Ladda hem skriften som PDF - IVA

ENERGIFRAMSYN SVERIGE I EUROPA 

Energin – mot en ny era! 

en systemstudie 

RAPPORT FRÅN PANELEN FÖR SYSTEMFRAMSYN

Energiframsyn Sverige i Europa är ett IVA-projekt, vars syfte har varit att ge 

underlag för en bred diskussion om möjligheter och problem på energiområdet 

för en hållbar utveckling av det svenska samhället. Projektets tidsperspektiv 

är 20 år med utblickar 50 år framåt. 

Energiframsyn Sverige i Europa riktar sig till beslutsfattare i vid mening inom 

förvaltning, näringsliv och forskning, men avser även att sprida insikt och kunskaper 

till en vid krets av intresserade på central, regional och lokal nivå. 

Under 2002 har drygt ett hundratal personer från privat näringsliv, forskning 

och offentlig sektor arbetat dels i fyra s k paneler där de studerat och diskuterat 

framsynsområden dels i olika grupper, som på olika sätt haft anknytning 

till projektet. 

Det huvudsakliga arbetet har genomförts inom de fyra panelerna 

1. Panelen för systemframsyn 

2. Panelen för användarframsyn 

3. Panelen för strukturframsyn 

4. Panelen för långsiktig framsyn 

Resultatet har redovisats i fyra panelrapporter och en syntesrapport. 

Inom projektet har också producerats populärt hållna faktarapporter 

• Olja – tillgång och prisutveckling 

• Vattenkraften i Sverige 

• El och kraftvärme från kol, naturgas 

och biobränsle 

• Vindkraft till lands och till sjöss 

• Överföring och lagring av energi 

• Energianvändning i bebyggelsen 

• Gas och kol – tillgång och prisutveckling 

• Kärnkraft idag och i morgon 

• El och värme från solen 

• Ekonomiska styrmedel inom energiområdet 

• Energianvändning i industrin 

• Energianvändning i transportsektorn 

Systempanelens sammansättning 

Bengt Söderström, ordförande 

Christian Azar 

Bernt Ericson 

Gunnar Falkemark 

Kerstin Gustafsson 

Lars Hallsten 

Emi Hijino 

Lars Ingelstam 

Leif Josefsson 

Per Lekander 

Semida Silveira 

Kerstin Lövgren, panelprojektledare 

Maria Malmkvist, bitr. projektledare

FÖRORD 

Inom Energiframsyn – Sverige i Europa har vår panel haft att uppmärksamma 

systemfrågorna. Vi har bedömt att vi bäst fullföljer detta uppdrag 

genom att starta i det globala systemet och söka relatera energisystemfrågorna 

till detta. Människans påverkan på den globala miljön, särskilt 

klimatet, har nu nått en sådan omfattning att man måste tänka på 

”the earth system” och relatera vårt eget energisystem till detta. En 

betydande hänsyn till fattigare områden i världen och deras energiförsörjning 

är nödvändig bland annat för en hållbar klimatpolitik, och ligger 

också i vårt eget långsiktiga intresse. Vi kombinerar detta med en 

strävan till mer intelligent energianvändning i vårt land, och att energi 

ska kunna uppfattas inte som ett ”problem” utan som en resurs för rörlighet, 

kommunikation och komfort, baserad på en god infrastruktur. 

Vårt uppdrag och panelens kompetens vad gäller sakfrågor och metodik 

har givetvis präglat arbetet. De två scenarierna klimatet i fokus och 

klimatet en faktor bland flera har under hela perioden funnits med som 

en bakgrund och kommenteras återkommande i rapporten. Eftersom vi 

framför allt har velat betona systemförändringar för att nå fram till hållbara 

energisystem (sol, vätgas osv) för framtiden har vi dock lagt mindre 

vikt vid arvet från dagens system (kol, olja, kärnkraft). Vår rapport ska 

alltså inte ses som en analys av arvet utan i första hand som en diskussion 

om möjligheterna att närma sig det framtida systemet. Vi har valt 

att fokusera tre aspekter – vätgas, solenergi, och det framtida elsystemet 

– och analysera dem från systemsynpunkt; de ägnas var sitt kapitel i vår 

rapport. 

Vi har haft förmånen att arbeta i en panel med stort engagemang i 

uppgiften och med kompetens och erfarenheter från många olika områden. 

Panelen har hunnit med tio möten sedan starten i slutet av år 

2001. Panelrapporten har tagit form successivt med utgångspunkt i diskussionen 

vid mötena. Idéskisser och textbidrag från ledamöterna har 

gett ett viktigt stöd. Kerstin Lövgren har på grundval av detta författat 

den nu föreliggande rapporten. 

Systempanelen har också bidragit till faktarapporten Ekonomiska 

styrmedel inom energiområdet. 

Vi hoppas vår rapport kan ge nya impulser och perspektiv och stimulera 

till en fortsatt diskussion. 

För Systempanelen 

Bengt Söderström 

Ordförande 

Kerstin Lövgren 

Projektledare 

IVA · ENERGI – MOT EN NY ERA · 1

Innehåll 

Sammanfattning…………………………………………………………………………………………………………3 

Utgångspunkter …………………………………………………………………………………………………………8 

Energi och energisystem ………………………………………………………………………………………10 

Bestämningsfaktorer för energiutvecklingen……………………………………………………13 

Energisystemet och klimatet…………………………………………………………………………………20 

Ett uthålligt energisystem ……………………………………………………………………………………25 

Vätgas som systemteknik ………………………………………………………………………………………27 

Solvärme och sol-el …………………………………………………………………………………………………36 

El i energisystemet – behövs en synvända? ………………………………………………………41 

Vägen framåt: energi i Sverige och Europa ………………………………………………………47 

Vägen framåt: energi i det globala samhället……………………………………………………54 

Utmaningar ger nya möjligheter …………………………………………………………………………60 

Utgivare: Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien, IVA 

Bearbetning: Maria Holm Reportage 

Grafisk form och illustrationer: Ann-Christin Reybekiel, Reybekiel Form AB 

Tryck: Markaryds Grafiska AB, 2003 

Rapporten kan beställas från IVA, Box 5073, 102 42 Stockholm, eller från 

bokh@iva.se. Den finns även som pdf-fil på IVAs hemsida www.iva.se samt på 

www.energiframsyn.nu 

2 · IVA · ENERGI – MOT EN NY ERA

SAMMANFATTNING 

Att radikalt minska klimatpåverkan och samtidigt sörja för en 

växande världsbefolknings behov av energi kommer att kräva 

stora omställningar i energisystemet. Utmaningen är att sätta in 

energi som en resurs i uthållig utveckling – att skapa ett energisystem 

som främjar hälsa och miljö, ekonomi och säkerhet. 

Sol- och vätgasbaserade system kan i framtiden få en nyckelroll. 

Intresset för sådana system växer snabbt och internationellt 

görs betydande satsningar. 

Sverige och den industrialiserade världen bör kunna möta 

klimatmålen och samtidigt modernisera sina energisystem. Vi 

ser fram mot att en mer intelligent energianvändning, baserad 

på förnybara källor, blir en resurs för ett samhälle, som erbjuder 

rörlighet, komfort och god infrastruktur. 

Förändringarna i det framtida energisystemet kommer att utspelas i en 

värld där tyngdpunkten skiftar mot utvecklingsländerna. De befolkningsrika 

och ekonomiskt snabbväxande länderna kommer – förutsatt en 

någorlunda fredlig utveckling – att få en allt större del av marknadstillväxten. 

Detta gäller i än högre grad för energimarknaderna. Även om 

tillgången till modern teknik möjliggör ett mer energieffektivt förlopp 

än i de tidigare industrialiserade länderna handlar det på sikt om en 

kraftig ökning av energiefterfrågan. De allra fattigaste länderna kommer 

dock att vara beroende av bistånd, inklusive energibistånd. Avsaknaden 

av uppbyggd infrastruktur kan gynna nya lösningar, t ex distribuerade 

system för energiframställning i stället för de stora centraliserade system 

som hittills varit regel. 

För utvecklingsländerna är det ytterst viktigt att miljö- och utvecklingsfrågorna 

beaktas tillsammans. Klimatkonventionen skulle kunna 

skapa en plattform för internationellt samarbete som kan bidra till en 

hållbar utveckling samtidigt som klimatproblemet löses. Parallellt kan de 

affärsmässiga kontakterna utvecklas via andra kanaler. 

Klimatåtgärder behöver få en tidig start 

Hotet mot jordens klimat ter sig allt allvarligare. Den temperaturstegring 

på 1,4 till 5,8 grader, som enligt den internationella klimatpanelen 

IPCC förväntas till år 2100, saknar med stor sannolikhet motsvarighet 

under de senaste 10 000 åren. Klimatsystemets tröghet och den långa 

tid som krävs för att ställa om tekniska och samhälleliga system innebär 

att åtgärder behöver vidtas skyndsamt för att begränsa risken för en stor 

temperaturförändring. 

För att uppnå det mål om högst två graders temperaturstegring som 

ställts upp av många regeringar och organisationer krävs att de ledande 

länderna snarast möjligt går vidare med utsläppsreducerande åtgärder. 

Scenariet klimatet i fokus – där utsläppsreduktioner utöver Kyotoprotokollet 

får en snabb och effektiv start – håller möjligheten öppen att 

klara detta mål. En utveckling enligt scenariet klimatet en faktor bland 


flera riskerar att stänga framtida handlingsalternativ och att låsa kommande 

generationer till mer genomgripande klimateffekter. 

På väg mot en era av sol och vätgas 

I ett globalt och långsiktigt perspektiv innebär ett uthålligt energisystem 

ett brett genomslag för förnybara energislag i kombination med förädlade 

och rena energibärare. Vi ser framför oss en utveckling mot ett system 

med el och vätgas som energibärare - på sikt helt baserat på förnybara 

energikällor, dvs i grunden sol. Ett sådant system (med solel, solvärme, 

vind, biomassa, vattenkraft, vågkraft och annan förnybar energi som 

bas) ger även den fattiga delen av jordens befolkning möjlighet att få tillgång 

till energi för matlagning, belysning, rent vatten, lokal produktion 

osv med rimlig påverkan på hälsa och miljö. Det ger möjlighet till långtgående 

reduktioner av koldioxidutsläppen. Det bryter dominansen för 

de fossila bränslena och minskar därmed sårbarheten för störningar. 

Sökarljuset på systemegenskaperna 

En övergång från ett fossilbaserat energisystem till ett system med 

sol/vätgas i fokus reser en rad systemfrågor. Bränslecellsteknik har i dag 

börjat introduceras på områden där den har speciella fördelar och kostnaden 

betyder mindre. Tillämpningar för bland annat reservkraft och 

mobila apparater synes vara nära förestående. Så länge bränslecells- och 

vätgastekniken är begränsad till speciella områden kan distribution och 

lagring lösas så enkelt och praktiskt som möjligt. Produktion av vätgas 

på platsen, leverans i tankbil, i tuber och i små behållare kan förekomma 

parallellt. Långväga distribution i rörnät blir aktuell först vid större 

efterfrågan. 

Användning av vätgas i fordon är mer komplex. De stora bilföretagen 

har inlett en intensiv kapplöpning för att bli först med att kommersialisera 

fordon med nollutsläpp. Önskan att bevara en struktur med massbilism 

och åtföljande goda marknader inte minst i utvecklingsländerna 

är en viktig drivkraft. Skärpta miljökrav och satsningar, nationellt och 

internationellt, på nya energitekniker är en annan. Men det är utomordentligt 

svårt att sia om hur lång tid ett skifte kan ta. Mindre radikala 

lösningar som hybridbilar och naturgasdrift kan föredras på medellång 

sikt och då försena vätgaslösningen. På lång sikt måste man dock tänka 

sig helt koldioxidfria lösningar även för transportsektorn. 

En utveckling mot vätgasteknik kan förutses i båda scenarierna. Men 

pressen att producera vätgasen koldioxidfritt blir väsentligt starkare i 

klimatet i fokus. 

Det finns anledning att lyfta upp systemaspekterna för nya energitekniker 

som vätgas. En ny energibärare behöver ett väl genomtänkt 

regelverk och en professionell kultur kring risk- och säkerhetsfrågor. 

Materialproblem behöver tänkas igenom. Stora satsningar i kompanjonskap 

mellan politik och industri kan bli nödvändiga för att utveckla 

infrastrukturen för lagring och distribution inför storskalig användning, 

särskilt i transportsektorn. 

Vi vill peka på att solcellstekniken – som i dag har begränsad tilllämpning 

i vårt land – också förtjänar att studeras från systemperspektiv. 

Kostnaderna för solceller har förutsättningar att sjunka snabbare än 


kostnaderna för etablerade energitekniker. Men den förväntade kostnadssänkningen 

är beroende av att utvecklingssatsningar i bland annat 

Japan, Tyskland och USA vidmakthålls för att ge underlag för storskalig 

tillverkning av solceller. Om så sker finns möjlighet att solcellerna någonstans 

kring år 2020 blir konkurrenskraftiga i stora delar av den industrialiserade 

världen. Då öppnas också vägen för storskalig spridning i 

utvecklingsländerna, vilket i sin tur skulle stimulera teknikutvecklingen 

och ytterligare pressa kostnaderna. 

Från naturgas till vätgas? 

Med väl utformade förutsättningar skulle en utbyggnad av naturgasen i 

Europa kunna underlätta övergången till vätgas som energibärare. Vätgas 

kan produceras från naturgas i avvaktan på solbaserade lösningar 

och distributionssystemen för naturgas kan med lämplig utformning och 

lämpligt val av material användas för vätgas i ett senare skede. Naturgasen 

låter sig också förenas med ett ökat inslag av distribuerade system – 

småskalig kraftvärme, ofta gaseldad – vilket också ger förutsättningar 

för en gradvis anpassning till en infrastruktur som kan bära upp ett system 

av vätgas/el/sol. 

Under en övergångsperiod kommer sannolikt både naturgas och – i 

vissa länder – kärnkraft att vara viktiga element i en ”bro” till ett soloch 

vätgassamhälle. Långsiktigt bedömer vi att utbyggnaden av kärnkraft 

kommer att upphöra, dels därför att kostnadsstrukturen inte passar på 

avreglerade elmarknader, dels därför att de komplexa och svårkommunicerade 

frågorna om säkerhetsrisker och omhändertagande av det utbrända 

kärnbränslet kommer att innebära fortsatta acceptansproblem. 

I Sverige kan biobränslen väntas få en mer framträdande roll än i 

Europa i övrigt. I klimatet i fokus kommer dessa bränslen sannolikt att 

fortsätta dominera inom fjärrvärmen. Biobränsleeldad kraftvärme kommer 

att ge ett viktigt tillskott till elproduktionen. I klimatet en faktor 

bland flera är det mer sannolikt att naturgasnätet byggs ut i centrala 

Sverige. Biobränsle används i detta scenario i kraftvärme och fjärrvärme 

utanför gasnäten men finns delvis kvar även inom gasnätens område. 

En intelligentare energianvändning 

Informationssamhällets framväxt innebär att elbehoven i framtiden till 

stor del måste förstås i termer av dels avbrottsfria leveranser, dels mobila 

användningar. Storkraftnätet har sin givna plats för leveranser av höga 

effekter och mycket energi. Men behovet av avbrottsfri el kan i framtiden 

kanske bättre tillgodoses av ett ”reservnät” för måttliga effekter 

matat av solceller, vätgas eller annan lokal energi. Mobiliteten och den 

rikliga förekomsten av småelektronik leder ännu ett steg bort från stornäten. 

Ackumulatorer eller miniatyriserade ”elverk” drivna av sol eller 

bränslen kan bli ytterligare komponenter i ett distribuerat elsystem. 

Människor måste vara beredda att förändra sina livsstilar – inte som 

umbäranden eller tillbakagång men mot mera intelligenta sätt att använda 

energi. En omställning behöver understödjas av strikta styrmedel för 

att hålla tillbaka utsläpp och andra oönskade effekter av energianvändningen 

och av bättre kollektivtrafik och andra förändringar som underlättar 

valet av koldioxidsnåla lösningar. 


Ökande elpriser i kombination med effektivare och billigare solceller, 

bränsleceller och teknik för styrning och övervakning kan – särskilt i 

klimatet i fokus – gynna nya, mer distribuerade lösningar för elförsörjningen. 

Pressen på energieffektivisering och utveckling av energisnål 

teknik blir störst i detta scenario till följd av de effektiva klimatrelaterade 

styrmedlen. I klimatet en faktor bland flera blir styrmedlen i 

högre grad kopplade till energisektorns modernisering och intelligentare 

energianvändning i allmänhet. 

Nya affärsmöjligheter 

Inom svenskt näringsliv finns det flera teknik-, produkt- och tjänsteområden 

som har goda tillväxtpotentialer i ett energifokuserat scenario. 

Kunskap kring förädling av skogsråvara skulle kunna bli en tillgång i en 

klimatanpassad utveckling. Fjärrvärmesystem, kretsloppsanpassad 

avfallshantering och biogasprocesser är andra exempel. Byggsektorns 

kunnande kring energieffektivisering skulle också kunna skapa nya affärer. 

Svenska företag har redan framgångsrikt utvecklat komponenter till 

bränslecellssystem. De företag som är förutseende och uppfinningsrika 

kan få ett försprång på växande marknader, inte minst i utvecklingsländerna. 

Det krävs institutionsbyggande och forskning 

En långsiktig och genomgripande förändring av energisystemet kräver 

förändrade institutioner och organisationer. På samma sätt som miljöintresset 

fick stadga genom Naturvårdsverket och en rad miljöorganisationer 

måste energisystemets förändringsriktning förankras i starka 

organisationer, professioner, nätverk och intressegrupper. Så stora förändringar 

som det här gäller förutsätter samförstånd och partnerskap 

mellan staten och näringslivet. 

Ett europeiskt ”vägvisar-projekt” kring vätgas skulle ge tillfälle att 

kartlägga en vätgasekonomis möjligheter och begränsningar för europeisk 

del. Det skulle ge möjlighet att – i en bred krets av intressenter – 

diskutera forskningsbehov, tänkbara utvecklingssamarbeten mellan politik 

och industri, balansen mellan nationella åtgärder och åtgärder på 

EU-nivå osv. Med hänsyn till EU:s aktiva roll i klimatsammanhang vore 

det naturligt att särskilt uppmärksamma frågan om koldioxidavskiljning. 

