnad. Under behandlingen har patienten 

besöksförbud. Patienten skall ha tillgång till TV, radio, 

tidningar och telefon. Eftersom en del patienter upplever 

behandlingen som smärtsam eller obehaglig är 

det viktigt med frikostig smärtlindring. Högdosratbehandling 

ges endast på brakyterapienheten och tar 

5–10 minuter. 

Vid vaginal behandling förbereds patienten med tömd 

urinblåsa och behandlingen ges oftast polikliniskt. Vid 

intrauterin behandling är patienten oftast inneliggande. 

Applicering av instrumentariet sker i narkos eller 

spinalanestesi. Patienten förbereds med att vara fastande, 

törstande och får lavemang kvällen före behandling. 

38

Efter intrauterin strålbehandling bör patienten informeras 

om att infektionsrisk kan föreligga under en begränsad 

period (vecka–veckor) vilket kan inverka på 

möjligheter till bad och samlag. Patienten kan ha blodtillblandad 

flytning, vilket är normalt. Får patienten 

buksmärtor med feber skall sjukhus kontaktas. Vissa 

patienter tror felaktigt att de "strålar" efter behandling 

och det kan vara viktigt att informera om att patienten 

inte är "radioaktiv" efter avslutad strålbehandling. 

Strålreaktioner 

Patienten kan få strålreaktioner av de olika behandlingarna 

såsom illamående, diarré, meteorism, urinträngningar, 

sveda, inkontinens, svamp, hudrodnad, 

trötthet, vaginala flytningar, klåda och sveda. 

Omvårdnadsråd vid akuta strålreaktioner 

• Vid illamående ges läkemedel och kostråd. 

• Vid diarré ges läkemedel. Patienten bör undvika 

fiberrik kost samt erbjudas dietistkontakt för 

kostrådgivning. 

• Vid meteorism rekommenderas patienten undvika 

lök, kål och baljväxter. 

• Vid cystitliknande besvär rekommenderas 

patienten att dricka rikligt och undvika avkylning. 

• Vid hudreaktioner bör patienten undvika att 

använda parfymerade produkter inom behandlingsområdet 

samt undvika att sola det bestrålade 

området det första året efter avslutad behandling. 

Klåda kan stillas med baddning av kamomillte. 

• Vid reaktioner i vaginas slemhinnor rekommenderas 

patienten att vara sparsam med tvåltvättning 

i underlivet samt använda barn- eller matolja 

för att lindra besvären. Svamp och sveda 

behandlas med läkemedel. Tidig lokal östrogenbehandling 

kan vara av värde för läkningen. 

• Vid trötthet rekommenderas patienten äta allsidig 

kost, ha vilopauser och försöka vistas 

utomhus. 

Att handha och ge cytostatika kräver speciell kompetens 

och vid varje arbetsplats skall det finnas lokala direktiv 

om hur man skall gå till väga. Personalen skall 

ha kunskap om hur extravasering och akut allergisk 

reaktion skall förebyggas och behandlas. Cytostatikabehandling 

är både psykiskt och fysiskt krävande för 

patienten. 

Patientinformationen skall vara lättförståelig, samt 

upprepas vid flera tillfällen. Informationen ges både 

muntligt och skriftligt. Patienten skall ha en patientansvarig 

läkare och en kontaktsjuksköterska, som hon 

träffar regelbundet under behandlingstiden. 

Vid cytostatikabehandling förekommer olika typer av 

biverkningar, beroende på vilken typ av cytostatika som 

ges och i vilka doser och kombinationer. Vi reagerar 

som individer olika på samma slags behandling. 

17.3 CYTOSTATIKABEHANDLING 

ett betingat illamående. 5HT 3 

-blockerare i kombination 

med kortison och vid behov metoklopramid utgör 

den farmakologiska grunden. 

Omvårdnadsråd för att förebygga illamående 

Patienten bör 

• dricka mycket samt äta lite och ofta för att förhindra 

tom mage. 

• informeras om att kall mat och salt mat ofta 

tolereras bättre än varm mat. 

• undvika starka dofter och starkt kryddad mat. 

• undvika sin favoritmat och näringsdrycker 

under de dagar hon får behandling samt under 

de dagar hon mår illa. Det finns annars risk för 

betingat illamående. 

Illamående 

Illamående och kräkningar är de vanligast förekommande 

biverkningarna. Illamåendet kan vara akut, fördröjt 

och/eller betingat. Genom att förebygga ett akut 

illamående kan man undvika att patienten senare får 

39

Förstoppning 

Förstoppning vid cytostatikabehandling är oftast en 

sidoeffekt av antiemetika. 

Omvårdnadsråd för att förebygga förstoppning 


• dricka mycket och röra på sig, inte bara ligga 

stilla. 

• informeras om vikten av regelbundna toalettvanor. 

Efterhör patientens normala tarmvanor 

och eftersträva dessa. 

• informeras om vikten av att ta motorikstimulerande 

laxermedel i förebyggande syfte, eventuellt 

använda mjukgörande medel, samt undvika 

bulkmedel och fiberrik kost dagarna efter 

behandlingen. 

Diarré 

Lokal irritation i tarmslemhinnan kan göra att patienten 

får diarré vid cytostatikabehandling. 

Omvårdnadsråd vid diarré: 


• dricka mycket, gärna buljong och mineralvatten, 

som tillför kroppen salter. 

• äta flera små mål, fördelade över dagen, samt 

undvika kryddstark, gasbildande mat. 

• rekommenderas Proviva, Dofilus och syrad 

havredryck, vilka är bra drycker vid diarré, samt 

undvika stora mängder mjölk då mjölksockret 

kan vara svårt att bryta ner i tarmen. 

Nutritionsproblematik 

Under cytostatika- och strålbehandling förekommer 

nutritionsproblematik p g a illamående, förstoppning 

eller diarréer samt beroende på olika psykologiska och 

sociala faktorer. 

Omvårdnadsråd vid nutritionsproblem 

• Vid cancerbehandling föreligger ofta ett ökat 

energibehov och patienten kan behöva en kost 

som är energi- och proteinberikad. 

• Riktlinjer skall finnas för identifiering av patienter 

som riskerar att gå ned i vikt. 

• Följ riskpatienter med nutritionsjournal. 

• Eventuell bristande aptit avdramatiseras då det 

ofta är ångestskapande för patient och närstående. 

• Tag reda på om patienten har andra problem 

som kan försvåra matintaget, t ex smärtor i 

munnen av svamp, förstoppning eller passagesvårigheter 

i mag-tarmkanalen. 

Håravfall 

Celldelningen i hårsäckarna påverkas vid cytostatikabehandling. 

De uppväxande hårstråna blir sköra och 

går lätt av. Patienten kan drabbas av håravfall. 

All cytostatika orsakar inte håravfall, men några medel 

som används vid behandling av gynekologisk cancer 

förorsakar totalt håravfall. Även övrig kroppsbehåring 

kan falla av. Håravfallet märks oftast 7–14 dagar efter 

första behandlingen. Att tappa håret upplevs som ett 

stort trauma av de flesta patienter. Det kan även vara 

förknippat med övergående ömhet i hårbotten. Oavsett 

hur väl förberedd patienten är, så är upplevelsen 

ofta mycket jobbig. 

Omvårdnadsråd angående håret vid 

cytostatikabehandling 


• tvätta håret med milt schampo och använda 

mjuk borste som är skonsam för håret. 

• undvika permanentning, blekning och färgning 

av håret under behandlingsperioden. 

• prova ut en peruk innan behandlingen startar, 

för att lättare att få en frisyr och färg som liknar 

det riktiga håret. 

• informeras om att håravfallet är tillfälligt. Håret 

växer alltid ut igen efter avslutad cytostatikabehandling, 

men kan ha annan färg och annan 

kvalitet. 

• informeras om att vissa patienter får ont i hårbotten 

när håret faller. 

• Näringsdrycker och andra former av kosttillskott 

kan provas. Om patienten trots detta går ner i 

vikt skall dietist kontaktas. 

40

Slemhinnor 

Slemhinnornas celler nybildas ofta och är därför speciellt 

känsliga för cytostatika. Sår och irritationer uppstår 

lätt där inte slemhinnorna hinner nybildas tillräckligt 

snabbt. 

