Marknadsanpassning av jordbruket - Jordbruksverket

Det är emellertid inte självklart att det är produktionen i sig som genererar kollektiva
nyttigheter, utan dess förekomst är ofta beroende av vilken produktionsform som
används. En kollektiv nyttighet i form av t.ex. biologisk mångfald eller öppet landskap
genereras inte av nötköttsproduktionen i sig utan av betande nötkreatur. På en helt
avreglerad marknad tenderar dock utbudet av dessa kollektiva nyttigheter att bli lägre än
vad som är samhällsekonomiskt effektivt eftersom producenterna inte får någon
ersättning för de kollektiva värden som uppstår som en extern effekt av
jordbruksproduktionen. Till exempel är det mer samhällsekonomiskt effektivt att föda
upp köttdjur genom betesdrift än genom utfodring på stall, eftersom detta skapar
kollektiva värden i form av biologisk mångfald, bevarade betesmarker mm. För bonden
är det däremot oftast mer lönsamt att föda upp djuren på stall, eftersom betesdrift
medför merkostnader som marknadsmekanismerna inte fullt ut ersätter lantbrukaren för.
Valet av produktionsinriktning och möjligheten till djurhållning är därför viktiga
faktorer för att behålla ett aktivt jordbruk i hela Sverige. Betesdriften är dessutom
grundläggande för skötsel av landskapselement och ett minskat antal betesdjur skulle
påverka kulturmiljövärdena negativt (SJV 2007:4).
Att marknadsvillkoren får ett allt större inflytande på jordbruket beror bl.a. på att stöden
till jordbruket har frikopplats från produktionskrav, att handeln med jordbruksvaror har
avreglerats och att allt fler länder deltar i den globala handeln med jordbruksvaror.
Dessa förändringar har bidragit till en ökad specialisering och effektivisering i Sverige
vilket i sin tur har påverkat de kollektiva nyttigheterna i form av bl.a. biologisk
mångfald. Exempel på detta är att spannmålsodlingen i Sverige koncentrerats till
slättområden med de bördigaste och mest lättodlade jordarna medan betesdjur
koncentrerats till områden med ett blandat jordbrukslandskap. Denna regionala
specialisering förväntas bli än större då spannmålsarealen minskar tillföljd av 2003 års
jordbrukspolistiska reform (SJV 2007:4, 2007:7). Minskningen väntas bli som störst i
skogsbygder och i de norra slättbygderna vilket leder till att grödfördelningen blir än
mer ensidig i skogsbygderna när spannmålen försvinner vilket i sin tur kan leda till
minskad variation och därmed negativa effekter för den biologiska mångfalden. Positivt
är dock att i områden med minskad spannmålsareal förväntas trädan öka liksom en mer
extensivt skött vall vilket förhindrar igenväxning. Dessvärre väntas exentisifieringen av
vall eller trädesareal ske på bekostnad av spannmålsareal i fel områden för att värna den
biologiska mångfalden. Noteras kan att jordbruksproduktionen i skogsbygder kan få
svårare i framtiden att möta ökad konkurrens från omvärlden utan riktade stöd (SJV
2007:7). En strukturrationalisering tillföljd av bl.a. minskad odling av spannmål i
skogsbygden kan även få negativa effekter då kostnaderna för att bevara natur- och
kulturvärdena ökar när företagen minskar i antal (SJV 2007:7). Även ett ökat tryck på
slättbygden kan påverka i samma riktning.
Även betesmarksarealen, som är värdefull för den biologiska mångfalden, öppna
landskapet och kulturmiljövärdena, förväntas öka tillföljd av 2003 års reform. Det finns
dock en risk för försämrad skötsel om antalet betesdjur fortsätter att minska eller inte
räcker till för att beta den utökade arealen. Det stora hotet mot den biologiska
mångfalden i betsmark är just brist på betesdjur. Brist på betesdjur och nedläggning av
djurgårdar medför att kvarvarande betesmarker blir mer isolerade från varandra vilket
har en negativ inverkan på de växt- och djurbestånd som finns där. Betesarealen är även
direkt kopplat till bevarandet av kulturmiljöer, men för en fullgod skötsel krävs dock
ibland åtgärder utöver enbart betesdrift. Noteras kan att betesmarkerna verkar vara
19