För Sverige gäller det att ha en genomtänkt strategi för agerandet på 

det europeiska planet och – parallellt – tackla de frågor kring försörjningsstruktur, 

säkerhetstänkande med mera som uppstår nationellt och 

lokalt. Det finns goda argument för en tidig start, inte minst det att 

svensk industri kan skaffa sig intressanta högtekniska nischer i den 

framväxande vätgasekonomin. 

Den skisserade omställningen av systemen ställer också krav på en ny 

forskningsstrategi. För oss som Systempanel är det naturligt att peka på 

att systemaspekterna av denna typ av tekniska genombrott måste uppmärksammas 

i energiforskningen. Kopplingarna mellan det gamla och det 

nya behöver belysas. Det behövs forskning kring regelverk och institutioner. 

Småskaliga system kan kräva en delvis ny affärslogik och nya regelverk 

– överstatliga system likaså. Standarder, säkerhet och ekonomi kräver 

uppmärksamhet för alla nya system. 


Vi vill än en gång understryka att en stor systemförändring tar tid 

och kräver konsekvens. Elsystemet i vårt land byggdes upp successivt 

under mer än ett halvt sekel. Kol och ved ersattes gradvis av olja. Kärnkraftens 

införande förbereddes med bland annat forskning, lagstiftning 

och bolagsbildningar från 1945, 26 år innan tekniken var redo att tas i 

bruk i vårt land. Vindkraften har ökat i Sverige men långsammare än i 

Danmark och Tyskland där regelverken gynnat denna energiform. Många 

andra exempel finns. 

Fram till år 2020, som är vårt primära perspektiv, måste mycket ha 

hänt. Vår slutsats är att det nu krävs en bred dialog i samhället, pålitliga 

regelverk för bland annat koldioxidutsläpp samt svenska, europeiska och 

internationella organisationer som kan bära upp de stora förändringarna 

över de kommande årtiondena. 


UTGÅNGSPUNKTER 

Energiframsynens tema är Sverige i Europa: hur kan vår energiframtid 

komma att te sig givet olika hållningar till klimathotet? 

I Systempanelen har vi valt att sätta in denna fråga i ett större 

sammanhang. Klimatfrågan är global. Ekonomierna i världen 

blir allt mer sammanflätade. Aktörerna på energimarknaderna 

är i många fall stora och multinationella. Energiutvecklingen i 

Europa och Sverige hänger därför nära samman med utvecklingen 

i andra delar av världen. 

Vårt arbete tar sin utgångspunkt i tre uppfordrande globala frågor: 

1. Hur ska de två miljarder människor i världen som saknar tillgång till 

moderna energiformer få en rimlig försörjning? 

2. Hur ska vi kunna avvärja en långtgående förändring av jordens klimat? 

3. Kan vi lämna industrisamhällets fossila bränslen bakom oss och hitta 

nya sätt att konvertera och nyttja energi som låter oss arbeta, bo och 

resa bekvämt utan att förstöra miljön? Kan sådana energisystem försörja 

en världsbefolkning på 9-10 miljarder människor år 2050? 

Hur samspelar dessa globala utmaningar med behov och möjligheter i 

Europa och Sverige? Vilka återkopplingar får vägvalen i vår del av världen 

på utvecklingen i andra delar? Det är frågor som vi vill ha med oss 

när vi ser på energiutvecklingen i Europa och Sverige. 

Radikala teknikförändringar är inom räckhåll – nya kollektiva transportsystem 

i storstäderna, genomslag för bränslecellen och för el från 

solceller. Vi kan se konturerna av ett energisystem med sol och vätgas i 

centrum. Men tekniska genombrott – hur löftesrika de än kan te sig – 

representerar bara en av de många faktorer som påverkar utvecklingen. 

Erfarenheten av de senaste trettio årens energiutveckling säger oss att 

det ingalunda är lätt att realisera de möjligheter som tekniken ger. 

Vägen fram beror på människorna och på samhällsutformningen. 

I miljödebatten har växande energianvändning under lång tid setts 

som synonymt med ökande miljöproblem. Vi menar att man bör sträva 

efter att sätta in energin som resurs i en uthållig utveckling – dvs skapa 

ett energisystem som främjar hälsa och miljö, ekonomi och säkerhet. 

Många människor i världen behöver tillgång till moderna former av 

energi. Det moderna kunskapssamhället är ytterligt beroende av en 

säker energiförsörjning. 

En huvudtes i denna rapport är att de fattiga länderna måste kunna 

utvecklas mot större välstånd samtidigt som de livsuppehållande systemen 

på jorden skyddas. Denna tolkning av uthållig utveckling sätter 

intressegemenskapen mellan rika och fattiga länder och mellan nuvarande 

och kommande generationer i centrum. Det finns bara ett jordklot. Vi 

har ett gemensamt intresse av att det ska kunna erbjuda ett drägligt liv. 

Den samlade Energiframsynen har arbetat utifrån två olika scenarier 

som speglar skilda förhållningssätt till klimathotet. I klimatet i fokus 

växer insikten om klimathotets allvar. Dödläget i de internationella förhandlingarna 

bryts. Industriländernas koldioxidutsläpp halveras till år 


2050. I klimatet en faktor bland flera dröjer reaktionen på klimathotet. 

De åtgärder som kommer till stånd blir begränsade och genomförs på 

nationell eller regional nivå snarare än global. 

Vi har haft dessa båda förhållningssätt i klimatfrågan som en startpunkt 

för vår analys men vår disposition har inte scenarierna som 

grund. Eftersom vi behandlar breda systemfrågor, som i mer eller mindre 

grad kan uppträda i båda scenarierna, har det varit naturligt att behandla 

varje fråga på ett samlat sätt och avslutningsvis kommentera innebörden 

för scenarierna. 

I ljuset av de stora utmaningar som energisystemet står inför lägger 

vi särskild vikt vid att analysera möjliga systemskiften och vad de skulle 

kunna betyda. Vi riktar in oss på att analysera ”vägen fram” till olika 

energilösningar snarare än att gå djupt in på dagens system och det ”arv” 

som det representerar. Det finns ofta en mångfald tekniska lösningar. 

Det är möjligheten att förverkliga dem som är kritisk. 

Vi pekar på möjligheter att möta utmaningarna men också på problem 

och vi understryker behovet av framsynthet i politiska beslut. Vi 

visar också på nödvändigheten av målinriktad forskning och internationellt 

samarbete. 

En förändring av energisystemen tar lång, för att inte säga mycket 

lång, tid. Fram till år 2020 är det få av de nya systemen som hinner få 

genomslag. Men en ny väg bör vara utstakad. Det är av många skäl viktigt 

att börja nu för att ha fler frihetsgrader senare. 

Under de senaste 50 åren har jordens befolkning fördubblats, produktionen 

av brödsäd trefaldigats, energianvändningen fyrfaldigats och den 

ekonomiska aktiviteten femfaldigats. Människans miljöpåverkan har i 

dag globala proportioner. Klimatpåverkan är en konsekvens – markerosion, 

uttömning av grundvattenresurser och minskad biologisk mångfald 

är andra. Källa: International Geosphere-Biosphere Programme, IGBP 

Science 4 


ENERGI OCH ENERGISYSTEM 

Få ord används så ofta i forskning, undervisning och vardagsspråk 

som ”system”. Det får ofta stå för något som i största allmänhet 

är krångligt eller komplext. I det mer fackmässiga bruket 

av ”system”är kopplingen till datasystem och dataprogram 

ofta stark. Den moderna systemteorin är dock bredare än så 

och dess rötter finner man under 1940-talet. Återkoppling, 

kommunikation och datorernas möjligheter (bland annat för 

det vi i dag kallar simulering) är grundpelare. 

Många av pionjärerna framhöll att det handlade om ett sätt att tänka, 

snarare än ett paket av metoder. Angreppssättet består enligt en av de 

mest inflytelserika forskarna, C West Churchman, av två faser. Den första 

är att ta problemet eller ändamålet med systemet till utgångspunkt. 

Den andra är att noga tänka över vilka beroenden och samband som 

finns och vara noga med att inte dra systemgränsen för snävt. Däremot, 

menar Churchman, bör man förhålla sig öppen till vilka vetenskapliga 

metoder (matematiska, biologiska, ekonomiska, till och med intuitiva) 

som man sedan väljer för analysen. 

Det är i denna anda som vi vill behandla energisystem i denna rapport. 

Konkret finner man att energisystem kan förstås som system på i 

huvudsak två olika sätt. 

Tekniska system 

Energisystem kan betraktas som i första hand tekniska system. Förvisso 

har de flesta tekniker för omvandling, transport och användning av energi 

den karaktär som vi berört ovan: många tekniska komponenter kopplas 

samman, återkopplingar och reglermekanismer är legio, stabilitet och 

systemstyrning ställer krävande ingenjörsproblem. Det är ingen tillfällighet 

att energisystem och IT-system allt mer växer samman: det gäller 

konstruktion och drift liksom simuleringar för att bättre förstå och 

kunna styra systemen. Analys av energisystem som tekniska system 

innebär att kvalificerade systemtekniska frågor måste lösas. Infasningen 

av nya energikällor, som solceller eller vindkraft, i ett redan etablerat 

elsystem ger exempel på sådana. Regleringen av el-last under dygnet och 

årstiderna är ett annat typiskt systemproblem. 

En fråga som med ökad kraft trängt sig fram under senare år är optimering 

av energisystem. Här blir uppmaningen att inte dra för snäva 

systemgränser central. Men med avseende på vad ska systemet (t ex 

energisystemet i en kommun, i Sverige, i hela världen) optimeras? De 

flesta utarbetade modeller ”väljer” den billigaste lösningen räknat över 

en viss tidsperiod. Man optimerar alltså med hänsyn till (monetär) ekonomi. 

Detta är i allmänhet inte samma sak som att optimera termodynamiskt 

och inte heller är resultatet nödvändigtvis i samklang med politiska 

och sociala värderingar. Vi kommer i fortsättningen vid ett par tillfällen 

att observera att system kan vara optimala i ett avseende men inte 

utifrån en annan, kanske lika välmotiverad, aspekt. Den teknisk-ekono- 


miska rationaliteten ger inte alltid rätt utslag. Detta leder oss naturligt 

över till den andra och bredare tolkningen av energisystem. 

Socio-tekniska system 

Här vidgas synfältet så att såväl tekniska föremål och länkar som aktörer 

och institutioner räknas in i systemet. Det gäller t ex inte bara fjärrvärmesystemet 

utan också det kommunala bolag som driver det, kunder, 

konkurrenter, miljömyndigheter och lagstiftare. Det finns flera teoretiska 

traditioner inom området. Den kanske viktigaste av dem utgår från 

teknikhistorikern Thomas P Hughes’ klassiska studie över elsystemens 

framväxt i olika länder (Hughes 1983). Han noterar där bland annat tre 

aspekter som har stor betydelse i alla större socio-tekniska system. En 

är entreprenörens, eller mer precist systembyggarens, nyckelroll. Utan en 

viljestark och skicklig systembyggare (som inte behöver vara en person) 

uppstår inget system. En annan är ”sviktande fronter” (reverse salients) 

som innebär att ett system måste etableras över en bred front och systembyggaren 

kommer att möta frontavsnitt där motståndet är starkt: om 

systemet ska utvecklas måste sådant övervinnas på ett eller annat sätt. 

Det tredje begreppet är teknisk stil, där Hughes själv tidigt såg hur 

eltekniken kom att utformas på skilda sätt i USA, England och Frankrike, 

beroende på olika tekniska och kulturella traditioner, utbildningssystem 

och lagregler. 

Alla tre aspekterna är väl värda 

att beaktas i arbetet med energisystem. 

Man ska inte vänta sig att ”bästa 

lösningar” bara inställer sig: det 

behövs systembyggare och det krävs 

att sviktande frontavsnitt identifieras 

om t ex vätgas eller biomassa i större 

utsträckning ska kunna bli en del av 

det svenska energisystemet eller om koldioxidinfångning ska slå igenom 

som global teknik. Att Sverige har särskilda traditioner och förutsättningar 

inom energisystemen får man inte negligera: vi har speciella förutsättningar 

(inte hur stora som helst givetvis) för att utforma energisystem 

i vår egen tekniska stil och vi kan låta egna värderingar och vår 

samhällssyn få genomslag. 

Systemen och verkligheten 

Utan en viljestark och 

skicklig systembyggare 

uppstår inget system. 

Vilket är då det riktiga eller bästa sättet att tänka på energisystem: som 

tekniska system eller socio-tekniska system? Den frågan måste i detta 

sammanhang få ett pragmatiskt svar. Forskningen inom energiområdet 

domineras kraftigt av en teknisk systemsyn. Så kommer det säkert att 

vara i fortsättningen också. Utifrån det bredare synsättet kan man dock 

ifrågasätta en del metoder och resultat, t ex vad en optimal lösning (se 

ovan) egentligen innebär och hur realistisk en tänkt teknisk systemuppbyggnad 

egentligen är. En lärdom från forskningen om socio-tekniska system 

är att ”verkligheten” inte är till alla delar given och objektiv. Vad 

som är rationellt, vad som är möjligt och vad som är intressant är alltid i 

någon mening socialt konstruerat, dvs det bygger på överenskommelser, 

ofta informella, mellan människor (Bijker m fl 1987). Inom energiområ- 


det kan man urskilja hur föreställningen om vad som är ”rimligt” respektive 

”flummigt” har skiftat ganska mycket under 1900-talets senare år 1 . 

Det finns dock mycket goda skäl att använda en bredare systemsyn om 

man vill göra en realistisk analys av framtiden. Tekniken i sig själv åstadkommer 

ingenting. Eller som en forskare i den socio-tekniska traditionen 

påpekat: ”Airplanes don’t fly, airlines do”. 

Även om man inte objektivt kan avgöra vilken systemsyn som är riktigast, 

måste man notera att valet av systembegrepp liksom av systemgräns 

till stor del är ett moraliskt val: ett värderingsbestämt avgörande. 

När vi väljer att i denna rapport utgå från det globala systemet och 

energiproblemet i hela dess globala vidd är det inget som tvingar oss att 

göra så. Vi väljer att göra det eftersom det stämmer med våra värderingar 

och bedömningen att vi hellre lever i en något rättvisare värld än i en 

något mindre rättvis. 

I det intressanta mångnationella IGBP-programmet anger man (se Global 

Change and the Earth System) tre nära sammanhängande motiv för 

att ta ett globalt systemgrepp: 

1) människans miljöpåverkan (och då tänker man inte bara på klimatet) 

har nu antagit sådana proportioner att man kan tala om en helt ny 

relation mellan människan och naturen och hur dessa förändringar 

fortplantas i ”the earth system”, 

2) vetenskapen får en ny och ovan roll i en global debatt om människans 

livsmöjligheter, 

3) vi måste möta utmaningen om ”global change” eftersom något liknande 

inte tidigare förekommit i mänsklighetens historia. 

Referenser 

Bijker, Wiebe E., Hughes, Thomas P. & Pinch, Trevor J. (1987): The Social 

Construction of Technological Systems. New Directions in the Sociology 

and History of Technology. The MIT Press, Cambridge, England 

Churchman, C. West (1967): The Systems Approach. New York: Dell 

Publishing. 

International Geosphere-Bioshere Programme (2001) Global Change and 

the Earth System: a planet under pressure. IGBP Science 4 

Hughes, Thomas P (1983): Networks of Power. Electrification in Western 

Society 1880-1930. Johns Hopkins University Press, Baltimore 

Ingelstam, Lars (2002). System – att tänka över samhälle och teknik. 

Energimyndigheten, Eskilstuna 

Kraft att veta (2001). Program Energisystem, Linköping 

Meadows, Dennis L. et al. (1972): Limits to Growth: a report for the club 

of Rome’s project on the predicament of mankind. Universe Books, 

New York 

1) Man kan som ett exempel påminna om att miljörörelsens, på sin tid mycket utskällda 

energiplan MALTE, var den prognos som i efterhand visade sig bäst svara mot den verkliga 

utvecklingen. 


BESTÄMNINGSFAKTORER 

FÖR ENERGIUTVECKLINGEN 

Befolkning och inkomst är grundläggande bestämningsfaktorer 

för energiutvecklingen. Men hur de närmare sambanden 

ser ut beror på vilken utvecklingsfas ett land befinner sig i, på 

teknik och livsstilar och på den politik som förs. Bondesamhället 

litade till ved, vind och strömmande vatten. Med industrisamhället 

blev kol, gas och olja basen för en växande massproduktion. 

I dag är det kanske utvecklingen mot ett allt mer 

utpräglat kunskapssamhälle som på sikt kan få stora effekter 

på arbetsliv och levnadsmönster och leda till nya kopplingar 

mellan energisektorn och andra samhällssektorer. 

OECD-länderna dominerar i dag världsekonomin. Deras invånare utgör 

mindre än 20 procent av jordens befolkning men de svarar för närmare 

80 procent av den globala bruttonationalprodukten (BNP). Mönstret är 

emellertid på väg att ändras. Globalt kan utvecklingsländernas frammarsch 

komma att flytta tyngdpunkten i världsekonomin med betydande 

konsekvenser också för energiutvecklingen. 

Global tillväxt med tyngdpunkt i utvecklingsländerna 

Världens befolkning väntas växa från ca 6 miljarder människor år 2000 

till närmare 8 miljarder år 2020 och till 9 eller10 miljarder år 2050 

med praktiskt taget hela ökningen i utvecklingsländerna. Samtidigt förskjuts 

åldersstrukturen. 

Under de närmaste decennierna kommer ett stort antal utvecklingsländer 

som i dag är i början av ålderstransitionen (då antalet barn och 

unga växer) att komma in i skeden med en ekonomiskt sett mer gynnsam 

åldersstruktur (då den arbetsföra delen av befolkningen växer). Detta 

ger dem bättre möjligheter att öka sina inkomster per capita. I industriländerna 

har befolkningen börjat åldras. Europa (utom Östeuropa) väntas 

år 2030 ha kommit in i en fas av kraftigt åldrande (då de allra äldsta 

åldersgrupperna ökar medan den arbetsföra befolkningen förblir konstant 

eller till och med minskar). Fram till år 2050 beräknas även Östeuropa, 

Nordamerika och Östasien hamna i denna fas av utpräglat 

åldrande (Sommestad, L. & Malmberg, B., 2000). 