Omvårdnadsråd om ögonen känns torra och 

irriterade 

• Irritation kan lindras genom att ögonen sköljs 

med koksaltlösning eller receptfria ögondroppar 

från Apoteket. Kalla koksaltkompresser på 

ögonlocken lindrar! 

• Använd glasögon, ej linser. 

• Solglasögon kan vara skönt när ögonen behöver 

vila. 

Omvårdnadsråd om tandköttet blir irriterat 

eller vid blåsor i munnen 


• vara extra noga med munhygienen, byta till 

mjuk tandborste och undvika tandkräm. 

• suga på fryst frukt – det lindrar. 

• använda saliversättningspreparat – gel eller spray 

– samt Apotekets salivstimulerande sugtabletter 

och specialtuggummin, om patienten är torr i 

munnen. 

• mjukgöra läpparna med salva eller glycerol. 

• undvika större tandlagningsarbeten. Tandläkare 

och tandhygienist skall alltid meddelas att 

patienten behandlas med cytostatika. Se även 

Vårdprogram för munvård vid cancerbehandling. 

Omvårdnadsråd vid cystitliknande besvär 


• uppmanas att dricka rikligt. 

Omvårdnadsråd vid torra och sköra slemhinnor 

i underlivet 


Benmärg 

De flesta cytostatika minskar benmärgens produktion 

av blodkroppar och blir mängden av blodkroppar för 

liten, drabbas patienten av olika symtom. 

Omvårdnadsråd vid anemi 

• Blodvärdena är som lägst cirka två veckor efter 

behandling – uppmana patienten att vila vid 

behov. 

• Patienten bör hålla ett lugnare tempo och undvika 

stressiga situationer. 

Omvårdnadsråd vid leukopeni 

• Patienten uppmanas att undvika infekterade personer 

och hålla sig ifrån stora folksamlingar. 

• Patienten måste kontakta sjukhuset vid infektion 

med hosta, frossa eller feber över 38 grader. 

• Patienten uppmanas undvika tandläkarbesök när 

de vita blodkropparna är låga. 

Omvårdnadsråd vid trombocytopeni 

• Patienten bör snyta sig försiktigt. En liten blödning 

stoppar om man trycker ihop näsvingarna 

i några minuter. Att kyla ner näsan med isbit är 

också bra. 

• Patienten bör borsta tänderna försiktigt med 

mjuk tandborste. 

• Patienten bör undvika förstoppning för att undvika 

blödning från ändtarmen. 

• Patienten bör undvika medicin med acetylsalicylsyra. 

• Uppmana patienten att alltid kontakta sjukhuset 

vid blåmärken och/eller röda märken på 

huden, samt vid större blödning eller blödning 

som inte avstannar av sig själv. 

• Patienten uppmanas att avstå från tandläkarbesök 

de dagar trombocyterna är låga. 

• rådas att använda vaselin eller glidsalva vid samlag. 

• uppmanas att tala med sjukvårdspersonal om 

sina besvär och frågor, se även kapitel 16.2. 

41

Perifer neuropati 

Ett flertal cytostatika kan ge symtom i form av domningar 

och stickningar i patientens händer och/eller 

fötter. Dessa symtom kan vara mycket handikappande 

för patienten. 

Symtomen uppträder oftast då patienten fått ett flertal 

kurer. Domningar, stickningar och känselbortfall går 

oftast helt tillbaka, eller nästan helt, då behandlingarna 

är avslutade. Hos en del patienter kan symtomen 

kvarstå. 

Omvårdnadsråd vid domningar, stickningar 

och känselbortfall i händerna 

• Uppmana patienten att vara försiktig med vad 

hon tar i. Vid nedsatt känsel märker patienten 

inte lika bra om hon tar i något varmt, kallt, 

stickande, skärande etc. 

• Informera om att kalla handbad kan lindra symtomen. 

• Uppmana patienten att tala om för sin läkare 

när de första symtomen uppträder. 

Omvårdnadsråd vid domningar, stickningar 

och känselbortfall i fötterna 

• Uppmana patienten att vara extra noga med sin 

fotvård, att använda sköna, rymliga skor, samt 

se upp för skavande strumpsömmar och lösa 

föremål i skorna. 

Muskel- och ledvärk 

Vissa cytostatika (främst paklitaxel) kan ge patienten 

muskel- och ledvärk. Symtomen uppträder oftast 2–3 

dagar efter behandling och kan kvarstå upp till en vecka, 

ibland längre. Värken kan ha olika intensitet hos olika 

personer och går oftast att lindra med analgetika. Värken 

är övergående. 

Trötthet 

Trötthet är något som, mer eller mindre uttalat, drabbar 

i stort sett alla cancerpatienter under olika perioder. 

Kvinnor har många gånger stora krav på sig själva 

att klara hem och hushåll och har svårt att be om hjälp 

utifrån. 

Omvårdnadsråd vid trötthet 

• Informera patienten om att det är ett symtom 

som är vanligt vid och efter cancerbehandling. 

• Informera patienten om att försöka hålla balans 

mellan aktivitet och vila så att man lägger in 

aktiviteter när man är som piggast under dagen. 

Bra är att vila ofta och kortare stunder. 

• Uteslut och behandla bakomliggande orsak, till 

exempel anemi, infektion, malnutrition, ångest 

och sömnproblem. 

• Informera om vikten av att ta hjälp från anhöriga 

och vänner. 

• Uppmana patienten att inte gå barfota. 

• Informera om att kalla fotbad kan lindra symtomen. 

17.4 UPPFÖLJNINGSPERIODEN SAMT ÖVRIGA ALLMÄNNA RÅD 

Diarré, förstoppning 

Kvarstående diarré som kan vara slemtillblandad eller 

blodtingerad förekommer ibland efter strålbehandling. 

Perioder med snabba och intensiva trängningar till 

avföring kan uppträda. I de flesta fall avklingar symtomen, 

men någon gång kan symtomen kvarstå och kräva 

ytterligare utredning. Kostråd innefattande övergående 

laktosreducerad kost, fettreducerad kost och restriktion 

av gasbildande födoämnen kan vara av värde. 

Förnyad dietistkontakt kan vara aktuell. Förstoppning 

förekommer efter hysterektomi, eventuellt beroende på 

nervpåverkan. 

42 

Urinläckage 

Urinläckage förekommer ibland som en följd av 

behandlingen (tätare, intensivare och snabbare trängningar 

till miktion). Det är ett vanligt problem bland 

kvinnor i allmänhet men kan förvärras. 

Omvårdnadsråd vid urinläckage 

• Uteslut urinvägsinfektion. 

• Råd och vid behov hjälp med förskrivning av 

inkontinensskydd. 

• Bäckenbottenträning. 

• Råd om lokal östrogenbehandling (vagitorier 

och vaginalkräm).

Lymfödem 

Efter behandling av gynekologisk cancer förekommer 

ibland lymfödem i nedre extremiteterna, i yttre genitalområdet, 

i bukväggen och/eller i glutealområdet. 

Lymfödem uppstår genom skador på det lymfatiska 

systemet av operativt trauma (lymfkörtelexstirpation, 

skadade lymfbanor), av strålbehandling (fibros i vävnaderna 

ledande till obstruktion av lymfatiska kärl) och 

av metastatisk växt. Lymfödem karakteriseras av svullnad 

och tyngdkänsla beroende på ansamling av extracellulär 

vätska rik på proteiner och makrofager. Tillståndet 

förvärras av infektioner som erysipelas, samtidigt 

existerande venös insufficiens, posttrombotiska 

tillstånd och överbelastning av det befintliga lymfatiska 

systemet. Lymfödem kan uppstå direkt efter behandling, 

någon månad, något år eller många år efter behandlingen. 

Tidigt omhändertagande är av stor vikt för framgångsrik 

behandling. Patienten bör informeras om att undvika 

överbelastning och skador/infektioner samt vara 

uppmärksam på tidiga tecken på lymfödem och då 

snabbt söka hjälp. Patienten bör bedömas av ett team 

bestående av lymfologiskt kunnig läkare, lymfterapeut, 

sjukgymnast och arbetsterapeut. Även det psykologiska 

omhändertagandet och arbetsrelaterade åtgärder 

kräver specialkunskap. 

Förebyggande behandling av lymfödem 

• Postoperativt försiktig mobilisering. 

• Undvik överbelastning (begränsa stående under 

lång tid, överdriven fysisk aktivitet). 