I det nuvarande EU väntas befolkningen öka mycket litet – från 376 

miljoner år 2000 till 383 miljoner år 2010 för att därefter vara ungefär 

oförändrad. I Sverige uppskattas folkmängden växa från 8,9 miljoner år 

2000 till 9,5 miljoner år 2020. Då förutsätts ungefär samma nivå på nettoinvandringen 

som i dag. 

Under det sena 1900-talet växte per capita inkomsten i en rad 

utvecklingsländer snabbare än genomsnittet i OECD-länderna med den 

mest spektakulära frammarschen i Asien. Mellan år 1975 och år 2000 

fyrdubblades BNP per capita i Östasien och Stillahavsländerna. Kina har 

ökat sin inkomst per capita i förhållande till OECD från 1/21 år 1975 

till 1/6 år 2000. Räknat från 1980 har även Indien närmat sig OECD- 


nivån – från 1/14 år 1980 till 1/10 år 2000 (jämförelserna avser köpkraftskorrigerad 

BNP, se UNDP, 2002). 

Många människor har på historiskt sett mycket kort tid lyfts ur fattigdom. 

Men fortfarande är många extremt fattiga (har en inkomst 

under en dollar per dag). Andelen extremt fattiga har enligt UNDP bara 

minskat långsamt – från 29 procent år 1990 till 23 procent år 1999. I 

den fattigaste regionen i världen – Afrika söder om Sahara – har utvecklingen 

överlag varit negativ. Där minskade inkomsten per capita under 

1990-talet. 

De flesta bedömare räknar med att BNP globalt kommer att växa 

snabbare än befolkningen. Scenarier från World Energy Council, som 

byggts upp efter genomgång av en lång rad energiframtidsstudier, ger en 

god bild av typiska antaganden. BNP förutsätts på global nivå växa med 

2,2 procent i scenarierna med måttlig tillväxt och med 2,7 procent i 

scenariot med hög tillväxt. 

Medan befolkningen grovt sett 

fördubblas mellan år 1990 och 

år 2050, väntas BNP fyr- eller 

femdubblas. 

Utvecklingsländernas frammarsch 

är markant i samtliga 

scenarier. Inkomstklyftan mellan 

industriländer och utvecklingsländer 

minskar i relativa 

termer. Men detta är en utdragen process. Även om vissa regioner avancerar 

snabbt kan det ta 50 år eller mer innan genomsnittsinkomsten för 

utvecklingsländerna når den nivå som OECD-länderna hade på 1960- 

och 1970-talen. Trots detta kan man dra slutsatsen att den befolkningstillväxt 

och den frammarsch för utvecklingsländerna som scenarierna 

skisserar kommer att flytta tyngdpunkten i världsekonomin. 

Kina är redan i dag världens näst största energikonsument och världens 

tredje största energiproducent. Modellberäkningar för perioden 

fram till år 2030 pekar mot att hela 75 procent av den globala energikonsumtionsökningen 

skulle kunna äga rum i utvecklingsländerna, framför 

allt i Asien (European Commission, 2002). Även om tillgången till 

modern teknik möjliggör ett mer energieffektivt förlopp än i de tidigare 

industrialiserade länderna, handlar det om en kraftig ökning av energiefterfrågan 

på dessa marknader. Avsaknaden av uppbyggd infrastruktur 

kan därtill gynna nya lösningar, t ex distribuerade system för energiframställning 

i stället för de stora centraliserade system som hittills 

varit regel. 

Kina är redan i dag världens 

näst största energikonsument 

och världens tredje största 

energiproducent. 

Sociala klyftor finns kvar 

Framtidsbilden är emellertid inte enhetlig. Många länder och regioner 

kan fortsätta att brottas med stora svårigheter. Särskilt osäker är utvecklingen 

i de allra fattigaste regionerna. 

UNESCO-studien The World Ahead – Our Future in the Making ser 

inte bara fattigdomen och miljöfrågorna utan även den sociala ojämlikheten 

som ett globalt hot. En ny era av segregering kan komma att dra en 

skarp skiljelinje mellan dem som har god utbildning, arbete och social 

ställning och dem som på olika sätt ställs utanför i ett alltmer globalise- 


at och kunskapsintensivt samhälle. Många länder plågas av krig, social 

oro och inbördes konflikter. 

Vad betyder dessa sociala frågor för de framtida energisystemen? 

Kanske väl så mycket som de tekniska och ekonomiska aspekterna. 

Ojämlikhet, krig och social oro kan leda till att samhällssystemen, inklusive 

energisystemen, stagnerar eller förfaller. Å andra sidan kanske 

dagens fokusering på terrorbekämpning i en (nära) framtid kan framkalla 

ett kraftigt ökat bistånd till fattiga länder i syfte att minska de spänningar 

som finns och minska grogrunden för terrorism. Vad betyder det 

för framväxten av nya energisystem? Vad kommer behovet av rent vatten 

– världens kanske mest brännande problem – att innebära för framväxten 

av nya solbaserade decentraliserade energisystem? 

Energianvändningen ökar trots effektivisering 

Tekniska framsteg har över tiden bidragit till betydande effektiviseringar: 

energin per producerad enhet, per kvadratmeter bostadsyta osv har 

minskat. Det är i första hand industrin som bidragit till att minska energiintensiteten 

i relation till BNP. Energiintensiteten i bostäder och lokaler 

har i många fall också minskat, men inte lika starkt. 

I USA förbättrades bränsleeffektiviteten i fordonen under 1970- och 

1980-talen (från ett ineffektivt utgångsläge). Under senare år har trenden 

vänt: genomsnittsbilen i USA kräver nu ökande mängd bränsle per 

km. I Europa har bilarna blivit något bränslesnålare sedan 1970-talet, 

men de energisnålare konstruktionerna har i hög grad motverkats av 

starkare motorer och höjda prestanda. 

Samtidigt har befolkning, industriproduktion och transportvolymer 

vuxit. Bostäderna har blivit större och apparaterna fler. Även om varje 

BNP-enhet i allmänhet blivit mer energieffektiv har energiförbrukningen 

i absoluta tal fortsatt att växa världen över. En bidragande orsak är att 

energin har ökat mindre i pris än arbetskraften. 

När inkomsterna i olika regioner ökat har energikonsumtionen efter 

hand förskjutits mot mer bekväma, rena och flexibla energibärare. El 

och gas har fått en ökad roll. 

Livsstilar och beteenden 

Kommer tendensen till växande energiförbrukning och koldioxidutsläpp 

att brytas till följd av ökad miljömedvetenhet och förändrade livsstilar? 

Frågan måste ses i ett internationellt perspektiv. Låt oss börja med 

utvecklingsländerna, där stora grupper strävar efter att få en bättre försörjning, 

moderna bekvämligheter och på sikt en egen bil. Denna grundläggande 

strävan efter höjd materiell standard, ökad rörlighet och tillgång 

till det moderna konsumtionssamhällets allehanda produkter kommer 

säkerligen att förbli stark. Därmed inte sagt att utvecklingen behöver 

ta precis samma väg som i de länder vars tillväxt startade tidigare. 

Med nya grepp i stads- och trafikplaneringen, ekonomiska incitament 

och andra åtgärder skulle megastädernas transportsystem kunna formas 

på nya, mindre miljöstörande sätt (se sid 57). Med krav från användare 

och myndigheter kan fordonen bli renare, tystare och säkrare. 

I de rikare industriländerna har ett marknadsdrivet arbete för miljö 

och uthållighet tagit fart under 1990-talet men andelen miljömärkta 


FOTO: KASPER DUDZIK/PRESSENS BILD 

Skånes Pågatåg firade 20-årsjubileum den 9 januari 2003. Satsningen år 

1983 på Pågatågen, i en tid när tåg var omoderna och järnvägar lades 

ned, var djärv men visade sig framgångsrik. På 20 år har antalet resenärer 

ökat från 3,4 miljoner till 8,9 miljoner. Tolv stationer med nio tåg i 

trafik har blivit 40 stationer och 26 tåg. 

produkter utgör fortfarande en obetydlig del av den totala privata konsumtionen, 

i Sverige 2,2 procent (år 1998). OECD-studien Towards Sustainable 

Household Consumption. Trends and Policies in OECD-countries 

understryker att miljöpåverkan från hushållens aktiviteter har ökat 

under de senaste tre decennierna och att de negativa effekterna, särskilt 

vad gäller energi, transporter och avfall, kommer att intensifieras under 

de kommande 20 åren om inte motåtgärder vidtas. 

Det är en vanlig uppfattning att man måste ändra värden och attityder 

hos människor för att de ska agera miljövänligt. Men undersökningar 

från flera olika länder visar att de flesta redan har positiva miljöattityder. 

Dessa positiva attityder är emellertid inte någon garanti för ett 

miljövänligt beteende. 

En individs beteenden bestäms inte bara av personliga faktorer. Det 

beror också i hög grad av omgivningen och situationen. Går det buss 

eller tunnelbana dit jag behöver åka? Finns det miljömärkta varor i den 

affär som ligger på bekvämt avstånd? En rad undersökningar visar att ju 

högre barriärerna är – att det är dyrt, obekvämt osv – desto mindre 

effekt har positiva miljöattityder på beteendet. Om samhälleliga åtgärder 

ska bli effektiva kan de inte bara rikta in sig på att påverka attityder. 

De måste också undanröja hinder och förstärka incitament för det 

önskade beteendet. Bilden ovan ger ett exempel. 

Sociala normer är betydelsefulla. Finns det en tydlig och allmänt accepterad 

bild av det önskvärda beteendet? Sluter de grupper som individen 

identifierar sig med upp bakom beteendet? Då ökar sannolikheten för 

att individen ska ta till sig beteendet. 

Nya normer utvecklas lättast genom mellanmänsklig kontakt. Förmågan 

att skapa institutioner som ger många människor möjlighet att 

utveckla nya förhållningssätt i samspel med andra kan i det sammanhanget 

vara en viktig faktor. Vi avslutar vår exposé över energianvändningens 

bestämningsfaktorer genom att vända blicken mot samhällets 

institutioner, mot politiken och frågor om makt och inflytande. 


Politik, aktörer och institutioner 

Perioden från år 1945 till år 1980 kännetecknas i de flesta stater av en 

stark expansion av statens roll i samhället. Efter 1980 kan man emellertid 

tala om ett systemskifte. Från denna tidpunkt blir avreglering, privatisering 

och marknadsanpassning allt tydligare ledstjärnor. 

Förändringarna på energiområdet har varit markanta. Den svenska 

elmarknaden avreglerades år 1996 och inom EU avregleras successivt 

både el- och gasmarknaderna. 

De stora förändringarna i samhället efter år 1980 har fått vittgående 

följder. De förändringar som gynnar ekonomisk expansion och konkurrenskraft 

kan samtidigt ställa stora krav på individerna och samhället. 

Hur klarar vi de uppskruvade kraven i arbetslivet? Hur förhindrar vi att 

många slås ut och att klyftorna i samhället ökar? 

Det vore ohistoriskt att tro att den marknadsliberala revolutionen i 

sin nuvarande form kommer att bestå för evigt. Varje historisk trend 

framkallar motkrafter, som över tiden kan leda till betydelsefulla 

omkastningar. Om ett par decennier kan vi mycket väl stå inför en ny 

systemförändring där balansen mellan politik och marknad ånyo skiftar. 

För att förstå processerna i samhället kan man ha anledning att söka 

urskilja olika aktörer och deras intressen. Grovt sett kan det vara motiverat 

att i förhållande till en tänkt förändring, t ex ett energiscenario, 

urskilja tre kategorier av aktörer i) förespråkare, ii) neutrala, iii) mot- 

Som så många andra proteströrelser tappade Folkkampanjen mot kärnkraft 

styrka relativt snabbt efter folkomröstningen år 1980, men de som 

vaktade Kynnefjäll mot SKBs provborrningar var uthålliga och vann 

framgång. Bilden är från vaktstugan i Kynnefjäll. 

FOTO: TOMMY SVENSSON /PRESSENS BILD 


ståndare. På något sätt måste man också ta hänsyn till med vilken 

”hetta” och med vilka medel (t ex ekonomiska resurser och organisering) 

som respektive aktörs intressen kommer att främjas. Gör man det kommer 

man snarare fram till fem kategorier i) entreprenörer, ”bärare” av förändringen, 

ii) gynnade, iii) neutrala, iv) missgynnade, ”offer”, v) aktiva 

motståndare. 

När det gäller att konstruera och bedöma scenarier för en utveckling 

t ex 20 år fram i tiden får maktfrågorna en särskild innebörd, betingad 

av tidsperspektivet. En viss aktörs intresse kan vara starkt och välorganiserat 

men kortlivat. I så fall spelar det liten roll i det långa perspektivet. 

En annan kan vara mer måttfullt engagerad men uthållig och konsekvent, 

vilket kan få stort genomslag på händelseförloppet på lång sikt (se 

bild sid 17). 

Det finns alltså skäl att se på tidsprofilen för olika förlopp och med 

dessa sammanhängande strategier för agerande på lång sikt. Till en ny 

teknik, avsedd för massanvändning (t ex bränsleceller eller solceller), 

kan det gradvis byggas upp en bas av investeringar, distributionssystem 

och kundrelationer. En liten entreprenör kan över tid bli en stark intressent. 

En av de vanligaste metoderna för att konvertera ett svagt organiserat 

intresse till en långsiktig angelägenhet i samhället är att bygga någon 

form av organisation kring det. Ett idealistiskt 

u-landsengagemang under 

1960- och 1970-talen fick sin fasta 

organisation i Sida. Miljöintressena 

väcktes under sent 1960-tal i en stor 

opinion och fick sin fasta form i 

Naturvårdsverket kring 1970. Den 

inflytelserike samhällsvetaren Max 

Weber beskriver detta som en övergång från en karismatisk till en byråkratisk 

fas. All organisation är inte lika bra (det finns inga succérecept) 

och det är givetvis inte bara ämbetsverk som kan fylla funktionen att 

öka uthålligheten över tid av en viss typ av intressen. Arten, styrkan och 

långsiktigheten i ett intresses organisering förblir dock en nyckelfaktor 

när man ska bedöma realismen i olika scenarier. 

I scenariostudier över energi tillmäts ofta kostnadssänkningar över 

tid (av vätgas, biomassa, solceller, bränsleceller osv) stor vikt, givetvis 

med rätta. Särskilt betydelsefulla är lärkurvor (learning curves). Men 

även dessa är till stor del bestämda av makt- och intresseförhållanden. 

Finns ingen bärare, som gradvis kan vidga marknaden och samtidigt 

utveckla tekniken, uteblir det lärande som förutsätts. Tesen att ”ekonomin 

styr allt” måste alltså tas med en stor nypa salt. Makt och intressen 

kan styra över prisbildningen och mäktiga aktörer kan sätta sig över (i 

varje fall måttliga) kostnadsskillnader när detta bättre överensstämmer 

med deras långsiktiga intressen. 

Klimatpolitiken ger många exempel på de starka intressenas roll. I 

länder som USA, Kanada och Australien har en rik tillgång på billig 

energi lett till en förhållandevis hög energiåtgång i stora delar av 

näringslivet. Därför kan företrädare för branscher med föråldrad energiintensiv 

struktur se krav på minskad energianvändning som ett hot 

mot den egna verksamheten och agera kraftfullt i klimatsammanhang. 

Tesen att ”ekonomin 

styr allt” måste alltså tas 

med en stor nypa salt. 


Australien är vidare en stor kolexportör och har även en stor inhemsk 

kolanvändning. USA använder också mycket kol och är i stort sett självförsörjande. 

Detta avspeglar sig i den starka lobbyverksamheten från kolindustrin, 

vilken i sin tur sätter avtryck i ländernas klimatpolitik. Intressen 

som driver i annan riktning finns naturligtvis också (se sid 33). 

Även i Europa är kolindustrin betydelsefull i många länder. Trenden 

är dock att man i stora delar av Europa avvecklar brytningen av det 

många gånger mycket dyra kolet. Kolintressenterna är inte lika starka 

som i USA, därtill finns intressenter som av ekonomiska skäl vill ersätta 

kol med gas. 

Avslutande reflektioner 

Vår diskussion pekar i stor korthet mot följande övergripande slutsatser: 

• Utvecklingsländerna får troligtvis allt större roll för energiutvecklingen 

vilket kan gynna nya typer av lösningar. Bland annat kan marknaderna 

för decentraliserade system komma att växa starkt. 

• Energiefterfrågan fortsätter att förskjutas mot allt mer högkvalitativa 

och rena energibärare. Det är en genomgående tendens även om 

olika länder befinner sig i olika faser av sin utveckling. 

• En diskussion om framtida energisystem kan inte stanna vid teknik 

och ekonomi – aktörer och institutionell inramning måste behandlas 

parallellt. 

Referenser 

Azar, C., Holmberg, J., Karlsson, S. (2002) Decoupling – past trends and 

prospects for the future. A report for the Swedish Environmental 

Advisory Council 2002:2. Stockholm 

European Commission (1999), European Union Energy Outlook to 2020. 

European Commission (2002), Energy cooperation with the developing 

countries. COM (2002) 408 

European Environment Agency (2002), Energy and Environment in the 

European Union 

Naturvårdsverket, SCB (2001) Sustainable Development Indicators for 

Sweden – a first set. 

Naturvårdsverket (2002) Att handla rätt från början – en kunskapsöversikt 

om hur konsumtions- och produktionsmönster kan bli mer miljövänliga. 

Naturvårdsverkets förlag. Stockholm 

OECD (2002) Towards Sustainable Household Consumption? Trends and 

Policies in OECD-countries 

Sommestad, L.,Malmberg, B (2000) Tunga trender i den globala utvecklingen. 

Uppdrag för Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, september 

2000 

The Future Population of the World. What Can We Assume Today? 

(1996) Red. Lutz, W. Earthscan. En översikt av resultaten kan laddas 

ner från http://www.iiasa.ac.at/Research/POP/docs/index.html 

UNDP (2002) Human Development Report 2002 

UNDP, UN Dept. Of Economic and Social Affairs, World Energy 

Council (2000), World Energy Assessment. Energy and the Challenge 

of Sustainability 

UNESCO (2001) The World Ahead: Our Future in the Making. UNES- 

CO Publishing/Zed Books. London & New York 


ENERGISYSTEMET 

OCH KLIMATET 

Hotet om en klimatförändring är det kanske största miljöproblem 

som människan ställts inför. Under 1900-talet steg jordens 

medeltemperatur med 0,6 grader. Det senaste kvartsseklet 

har varit osedvanligt varmt och åren 1998, 2001 och 2002 

har varit de varmaste sedan mätningar inleddes i mitten av 

1800-talet. Den internationella klimatpanelen IPCC pekar i sin 

senaste utvärdering på att det finns nya och starkare belägg för 

att denna uppvärmning kan hänföras till människans påverkan 

– i första hand eldningen av fossila bränslen som ökat halten av 

koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären. 

Koldioxidutsläppen har ökat över tiden i praktiskt taget alla regioner. 

Undantag utgörs dels av före detta Sovjetunionen där utsläppen minskade 

i början av 1990-talet till följd av den ekonomiska kollapsen, dels av 

EU där utsläppsökningen bröts på 1970-talet till följd av de energiprishöjningar 

och sparåtgärder som följde i spåren av oljekrisen år 1973. Att 

EU:s koldioxidutsläpp legat i stort sett stilla under 1990-talet förklaras 

bland annat av reduktioner i Tyskland efter enandet och av en snabb 

övergång från kol till gas i Storbritannien. 

I USA ökade koldioxidutsläppen med 13 procent mellan år 1990 och 

år 1998 medan BNP växte med 27 procent. I snabbväxande utvecklingsländer 

ökade koldioxidutsläppen ännu mer. Mellan år 1990 och år 1998 

fördubblades de i Brasilien och Indien medan de växte med närmare en 

tredjedel i Kina. Utvecklingsländerna har dock fortfarande mycket låga 

utsläpp av koldioxid per capita Deras stora befolkning och potentiellt 

snabba framtida BNP-tillväxt kan dock leda till att deras totala koldioxidutsläpp 

passerar industriländernas inom de närmaste 10 till 20 åren. 

Sammanfattningsvis har energianvändningen i förhållande till BNP 

blivit allt mer effektiv (se sid. 15). I många regioner har den också blivit 

mindre kolintensiv, framför allt beroende på att naturgas har vunnit terräng 

på bekostnad av kol. Men de noterade förändringarna är inte tillräckliga 

från klimatsynpunkt. Fortfarande ökar koldioxidutsläppen i 

praktiskt taget alla regioner. Fossila bränslen dominerar stort. Deras 

andel i den globala energianvändningen, ca 80 procent, är ungefär densamma 

i dag som för 20 år sedan. 

Klimatpåverkan 

Enligt IPCC kan den globala medeltemperaturen komma att stiga med 

ytterligare 1,4 till 5,8 grader fram till år 2100. Det är en utveckling som 

kan föra in mänskligheten på okänt territorium. Den förväntade ökningen 

är mycket större än den temperaturförändring som ägt rum under 

1900-talet och den saknar med stor sannolikhet motsvarighet under de 

senaste 10 000 åren. En förändring motsvarande den övre gränsen i 

intervallet – ca 5 grader – är lika stor som vid ett skifte från istid till 

icke-istid. 


För Norden och Sverige väntas klimatet bli både varmare och blötare. I 

Sydeuropa väntas det bli varmare och torrare. Kartbilderna på sid 22 visar 

hur stor temperaturstegringen skulle kunna bli i olika delar av Sverige. 

Med ett varmare klimat följer en mer intensiv hydrologisk cykel. I 

många områden ökar risken för häftiga regn och översvämningar. I andra 

kan det bli ökad risk för torka. 

Utvecklingsländerna riskerar att drabbas särskilt hårt. I Afrika och 

norra Kina kan den redan allvarliga vattenbristen förvärras. I låglänta 

och tätbefolkade deltaområden kan en stigande havsnivå och mer frekventa 

stormar leda till ökade stormskador och till att saltvatten förstör 

dricksvattenkällor och möjligheter till bevattning. Många öar i Indiska 

oceanen riskerar att bli obeboeliga om havsytan stiger och stormarna 

blir häftigare (Kasperson, R.E.,Kasperson, J.X, 2001). 

IPCC bedömer att istäcket i Arktis kommer att krympa och tunnas 

ut markant sommartid. Panelen väntar sig inte någon avsmältning i 

Antarktis under perioden fram till år 2100. Inte heller förväntas någon 

drastisk rubbning av Golfströmmen under denna period även om 

modellberäkningarna pekar mot att vattnets cirkulation i världshaven 

troligen försvagas. Risken för stora och oåterkalleliga störningar ökar 

emellertid om perspektivet sträcks ut bortom 2100. Vissa modeller förutsäger 

att Golfströmmens transport av värme till Nordeuropas breddgrader 

skulle kunna upphöra helt och hållet om uppvärmningen blir 

kraftig och består över lång tid. En sådan förändring skulle kunna bli 

oåterkallelig (IPCC, 2001a, s.16). 

Långsiktiga klimatmål i EU och Sverige 

År 1750 beräknas koldioxidhalten i atmosfären ha varit 280 ppm (parts 

per million, dvs miljondelar). I dag ligger den på 370 ppm, en ökning 

med 33 procent. År 2100 kan koldioxidhalten enligt IPCC ha stigit till 

540-970 ppm. Detta betyder som redan framhållits att den globala 

medeltemperaturen kan komma att öka med 1,4 till 5,8 grader mellan år 

1990 och år 2100. 

Det långsiktiga klimatmålet för EU är att den globala temperaturförändringen 

ska begränsas till 2 grader över förindustriell nivå. Det svenska 

målet har preciserats på följande sätt: ”Sverige ska internationellt 

verka för att halten växthusgaser inte överstiger motsvarande 550 ppm 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Kolutläpp, ton per capita 

USA och Kanada 

Japan, Australien, NZ 

Fd östblocket 

OECD, Europa, 

Mellanöstern, 

Latinamerika, 

Koldioxidutsläpp per capita i olika 

delar av världen (1999) räknat som 

ton kol. Figuren avser koldioxidutsläpp 

från eldning av fossila bränslen samt 

cementproduktion. Källa: Bolin, B & 

Kheshgi H.S. 2001. 

Asien, centralplanerade länder 

Övriga Asien, 

Afrika, 

1 2 3 4 5 6 

Folkmängd, miljarder 


Temperaturstegring, 

sommartid, 

vid höga utsläpp. 

(Scenario A2). 


sommartid, 

vid låga utsläpp. 

(Scenario B2). 


vintertid, 

vid höga utsläpp. 

(Scenario A2). 


vintertid, 

vid låga utsläpp. 

(Scenario B2). 

Sommartemperaturen i Sverige kan komma att öka med i medeltal 1,5 till 

3,3 grader och vintertemperaturen med i medeltal 2,8 till 5,5 grader 

under en hundraårsperiod enligt scenarier från det svenska regionala klimatmodelleringsprogrammet 

SWECLIM . Uppskattningarna bygger på 

två olika scenarier för de globala utsläppen och på beräkningar med 

SWECLIMs regionala modellsystem (RCAO) med utgångspunkt i två 

olika globala klimatmodeller. 

Kartbilderna visar temperaturstegringen i olika delar av landet, dels 

vid förhållandevis höga framtida globala utsläpp (IPCCs SRES scenario 

A2) dels vid förhållandevis låga (IPCCs SRES scenario B2). Bilderna 

visar de uppskattningar som utgår från den globala klimatmodellen vid 

Hadley Centre (HadCM3/AM3). 

koldioxidekvivalenter. 1 . År 2050 bör utsläppen av växthusgaser för Sverige 

sammantaget vara lägre än 4,5 ton koldioxidekvivalenter per år och 

invånare”. Målet innebär en minskning med närmare hälften av den totala 

mängden växthusgasutsläpp i Sverige. 

Vetenskapsakademien har utifrån IPCC:s rapporter bedömt att de 

globala koldioxidutsläppen måste skäras ned med minst 50 procent fram 

till nästa sekelskifte för att luftens halt av koldioxid ska kunna stabiliseras 

på den dubbla förindustriella halten (560 ppm). En stabilisering av 

1) Grovt räknat innebär detta att halten koldioxid ska understiga 450 ppm. 


halten på 450 ppm i syfte att mer effektivt begränsa riskerna för en alltför 

stor uppvärmning kräver att åtgärder vidtas betydligt snabbare. 

Industriländernas utsläpp per capita är i dag sex gånger större än 

utvecklingsländernas. För att ge utrymme för utveckling i de fattigare 

delarna av världen måste industriländerna skära ned sina utsläpp väsentligt 

mer än övriga länder. Vetenskapsakademien har bedömt att industriländernas 

utsläpp av koldioxid måste minska med ca 50 procent fram 

till år 2050 och 75 till 80 procent fram till år 2100 för stabiliseringsnivån 

560 ppm. 

För en stabilisering på nivån 450 ppm skulle industriländernas 

utsläpp behöva reduceras med ca 75 procent fram till år 2050. Användningen 

av fossila bränslen måste reduceras i motsvarande grad om inte 

en effektiv metod som förhindrar utsläpp av koldioxid till atmosfären 

utvecklas. För att uppnå dessa mål måste långtgående åtgärder som syftar 

till begränsning av koldioxidhalten genomföras redan under de närmaste 

decennierna (Kungl. Vetenskapsakademien, 2002). 

En strategi som skyddar de mest utsatta 

Konsekvenserna av en klimatförändring kommer i hög grad att falla på 

fattiga människor i länder med små resurser för anpassning. Det talar 

för att man ska sträva efter att så långt möjligt förebygga en fortsatt 

snabb temperaturstegring. Klimatstörningarnas långvariga effekter och 

risken för drastiska och oåterkalleliga störningar manar också till försiktighet. 

I vår paneldiskussion har vi mot denna bakgrund valt att utgå 

från det mål om högst 2 graders temperaturstegring som satts upp av 

flera regeringar och organisationer. 

IPCCs beräkningar visar att en fördubbling av koldioxidhalten i förhållande 

till förindustriell nivå (dvs stabilisering vid 560 ppm) kan leda 

till en temperaturökning på 1,5 till 4,5 grader när jämvikt uppnåtts. 

Det är alltså bara om den framtida temperaturökningen ligger i den 

nedre delen av detta intervall som målet att begränsa temperaturökningen 

till högst 2 grader kan uppnås. Om utfallet skulle ligga i den övre 

delen av intervallet finns ökad risk för drastiska effekter. 

För att säkra ett mål om högst 2 graders temperaturökning behöver 

man som vi ser det hålla möjligheten öppen att stabilisera koldioxidhalten 

vid en lägre nivå än den dubbla förindustriella halten. Det betyder 

enligt Vetenskapsakademiens bedömning att de ledande länderna redan 

inom några decennier måste ha vidtagit långtgående åtgärder (se även 

IPCC, Synthesis Report, s.98). Det centrala är emellertid inte att lägga 

fast ett visst långsiktigt klimatmål för all framtid utan att agera så att 

framtida handlingsalternativ bevaras. 

Den tid som behövs för att ställa om tekniska och samhälleliga system 

talar också för att åtgärder till skydd för klimatet bör få en tidig 

start. Dessutom påverkas lärande och teknisk utveckling i företag och 

andra organisationer i hög grad av vilka samhälleliga signaler som ges om 

klimatproblemets allvar, de ekonomiska incitament som skapas och de 

nischer som öppnas av krävande kunder. Den snabbt ökande användningen 

av solceller under senare år ger en god illustration av dessa mekanismer. 

Den nuvarande utvecklingen har föregåtts av betydande offentliga 

satsningar på forskning och utveckling och stöttats av en rad ekonomiska 

stimulansåtgärder (se sid 37). 


Därmed inte sagt att allt ska göras omedelbart. Det handlar om en 

lång process med en stegvis utveckling av internationellt samarbete och 

av strategier. 

”The challenge now is not to find the best policy today for the next hundred 

years, but to select a prudent strategy and to adjust it over time in 

the light of new information ” 

(IPCC, 1996). 

Hur påverkas klimatet i Energiframsynens scenarier? 

Ambitionsnivån i klimatet i fokus – där industriländernas koldioxidutsläpp 

halveras till år 2050 – svarar närmast mot en stabilisering av koldioxidhalten 

på den dubbla förindustriella nivån (560 ppm). Vi vill med 

utgångspunkt i den tidigare diskussionen i kapitlet understryka att 

denna långsiktiga ambitionsnivå kan visa sig vara otillräcklig. Det är 

möjligt att industriländernas utsläpp kan behöva reduceras med 75 procent 

snarare än med 50 procent till 2050. En inledande utveckling av 

det slag som skisseras i scenariet – att klimatåtgärder utöver Kyoto får 

en snabb och effektiv start – ger emellertid möjlighet att vid behov skärpa 

ambitionsnivån. 

I klimatet en faktor bland flera kan ökade krav på lokal luftkvalitet ge 

en marknad för t ex hybridbilar och bränslecellbilar. Kol ersätts i hög 

grad av gas. Samtidigt ökar emellertid transporter och annan energikrävande 

verksamhet. En grov bedömning är att Europas och övriga industriländers 

utsläpp ligger kvar på dagens nivå, medan utvecklingsländernas 

utsläpp ökar. I detta scenario ökar alltså de globala koldioxidutsläppen 

till år 2050. 

Med en sådan utveckling riskerar man att inom de närmaste decennierna 

stänga möjligheten att begränsa koldioxidhalten i atmosfären till 

450 ppm. Det blir också successivt allt svårare att uppnå en stabilisering 

kring 560 ppm. En utveckling enligt klimatet en faktor bland flera 

riskerar alltså att stänga framtida handlingsalternativ. Framtida generationer 

kan bli bundna till en global temperaturökning på mer än två grader 

– och till de genomgripande effekter som kan följa av en sådan förändring. 

Referenser 

Azar, C.,Rodhe, H.(1997) “Targets for Stabilization of Atmospheric 

CO2”, Science 276, 1818-1819 

Bolin,B.& Kheshgi, H.S. ”On strategies for reducing greenhouse gas 

emissions” Inaugural Article. Proceedings of the National Academy of 

Sciences of the United States of America (PNAS), April 24, 2001, 

vol.98, no 9 

IPCC (1996) Second Assessment Report 

IPCC (2001a) Summary for Policymakers. A Report of Working Group I 

of the Intergovernmental Panel on Climate Change 

IPCC (2001b) Climate Change 2001: Synthesis Report 

Kasperson, R.E., Kasperson, J.X. (2002) Climate Change, Vulnerability 

and Social Justice, Stockholm Environment Institute, Sida. Stockholm 

Kungl. Vetenskapsakademien (2002) Om energi, hälsa och miljö 

O’Neill, B.C., Oppenheimer, M. (2002) “Dangerous Climate Impacts and 

the Kyoto Protocol”, Science, 296, 1971-1972 


ETT UTHÅLLIGT 

ENERGISYSTEM 

Att radikalt minska klimatpåverkan och samtidigt sörja för 

en växande världsbefolknings behov av energi kommer att 

kräva stora omställningar i energisystemet. Utmaningen är 

att sätta in energi som en resurs i en uthållig utveckling – 

att skapa ett energisystem som främjar hälsa och miljö, 

ekonomi och säkerhet. 

Energisystem blir aldrig färdigbyggda. De kommer precis som samhällen 

alltid att vara under utveckling. För att definiera ett uthålligt energisystem 

får vi därför ange de ramar inom vilka vi önskar att systemet ska 

utvecklas. De innebär i övergripande termer: 

• Risken för farlig störning av jordens klimat ska avvärjas. Vi har utgått 

från att den globala temperaturstegringen ska begränsas till högst 2 

grader. 

• Naturliga system och landskap ska värnas och hälso- och miljörisker 

minimeras. 

• Grundläggande mänskliga behov av mat, värme, vatten osv ska tillgodoses. 

De två miljarder människor som i dag är eftersatta ska ges tillgång 

till moderna energiformer. 

• Individer och hushåll ska ges goda förutsättningar att få den trygghet, 

rörlighet och komfort som de eftersträvar. 

• De komplexa och internationellt allt mer sammanflätade moderna 

samhällena ska få en säker försörjning. 

Kärnpunkten är att de fattiga länderna ska kunna utvecklas mot större 

välstånd samtidigt som de livsuppehållande systemen på jorden skyddas. 

I ett globalt och långsiktigt perspektiv kräver en utveckling mot ett 

mer uthålligt energisystem ett brett genomslag för förnybara energikällor 

i kombination med förädlade 

och rena energibärare. 

Vi ser för oss en utveckling 

mot ett solbaserat system 

med el och vätgas som 

energibärare. Ett sådant system 

(med solel, solvärme, 

vind, biomassa, vattenkraft, 

vågkraft och annan förnybar 

energi som bas) ger den fattiga 

delen av jordens befolkning 

möjlighet att få tillgång till energi för matlagning, belysning, rent 

vatten, lokal produktion osv med rimlig påverkan på hälsa och miljö. 

Det gör det möjligt att kraftigt minska koldioxidutsläppen. Det bryter 

dominansen för de fossila bränslena och minskar därmed sårbarheten 

för störningar från storpolitiska händelser, speciellt i Mellanöstern. 

Det finns utrymme att använda vissa mängder fossila bränslen även 

vid ambitiösa klimatmål. Ny teknik för t ex koldioxidavskiljning kan ge 

Kärnpunkten är att de fattiga 

länderna ska kunna utvecklas 

mot större välstånd samtidigt 

som de livsuppehållande 

systemen på jorden skyddas. 


förlängd respit. Även ny kärnkraft kan bli aktuell. Men de blir knappast 

de dominerande inslagen i ett globalt perspektiv. 

Minst lika viktigt är mer ”intelligenta” sätt att använda energi, dvs 

anpassningar hos slutanvändarna som reducerar energianvändningens 

negativa effekter. De största – och ofta de billigaste – åtgärdsmöjligheterna 

finns ju hos dem som använder energin. 

Övergångsskedet 

Steget är långt från dagens fossilberoende energisystem till ett system 

med sol och vätgas i fokus. I dag baseras omkring 15 procent av den globala 

energitillförseln på förnybara energikällor. Merparten utgörs av traditionell 

användning av biomassa och storskalig vattenkraft. Modern bioenergi, 

vind, vågor, sol, småskalig vattenkraft och geotermi svarar tillsammans 

för endast 2 procent av den globala energitillförseln (UNDP 

m fl, 2000). 

Erfarenheten från tidigare systemförändringar säger oss att det kan 

ta många decennier att utveckla ny infrastruktur och ännu längre innan 

den uppnår mognad. Att förändringar tar lång tid innebär emellertid 

inte att man kan bortse från dem på kortare sikt. Tvärtom – det är 

under de närmaste 10 till 20 åren som kursen till år 2050 läggs ut. 