• Undvik trauma, både av huden (sår, operationer 

av t ex varicer, akupunktur, provtagning) 

och leder (t ex vrickningar). 

• Noggrann pedikyr (undvik skador), behandla 

även småsår och intertriginösa svampinfektion. 

• Undvik stas (strumpor, skärp). 

• Noggrann hudvård, karbamidinnehållande 

kräm. 

• Uppmuntra patienterna att använda muskelpumpen. 

När patienten sitter bör benen vara i 

högläge, d v s fötterna högre än höftlederna. 

Behandling vid etablerat lymfödem 

• Fysikaliskt medicinska åtgärder. Lindning med 

lågelastiska bandage - kompressionsstrumpor – 

individuellt utprovade kompressionsstrumpor 

(vid behov hellång/bäckenkompression) – 

manuellt lymfdränage/pneumatisk. 

• Massera huden. Därigenom stimuleras lymfkärlen 

i huden att dra sig samman varvid det ytliga 

lymfflödet ökas. 

43

18. Palliativ behandling och omvårdnad 

Palliativa behandlingar är sådana åtgärder, som genom 

att påverka sjukdomens förlopp eller dess yttringar kan 

förebygga, minska eller eliminera symtom. Palliativ vård 

är ett avgränsbart specialistområde vars kunskapsmassa 

kallas palliativ medicin. Dess syften kan formuleras 

enligt R Twycross: 

• Acceptera att bot eller långtidskontroll av sjukdomen 

ej är möjlig. 

1. Symtomkontroll: För bästa möjliga livskvalitet 

krävs en bra symtomkontroll. 

2. Teamet: Utnyttja hela teamets kompetens (läkare, 

sjuksköterska, undersköterska, sjukgymnast, 

arbetsterapeut, kurator, psykolog, dietist och 

präst). I arbetet kring patient och närstående är 

olika personalkategoriers insatser viktiga för den 

totala vården. 

• Inrikta på livskvalitet snarare än livskvantitet. 

• Inrikta på symtombehandling vars främsta mål 

är patientens välbefinnande. 

En stor del av cancervården består av palliativa behandlingar. 

Hos patienter med gynekologisk cancer är de 

vanligaste problemen smärta, lymfödem, ascitesproduktion, 

pleuravätska, obstruktion i tarm och urinvägar, 

blödningar från slida och tarm, fistlar, skelettmetastaser, 

illamående, aptitlöshet, viktnedgång och psykiska 

problem. 

För att så långt som möjligt kunna behandla patientens 

symtom är ett välfungerande samarbete mellan 

olika specialister nödvändigt. I ett sådant samarbete 

ingår opererande gynekologer, gynonkologer, kirurger, 

anestesiologer, sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster, 

arbetsterapeuter samt psykosociala resurspersoner. 

Samarbete skall också finnas mellan specialistprofessionerna 

inom slutenvård, öppenvård, primärvård, hemsjukvård 

och cancerprofilerad vård inom geriatrik och 

sjukhem. Därmed skapas den vårdkedja där patienten 

alltid kan omhändertas inom någon länk av kedjan. 

3. Närstående: Ge närstående stöd genom att 

aktivt "söka upp" dem och ha regelbundna samtal. 

Var lyhörd för närståendes lidande. 

4. Kommunikation: Underlätta kommunikationen 

mellan patient och närstående. I teamet och 

arbetsgruppen är bra kommunikation viktig. 

Handledning bör finnas för personalen. 

Mål för omhändertagande av den svårt cancersjuke 

patienten 

Patienten skall 

• vara så fri från fysiska symtom som möjligt. 

• ha så begränsande psykiska symtom som möjligt. 

• vårdas så att insikten om processen inför döendet 

underlättas. 

• erbjudas möjlighet att "avrunda" sitt liv och av 

sluta relationer på sitt personliga sätt. 

Vården skall ge möjlighet för den närstående att närvara 

vid den sjukes döende och död. 

All palliativ behandling skall föregås av ett aktivt beslut. 

Den palliativa vårdfilosofin har fyra hörnstenar: 

En patient med långt framskriden gynekologisk cancer 

kan besväras av många symtom: 

Smärta 

Smärtan har ofta ett multifokalt ursprung. Tumören 

kan breda ut sig lokalt i vulva, vagina, bäcken och bukhåla. 

I lymf- och blodbanor sker spridning till lymfkörtlar 

lokalt i bäckenet, paraaortalt, perifert och till 

skelettet. När tumör i bäckenet växer över på bäckenväggar 

och sprider sig till lymfkörtlar i bäckenet och 

paraaortalt, är inte sällan nervplexa och perifera nerver 

18.1 SYMTOM 

44 

engagerade. Avgörande för att smärtan optimalt skall 

kunna lindras är att dess ursprung och kvalitet analyseras. 

Smärta kan indelas i fyra grupper; nociceptiv, neurogen, 

smärta utan känd orsak och psykogen. Målsättningen 

med den palliativa smärtbehandlingen skall vara 

att erbjuda varje patient en individuell och optimal 

smärtlindring. Behandlingen skall skötas med samma 

intensitet som vid kurativ behandling och målet skall 

kontinuerligt beaktas. Eftersom patientens överlevnadstid 

kan vara kort är det viktigt att snabbt erbjuda rätt

smärtbehandling. Förutom medicinsk behandling är 

empati, förståelse och lyhördhet viktiga delar i behandlingen. 

Smärta skall generellt behandlas profylaktiskt - 

smärta föder smärta och skall därför förebyggas, se 

bilaga II. 

Nociceptiv smärta behandlas med perifert och centralt 

verkande analgetika, d v s paracetamol eller NSAID och 

opioider. Neurogen smärta behandlas med tricykliska 

antidepressiva, antiepileptika och/eller TENS (transkutan 

nervstimulering) och akupunktur. Epidural/intratekal 

smärtlindring kan vid svåra neuralgiska smärttillstånd 

vara indicerat liksom kordotomi. Vid opioidbehandling 

är samtidigt insättande av motorikstimulerande 

laxermedel obligatoriskt. Man bör även initialt 

behandla med antiemetika (t ex Marziné 50 mg 

x 3), som kan trappas ned efter 2–3 veckor. 

Sjukgymnast och arbetsterapeut kan komplettera den 

farmakologiska behandlingen genom specialkunnande 

om kroppens kompensatoriska funktioner och praktiska 

hjälpmedel för att undvika smärta. 

Viktigt är att, oombedd av patienten, informera om 

att vederbörande ej blir "missbrukare" då opioidbehandling 

inleds. Ofta tror patienten att om morfin insätts 

tidigt finns inget kvar att ge när smärtan blir svårare. 

Dessa fördomar och farhågor måste bemötas. 

Omvårdnadsråd vid smärta 

• Viktigt att göra en noggrann smärtanalys med 

smärtanamnes, smärtskattning och utvärdering 

av tidigare smärtbehandling. 

• Rutiner skall finnas för hur smärtskattning skall 

utföras och vilket instrument som skall användas 

(t ex VAS-skala). 

• Viktigt med noggrann utvärdering av smärtintensitet 

och eventuella biverkningar av insatt 

smärtmedicinering. 

• Patienten skall vara ordinerad adekvat vid 

behovsmedicinering. 

• Uppmuntra patienten att föra smärtdagbok om 

möjligt. 

• Konsultera vid behov sjukgymnast, arbetsterapeut, 

smärtspecialister, psykolog, kurator och/ 

eller präst. 

• Kontrollera att patienter som behandlas med 

opioidpreparat också behandlas med motorikstimulerande 

laxantia. 

Mål: Patienten skall inte behöva be om extradoser analgetika, 

men heller inte vara onödigt sederad. 

Lymfödem 

Lymfödem i benen och i nedre bålen, är ett vanligt 

symtom vid tumör i bäckenet eller i regionala lymfkörtlar. 

Sjukgymnast med särskild kunskap om dränagebehandling 

bör konsulteras. Se också 17.4. 

Omvårdnadsråd vid lymfödem 

• Lymfterapeut eller sjukgymnast skall kopplas 

in på ett tidigt stadium. 

• Byt bandage ofta. Tvätta och fukta huden dagligen, 

använd fuktighetsbevarande kräm. 