I klimatet i fokus blir konturerna av ett vätgassamhälle synliga till år 

2020 och väsentliga omställningar har skett till 2050. Övergångsperioden 

karakteriseras av en mångfald av tekniker och bränslen inklusive 

förbättrade fossilbaserade tekniker (bland annat ökad naturgasanvändning, 

begynnande koldioxidinfångning) och i vissa regioner ny kärnkraft. 

I klimatet en faktor bland flera leder bland annat luftkvalitetsaspekter 

och sårbarhetsaspekter i riktning mot sol/vätgas. De fossila bränslena 

behåller emellertid sin dominerande roll under en lång period. 

Vi ägnar de återstående delarna av denna rapport åt de systemfrågor 

som aktualiseras av sol, vätgas och el – samt åt att diskutera de vägval 

som aktualiseras under den skisserade övergångsperioden. 

Referenser 

UNDP, UN Dept. Of Economic and Social Affairs, World Energy 

Council (2000), World Energy Assessment. Energy and the Challenge 

of Sustainability 


VÄTGAS SOM 

SYSTEMTEKNIK 

Tanken att vätgas skulle kunna bli ett dominerande inslag i 

framtidens energisystem har engagerat både forskare och lekmän. 

Vätgasen är ett flexibelt bränsle som kan lagras och 

transporteras. Den kan kombineras med i stort sett alla kända 

energikällor och brukas inom praktiskt taget alla användningsområden 

för energi. Särskilt vätgasens miljöegenskaper förefaller 

lockande eftersom den vid förbränning med luftens syre 

bara efterlämnar vatten eller vattenånga. Den framstår som 

särskilt intressant för fordonsdrift, där ju beroendet av bensin 

och olja med åtföljande miljöproblem annars synes vara särskilt 

segdraget och besvärligt. 

En av de stora entusiasterna, Geoffrey Ballard, argumenterar hett och 

entydigt för vätgas i kombination med el. 

” As the 21st century unfolds, the energy ”currency” pair, hydrogen 

and electricity, will come to dominate energy delivery. Hydrogen and electricity 

will become seamless and the new term HYDRICITY TM will enter 

our vocabulary. In the process, civilization will be reshaped, lifestyles 

improved, environmental degradation reversed, and new fortunes made”. 1 

Något återhållsammare men i sak samstämmiga bedömningar kommer 

från tunga företrädare för transportsektorn: 

” I think I am on pretty solid ground in saying that the long-term vision 

is hydrogen. But there is a lot of work between here and there”. 2 

Till entusiasterna kan man numera också räkna USA:s energidepartement, 

i varje fall i den meningen att ett mycket energiskt arbete med 

såväl en ”Vision” som en ”Roadmap” har pågått sedan några år och resulterat 

i en offentligt tillgänglig rapport i november 2002. Rapporten 

redovisar många källor och en rad ”för-och-emot”- resonemang. Huvudtendensen 

är emellertid entusiastisk. Följande är början och slutet på 

förordet: 

” Hydrogen holds the potential to provide a clean, reliable, and affordable 

energy supply that can enhance America’s economy, environment 

and security. This Roadmap provides a blueprint for the coordinated, 

long-term, public and private efforts required for hydrogen energy 

development…Meeting the challenges associated with the development 

of a hydrogen economy will demand considerable time and resources. 

Activities to progress towards that goal need to begin now”. 

1) Föredrag vid mottagandet av Göteborgs stads internationella miljöpris, 7 dec 2000. 

2) John Williams, General Motors. Chef för koncernens grupp för globala miljöfrågor. 

(NYT, Oct 9, 1999) 


Det finns goda skäl att diskutera vätgasen som ett väsentligt inslag i 

framtidens energisystem. I detta kapitel koncentrerar vi oss på systemfrågorna: 

det finns varken möjligheter eller anledning att gå in på tekniska 

lösningar eller den ekonomiska realismen i olika alternativ annat än i 

allmänna termer. 

Den vetenskapliga litteraturen om vätgas i energisystemet är snabbt 

växande men ännu ung. Litteraturen kring bränsleceller och vätgas, storskalig 

generering ur olika energikällor, vätgasproduktion med koldioxidinfångning, 

långväga transport av vätgas osv har till stor del tillkommit 

efter år 1995. Detta är enligt vår mening ett skäl att sätta sökarljuset på 

vätgasens systemegenskaper, men att något tona ner de tekniska detaljfrågorna. 

Mycken forskning behövs och det är då angeläget att ha realistiska 

föreställningar om vilken roll som vätgasen kan få i ett systemsammanhang: 

från den globala nivån ner till det enskilda fordonet, verkstaden 

eller hushållet. 

Generering av vätgas 

Vätgas är en energibärare, inte en energikälla. Endast i mycket blygsam 

omfattning finns väte i obunden form i naturen. För att kunna utnyttja 

vätgas måste man framställa den med hjälp av någon energikälla. 

Den vanligaste metoden för att producera vätgas i små mängder är 

genom elektrolys av vatten. Vid den processen tillförs energi i form av el 

och splittrar vattnet i vätgas och syrgas. När vätgasen sedan förbränns 

får man tillbaka den tillförda energin, dock med avsevärda förluster i 

praktiken. Den i dag dominerande metoden för framställning av vätgas i 

industriell skala är så kallad reformering av metan: metangas och vattenånga 

sammanförs under hög temperatur. Under inverkan av katalysator 

och senare avskiljning av kolmonoxid får man ut ren vätgas. Denna process 

kan nyttjas i anläggningar av olika skala: från små, t ex i ett enskilt 

fordon, till mycket stora. 

Denna reformeringsprocess är släkt med den generella process som 

kallas partiell oxidation, som i princip kan användas för kol, kolväten 

(petroleum eller naturgas), biomassa och avfall. Den använder luft eller 

rent syre som input men behöver ingen katalysator. Särskilt stort intresse 

knyts till sådana metoder som utan alltför krångliga eller dyrbara tillägg 

till processen kan fånga in koldioxid. Om sådana kan utvecklas till rimliga 

kostnader och den avskilda koldioxiden kan lagras öppnar sig möjligheten 

att använda stora delar av världens kolreserver och ändå respektera 

stränga koldioxidrestriktioner. 

Tekniker som inte alls blandar in kol är – återigen – elektrolys förutsatt 

att den tillförda elektriciteten kommer från förnybara källor: sol, 

vattenkraft, vind, osv – eller kärnkraft. Spjälkning av vatten genom tillförd 

solenergi, med någon form av elektrolys som mellansteg, är vad som 

ligger till grund för hypoteser att vätgas skulle kunna genereras i stor 

skala, t ex i Sahara, och sedan transporteras till användarna som gas 

eller i flytande form. Slutligen bör nämnas den i ett långt perspektiv 

mycket intressanta möjligheten till biologisk vätgasproduktion. Denna 

kan ske genom gröna alger, som fås att ge tillbaka sin genom fotosyntesen 

lagrade energi som vätgas, efter en så kallad bio-fotolys (spjälkar 

vatten utan syretillförsel). En annan möjlighet är speciella former av jäsning, 

där bakterier spjälkar kolväten till vätgas och koldioxid. 


Elektrolyt 

Pluspol 

Minuspol 

Stapel med bränsleceller 

Vätgas 

Katalysatorer 

Luft 

Vattenånga + luft 

En bränslecell består av två elektroder på ömse sidor om en elektrolyt. 

Spänningen i en enskild cell är typiskt kring 0,7 V. För de flesta ändamål 

behövs därför staplar av bränsleceller. 

Vätgas används i dag i första hand inom kemiindustrin där den som 

framgått ovan vanligen framställs genom reformering av metan. När vätgas 

används i liten skala, t ex i laboratorier, produceras den i vissa fall 

på platsen genom elektrolys, i andra köps den i tuber eller tankar. Teknikerna 

för att framställa vätgas är väl kända från denna typ av industriella 

tillämpningar. Det diskussionen gäller är möjligheten att utnyttja 

dessa och andra tekniker för att framställa vätgas för energiändamål 3 . 

Det finns preliminära bedömningar av kostnader och verkningsgrader, 

liksom av de huvudfrågor som bör attackeras i forskningen för att så 

småningom nå till praktiskt och kommersiellt gångbara lösningar (se t ex 

Dutton 2002). Ett allmänt intryck är att utvecklingen tycks ligga någonstans 

mellan laboratorie- och prototypstadiet för flera av de möjligheter 

som nämns ovan. De olika tekniker som föreslagits har en intressant 

egenskap gemensam: på grund av processernas kvalitetskrav kommer föroreningar 

(av typen svavel eller tungmetaller) i energiråvaran att sorteras 

bort på vägen. Den stora utmaningen – med klimatet i fokus – kvarstår 

dock: hur ska vätgasgenerering i större skala och på lång sikt göras helt 

koldioxidfri? 

Vätgasen som energibärare: transport och lagring 

Vätgasens energiinnehåll per volymsenhet är lägre än konventionella 

bränslens. Det behövs alltså större tankar, rörledningar och genomströmningstal 

per energienhet än t ex för kolväten. 

Vätgas kan transporteras komprimerad i tankar eller tuber, flytande i 

tankar/tuber eller – om det gäller större mängder – i rörledningar. Vart 

och ett av dessa transportsätt har sina problem. Komprimering av gas 

under måttligt tryck ger ganska dålig transportekonomi på grund av det 

3) Rymdindustrin ger exempel på tidiga tillämpningar på energiområdet. Flytande vätgas 

är raketbränsle i rymdfärjorna. 

3) Rymdindustrin ger exempel på tidiga tillämpningar på energiområdet. Flytande vätgas 

är raketbränsle i rymdfärjorna. 


låga energiinnehållet. Vätgas i flytande form kräver nedkylning nästan 

till absoluta nollpunkten. För transport i rörledningar måste observeras 

att vätgas i ren form är korrosivt gentemot flera material vanliga i pipelines 

(metaller blir spröda), vilket nödvändiggör ombyggnad eller måste 

lösas med samtransport med 

annan gas, t ex naturgas (se dock 

Björck & Grahn, 1999). Erfarenhet 

av rörtransporter finns från flera 

länder bland annat Tyskland där 

rörledningar för vätgas funnits i 

Ruhrområdet sedan 1930-talet 

(Macfie, 2002). 

Lagring av vätgas är möjlig, vilket ju är en av dess fördelar som energibärare 

i förhållande till exempelvis el. Men inte heller lagring är utan 

problem vilket bland annat hänger samman med det låga energiinnehållet 

per volymsenhet och den låga kondensationstemperaturen (-253 o C). 

Lagring under övertryck i tankar och lagring i vätskefas diskuteras. För 

storskalig lagring kan underjordiska bergrum eller tankar komma i fråga. 

En ytterligare möjlighet är lagring i form av hydrider (lättbundna föreningar 

av väte och ett annat ämne) som kan finnas i t ex pulverform 

eller som trögflytande vätska och ge ifrån sig vätet i en katalytisk reaktion 

med vatten. Även för dessa lagringstekniker finns preliminära kostnads- 

och effektivitetsbedömningar; bland annat krävs i samtliga fall 

energitillförsel t ex som el för själva lagringen. Den billigaste formen är 

enligt gängse bedömningar underjordslagring. I den andra ändan av skalan 

finns hydridlagring som är dyr och har låg verkningsgrad men kan ha 

gynnsamma egenskaper för korta lagringscykler, t ex på rullande fordon. 

Hur ska vätgasgenerering i 

större skala och på lång 

sikt göras helt koldioxidfri? 

Slutanvändning 

Vätgas kan användas som bränsle i vanliga explosionsmotorer liksom i 

turbiner och jet-motorer. Det föreligger inga principiella problem men 

det behövs anpassningar med hänsyn till vätgasens termodynamiska 

egenskaper och energiintensitet. I enklare användningar som lokaluppvärmning 

och matlagning torde vätgasen inte vålla några större tekniska 

problem (se dock några synpunkter på säkerhet och acceptans nedan). 

De största forsknings- och utvecklingsinsatserna gäller dock användning 

i bränsleceller. Speciellt användningen i fordon har gjort denna slutanvändning 

av vätgas mycket intressant och diskuterad. Den fysikaliska 

principen är bakvänd elektrolys: bränslet (vätgas) oxideras och spänning 

uppstår mellan två elektroder (se bild sid 29). Man kan få goda accelerationsegenskaper 

(höga effektuttag) med konventionella elmotorer som 

drivanordning. De kostnadsberäkningar som redovisas i litteraturen är 

inte avskräckande. 

Kunskapsläget framstår som lovande även beträffande slutanvändning 

av vätgas. Men avståndet är långt till användning i stor skala och till att 

vätgasen verkligen skulle kunna utmana existerande energialternativ. 

Systemlösningar: stora eller små anläggningar? 

I delar av litteraturen framställs vätgasregimen som självklart globalt 

storskalig. Det är inte ovanligt att man hänvisar till jätteanläggningar 

nära ekvatorn som skulle förse resten av världen med vätgas, producerad 


mer eller mindre direkt från instrålad solenergi. Tanken på en sådan global 

vätgasregim tycks vara nära släkt med den oljeregim som vi känner 

till – men utan dennas geopolitiska och miljömässiga belastningar. Transportfrågan 

är inte, som vi sett ovan, alldeles lättlöst. Debatten om 

denna, den storskaligaste av alla möjliga lösningar, bör naturligtvis gå 

vidare – dock med insikt om att den knappast skulle kunna ta form 

annat än i ett mycket sent skede i en vätgasekonomi. 

En annan storskalig – men i debatten mer problematiserad – möjlighet 

är vätgasproduktion genom reformering i ett antal stora anläggningar 

med kol, petroleum, tjärsand eller andra fossila bränslen som energikälla. 

Reformeringen skulle kunna kombineras med komplett infångning av 

koldioxid som kunde lagras i naturgaskällor, akviferer eller djuphavsbottnar. 

Tekniskt sett förefaller detta någorlunda realistiskt: processerna är 

kända och kostnadsbilden kan någorlunda överblickas. 

Inför de båda nämnda storskaliga framtidsmöjligheterna reser sig 

åtminstone tre institutionella frågor: 

– Med de gigantiska investeringar som krävs, hur ska man kunna försäkra 

sig om att man är i takt med marknaden? En jämförelse med el 

ger vid handen att marknaden där växte fram lokalt och ganska långsamt 

(Hughes 1983). För oljan och bensinen kunde man se dels en 

gradvis expansion av bilismen, dels en likaledes gradvis konvertering 

inom uppvärmningen från ved och kol till olja. Kan vätgasen så 

snabbt komma in i fordonssektorn (se nedan) att investerare kan 

intresseras för ett antal mycket stora anläggningar? 

– Vilka geopolitiska komplikationer kan förutses? Vad gäller världens 

oljetillgångar har ju ”geologiska tillfälligheter” påverkat världspolitiken 

starkt under det senaste seklet. De geopolitiska komplikationer 

som skulle uppkomma med jättelika vätgasfabriker kan inte tänkas 

bort. En något idealistisk tanke leder mot en sentida och starkare 

parallell till kol- och stålunionen som så småningom blev EU. Kan 

förpliktelsen i ett nytt energisystem med vätgas som centralt inslag 

förmå stormakterna och ekonomiska maktcentra att förena sig och 

lösa de geopolitiska problemen genom samarbete snarare än genom 

konkurrens och maktkamp? 

– Oavsett hur problemet ovan löses måste man fråga vem som kan ta 

initiativ till – vara bärare av – en storskalig vätgasekonomi. Har oljebolagen 

tillräcklig muskel för detta, var för sig eller tillsammans? Är 

det snarare en roll för elbolag eller före detta sådana, som har sin 

styrka i ett utbyggt kontaktnät ut till slutanvändarna? Eller är frågan 

av den digniteten att det krävs nya allianser mellan stater (via EU?) 

och näringsliv? 

Eftersom vi inte vet svaren på dessa frågor kan det vara klokt att börja i 

andra änden. I dag är den bäst utprovade tekniken reformering av metan 

i närvaro av vattenånga (SMR). En linje som diskuteras i litteraturen är 

att i måttligt stora anläggningar söka åstadkomma koldioxidinfångning, i 

varje fall partiell sådan, och den vägen vinna erfarenhet. Många försök 

pågår också kring distribuerade och småskaliga system baserade på förnybara 

energikällor (se bild på nästa sida). 


Solceller 

Storkraftnätet 

Växelriktare 

Vatten 

Elektrolys 

Omkopplare 

Reservel 

Transformator 

O 2 

H 2 

H 2 

Lokalt nät 

Lagring 

Bränslecellsbuss 

O 2 

Solcellsdrivna system för att producera vätgas för stadsbussar ska 

demonstreras i Visby i ett EU-stött projekt. Syftet är att visa hur innovativa 

system, som kombinerar solceller, vätgasproduktion och transportmedel, 

kan användas för att minska koldioxidutsläpp och skydda en 

värdefull stadsmiljö. Källa: USHER (Urban Integrated Solar Hydrogen 

Economy Realisation Project). 

Diskussionen om vilken teknikutveckling som är önskvärd, går inte 

heller entydigt i den storskaliga riktningen. ”… the optimization between 

large scale hydrogen production compared to small scale distributed production 

has yet to be resolved” (Dutton 2002, sid 24). Kostnaderna för 

elektrolys och småskalig SMR kan bringas ner. En viktig fråga är också 

hur hårda koldioxidkrav som kommer att gälla i en första etapp. Utsikterna 

för framgångsrik koldioxidinfångning talar nämligen till förmån för 

stora anläggningar när naturgas eller andra kolhaltiga energislag utnyttjas 

som källor för vätgasen. Vi återkommer till dessa frågor på sid 49. 

Vätgas för fordonsdrift 

Många av de entusiaster som åberopades i inledningen till detta kapitel 

förlägger hela sin argumentering till trafiken och transportsektorn. Miljöskälen 

väger här tungt. Att komma bort från fossila bränslen på grund 

av växthuseffekten är ett starkt argument för samtliga. Geoffrey Ballard, 

ibland betraktad som vätgasens gudfader, betonar minst lika starkt att 

den lokala miljön i städerna med avgasrök, partiklar och smog också 

utgör ett utomordentligt argument för att man borde övergå till vätgas 

som drivmedel i bilar, lastbilar och bussar. 4 

Om tekniken utvecklas framgångsrikt kan ett bränslecelldrivet fordon 

bli mer energieffektivt än ett som drivs med förbränningsmotor. 

Bränslecellsystemet har en verkningsgrad på 40 till 50 procent vilket är 

väsentligt mer än en förbränningsmotor. Ett bränslecellsfordon har dessutom 

en enklare mekanisk konstruktion, vilket gör att sådana fordon – 

4) En europeisk hälsostudie visar att även om Stockholm och Göteborg placerar sig väl i 

fråga om luftkvalitet bland Europas större städer, skulle renare luft kunna förhindra ett 

betydande antal dödsfall på grund av luftvägsinfektioner, astma och andra sjukdomar i 

andningsorganen. Rapporten A Health Impact Assessment of Air pollution in 26 Europeian 

Cities kan laddas ner från www.apheis.net. 


när de kan massproduceras – skulle kunna bli billigare att tillverka och 

att äga än konventionella fordon. Men många svårigheter måste övervinnas, 

inte minst vad gäller att bygga upp en infrastruktur för vätgas. 

Ett par alternativa system för generering och leverans vid tankningsstationen 

kan urskiljas på relativt kort sikt, dvs 10 till 20 år (Dutton 2002): 

1. energileverans via elektricitet; elektrolys på platsen 

2. leverans som naturgas och reformering i en liten, lokal anläggning på 

plats 

3. produktion av vätgas som biprodukt i kemisk industri, leverans via 

lokalt rörnät till tankningsställe 

4. produktion från naturgas eller annan fossil råvara i fabrik, leverans 

till tankningsställe i lokalt rörnät 

5. produktion av vätgas i stor fabrik, leverans i flytande form till tankningsställe, 

där mellanlagring och leverans till fordonen sker. 

De tre första systemen måste ses som mellanlösningar som förbereder 

för en mer konsekvent och rationell lösning av produktions- och distributionsproblemen 

på sikt. Ogden (1999) hävdar att man i ett längre tidsperspektiv 

har tre nya möjligheter som bör påverka systemstrukturen: 

– ett brett urval av energiråvaror för vätgasreformering: biomassa, kol, 

fast avfall 

– centraliserad produktion med dessa råvaror, inkluderande koldioxidinfångning 

– storskalig elektrolys byggd på sol, vind eller kärnkraft. 

Det är naturligt att tänka sig att initiativet till denna förändring skall 

komma från fordonsindustrin. Att hålla sig kvar i en struktur med massbilism 

och åtföljande goda marknader, inte minst globalt och i utvecklingsländer, 

är ett uppenbart egenintresse hos fordonsindustrin. För att 

kunna göra detta måste man offensivt möta de miljöproblem som bilismen 

förknippas med. 5 Å andra sidan är övergång från explosionsmotor 

till bränsleceller ett radikalt tekniksprång, snarare än en stegvis förändring. 

Därför kan mindre drastiska lösningar som flytande biodrivmedel, 

hybridbilar och naturgasdrift med begränsade koldioxidutsläpp 

föredras på medellång sikt och då blockera vätgaslösningen relativt 

länge. En övergång till bränsleceller för naturgas skulle å andra sidan 

förbereda för ett relativt odramatiskt skifte till vätgas senare. Vilken 

riktning bilindustrin väljer kommer under alla förhållanden att ha stor 

betydelse. Styrmedel, både sådana som riktas mot bilismen som sådan 

och sådana som i första hand avser koldioxid, kommer troligen att kunna 

tippa balansen åt det ena eller andra hållet. 

Hur lång tid en övergång kan ta är utomordentligt svårt att sia om. Å 

andra sidan kan man studera vilken ut- och infasningstakt som skulle 

vara ekonomiskt optimal, i världsskala, om man ville upprätthålla ett 

ambitiöst klimatmål (400 ppm CO 2 i fortvarighetstillstånd). Modellberäkningar 

6 över hela detta sekel visar tre saker: 

– fossila bränslen håller sig kvar i fordonssektorn (bilar och lastbilar) 

relativt länge helt enkelt därför att det är billigare att plocka bort 

dem tidigt ur andra (stationära) delar av energisystemet 

5) Jämför Alan Altshuler m fl (1984): The future of the automobile: the report of MIT’s 

International Automobile Program. Cambridge, Mass.: MIT Press. 

6) Självklart förutsätts en rad saker som omöjligen kan redovisas i denna korta översikt. 


– det bränsle som så småningom avlöser bensin och oljor är vätgas (inte 

t ex metan) 

– övergången äger rum någon gång i intervallet 2040 till 2060, beroende 

på olika antaganden om ressträckor och styrmedel (Azar, Lindgren, 

Andersson 2002) men förberedelserna för övergången förutsätts 

starta långt tidigare. 

Vanor, säkerhet och acceptans 

Det har föreslagits att ett utbyggt naturgasnät skulle vara ett bra mellansteg 

till en senare vätgasregim. Det är dock långt ifrån säkert att en 

vätgasekonomi i Sverige ska bygga på nationell distribution i rörledningar. 

Systemet av produktion/reformering – distribution – användning 

måste studeras noggrannare just som system innan man kan ha någon 

välgrundad uppfattning om värdet av ett nationellt gasnät på sikt. 

Vad som uppenbart behövs är ett väl genomtänkt regelverk för vätgas 

som energibärare och en professionell kultur kring risk- och säkerhetsfrågor. 

De energiformer som redan är etablerade omges var och en av ett 

omfattande regelverk till skydd för människorna, naturen och samhällsekonomin. 

Det gäller kärnkraften som har ett eget relativt komplicerat 

regelverk som gradvis byggts på sedan år 1945. Elektriciteten betraktar 

vi inte som ett säkerhetsproblem i dag men det beror till stora delar på 

ett säkerhets- och risktänkande som vuxit fram sedan slutet av 1800- 

talet. Kring olja och bensin kan liknande processer noteras. 

Vätgasen är i sig inte särskilt ”farlig”. Den späds snabbt ut i luften 

vilket gör att olycksriskerna från läckor vid t ex vägtransport är måttliga. 

I slutna rum däremot bildas knallgas som är mycket explosiv. 7 Läckor 

är svåra att upptäcka eftersom gasen saknar lukt och färg. 

En tämligen förbisedd systemaspekt är att det ofta blir helt andra 

miljö- och hanteringsproblem som dyker upp när en teknik vuxit till 

massanvändning, än de som man iakttar i liten skala. Från 1900-talet 

kan noteras vattenklosetten och den bensindrivna bilen. Så länge dessa 

förblev ett njutningsmedel för överklassen och fanns i några hundra 

exemplar framstod de som rena, moderna och eftersträvansvärda. I miljonskala 

kommer helt andra effekter i förgrunden: massiva föroreningsproblem, 

ändrad byggpraxis och storskaliga beroenden i samhällsekonomin 

för att bara nämna tre. När det gäller vätgas kan bland annat materialproblemen 

behöva tänkas igenom: rörledningar, brännare och bränsleceller 

bör inte baseras på miljöfarliga metaller och kompositer. Sällsynta 

och dyrbara metaller – som platina i bränsleceller – kan behöva bytas 

ut mot vanligare. Andra strukturella effekter i samhället skulle också 

behöva uppmärksammas. 

Det är sannolikt att vätgasen välkomnas av allmänheten på likartat 

sätt som vindkraft och solvärme välkomnas – i allmänna termer. Å andra 

sidan visar det sig oftast först när man får personlig kontakt med det 

nya i vilken grad detta kan accepteras konkret och på allvar. Det är därför 

viktigt att vätgas introduceras på ett sätt som inger förtroende, med 

väl utprovade säkerhetsrutiner och professionell vägledning. 

7) Visserligen är den energi som behövs för att utlösa en knallgasexplosion 10 gånger 

högre för vätgas än för t ex bensinånga, men det är alldeles tillräckligt med en liten 

gnista. 


Eftertankar 

Detta kapitel inleddes med att entusiasterna och visionärerna för vätgas 

fick komma till tals. Det kan vara rimligt att avsluta med en kort betraktelse 

över vilka alternativa vägar man kan tänka sig för att nå klimatoch 

tillväxtmål, som skulle kunna onödiggöra vätgasen eller skjuta den 

långt i framtiden. Inom transportsektorn som länge varit ett ”segt” problem 

sker nu en snabb utveckling mot motortyper med låg energiåtgång 

och obetydliga utsläpp av partiklar och skadliga gaser. Alternativa flytande 

bränslen, som metanol, kan med mindre institutionella besvär 

ersätta bensinen. Detta kan på lång sikt gynna biomassa och avfall som 

energiråvara för fordonsdrift och tillgängliga uppgifter visar att t ex 

metanol producerad på detta sätt är konkurrenskraftig både miljömässigt 

och ekonomiskt med vätgas. En snabb utveckling av bränsleceller 

gynnar inte bara vätgasen utan kan också ge en ny chans för andra 

bränslen. Som vi noterat är flytande bränslen avsevärt lättare att lagra 

än vätgas. Naturgasen kan bli en övergångsteknik i många tillämpningar 

och övergångsperioden kan bli relativt lång: på sikt måste man dock 

tänka sig helt koldioxidfria lösningar även för transportsektorn. 

Referenser: 

Azar, Christian, Lindgren, Kristian, Andersson, Björn (2002): ”Hydrogen 

or methanol in the transportation sector.” To be published in Energy 

Policy 

Ballard, Geoffrey E H. Ett flertal artiklar mm finns på hemsidan 

http://www.generalhydrogen.com/php/index.php 

Björck, P-O och Grahn, M (1999): A feasibility study on Hydrogen Distribution 

in present natural gas pipeline systems. Chalmers, Fysisk 

resursteori, Göteborg 

Dutton, Geoff (2002): Hydrogen Energy Technology. Tyndall Centre for 

Climate Change Research. WP 17 

Hughes, Thomas P (1983): Networks of Power. Electrification in Western 

Society 1880–1930. Johns Hopkins University Press, Baltimore 

Macfie, D. (2002) Vätgas och bränsleceller. Statens väg- och transportforskningsinstitut, 

Linköping 

Ogden, J M (1999): ”Prospects for building a hydrogen energy infrastructure.” 

Ann Rev Energy Environment, Vol 24, pp 227-279 

Pridmore, Alison, Brisotw, Abigail (2002): The role of hydrogen in powering 

road transport. Tyndall Centre for Climate Change Research. 

WP 19 

US Department of Energy (2002): National Hydrogen Energy Roadmap. 

Toward a More Secure and Cleaner Energy Future for America. 

Kan laddas ner från 

http://www.eren.doe.gov/hydrogen/features.html#roadmap 

I samtliga ovan angivna referenser finns utförliga hänvisningar till vetenskaplig litteratur 

och översikter. 


SOLVÄRME OCH SOL-EL 

Alla de förnybara energislagen – vind, vatten, vågor och biomassa 

liksom direkt omvandling av solljuset till el och värme – 

baseras i grunden på sol. Alla dessa nyttjar den instrålade solenergin 

i omlopp vilka, som mest, omfattar några tiotal år i tid. 

Inte minst biomassa kan bli en strategisk energiresurs i många 

regioner. I detta kapitel ska vi emellertid särskilt uppmärksamma 

det direkta nyttjandet av solenergin. Teknikerna för detta 

ligger i fronten och de kan på sikt få betydande systemmässiga 

konsekvenser. 

Byggnadsstilar och byggnadsmaterial speglar olikheterna i klimat och 

ljusförhållanden i olika delar av världen. I vårt land placeras och utformas 

husen för att solen i möjligaste mån ska kunna värma och lysa upp. 

I andra delar av världen eftersträvar man att skärma av den mest intensiva 

solstrålningen. Dessa tekniker för att nyttja solenergi – passiv solvärme 

– kan vidareutvecklas på många intressanta sätt genom moderna 

material och konstruktioner. Smarta fönster som skärmar av eller släpper 

igenom värmen i solstrålningen allt efter behoven, är ett exempel. 

I det följande ska vi emellertid behandla de aktiva tekniker för att 

omvandla solstrålning till värme eller el som i dag har små men växande 

marknader. Vi koncentrerar oss på teknikernas systemaspekter. En utförligare 

redovisning finns i faktarapporten El och värme från solen. 

Solvärme 

Det finns flera typer av solfångare som kan omvandla solenergi till 

värme. De vanligaste är plana, glasade solfångare som har lågt kvadratmeterpris 

och som är driftsäkra och lätta att installera. 

I många länder byggs solvärmeanläggningar numera ut som det normala 

och bästa sättet att producera varmvatten. I kallare länder kan solenergi 

nyttjas också för att värma byggnader. Lönsamheten beror på 

finansieringsvillkoren och kostnaden för alternativa uppvärmningssätt. 

Faktarapporten anger att solvärmesystem är lönsamma om de kan få en 

långsiktig finansiering (kring 20 år och med 5 procent ränta). 

Under de senaste åren har installationen av solvärmeanläggningar 

ökat med 15 till 20 procent per år i Europa. För IEA:s medlemsländer 

beräknas energiutvinningen via solvärme vara lika stor som elproduktionen 

i vindkraftverk och tio till hundra gånger större än elproduktionen 

från sol. 

Med dagens förutsättningar är solvärme bara konkurrenskraftigt i 

vissa tillämpningar i vårt land, t ex som tillsats för att producera varmvatten 

sommartid i nya småhus. Forskningen har emellertid bidragit till 

att utveckla system med förbättrade prestanda och lägre pris. Det är 

möjligt att medelstora system kopplade till fjärrvärme kan slå igenom 

under de närmaste åren. Ett sådant genombrott skulle möjliggöra ökade 

volymer och en mer industriell tillverkning, vilket skulle kunna pressa 

priserna. 


Solceller 

De första effektiva solcellerna tillverkades på 1950-talet. Tekniken väckte 

stort intresse men den var för dyr annat än för mycket speciella ändamål. 

Den första tillämpningen kom i rymdprogrammen där solceller 

användes som kraftkälla för satelliter. 

Oljekrisen på 1970-talet ökade intresset för att utveckla solcellstekniken. 

Flera länder initierade program för forskning och utveckling. Solceller 

började vid denna tid användas i t ex nödtelefoner, på fyrar och i 

avsides belägna hus där konventionell energiförsörjning var svår och dyr. 

Under 1980-talet skapades ytterligare en kommersiell marknad, när 

japanska företag började använda solceller i miniräknare, klockor och 

andra små konsumentprodukter. 

Oron för de fossila bränslenas klimatpåverkan förstärkte intresset för 

solcellerna. Under 1990-talet har framför allt Japan och Tyskland intensifierat 

sina satsningar för att introducera solceller på marknaden. 

Bidrag till installationskostnaden och förmånliga villkor för att sälja 

överskottsel har lett till att solceller under de senaste åren i växande 

utsträckning börjat installeras i byggnader i städer och anslutas till det 

ordinarie elnätet. 

En solcell består av två eller flera skikt av halvledare – vanligen i 

kiselmaterial. När solljuset faller på cellen skapas en elektrisk spänning 

mellan skikten vilket gör att cellen fungerar som ett batteri. I praktisk 

användning är flera solceller hopkopplade i väderskyddade solcellsmoduler. 

Kristallina kiselceller som hittills dominerat marknaden, består av 

kiselbrickor i samma slags material som i mikroelektroniken. Tekniken är 

väl utprovad men materialkostnaden blir förhållandevis hög eftersom 

kiselbrickorna är självbärande. 

Tunnfilmssolceller, som nu är under utveckling, bedöms kunna bli 

väsentligt billigare eftersom halvledaren anbringas som en tunn film på 

en glasskiva, en plastskiva eller annat bärande lager. Därigenom minskas 

materialåtgången och den tillverkade enheten kan göras större vilket 

också sänker produktionskostnaden. Eftersom filmerna är mycket tunna 

blir det möjligt att använda många olika slags halvledare – också sällsynta 

och dyra material. 

I fristående system behövs ett batteri för att lagra energi och en 

laddningsregulator. I nätanslutna system kan man undvara dessa. Där 

FOTO: CARL MICHAEL JOHANNESSON 

Solceller (10 kW toppeffekt) i Nordens Ark, en park för hotade djur i Bohuslän. I 

parken finns också solfångare för värmeproduktion. 


ehövs å andra sidan en växelriktare för att omvandla solcellernas likström 

till växelström vid utmatning på elnätet. Beroende på system, solinstrålning, 

ränta och avbetalningstid blir kostnaden för den producerade 

elen 3 till 10 kronor per kWh. Ungefär hälften av kostnaden kan hänföras 

till solcellsmodulerna, hälften till övriga systemkomponenter 

(Kåberger, T. m.fl., 2003). 

Miljöeffekter 

Solceller ger inte upphov till några utsläpp när de används. Eftersom 

framställningen av kisel är energikrävande uttrycktes till att börja med 

farhågor att det skulle krävas lika mycket energi för att tillverka solcellerna 

som vad de skulle kunna producera. Aktuella mätningar visar dock 

att kristallina solceller (som har livslängder på 20 till 25 år) betalar tillbaka 

den energi som går åt vid tillverkningen på 3 till 7 år. För tunnfilmssolceller 

ligger återbetalningstiden under 2 år i områden med god 

instrålning, t ex medelhavsområdet (EPIA, Greenpeace, 2001). 

Inslaget av mycket sällsynta eller giftiga metaller i cellerna är ett problem 

för vissa tunnfilmstekniker. De miljömedvetna kunder man vänder 

sig till kan ställa sig avvisande till kadmium och andra hälso- och miljöfarliga 

ämnen. Även om tillgången på de sällsynta metallerna – t ex 

indium – är tillräcklig för den närmaste framtiden skulle de begränsade 

förekomsterna kunna bromsa en långsiktig expansion. Många av dagens 

tunnfilmstekniker kommer mot denna bakgrund troligen att vara övergångslösningar. 

Forskning och utveckling pågår med sikte på att byta ut 

sällsynta och giftiga metaller. 

Marknader och priser 

Under 1990-talet har den installerade solcellskapaciteten i världen vuxit 

med över 20 procent per år. Mellan år 2000 och 2001 var ökningen 35 

procent (IEA, 2002). Med ökande tillverkningsvolymer har priset på solceller 

sjunkit. Historiskt har priset reducerats med 20 procent för varje 

fördubbling av den tillverkade kvantiteten (Green, 2000). 

Solceller är i dag konkurrenskraftiga i en rad små konsumentprodukter 

och i olika tillämpningar i 

avsides belägna områden. Stödprogram 

i bland annat Japan, 

Tyskland och USA har som nyss 

nämnts lett till att solceller i växande 

utsträckning också installeras 

på byggnader i tätbebyggda områden. 