Ascites, pleuravätska och lungmetastaser 

Ascites och pleuravätska är vanligt vid gynekologisk 

cancer, främst ovarialcancer, men förekommer även vid 

endometriecancer. Vid avancerad endometriecancer och 

sarkom förekommer lungmetastaser. Ibland kan palliativ 

cytostatikabehandling eller hormonell behandling 

minska produktion av ascites och pleuravätska, men 

effekten är ofta kortvarig. För att lindra patientens besvär 

kan vätskan ofta enkelt tappas ut (laparocentes, 

thorakocentes). Ibland krävs ultraljud för att lokalisera 

var vätskan är bäst tillgänglig. Laparocentes görs skonsamt 

i lokalbedövning med hjälp av venkanyl kopplad 

till en droppslang varur ascitesvätskan långsamt får rinna 

ner i ett kärl. Ingreppet sker polikliniskt på vårdenhet 

eller i hemmet av t ex hemsjukvårdsläkare. Diuretika 

är sällan verksamt. Om ascitesproduktionen är 

excessiv och täta laparocenteser måste utföras, bör peritoneovenös 

shunt, s k Denver-shunt, övervägas i samråd 

med kirurg. 

• Viktigt att patienten är välinformerad angående 

sin smärtbehandling. 

• "Våga" fråga om patientens smärta. 

45

Pleuravätska tappas på liknande sätt men ofta med ett 

slutet system för thorakocentes. Vätskan ska rinna ut 

långsamt och om patienten får hostretning måste man 

avbryta. Pleurodes bör tidigt övervägas i samråd med 

lungmedicinare. Detta ingrepp kräver inläggning på 

lungmedicinsk klinik. Förutom antitumoral behandling 

av lungmetastaser kan steroider och morfininhalationer 

vara av värde. 

Andnöd 

Många patienter med långt framskriden cancersjukdom 

lider av andnöd i det palliativa skedet. Symtomet kan 

vara skrämmande och nära förknippat med ångest och 

hot om kvävning. VAS-skalan kan med fördel användas 

för att skatta patientens upplevelse. Det är viktigt 

att göra en analys av bakomliggande orsak, vilken skall 

behandlas om det är möjligt. Går ej detta behandlas 

symtomen. 

Omvårdnadsråd vid andnöd 

• Lossa eventuellt åtsittande kläder, öppna 

fönstret, tala lugnande. 

• En fläkt på rummet kan lindra. 

• God tid och god omvårdnad. Informera patient 

och närstående om att andnöd går att lindra. 

• Konsultera sjukgymnast och arbetsterapeut, som 

t ex kan hjälpa patienten med massage, andningsgymnastik, 

avslappning, hitta bra ligg- och sittställningar. 

• Lämna aldrig någon med andnöd ensam. En 

hand att hålla i kan ge bra lindring. 

Obstruktion och passagesvårigheter i 

mag-tarmkanalen 

Adherensbildningar förekommer som komplikation till 

kirurgiska ingrepp i bukhålan. Strålbehandling av buken 

kan förorsaka sammanväxningar och påverka tarmepitelet, 

vilket kan leda till malabsorption, proteinläckage 

och motilitetsstörningar. Den vanligaste orsaken 

till tarmobstruktion hos patienter med gynekologisk 

cancer är tumörväxt. Symtom uppträder, alltifrån 

uppkördhetskänsla, gasbildning, diarré och magknip 

till intervallsmärtor, kräkningar, och upphävd gasfecesavgång, 

som tecken på totalt tarmhinder; ileus. 

Dietist med särskild kompetens bör kopplas in tidigt 

vid behandlingen av tarmbesvär. Vid svåra malabsorptionsstörningar 

med grav näringsbrist och avmagring 

som följd, kan gastroenterolog behöva konsulteras. 

Parenteral nutrition kan i vissa fall vara indicerad. 

Ileustillstånd hos gyncancerpatient bör handläggas av 

gynonkolog och tumörkirurg. Om tarmhindret inte 

kan åtgärdas på kirurgisk väg riskerar ileustillståndet 

att bli manifest. 

Kräkningarna som följer av försvårad eller upphävd 

tarmpassage är ett svårt symtom där den medicinska 

behandlingen med antiemetika, kortikosteroider och 

butylskopolamin ofta ger otillräcklig lindring. Avlastande 

gastrostomi (via perkutan endoskopisk gastroskopi 

(PEG) eller via laparotomi anlagd Witzel-fistel) 

kan vara indicerad för att avleda de frätande kräkningarna. 

Tarmobstruktion eller förlångsammad tarmpassage kan 

vara orsakat av t.ex. opioidbehandling, inaktivitet och 

buktumör. Även illamående är ett vanligt symtom. Båda 

symtomen kan ha flera orsaker vilka kräver olika behandling, 

varför det är viktigt att göra en analys av 

möjliga orsaker innan behandling sätts in. 

Omvårdnadsråd vid förstoppning 

• Förebygg med motorikstimulerande laxermedel 

vid morfinbehandling och behandling med 

5HT 3 

-blockerare. Eventuellt mjukgörande 

medel. 

• Rikligt med dryck helst mellan måltiderna. 

• Informera om vikten av regelbundna toalettvanor. 

• Undvik bulkmedel och fiberrik kost vid morfinbehandling 

och vid subileustillstånd. 

• Fysisk aktivitet i den mån patienten orkar. 

Omvårdnadsråd vid illamående 

• Kontrollera att patienten inte är förstoppad. 

• Patienten bör undvika fet och proteinrik kost, 

då det kan öka illamåendet. 

• Ge antiemetika i god tid innan måltid. 

• Vädra på rummet före måltid. 

46

Nutrition 

Vid olika palliativa stadier är målet för nutrition att 

maximera intaget av kalorier och näringsämnen. Dåligt 

näringsstatus medför en försämring av patientens 

immunförsvar och undvikande av avmagring ökar patientens 

livskvalitet. Trots ökat näringsintag kan patienten 

minska i vikt p g a att cancersjukdomen i sig 

medför en ökad katabolism. Även obehandlad smärta 

och anemi kan leda till avmagring. 

Omvårdnadsråd vid nutritionsproblematik 

• Informera patient och närstående tidigt om att 

nutritionsproblem är relaterat till sjukdomen. 

• Gör ett nutritionsstatus i samråd med patient 

och närstående. 

• Ordna mat som patienten längtar efter, även om 

patienten inte äter något. 

• Erbjud små portioner. 

• Lindra törst med isbitar, frysta bär, frysta små 

fruktbitar eller isglass. 

• Ge regelbunden munvård för att därigenom 

förebygga muntorrhet, infektioner och för att 

lindra törst. 

Skelettmetastaser 

Strålbehandling kan ge god smärtlindring vid skelettmetastaser. 

Diagnos ställs via skelettskintigrafi och skelettröntgen. 

Om skelettmetastaser upptäcks utanför 

specialistkliniken bör snabb kontakt tas med enheten 

för gynekologisk onkologi för planering av behandling. 

Strålbehandling vid skelettmetastaser kan ges polikliniskt 

som engångsbehandling eller uppdelat på flera 

behandlingar. Ortoped kan behöva konsulteras för 

eventuell avlastande kirurgi vid frakturrisk eller neurologiska 

symtom. 

Fistlar 

Fistlar mellan blåsa/tarm och vagina är nuförtiden en 

ganska sällan sedd komplikation till kirurgi och strålbehandling. 

Lokalt avancerad tumörväxt är den vanligaste 

orsaken. Fistulering förorsakar förutom smärta 

ett okontrollerat läckage av tarminnehåll och/eller urin. 

Förutom en kraftig irritation, sveda, infektion av slemhinnor 

och angränsande hud förorsakar läckaget besvärande 

lukt som är ett psykiskt och socialt problem. 

Varje fall med fistulering måste noggrant bedömas och 

utredas med avseende på möjlighet att lindra symtomen. 

Tumörkirurgi, strålbehandling, avlastande nefrostomier 

eller kolostomi kan vara aktuella åtgärder. 

Omvårdnadsråd vid fistlar 

• Håll huden vid fistelöppningen ren, skydda omkringliggande 

hud med fuktavstötande krämer 

eller pasta. 

• Spola regelbundet med fysiologisk koksalt eller 

kamomillextrakt. 

• Där det är möjligt (t ex bukvägg), placera en 

tömbar stomipåse över fistelöppningen. 

Blödningar 

Tumörväxt i vulva, vagina, cervix, uterus, blåsa och tarm 

kan ge upphov till blödningar. Från tarm kan blödningar 

uppträda efter strålbehandling. Det är då ofta 

fråga om mindre blödningar på strålproktitbas. I det 

enskilda fallet får behandlingsmöjlighet bedömas på 

specialistklinik. Kirurgi, strålbehandling (intrakavitär 

och/eller extern) eller medicinsk behandling med tranexamsyra 

kan ibland stoppa blödningen. Klysma med 

sukralfat, kortison eller kamomillextrakt kan ha god 

effekt. Livshotande blödningar kan tillstöta vid avancerad 

tumörväxt där tumören bryter igenom stora blodkärl, 

eller vid tumörutbredning till ljumskkörtlar där 

tumören kan erodera arteria femoralis. 

Trötthet 

I det palliativa skedet är trötthet ofta ett dominerande 

symtom orsakat av sjukdomen, behandlingar och 

den sociala livssituationen. 

I livets slut 

Man kan aldrig förutsäga när döden kommer att inträffa 

och det är därför viktigt att inte upphöra med 

omvårdande åtgärder med motivet att patienten ej skall 

störas. Vårdpersonalens uppgift i livets slut är att tillgodose 

patientens behov av trygghet, närhet och igenkännande 

som individ. 

47

Gynekologiska cancersjukdomar kan ibland ge upphov 

till ulcerationer. Sår som inte uppvisar läkningsprocess 

inom 2–3 veckor skall alltid bli föremål för 

utredning av gynonkolog. 

Sår orsakade av malign tumörväxt skall alltid bli föremål 

för multidisciplinär onkologisk bedömning angående 

behandlingsstrategi och bandagering. 

Målsättning med sårbehandling bör göras individuellt 

för varje patient. Dokumentation av åtgärder, bandagering 

och målsättning bör följa patienten genom vårdkedjan. 

Ulceration till följd av att tumör/metastas penetrerat 

huden, är ofta infekterad och kan ge upphov till starkt 

illaluktande såryta, oftast beroende på anaerob bakterieflora. 

Förstahandspreparat är metronidazol. Stora ulcerationer 

kräver initialt en behandlingsperiod med både lokal- 

och systembehandling. Aquacel hydrofiberförband 

används till att binda t ex infusionsvätska Elyzol vid 

lokal behandling i kombination med Tegaderm till tätt 

bandage. 

Målsättning 

Luktfrihet inom 3–4 dygn. Om målsättningen ej uppnås 

skall sårodling tas och behandlingen kompletteras 

utifrån svaret. 

Angrepp av t ex Pseudomonas och Staphylococcus aureus 

förekommer och bör bli föremål för lokal behandling 

tillsammans med systembehandling. Ofta får infektionsbehandlingen 

upprepas efter några veckor, i 

regel behövs då enbart lokal behandling. 

Lättblödande sårytor 

Lättblödande sårytor kan med fördel behandlas lokalt 

med tranexamsyra injektionsvätska 100 mg/ml. Aquacel 

hydrofiberförband används till att binda vätskan 

vid lokal behandling i kombination med Tegaderm för 

tätt förband. 

18.2 CANCERSÅR 

Vätskande sår 

Vätskande sår bör utredas angående orsak. Stora krav 

ställs på funktionellt bandage. 

Vid lymfödem bör sjukgymnast med kompetens i 

lymfödembehandling rådfrågas för att undvika att med 

bandagering förvärra ödembildningen. 

Ofta kan man efter att ha bandagerat såret med tätt 

förband, t ex Tegaderm, få en minskning av sekretionen 

efter 4–5 dygn. 

Fistelbildningar 

Sekretionen kan, beroende på involverade organ, vara 

illaluktande och/eller frätande och som följd ge betydande 

hudirritationer. Tamponering med Sorbact kan 

ofta ge bra resultat. Huden bör skyddas med t ex 

Chiron barriärkräm, som även lindrar klåda. 

Strålbehandlingsreaktioner 

Slemhinne- och hudreaktioner lindras under pågående 

strålbehandling med kamomillextraktsköljning. Icke 

fettbaserade hudskyddsmedel bör under behandlingperioden 

användas för att lindra hudirritationerna. 

Reaktionerna avklingar cirka 10 dagar efter avslutad 

behandling. 

Smärta 

Sårkanterna i tumörsår kan ibland vara ytterst smärtande. 

Lokal behandling med lidokainkräm kan användas 

och har en kort anslagstid på cirka 5–6 min. Upprepade 

behandlingar har en tendens att öka durationstiden 

av analgesi. 

Smärta i djupa sårhålor kan i samråd med smärtklinik 

behandlas lokalt med morfingel som binds till Aquacel 

hydrofiberförband. 

Sårsmärta skall alltid behandlas även lokalt. Vid behov 

skall smärtklinik konsulteras. 

48

18.3 DEN PALLIATIVA VÅRDKEDJAN 

Nedskärningar av antalet slutenvårdsplatser parallellt 

med förbättrad behandling av biverkningar har inneburit 

en fortlöpande poliklinisering av tung cytostatikabehandling 

och strålbehandling. Den omvårdnad som 

patienter kan vara i behov av vid biverkningar av 

behandling får i allt större omfattning ske utanför specialistkliniken. 

Den sjukhusanslutna respektive primärvårdsanslutna 

hemsjukvården har de senaste åren inom 

alla Stockholms läns sjukvårdsområden byggts ut. 

Cancerprofilerade avdelningar finns inom geriatrik och 

kommunala sjukhem. Den medicinska kompetensen 

skiljer sig mellan landstingsvård och kommunal vård, 

varför det ställs krav på korrekt bedömning av patientens 

vårdbehov för att rätt vårdform skall kunna erbjudas. 

En kontinuerlig kontakt mellan specialister inom onkologisk 

vård och andra vårdformer, d v s geriatrik, 

sjukhem, hemsjukvård och primärvård, finns etablerad 

genom de onkologiska konsultteamen som utgår 

från Radiumhemmet, Danderyds sjukhus och Södersjukhuset/Huddinge 

Universitetssjukhus. Konsultteamen 

består av läkare och sjuksköterskor med onkologisk 

specialistkompetens liksom paramedicinare. Konsulterna 

bedriver regelbundna ronder inom hemsjukvård 

och cancerprofilerad vård, och finns också tillgängliga 

för konsultationer telefonledes (se bilaga VI). 

Vid Enheten för Gynekologisk Onkologi finns en strävan 

att vara lättillgänglig för konsultationer för såväl 

vårdinstanserna utanför specialistkliniken som för patienter 

och anhöriga. I vårdprogrammet finns förteckning 

över palliativa vårdenheter i Stockholmsregionen 

(bilaga IV och V). 

49

19. Uppföljning 

Så gott som samtliga patienter som behandlats för endometriecancer 

följs av gynonkologer med regelbundna 

kontroller. Det gäller således även dem som enbart 

behandlats kirurgiskt, vilka i regel kontrolleras någon 

månad efter ingreppet av sin opererande läkare. Anledningen 

är att recidivbehandling ofta utgörs av strålning 

eller cytostatika som gynonkologen kan starta 

omgående. I samband med kontrollbesöken tas en noggrann 

anamnes speciellt med hänsyn till psykiska reaktioner 

och behandlingsbiverkningar. Allmänstatus och 

gynekologisk undersökning görs alltid. Blodstatus tas 

endast om det finns speciella skäl. Det har ej visat sig 

vara meningsfyllt att följa symtomfria patienterna med 

lungröntgen årligen och vi har valt att avstå från det. 

Vid kontrollbesök kan man finna recidiv innan de gett 

symtom och insätta behandling i tidigt skede när chansen 

att uppnå kuration är störst. Detta är speciellt viktigt 

eftersom endometriecancer ofta recidiverar i bäckenet 

eller vagina och tumörerna kan diagnostiseras vid 

gynekologisk undersökning. Vidare kan läkaren reagera 

på symtom som patienterna dissimulerar och starta 

utredning. 

Kritiska röster har framhållit att även om man med 

dessa kontrollbesök i en del fall kan hitta recidiv innan 

patienten får symtom och själv söker, så medför inte 

tidsvinsten någon säker överlevnadsvinst för patienten. 