Mer än 60 procent av den 

installerade solcells kapaciteten i 

världen är numera nätansluten. 

Skillnaderna mellan olika länder är dock stora. I t ex Kanada, Frankrike, 

Sverige, Norge och Finland svarar tillämpningar utanför elnäten fortfarande 

för mer än 90 procent av den installerade kapaciteten (IEA, 

2002). 

Offentliga stimulansåtgärder är fortfarande avgörande för att solcellstekniken 

ska vara konkurrenskraftig i byggnader som har tillgång till 

elnät. De länder som satsar på solceller – t ex Tyskland och Japan – har 

Mer än 60 procent av den 

installerade solcellskapaciteten 

i världen är numera 

nätansluten 


I december 2001 fick Kristianstad kommun ett EU-pris för sitt arbete med 

att ersätta fossila bränslen med förnybar energi. Kommunen satsar på en 

rad olika åtgärder för att minska CO 2 -utsläppen. Bilden visar ett nätanslutet 

solcellssystem (toppeffekt 11,8 kW) som integrerats i ett bostadshus. 

FOTO: CLAES DAHLQUIST 

lämnat generösa bidrag till kostnaden för att installera systemen. Gynnsamma 

regler för att sälja överskottsel till nätet har också varit viktiga. 

Arkitektoniskt integrerade solceller 

När ett nytt hus byggs – eller ett hus byggs om – kan solceller ersätta 

andra tak- och fasadmaterial. När husen formges för att använda solceller 

kan den solbelysta ytan och energiutbytet ökas. Detta – liksom den 

minskade åtgången av andra byggnadsmaterial – sänker kostnaden. Solcellerna 

ger också möjlighet att uttrycka något om byggnadens karaktär 

t ex ”detta är huvudkontoret för ett modernt och miljöengagerat företag”. 

Ett antal företag, huvudsakligen i Europa, specialiserar sig nu på 

solcellsprodukter för integration i byggnader. Kombinerade system för 

solvärme och sol-el utvecklas också. 

Stora solcellssystem 

Storskaliga produktionsanläggningar baserade på solceller har hittills 

inte kommit till stånd. När solcellskostnaden sjunkit ytterligare skulle 

den typen av anläggningar kunna spela roll i områden där solinstrålningen 

är intensiv och marken billig, t ex i ökenområden i sydvästra USA 

och i Nordafrika. I sådana fall behöver man också komplettera med system 

för elöverföring eller överföring av energin i form av vätgas. 1 

1) I ett långsiktigt perspektiv skulle också termiska solkraftverk kunna bli intressanta i 

områden med lite moln. De utnyttjar koncentrerande solfångare eller stora solföljande 

speglar för att ge en en hög temperatur på en liten absorbatoryta. 


Solceller i utvecklingsländerna 

I utvecklingsländerna saknar två miljarder människor tillgång till el. Där 

skulle solceller kunna ge belysning till byarna på landsbygden vilket skulle 

kunna innebära stora vinster för läskunnighet och folkbildning (så 

som en gång skedde i Sverige, se Furuland 1984). Lokala sjukstugor skulle 

kunna kylförvara vaccin och mediciner. Enkla, soldrivna vattenreningssystem 

skulle kunna bidra till att begränsa vattenburna sjukdomar. 

I dag dör 10 000 barn varje dag till följd av sådana sjukdomar (uppskattning 

från WHO citerad i Green, 2000). 

Hittills har solcellssystem dock installerats i begränsad omfattning i 

utvecklingsländerna. Den förhållandevis höga initialkostnaden är en barriär 

för tekniken. Bristande resurser för installation och underhåll är ett 

annat hinder. De system som existerar har – liksom övrig landsbygdselektrifiering 

– subventionerats av regeringar eller internationella hjälporgan. 

Användarna betalar ofta en kontantinsats och därefter en 

månadsavgift under en bestämd tid. Den senare avgiften kan avpassas 

med hänsyn till kostnaden för de varor (t ex fotogen) som inte längre 

behövs. 

Framtiden 

Kostnaderna för solenergitekniker har förutsättningar att sjunka snabbare 

än kostnaderna för etablerade energitekniker. För att så ska ske 

krävs dock att stabila marknadsstödjande åtgärder införs i flera länder. 

Martin Green, australiensisk solcellsforskare som mottagit det alternativa 

Nobelpriset för sitt arbete med att förbättra tekniken, menar att 

bland annat tunnfilmstekniken kommer att bidra till en fortsatt nedåtgående 

spiral i kostnaden för solceller. Så småningom kommer cellerna 

bara att vara några gånger dyrare än glasskivor. Under de kommande 

decennierna kommer solcellerna, från att ha varit ett dyrt sätt att generera 

elektricitet, att bli ett av de billigaste. Detta förutsätter att tillämpningar 

i de mer välbeställda länderna kommer att påskynda spridningen 

i utvecklingsländerna, något som vi ska återkomma till i ett senare kapitel. 

Referenser 

European Photovoltaic Industry Association. Greenpeace International 

(2001) Solar Generation 

Furuland, Lars (1984) Ljus över landet: elektrifieringen och litteraturen. 

Daedalus. Tekniska museets årsbok. Stockholm 

Green, Martin (2000) Solceller. Från solljus till elektricitet (svensk bearbetning, 

2002, Mats Andersson och Jonas Hedström), Svensk Byggtjänst 

, Stockholm 

International Energy Agency (2002) Trends in Photovoltaic Applications 

in selected IEA countries between 1992 and 2001 

Kåberger, T., Andersson, B., Brogren, M. (2003) El och värme från solen 


EL I ENERGISYSTEMET – 

BEHÖVS EN SYNVÄNDA? 

I de rikare länderna kommer kostnaden för energi att bli 

mindre viktig för en stor del av företagen och många privatkunder 

till följd av den ökande andelen tjänster och högt förädlade 

produkter. I stället kommer behovet av sofistikerade 

energibärare som kan ge säker försörjning och ständigt tillgänglig 

spänning att stå i förgrunden. Vi kan få dubbla eller 

tredubbla system för att försörja de väsentliga behoven. El 

med extra hög säkerhet kan bli en ny produkt. 

I de flesta bedömningar av den framtida energianvändningen trycker 

man på att andelen elektricitet i energimixen kommer att öka. Detta 

brukar motiveras så att elen är kvalitetsmässigt överlägsen alla andra 

energislag i användarledet och det tas samtidigt som självklart att ”kvaliteten” 

och kvalitetskraven på något sätt också kommer att öka. 

En reservation måste dock göras för Sverige (och Norge) i detta avseende 

eftersom andelen el i uppvärmningssektorn är stor i internationell 

jämförelse. ”Kvalitetstesen” handlar i vårt land snarast om elandelen i 

energisektorn, utom uppvärmning. 

Ett annat ”förgivet-tagande” är att elsystemet i framtiden kommer att 

se ut ungefär som i dag; men givetvis större och bättre. Den historiska 

processen i Sverige (och de flesta andra länder) innebär en utveckling 

från många lokala elsystem (ofta i kooperativ form, kring ett eller flera 

små vattenkraftverk) över en gradvis hopkoppling mot ett nationellt system, 

dominerat av Vattenfall och ett begränsat antal samverkande elbolag. 

Genom avreglering och konkurrensutsättning har visserligen antalet 

aktörer ökat men det tekniska mönstret har inte förändrats utan snarare 

förstärkts. Genom kabelanslutningar först till Norden och numera också 

till Tyskland och Polen blir elsystemet allt tydligare ett övernationellt, 

sammanhängande stort tekniskt system. Dess kärna är ett stomnät för 

högspänning i vilket stora effekter kan utvecklas och stora energimängder 

överföras. Från konsumentsynpunkt är elsystemet ”två hål i väggen” 

från vilka hushållets alla elektriska behov kan tillgodoses. 

Det ovan sagda är dock inte riktigt sant ens i dag och vi ämnar diskutera 

vilka utvecklingslinjer som ”elsystemet” kan tänkas följa i framtiden. 

Närmare bestämt är syftet med detta kapitel att: 

1. granska kvalitetsargumentet, särskilt vilka krav som i verkligheten 

kommer att ställas på ”högkvalitativ” energiförsörjning 

2. ställa frågan om vad kvalitetsmässig energianvändning i framtiden 

kan betyda i systemtermer, särskilt i fråga om elsystemet. 

Kunskapssamhället förändrar energisystemen 

Om 20 år kommer de som går ut i arbetslivet att ha vuxit upp med PC, 

Internet och mobiltelefoner. Den snabba utvecklingen inom t ex IT-, biooch 

nanotekniken kommer att ha gett nya förutsättningar för varuproduktionen 

och samhällslivet. 


Vi tror att en rad nya kopplingar kan uppkomma mellan energisektorn 

och andra sektorer i ett allt mer utpräglat kunskapssamhälle. Ett 

exempel är introduktionen av allt mer raffinerade metoder för nätbalansering, 

distribution, debitering och prissättning som kan utvecklas 

genom att IT ”växer ihop” med energisektorn. Vi avstår dock från att 

utveckla sådana aspekter eftersom vi tror att en annan påverkan från 

”kunskapssamhället”, nämligen interaktionen mellan elsystemet och 

modern, högkvalitativ användning, är viktig och mindre ofta observerad. 

Det gäller frågor sådana som: 

– vad kommer behovet av avbrottsfria leveranser att få för systemmässiga 

konsekvenser? 

– vad kommer den ökade användningen av mobila utrustningar att 

innebära för elsystemet? 

Avbrottsfri energiförsörjning 

I dag är det inte bara processindustrier, banker och sjukhus som behöver 

el med extremt hög tillgänglighet. Genomslaget för IT-baserade system 

gör även äldrevården, skolan och hemmen allt mer beroende av avbrottsfria 

leveranser till vitala kommunikationssystem, automatiska lås, medicinsk 

övervakning och andra viktiga funktioner. 

Traditionellt har de som varit beroende av helt säkra leveranser 

installerat reservaggregat. När allt fler små enheter får behov av säker 

försörjning till kritiska system kan man fråga sig om detta är den bästa 

systemlösningen. 

Förändringar inom telefonin ger frågan ytterligare tyngd. I dag kan 

det fasta telenätet, som också är stommen i mobilnäten, fungera i ca 8 

timmar under elstopp tack vare att varje nätkomponent har inbyggd 

reservkraft (batterier för ett antal timmars drift eller dieseldrivna generatorer). 

Det ger möjlighet för allmänheten att kalla på hjälp i nödsituationer 

och få information även vid elavbrott. Den höga tillgängligheten i 

telesystemet underlättar också snabb felsökning och återstart av elsystemet 

och andra tekniska system som slutat fungera. 

Tele- och datatrafiken kommer emellertid att successivt länkas över 

till Internet. De fastigheter som får fullt utbyggt bredband med Internet 

kommer stegvis att kopplas bort från det analoga telenätet vars kapacitet 

kommer att reduceras. Det betyder att kraven på tillgänglighet i Internet 

kommer att öka. Det kommer att behövas lokal reservkraft för att hindra 

att telefoni och Internet slocknar när de behövs som mest – vid ett elavbrott 

(Pettersson, Å.m.fl., 2002). Traditionella lösningar med batterier 

eller reservelverk är svåra att hantera för fastighetsägare och teleoperatörer. 

Här öppnar sig möjligheter för nya systemlösningar. Professionella 

aktörer – elbolag eller nya företag – skulle kunna ta på sig ansvaret och 

garantera leveranserna till IT-relaterade verksamheter med känslig produktion 

och andra kritiska system där innehavarna är beredda att betala 

för den högre leveranssäkerheten. Den pågående utbyggnaden av bredbandsnät 

och optostadsnät ger – om så befinns önskvärt – en möjlighet 

att sambygga el- och telesystemen. Det vore t ex möjligt att utnyttja 

tele- och optonätskanaler för att skapa en från det vanliga elnätet separat 

överföringsväg. 

Det finns redan en stor mängd reservelverk i samhället som skulle 

kunna ingå i sådana nät men anslutningen behöver i så fall organiseras 


och underlättas genom ändringar i lagstiftningen. På sikt finns många 

teknikmöjligheter för produktionen, bland annat bränsleceller. I lägen då 

det råder effektbrist skulle det lokala reservkraftsystemet kunna startas 

för att avlasta det vanliga elnätet och ge spetskraft. 

Samhällets alltmer ökade observans på störningsfri el kan alltså leda 

till utlokalisering av mindre produktionsenheter i små lokala och parallella 

system som komplement till den befintliga försörjningsstrukturen. 

Detta kan etablera en ny produkt på marknaden – el med extra hög tillgänglighet 

och leveranssäkerhet. 

Flera systemnivåer 

Det resonemang som förts så här långt antyder att man kan urskilja inte 

ett, utan grovt sett tre olika systembehov vad gäller elförsörjning. Det 

första representeras av stor-kraftnätet (makronivån) som under lång tid 

kommer att behövas för att leverera stora effekter och stora energimängder 

till storförbrukare: industrier, stadsbelysning, järnväg osv. Det andra 

behovet, som vi kan kalla meso-nivåns behov gäller måttliga energimängder 

och låga effekter. Den lösning som ovan nämnts att bygga samman 

datanät och lokala elnät kan ses som en realisering av nät på mesonivån, 

separerade från eller i varje fall oberoende av stor-kraftnätet. 

Kapaciteten i reservnäten behöver bara dimensioneras för att klara de 

kritiska elbehoven kanske 5 till 10 procent av det totala elbehovet (Pettersson, 

Å. m. fl., 2002). Den tredje nivån (”mikro”) återkommer vi till 

nedan i avsnittet om mobila enheter. 

Behovet av säkra leveranser till kritiska system är en av många faktorer 

som kan påverka balansen mellan centrala och distribuerade lösningar. 

Långsiktspanelen pekar i sin rapport på att nya tekniklösningar för 

elproduktion kan komma att ge konkurrenskraftiga kostnader ner till 

mycket liten skala. På avreglerade marknader kan en modulär teknik i 

måttlig skala ge större flexibilitet vid utbyggnad och vara enklare att 

finansiera. Växande efterfrågan i utvecklingsländer, där centrala distributionsnät 

i många fall saknas, kan utgöra ytterligare ett starkt motiv 

för massproduktion av småskaliga och fristående elsystem. 

Ny strömförsörjning till mobila enheter? 

Än mer tillspetsad blir skillnaden mellan de nya kvalitetsbetonade behoven 

och ”makrosystemets” logik när vi fokuserar de enskilda apparaterna 

i informationssamhället. Här intar de mobila enheterna (mobiltelefoner, 

bärbara datorer, handdatorer, sensorer, fjärrkontroller, ficklampor m fl) 

en särställning eftersom de i daglig drift kräver distribuerad el men det 

finns också en lång rad andra apparater som skulle kunna nyttja en motsvarande 

typ av energiförsörjning (stationära datorer, hemelektronik, 

regler- och styrdon i industrin). Gemensamt för dem är att de arbetar 

med låg spänning (typiskt 12 V eller lägre) och låga effekter men med 

extremt stora krav på avbrottsfrihet; ofta krävs även tålighet mot mekanisk 

eller kemisk påverkan. 

Det antydda behovet är på intet sätt nytt. Mer eller mindre klumpiga 

batterier och ackumulatorbatterier har funnits på marknaden länge och 

varit oumbärliga i bilar och båtar – samt länge också för telefonsystemen. 

(Engångs-) batterier, typiskt nog ofta omnämnda som ”ficklamps- 


FOTO: PETRA JÄRNBERT/KONTINENT 

FOTO: MIKAEL FJELLSTRÖM 

I Sverige används cirka 90 miljoner lösa batterier per år. Det är drygt 

tio batterier per invånare och år, lika mycket som för 20 år sedan, vilket 

bland annat beror på att dagens batterier har ett större energiinnehåll. 

Ett vanligt svenskt hushåll innehar i dag 40 till 50 batterier, varav ett tiotal 

är inbyggda. Källa: Batteriinsamlingen (www.hemtillholken.nu). 

batterier”, har fått en dramatiskt ökad spridning, bland annat för transistorradio 

och leksaker. Till den imponerande mängd elektricitet som 

säljs över disk i matvaruaffärer och Pressbyrån har lagts ett mycket stort 

antal lågspännings- och lågeffektackumulatorer. En sådan finns i varje 

mobiltelefon och antalet ”uppladdningsbara batterier” är mycket stort 

och växande. 

Det under lång tid föga upphetsande området små och medelstora 

batterier har alltså vuxit till ett stort, högteknologiskt och i stort sett 

också lönsamt område. Den tekniska utmaningen under senare år har 

varit att utveckla batterier med låg vikt, lång drifttid och fria från tungmetaller. 

(Se bild). Det slående är att områdets förbindelse med storkraftnätet 

inte är vare sig naturlig eller nödvändig. 1 Snarare tvärtom. En 

rad av de framväxande och moderna teknikerna inom energiområdet 

lämpar sig nämligen mycket bättre för distribuerad och småskalig 

användning än för inkoppling på storkraftnätet. Vi antyder några av möjligheterna 

nedan. 


Om solceller kan utvecklas som en naturlig del av nya byggnader är 

det mycket enklare att använda den lågspända elen (likström) direkt än 

att omforma och transformera upp den till 230 V växelström. Detta 

talar för lågspänningsnät i bostäder och andra byggnader som kan nyttjas 

för drift av elektronik, larmsystem, småmotorer med mera. Om 

dessa kommer att räcka även för belysning och t ex normala köksmaskiner 

eller kontorsmaskiner är dock en öppen fråga. 

Om man samtidigt, eller som alternativ, kommer att införa vätgasdistribution 

i en finmaskig infrastruktur föreligger motsvarande, eller bättre, 

möjligheter till lågspänningsförsörjning i bostäder, kontor och småindustrier. 

Små vätgasdrivna ”elverk” med bränsleceller kan utan svårighet 

stå för den totala energiförsörjningen – förutsatt att spridningen blir 

sådan att priserna kan hållas nere och att skötselproblemen för den 

enskilde användaren blir hanterliga. 