Dessa kritiker anser att man därför kan avstå från kontrollbesöken 

och att patienten i stället får söka när hon 

får symtom. Det har dock visat sig vara viktigt för 

patienterna att få komma på regelbundna kontroller 

hos läkare som är specialist på hennes cancer. En överväldigande 

majoritet av patienter anger att de känner 

trygghet tack vare besöken. Återigen har kritiker påpekat 

att om läkarna informerar patienterna att de inte 

behöver komma på några kontrollbesök så skulle flertalet 

avstå. Det finns inga belägg för att så är fallet. 

Det kan vara värdefullt för behandlande läkare att 

regelbundet träffa patienterna för att få lära sig mer om 

sjukdomsförloppet efter behandling, bl a patienternas 

eventuella fysiska och psykiska besvär samt komplikationer 

till behandling. 

Endometriecancer recidiverar huvudsakligen under de 

första två åren, men recidiv kan också förekomma 

många år senare. Det är därför logiskt att glesa ut kontrollbesöken 

efter cirka två år. För närvarande sker första 

återbesöket cirka två månader efter avslutad behandling. 

Man kan då fånga in tumörer som ej gått till primärläkning 

och även få en uppfattning om behandlingsbiverkningarnas 

svårighetsgrad. Under följande två 

år följs patienterna med cirka fyra månaders intervall 

och därefter med sex månader. Efter fem år är intervallerna 

ett år upp till totalt tio år. Flertalet patienter 

kontrolleras de första fem åren hos gynonkolog. 

Kontrollintervallerna revideras årligen mot bakgrund 

av nya rön, men också mot bakgrunden av de sjukvårdsresurser 

som finns att tillgå. 

50

BILAGA I 

ADRESSLISTA 

GynCancerFöreningen (GCF) Stockholm 

Box 92009 


Tfn 08-20 95 23 

E-post annelise.prebo@swipnet.se 

Hemsida web.gyn.cancersamtal.nu 

Mottagning för sörjande 

Sjukvårdsföreningen för övre Norrmalm 

Karlbergsvägen 73 


Tfn 08-30 47 39, 30 49 84 

Fax 08-30 89 14 

E-post sjuknor@telia.com 

Riksförbundet för sexuell upplysning 

(RFSU) 

Besöksadress: Drottningholmsvägen 37 

Postadress: Box 12128, 102 24 STOCKHOLM 

Tfn 08-692 07 00 (vx) 

08-692 07 70 (sexualrådgivning) 

Fax 08-653 08 23 

E-post info@rfsu.se 

Hemsida http://www.rfsu.se 

Adoptioner 

Förbundet Adoptionscentrum (AC) 

Box 1520 

172 29 Sundbyberg 

Tfn 08-587 499 00, 587 499 80 

Fax 08-29 69 28 

E-post info@adoptionscentrum.se 

Hemsida http://www.adoptionscentrum.se 

Statens Nämnd för Internationella Adoptionsfrågor 

(NIA) 

Box 22086 


Tfn 08-545 556 80 

Fax 08-650 41 10 

E-post adoption@nia.se 

Hemsida http://www.nia.se 

51

BILAGA II 

SMÄRTKLINISK KONSULTVERKSAMHET 

Sedan 1976 har ett samarbete byggts upp mellan den 

onkologiska konsultverksamheten och den smärtkliniska 

konsultverksamhet, som utgår från anestesi- och 

intensivvårdskliniken på Karolinska sjukhuset. Senare 

har liknande samarbete byggts upp på Danderyds sjukhus, 

Huddinge Universitetssjukhus samt Södersjukhuset 

och S:t Görans sjukhus med motsvarande ursprung 

från anestesin. 

Socialstyrelsen har i sin rapport om behandling av långvarig 

smärta (SoS-rapport 1994:4) specifikt påtalat att 

man vid behandling av smärta vid tumörsjukdom måste 

ha ett etablerat kontaktnät med smärtspecialister inom 

anestesi. Detta för att patienter skall kunna få tillgång 

till avancerad smärtbehandlingsmetodik i hela vårdkedjan 

till hemmet. 

Den intratekala smärtbehandlingen med opioider, lokalanestetika 

och alternativa smärtmodulerande farmaka 

är härvidlag den mest avancerade metoden, som 

innebär en utveckling också mot patientkontrollerad 

smärtbehandling som skapar bästa möjliga autonomi. 

Spinal smärtbehandling ges i öppna eller slutna system. 

I det senare fallet med inopererad injektionsport 

samt tillförsel via programmerbara pumpar. Vid smärtkliniken 

på Karolinska sjukhuset initieras cirka en sådan 

behandling per vecka, som följs upp i samarbete med 

hemsjukvårdens olika organisationer. 

Smärtspecialister inom anestesiologi kan också ge rådgivning 

avseende alla former av avancerad smärtvård 

med pumpar och andra hjälpmedel för tillförsel. 

Indikationerna för spinal smärtbehandling är 

• Behov av hög morfinkoncentration i likvor (bestäms 

av smärtanalysen och resultaten av tidigare behandlingsförsök). 

• Önskan om minsta möjliga supraspinala påverkan 

vid opioidbehandling. 

• Kvarstående, inte behandlingsbara, opioidbiverkningar 

vid peroral/rektal/parenteral behandling. 

• Vid blandsmärtor (nociceptiva, neurogena, kontinuerliga 

eller intermittenta genombrottssmärtor), 

där spinal tillförsel av alfa-2-agonister (t ex klonidin 

och/eller lokalanestetika) kommer i fråga. 

• Vid övriga problem vid opioidtillförsel peroralt/rektalt/parenteralt. 

• Av de spinala behandlingsmetoderna är den intratekala 

ofta att föredra och specialkunnig anestesiolog 

avgör när sådan behandling kan vara indicerad. 

Spinal smärtbehandling hindrar inte att patienten 

vistas hemma! 

Erfarenhet av ovanstående metodik vid landstingets 

olika organisationer för smärtklinisk konsultverksamhet 

finns för långvarig terapi (över 1 år), med goda resultat. 

Den smärtkliniska konsultverksamheten innefattar utbildningsprogram 

visavi både läkare och sjuksköterskor 

i hela vårdkedjan. 

Adresser och telefonnummer 


Smärtsektionen, anestesikliniken 

Tfn 08-517 746 07 

Fax 08-517 731 32 

Danderyds sjukhus 


Tfn 08-655 73 35 

Fax 08-622 59 26 

Huddinge Universitetssjukhus 


Tfn 08-585 863 80 

Fax 08-585 864 40 

S:t Görans sjukhus 


Tfn 08-587 012 20 

Fax 08-587 049 10 

Södersjukhuset 


Tfn 08-616 22 21 

Fax 08-616 22 34 

Visby lasarett 


Tfn 0498-26 86 48 

52

BILAGA III 

REMISS TILL PALLIATIV 

VÅRDAVDELNING / HEMSJUKVÅRDSTEAM 

Nedan följer information som bör finnas med på remiss till palliativ vårdavdelning respektive hemsjukvårdsteam. 

Palliativ vårdavdelning 

• Diagnos 

• Symtom 

• Vårdbehov 

• Bedömd prognos 

• Patient informerad om och införstådd med 

diagnos och prognos? 

• Eventuell pågående behandling 

• Fortsatt planerad palliativ behandling? 

• Anhörigsituation 

Hemsjukvårdsteam 

• Diagnos 

• Symtom 

• Vårdbehov 

• Bedömd prognos 

• Patient och anhöriga informerade och införstådda 

med diagnos och prognos? 

• Eventuella fortsatta behandlingar (syfte, mål med 

behandlingen?) 

• Hemsituation (familjeförhållande) 

• Hemtjänst inkopplad? 

• Patient och anhöriga själv önskat vård i hemmet? 

• Kuratorskontakt 

(Gemensamt överenskomna punkter av regionens palliativa 

enheter, 2001-08-31.) 

53

BILAGA IV 

CANCERPROFILERADE GERIATRIK- OCH SJUKHEMS- 

AVDELNINGAR/HOSPICE I STOCKHOLMS LÄN 

(2003-05-01) 

Nordvästra Stockholm 

Jakobsbergs sjukhus 

Avd 7 08-587 322 74/75 Fax 587 322 76 

Järfälla kommun 

”Fyren” – gemensam remissinstans för samtliga 

remisser och planeringskontakter 

08-580 289 26 Fax 580 285 45 

Löwenströmska sjukhuset 

Avd 61 08-587 331 07 Fax 08-587 330 58 

Nordöstra Stockholm 

Byle Gård* 

08-587 546 20 Fax 08-510 124 04 

Danderyds sjukhus 

Avd 33 08-655 54 33 Fax 08-755 04 89 

Lidingö hospice 

Avd B2 08-731 36 94 Fax 08-731 01 11 

Norrtälje sjukhus* 

Avd 1 0176-27 51 69 Fax 0176-22 54 29 

Åkersberga sjukhem 

Avd 4 08-587 520 88 Fax 08-540 812 16 

Norra Stockholm 

Stockholmsgeriatriken 

Sabbatsbergs sjukhus 

Avd 72 08-672 20 72 Fax 08-672 19 77 

Stockholms sjukhem* 

Avd 4 08-617 12 42 Fax 08-617 93 40 

Avd 3 08-617 12 32 Fax 08-617 93 30 

Brommageriatriken AB 

Avd 2 08-687 52 51 Fax 08-687 52 01 

Sydvästra Stockholm 

Södertälje sjukhus* 

Avd 27 08-550 243 52 Fax 08-550 243 45 

Palliativ vårdenhet, ASiH SLPO 

(Långbro Park) 

08-578 355 70 Fax 08-578 355 80 

Sydöstra Stockholm 

Handens sjukhus* 

Avd 1 08-606 11 46 Fax 08-606 11 39 

Nacka närsjukhus* 

Avd 61 08-718 61 61 Fax 08-718 65 10 

Nynäshamns sjukhus* 

Avd 3 08-520 719 48 Fax 08-520 719 47 

Södra Stockholm 

Dalens sjukhus* 

Palliativa enheten 

Avd 62 08-686 56 62 Fax 08-686 50 19 

Ersta hospice* 

08-714 66 05 Fax 08-714 66 67 

Rosenlunds sjukhus* 

Avd 31 08-616 59 31 Fax 08-616 57 09 

*=Har eget sjukhusanslutet hemsjukvårdsteam (SAH). 

54

BILAGA V 

HEMSJUKVÅRDSTEAM 

(2003-05-01) 

Nordvästra Stockholm 

ASiH Järfälla/Upplands Bro 

Tfn 08-587 327 71/72 

Fax 08-581 740 01 

Sollentuna ASiH 

Tfn 08-587 307 00 

Fax 08-35 04 90 

Solna/Sundbyberg ASiH Södra 

Tfn 08-730 56 80 

Fax 08-730 55 66 

Solna/Sundbyberg ASiH Norra 

Tfn 08-98 25 38 

Fax 08-730 55 66 

Väsby/Sigtuna ASiH 

Tfn 08-587 331 50 

Fax 08-590 708 34 

Nordöstra Stockholm 

ASiH Byle Gård 

Tfn 08-587 546 40 

Fax 08-510 129 50 

ASiH Lidingö 

Tfn: 08-731 74 90 

Fax: 08-731 74 81 

ASiH Norrtälje AB 

Tfn 0176-556 56 

Fax 0176-556 96 

Norra Stockholm 

SAH Stockholmsgeriatriken 

Tfn 08-672 26 34 

Fax 08-672 19 73 

Stockholms sjukhem SAH 

Tfn 08-617 12 91, 617 12 36 

Fax 08-617 93 90 

Brommageriatriken AB SAH 1 

Tfn 08-687 51 80/82 

Fax 08-687 51 84 

Brommageriatriken AB SAH 2 

Tfn 08-687 51 07 

Fax 08-687 51 05 

Sydvästra Stockholm 

ASiH SLPO (Långbro Park) 

Tfn 08-578 355 00 

Fax 08-578 355 06 

Södertälje sjukhus SAH 

Tfn 08-550 247 88 

Fax 08-550 247 90 

Sydöstra Stockholm 

Handens sjukhus SAH 

Tfn 08-606 11 31 

Fax 08-606 11 70 

ASiH Nacka 

Tfn 08-718 69 40, 718 63 78 

Fax 08-718 63 77 

Nacka närsjukhus SAH 

Tfn 08-718 65 27 

Fax 08-718 65 10 

Nynäshamns sjukhus SAH 

Tfn 08-520 719 74 

Fax 08-520 719 47 

Södra Stockholm 

Dalens sjukhus SAH 

Tfn 08-686 56 62 

Fax 08-686 50 19 

Ersta SAH 

Tfn 08-714 66 11 

Fax 08-714 66 67 

Rosenlunds sjukhus SAH 

Tfn 08-616 59 06 

Fax 08-616 59 05 

55

BILAGA VI 

ONKOLOGISK KONSULTVERKSAMHET 

Inom Stockholms läns landsting finns en onkologisk 

konsultverksamhet utgående från de onkologiska klinikerna 

i länet. Kompetensen är multiprofessionell och 

omfattar specialutbildade läkare, sjuksköterskor, dietister, 

sjukgymnaster, psykosocial sjuksköterska, kurator 

och sekreterare. 

Verksamhetens mål är 

- att erbjuda högkvalitativ, omfattande, integrerad och 

flexibel kunskap för att möta vårdpersonalens behov 

av en helhetssyn i vården av cancerpatienten och dennes 

närstående utanför specialistkliniken 

- att genom samarbete med primärvård, hemsjukvård, 

geriatrik och sjukhem uppnå ett optimalt omhändertagande 

både medicinskt, omvårdnadsmässigt och 

psykosocialt av patienten med misstänkt eller diagnostiserad 

tumörsjukdom i ett kurativt eller palliativt 

skede. 

- att möjliggöra långtidsuppföljning med bibehållen 

onkologisk kvalitet av symtomfria patienter, som 

tidigare behandlats för maligna sjukdomar och som 

överförts till primärvärden för fortsatt kontroll. 

Samarbetet mellan konsultverksamheten och dess kunder 

sker genom regelbundna möten, telefonkonsultationer 

samt i vissa fall gemensam undersökning och 

diskussion av patienten. Vid behov kan även hembesök 

göras, då alltid tillsammans med berörd personal. 

Konsultverksamheten övertar aldrig patientansvaret 

utan fungerar som diskussionspartner när det gäller 

medicinska och omvårdnadsmässiga ställningstaganden. 

Konsultverksamhetens personal ger undervisning i 

onkologisk sjukdomslära, omvårdnadsfrågor samt palliativ 

medicin utifrån ett multiprofessionellt och patientcentrerat 

synsätt. 

Konsultverksamhetens arbetssätt bygger på kontinuitet, 

tillgänglighet och delaktighet av berörd personal. 

Adresser och telefonnummer 

Konsultverksamheten 

Onkologkliniken, Danderyds sjukhus 

Tfn 08-655 57 21 

Fax 08-753 45 09 


Onkologiska kliniken, 

Huddinge Universitetssjukhus/Södersjukhuset 

Tfn 08-616 44 73 

Fax 08- 616 43 70 


Radiumhemmet, Karolinska sjukhuset 

Tfn 08-517 748 47 

Fax 08-517 729 24 

56

BILAGA VII 

ENHETEN FÖR PSYKOSOCIAL ONKOLOGI 

OCH REHABILITERING 

Psykologiska och sociala aspekter på sjukdom och sjukvård 

uppmärksammas alltmer inom olika specialiteter. 

Här har cancersjukvården varit föregångare, mycket på 

grund av den starka kulturella och psykologiska laddning 

som cancersjukdomar har. Sålunda skapades redan 

1970 en enhet vid Radiumhemmet, då kallad psykosomatiska 

avdelningen. Sedan verksamhetsområdet har 

breddats kallas enheten nu psykosociala enheten.Vid 

enheten finns psykiater, psykologer, onkologer under 

vidareutbildning, sjuksköterskor, musik- och bildterapeut 

och sekreterare. Enheten har sina lokaler inom 

Radiumhemmet och arbetar dels mot de onkologiska 

klinikerna, dels mot regionen. 

Det psykosociala arbetet inom cancersjukvården 

genomförs endast till en mindre del av specialister. Vi 

vill på olika sätt stödja ordinarie sjukvårdspersonal och 

läkare att uppmärksamma psykiska och sociala behov 

och att anpassa arbetssätt och rutiner efter dessa. Sjukvårdspersonalen 

kan utgöra ett stort stöd för anhöriga, 

men även detta är en fråga om resurser och kunskap. 

Psykosociala enheten arbetar med följande verksamhetsområden: 

- Samtalskontakter med cancerpatienter. Patienter remitteras 

vanligen av läkare, kuratorer eller sjuksköterskor 

på grund av psykiska besvär eller andra problem 

under och efter behandling. Patienterna kommer för 

samtalsterapi och eventuell medicinering i första hand 

från Radiumhemmets kliniker, men i mån av möjlighet 

även från andra kliniker inom landstinget. 

- Rådgivning i ekonomiska och sociala frågor samt planering 

av rehabiliteringsinsatser 

- Stödkontakter med anhöriga. I mån av resurser tar vi 

emot anhöriga, men i stor utsträckning måste dessa 

hänvisas till de psykiatriska sektorsmottagningar eller 

de enheter som erbjuder stöd för sörjande. 

- Utbildning av medicine kandidater, sjuksköterskor 

under vidareutbildning och läkare under specialistutbildning 

i psykosociala aspekter av cancersjukvård. 

- Handledning, vidareutbildning och stöd av personalgrupper 

i olika former av cancervård i Stockholmsregionen. 

- Utvecklingsarbete och forskning. Enheten bidrar med 

egna projekt rörande rehabilitering och livskvalitet. 

Enheten bistår också med psykosocial konsultation till 

andra grupper som vill starta utvecklingsarbete. 

Onkologiskt RehabiliteringsCentrum tillkom 1998 

med ändamålsenliga lokaler för rehabilitering – till 

kropp och själ. Det är ett samarbetscentrum för psykosociala 

enhetens personal och sjukgymnaster, dietister 

m fl. 

Vid enheten kan erbjudas: 

- Gruppverksamhet för cancerpatienter: Kom-igångprogrammet, 

Må bättre-grupper, anhöriggrupper m m. 

- Enskilda stödkontakter för patienter, par eller familjer. 

- Musik- och konstterapi. 

- Kostinformation och nutritionsbehandling. 

- Sjukgymnastisk behandling, enskilt eller i grupp. 

Vattengymnastik. 

- Lymfödembehandling och akupunktur. 

- Interdisciplinärt samarbete omkring multiproblemsituationer, 

dagvård i samband med kurativ respektive 

palliativ behandling samt stöd för barnfamiljer i cancervården. 

Adress och telefonnummer 

Överläkare Christina Bolund 

Psykosociala mottagningen 

Radiumhemmet, Karolinska sjukhuset 


Tfn 08-517 741 07 

Fax 08-31 15 85 

Vårdenhetschef Ulla-Lena Gustafsson 

Onkologiskt RehabiliteringsCentrum 

Helikopterbyggnaden, Karolinska sjukhuset 


Tfn 08-517 733 87 

Fax 08-517 746 50 

57

BILAGA VIII 

CANCERUPPLYSNINGEN 

Behoven av och kraven på information och rådgivning 

till allmänheten i frågor rörande cancer och cancersjukdomar 

ökar. Som ett komplement till övrig hälsooch 

sjukvård finns sedan 1981 Cancerupplysningen, 

en telefon och e-postservice vid Radiumhemmet, 

Karolinska sjukhuset. Hit kan allmänheten ringa 

anonymt eller skriva för att få information, råd, stöd 

och hänvisning i alla frågor relaterade till cancer och 

cancersjukdomar. 

Cancerupplysningens uppgift är att: 

- ge allmän information om cancer och besvara frågor 

om de olika cancersjukdomarna om deras symtom och 

diagnostik, om behandlingar och eventuella biverkningar. 

- ge råd i frågor om vård och omvårdnad, såsom smärtlindring, 

kost, livsföring, rehabilitering, m m. 

- ge råd och stöd vid problem av psykosocial karaktär, 

såsom frågor om oro, ångest och krisreaktioner, frågor 

om relationsproblem, samlevnadsproblem, sexuella problem, 

m m. 

- informera om patienträttigheter, vårdnadsbidrag eller 

andra praktiska problem. 

- ha god kännedom om hälso- och sjukvårdens organisation. 

- ge råd och besvara frågor om prevention, miljö och 

hälsa samt riskfaktorer relaterade till cancer. 

Frågor besvaras av legitimerade sjuksköterskor med 

specialistkompetens i onkologi, utbildning i samtalsmetodik 

samt lång erfarenhet av cancersjukvård. Till 

hjälp används även Radiumhemmets samtliga specialistresurser 

samt vetenskapliga bibliotek. Cancerupplysningen 

har även ett brett kontaktnät med andra kliniker 

och instanser. 

Telefontider 

08-571 766 00 upplysning 

08-517 755 25 expedition 

E-post: cancerinfo@ks.se 

Telefontider 

Måndag–fredag kl 10.00–12.00, 13.00–15.00 

Du kan även gå in på hemsidan: 

www.ks.se 

VÅRD - Rådgivning - Cancerupplysningen 

- ge hänvisning till annan sjukvårdande instans. 

CANCERFONDEN 

Cancerfondens informations- och stödlinje är bemannad 

av legitimerad vårdpersonal med erfarenhet av cancervård. 

Hit kan du vända dig om du har frågor och 

funderingar om cancer, vill ha stöd eller skriftlig information. 

Telefonnummer 

020-222 111 informations- och stödlinje 

08-6771000 växel 

Telefontider 

Måndag-fredag kl 9.00 - 17.00 

Du kan även gå in på hemsidan: 

www.cancerfonden.se 

58

BILAGA IX 

CANCERANMÄLAN 

Vem är skyldig lämna canceranmälan? 

Sverige har ett nationellt täckande register över cancerinsjuknande 

sedan 1958. 

Enligt hälsodataregisterlagen (2001:709) skall alla nyupptäckta 

fall av cancer anmälas av både kliniker och 

patolog/cytolog. Sedan 1976 kodas och registreras dessa 

anmälda fall för Stockholm-Gotlandregionen vid Onkologiskt 

Centrum, Karolinska sjukhuset. Årligen sänds 

sedan uppgifter till nationella cancerregistret på Socialstyrelsen. 

Alla läkare, som genom klinisk undersökning och provtagning 

medverkat till att en cancerdiagnos ställts skall 

snarast göra canceranmälan. När t ex punktion vidtagits 

av en knuta i bröst eller cellprov på livmodertappen 

tagits och undersökningen visat cancer in situ eller 

invasiv cancer, skall den läkare som remitterat till provtagningen, 

och således medverkat till att diagnosen 

ställts, göra canceranmälan. 

Även kliniska cancerdiagnoser som inte grundar sig på 

vävnadsprov ska canceranmälas. 

Är remitterande läkare ledig eller har avslutat sin tjänstgöring 

skall den läkare, vilken har att ta ställning till 

provsvaret, även ansvara för att canceranmälan blir 

gjord. Även nyupptäckta fall av cancer, som ej leder till 

behandling, omfattas av anmälningsplikt. 

Hur gör man canceranmälan? 

Anmälan från ansvariga kliniker, såväl i offentlig som 

enskild tjänst, som medverkat till att cancerdiagnosen 

ställts, sker på särskild blankett "canceranmälan". 

Blanketter kan rekvireras från Kommentus Blanketter, 

tfn 08-709 59 20, fax 08-709 59 45, måndag –torsdag 

kl 08.00–16.45, fredag kl 08.00–15.00 eller Onkologiskt 

Centrums hemsida www.sll.se/oc 

Anmälan från ansvarig patolog/cytolog bör göras genom 

att en kopia av det diagnostiska utlåtandet skickas 

in till Onkologiskt Centrum. 

Vilka sjukdomar omfattas av 

anmälningsplikten? 

Alla maligna tumörer, maligna sjukdomar i blodbildande 

organ, vissa s k precancerösa tillstånd samt ett 

antal ej säkert maligna tumörsjukdomar eller tumörliknande 

tillstånd, vilka specificerats i författningen. 

Lista finns på Socialstyrelsens hemsida www.sos.se/epc 

Adress och telefonnummer 

Regionala cancerregistret 

Onkologiskt Centrum, M8:01 



Tfn 08-517 750 05, 517 750 06 

Fax 08-34 86 40 

59

Regionalt vårdprogram Stockholm Gotland - Om regionala ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?