Eftersom stor vikt läggs vid vätgas/bränsleceller i kombination i bilar, 

finns en möjlighet att ansluta den parkerade bilen som ett lokalt elverk 

till lägenheten eller villan. Om detta blir realistiskt beror enligt vår 

bedömning mera på hur boende och bilkörning praktiskt är ordnade, 

t ex parkering, och på den aktuella prisrelationen mellan vätgas och el, 

än på tekniska svårigheter. Under alla förhållanden kan detta bara bli en 

komplettering till ett stationärt nät, antingen lokalt matat eller (som nu) 

en utlöpare av storkraftnätet. 

Mycket talar för att någon typ av ackumulator kommer att behövas i 

mobila enheter, som telefoner och datorer, även i fortsättningen. Enkla 

laddningsstationer i bostaden och kontoret framstår som helt naturliga 

komponenter i lokala lågspänningsnät enligt ovan. För en del mobila 

användningar kan solceller (som nu i räknedosor) eller bränsleceller med 

vätgas komma att framstå som naturliga. Större mobila enheter (personbilen 

ger redan nu ett exempel på ett lokalt och mobilt 12 V elsystem) 

kan bära med sig sin egen lokala el-generering med hjälp av bränslen, 

t ex vätgas. 

Sammanfattande bedömningar 

Vi har påvisat att el-behoven i framtiden till stor del måste förstås i termer 

av dels avbrottsfri leverans, dels mobila användningar. Redan en 

relativt översiktlig bedömning av dessa behov leder oss att föreslå en 

synvända vad gäller energisystemet. 

Det nationella och internationella stor-kraftsystemet har sin givna 

plats för leveranser av höga effekter och mycket energi (i vissa fall också 

hög spänning). Men vid sidan av dessa finns elbehov på två andra nivåer, 

som lika bra och kanske bättre kan tillgodoses av andra infrastrukturer 

än det traditionella elnätet. Den ena gäller ”reservnät” för måttliga 

effekter som kan garantera mot avbrott. På en effektnivå av kanske 10 

procent av stor-kraftnätets kan andra lösningar och andra energikällor 

(som vätgas genom bränsleceller) bli naturliga och lönsamma. Avancerad 

IT-teknik och ökande förtrogenhet hos kunderna med sådan teknik ger 

nya förutsättningar för kvalificerad styrning av energiefterfrågan och för 

nya samarbetsformer kund-nät-leverantör. 

1) Området väntar dessutom fortfarande på kraftfulla standardiseringsinsatser. Den som 

skriver detta har en hel låda hemma full med numera obrukbara adapters från 220V till 

olika lågspänningar och strömarter, med många olika kontakter dessutom. Tre av dessa 

hör till mobiltelefoner av samma märke men av olika årgång. 


Mobiliteten och den rikliga förekomsten av IT-utrustningar (småelektronik) 

leder emellertid ännu ett steg bort från stornäten. Lokala nät, 

matade med solceller, vätgas eller annan lokal energi utgör mycket lockande 

alternativ (eller väsentliga kompletteringar) till det heltäckande 

elnätet. Ackumulatorer eller miniatyriserade ”elverk” drivna av sol eller 

bränslen kan bli ytterligare komponenter i ett distribuerat elsystem. En 

motsvarande utveckling inom fordonen kan skynda på en sådan utveckling. 

Utvecklingsländerna kommer att behöva stor-kraftnät för många 

behov i sin utveckling. Å andra sidan har de möjligheter att dra nytta av 

den teknikutveckling som ovan antytts, som skulle gynna småskalig och 

distribuerad energi (el). En industriell utveckling av solceller och bränsleceller 

kan för utvecklingsländer, i kombination med nya byggnadssätt, 

skapa förutsättningar för lokala och distribuerade lösningar på energiförsörjningens 

problem. Detta kan minska beroendet av importerad storteknik 

och massiva investeringar i elsektorn. 

Referenser 

Hughes, Thomas P (1983). Networks of Power. Electrification in Western 

Society 1880 – 1930. Johns Hopkins University Press, Baltimore 

Pettersson, Å.,Åkerlund, J.,Brunell, M., Johnson, T.(2002) ”Internetsamhället 

behöver en ny eldistribution”. Ny Teknik, 7 mars 2002 

Rejeski, D. “Anticipations” (2002) i Pamlin, D. (red.) Sustainability at the 

Speed of Light 


VÄGEN FRAMÅT: 

SVERIGE OCH EUROPA 

Vi har i tidigare kapitel diskuterat energifrågornas nära samband 

med frågor om utveckling, välfärd och säkerhet. Det är 

mot denna bakgrund vi valt att sätta in den europeiska och 

svenska utvecklingen i ett globalt sammanhang och skissera 

huvuddragen i ett uthålligt energisystem. I detta kapitel ska vi 

diskutera hur en utveckling från dagens fossilbaserade energisystem 

till ett mer uthålligt system – på lång sikt med sol och 

vätgas i fokus – skulle kunna te sig i Europa och i Sverige. I det 

följande kapitlet återvänder vi till energisystemfrågan på global 

nivå. 

Vi koncentrerar oss – med utgångspunkt i vår tidigare analys av ”högkvalitativ” 

energianvändning, sol och vätgas – på följande tre systemfrågor: 

• Hur kan man få en mer intelligent energianvändning? 

• Hur skulle en infrastruktur för vätgas kunna växa fram? 

• Är naturgasen en bro till ett soloch vätgassamhälle? 

Hur kan man få en mer intelligent energianvändning? 

Tekniken ger många möjligheter att effektivisera den framtida energianvändningen. 

I den svenska ekonomin väntas tjänster och produkter med 

högt värde få allt större tyngd, vilket också minskar energiintensiteten. 

Men det är ingalunda givet att dessa förändringar kommer att slå igenom 

i form av minskade koldioxidutsläpp. 

Informations- och transaktionskostnader, snedvridna incitament och 

bristande politisk vilja gör att många möjligheter att enkelt minska koldioxidutsläppen 

förblir outnyttjade. Vill man minska utsläppen är det 

lika viktigt att förbättra incitamenten att använda den klimateffektiva 

tekniken som att utveckla tekniken som sådan. 

I Sverige skulle t ex höjda elpriser under förbrukningstoppar snabbt 

kunna göra det lönsamt att spara eller att flytta elförbrukning till andra 

tidpunkter. En europeisk kilometerskatt – differentierad med hänsyn till 

fordonens vägslitage, olycksrisker och miljöpåverkan – skulle vara ett 

verksamt instrument för en mer miljöanpassad och säkrare trafik. I storstäderna 

skulle trängselavgifter kunna öka framkomligheten och samtidigt 

minska olyckor och miljöbelastning. 

En faktor som lätt förbises i teknikoptimistiska resonemang är att 

effektiviseringar inte bara innebär energibesparingar utan också ökade 

realinkomster hos hushållen och därmed ökad konsumtion. Om framtida 

bilar kommer att dra mindre bensin får bilägarna pengar över till annat. 

Om de väljer ökat bilresande eller charterresor med flyg uteblir den 

beräknade minskningen av koldioxidutsläppen. 

För att man ska kunna räkna hem minskade koldioxidutsläpp krävs 

att den realinkomstökning som effektiviseringen ger spenderas på koldioxidsnåla 

områden. Den brutala verkligheten är att detta sällan sker 


spontant. Det måste understödjas av politiskt svåra beslut t ex skattehöjningar 

på bensin och andra fossila bränslen. Utan sådana kompletterande 

åtgärder har effektiviseringsvinster i hög grad tenderat att ätas 

upp av den ökade konsumtionen på nya områden, t ex mer resande, mer 

bekvämlighet, helt nya apparater. 

Förändrat beteende i en bestämd riktning är alltså en förutsättning 

för den intelligentare energianvändningen och därmed för en begränsning 

av utsläppen. Sådana förändringar kan bara komma till stånd 

genom en kombination av dels styrmedel och lämpligt utformade institutioner, 

dels ändrade livsstilar och värderingar. Dessa faktorer hänger 

samman och kan i bästa fall förstärka varandra. 

Mot denna bakgrund är strikta och obevekliga styrmedel för att hålla 

tillbaka koldioxidutsläpp och andra oönskade effekter av energianvändningen 

en förutsättning för en framtida intelligent energianvändning. 

För EU likaväl som Sverige handlar det inte bara om energiskatter, elcertifikat 

och energirelaterade bidrag. Många regelverk, exempelvis eltaxornas 

utformning, tjänstebilsregler, jordbruksstöd och lånemöjligheter är 

synnerligen betydelsefulla 

för energisektorns 

utveckling trots att de 

vanligen inte ses som 

styrmedel eller ens som 

en del av energipolitiken. 

En framgångsrik 

utveckling av koldioxidfria 

energikällor ökar frihetsgraderna 

i den framtida 

energianvändningen. 

Med utvecklad informationsteknik och nya samarbetsformer mellan 

kraftföretag och konsumenter kan gränslinjen mellan produktion och 

konsumtion delvis komma att suddas ut. I framtiden kan många hushåll 

komma att producera en del av sin el lokalt – via t ex bränsleceller och 

solceller. De kan väntas ha utrustning som, fjärrstyrt eller styrt av 

inbyggd logik, undviker att belasta nätet vid effekttoppar. Därmed skulle 

utsläpp och andra negativa effekter av energianvändningen kunna undvikas 

på ett enklare och smidigare sätt än i dag. 

Livsstilar och värderingar förblir – detta oaktat – av största betydelse. 

Konsumtionen av varor och tjänster bestäms inte bara av prisrelationer 

och ”hårda” prestanda. Det är också fråga om vad som uppfattas 

som eftersträvansvärt och prestigefyllt. Här kan opinionsbildare i politiska 

och ideella organisationer likaväl som eldsjälar i företag, statliga 

myndigheter, landsting och kommuner spela en avgörande roll. Om 

utsläppsfria fordon, solceller och system med trängselavgifter uppfattas 

som högteknologiska, effektiva och ”i tiden” blir utfallet ett annat än om 

de ses som blott och bart nödvändiga. 

I klimatet i fokus förutsätts ett starkt engagemang i klimatfrågan och 

ett brett och varierat batteri av incitament. Inom EU skulle detta exempelvis 

kunna innebära att ett system med överförbara utsläppsrätter 

introduceras för att påverka utsläppen på bred front samtidigt som 

åtgärder vidtas för att främja teknikutveckling, demonstration och introduktion 

på nischmarknader för solceller, bränsleceller och andra tekni- 

Vill man minska utsläppen är det 

lika viktigt att förbättra incitamenten 

att använda den klimateffektiva 

tekniken som att 

utveckla tekniken som sådan. 


ker som bedöms ha stor potential på lång sikt. Bättre kollektivtrafik i 

städer, trängselavgifter och finansiering av trafikens infrastruktur med 

större hänsyn till miljö skulle kunna vara andra komponenter i ett 

åtgärdsprogram. 

I klimatet en faktor bland flera är medvetenheten om klimathotet 

mindre. Styrmedlen blir i högre grad kopplade till energisektorns modernisering 

och till intelligentare energianvändning i allmänhet. Sammanfattningsvis 

blir det därför större press på energieffektivisering och på 

utveckling av energisnål teknik i klimatet i fokus än i klimatet en faktor 

bland flera. 

Det är inte bara inom energianvändningen som samspelet mellan tekniska, 

politiska och beteendemässiga frågor kommer att vara intrikat. 

Detsamma gäller för utvecklingen av nya energislag och energibärare – 

något som vi nu ska se närmare på. 

Hur skulle en infrastruktur för vätgas kunna växa fram? 

De stora bilföretagen har inlett en intensiv kapplöpning för att bli först 

med att kommersialisera fordon med nollutsläpp. Daimler-Chrysler, 

Ford, GM, Toyota, Hyundai och ytterligare några tillverkare har i detta 

syfte satsat miljardbelopp på att utveckla vätgas/bränslecellfordon. Det 

har etablerats en rad utvecklingssamarbeten mellan bränslecelltillverkare, 

bilföretag och andra parter. 

Nödvändigheten att möta framtida luftkvalitets- och klimatkrav är 

en viktig drivkraft för denna utveckling. Ett radikalt tekniksprång – som 

det här är fråga om – öppnar också möjligheten att konstruera bilen på 

ett nytt sätt. Den kapplöpning vi nu ser gäller uppenbarligen inte bara 

effektivitet, tillförlitlighet och kostnader. Den handlar lika mycket om 

att hitta det koncept för en ”ny” bil som bäst kan attrahera de framtida 

kunderna. 

För att ta steget från dagens prototyper och demonstrationsfordon 

till massproducerade fordon måste man reducera kostnaderna och 

demonstrera att bränsleceller klarar långa drifttider och är driftsäkra 

under praktiska förhållanden. Det räcker inte att själva bränslecellen 

blir bättre och billigare. Det behöver utvecklas stödjande tekniker och 

system (t ex sensorer, system för lagring), och det måste skapas normer, 

standarder och regler. 

För att diskutera hur en infrastruktur skulle kunna växa fram måste 

vi nu vidga synfältet och se även på områden utanför transportsektorn. 

Var finns tidiga marknader? De företag som introducerat bränsleceller 

och annan vätgasbaserad teknik på energimarknaden har arbetat med 

skräddarsydda lösningar för väl definierade marknadssegment. De har 

riktat in sig på nischer där vätgasbaserad teknik har speciella fördelar 

och där kostnaden betyder mindre. 

Många bedömare menar att stationära bränsleceller (som redan säljs 

till enstaka kunder) skulle kunna masskommersialiseras inom ungefär 

fem år. Det är framför allt på marknaden för reservkraft som de bedöms 

kunna konkurrera. Bränslecellerna kan i många fall ge bättre kvalitet och 

miljöprestanda än dagens reservsystem och för många användare är 

detta viktigare än låg kostnad. I dag baseras de stationära bränslecellerna 

ofta på naturgas. I framtiden kan bränsleceller för vätgas bli vanliga. 


År 2003 kommer tre bränslecellsbussar 

att rulla i Stockholmstrafiken. De har vätgastankar, 

bränsleceller och luftintag placerade 

på taket. Under golvet sitter elmotorer som driver bussen. 

Satsningen ingår i EU-projektet CUTE (Clean Urban Transport for 

Europe), där Stockholm ingår som en av nio städer. 

Foton från CUTE-projektet. 

Bränsleceller för bärbara tillämpningar, t ex videokameror och datorer, 

förefaller också vara nära förestående. Bränsleceller skulle kunna ge 

mer kraft och tillåta längre drifttider än dagens batterier. Bränslecelltekniken 

har längre kvar innan den kan tillämpas brett i fordon. Det dröjer 

troligtvis till år 2010 eller däromkring innan bränslecellfordon börjar 

introduceras på bred front. De styrmedel som väljs i klimatoch trafiksammanhang 

kan få stor betydelse för förloppet. Bussar är en trolig 

nischmarknad (Karlström, M. 2002). Demonstrationseffekterna är goda, 

bussflottorna kan få sitt bränsle vid speciella tankningsstationer och det 

finns gott om plats att lagra bränslet ombord. I Stockholm räknar man 

med att ha tre bussar i trafik i slutet av 2003, se ovan. På Gotland planerar 

man att prova två mindre bränslecellbussar i Visby, se sid 32. 

Hur kan infrastrukturen byggas upp? Inledningsvis kommer sannolikt produktion 

av vätgas på platsen, leveranser i små behållare och med tankbil 

att förekomma parallellt. Rörnät blir aktuella först när det handlar om 

större mängder. Källan till vätgasen blir i många fall naturgas – under 

en inledande period sannolikt utan koldioxidavskiljning. 

En utveckling mot vätgasteknik kan förutses i båda scenarierna. 

Önskemål om ren luft i storstäderna och minskat beroende av importerad 

olja spelar roll liksom klimatfrågan. Men pressen att producera vätgasen 

koldioxidfritt blir väsentligt starkare i klimatet i fokus. 


Är naturgas en bro till ett soloch vätgassamhälle? 

En ökad användning av naturgas kan bidra till att minska koldioxidutsläppen 

på kortare sikt. Kan naturgasen i sådant fall vara en bro till 

ett soloch vätgassamhälle? 

Vilken roll som olika energislag kommer att spela i en övergångsperiod 

påverkas i hög grad av spelreglerna på el- och gasmarknaderna 

samt av de styrmedel som införs. 

Producenterna på en avreglerad marknad prioriterar kraftverk med 

korta byggtider, låga kapitalkostnader och relativt sett höga rörliga kostnader. 

Under senare tid har följaktligen ett antal gaseldade kraftverk 

byggts i Europa medan nya kärnkraftverk inte varit aktuella. Undantaget 

är Finland vilket kan förklaras av att det i detta fall är en sammanslutning 

av kunder inom den elintensiva industrin som planerar att bygga 

kärnkraftverket. Dessa har, i motsats till kraftproducenterna, intresse av 

kraftverk med mycket låga rörliga kostnader som pressar ner kostnadsnivån 

på hela marknaden. 

Att kraftproducenterna tenderar att välja alternativ med låga investeringskostnader 

och höga rörliga kostnader beror på att en marknad med 

fri prissättning har högre risk (och därför högre riskpremie i en investeringskalkyl) 

än en prisreglerad. 

Risknivån påverkas 

emellertid också av myndigheternas 

agerande. 

Regler som är långsiktigt 

stabila och där förändringar 

är möjliga att förutse 

leder till lägre risk, vilket 

kan skapa bättre förutsättningar 

för mer investeringstunga 

och långsiktiga 

alternativ. 

Med en fortsatt process av avreglering i Europa kommer användningen 

av naturgas troligen att öka i flertalet europeiska länder. Energisamarbeten 

mellan EU och Norge, Ryssland och Nordafrika som kan säkra gasimporten 

blir i så fall viktiga. 

Staten/regleraren kan med skatter och subventioner i hög grad påverka 

vilka kraftslag som väljs. Överförbara utsläppsrätter för koldioxid, 

klimatrelaterade skatter och gröna certifikat skulle – liksom minskade 

kolsubventioner – förstärka incitamenten för koldioxidfria energislag. 

Producenterna på en avreglerad 

marknad prioriterar kraftverk 

med korta byggtider, låga 

kapitalkostnader och relativt 

sett höga rörliga kostnader. 

Naturgasens roll i Europa – och kärnkraftens? 

Med väl utformade förutsättningar skulle en utbyggnad av naturgasen i 

Europa kunna underlätta övergången till vätgas som energibärare. Vätgas 

kan produceras från naturgas i avvaktan på solbaserade lösningar. 

Distributionssystemen för naturgas kan med lämplig utformning och 

lämpligt val av material användas för vätgas i ett senare skede. 

Naturgasen låter sig också förenas med ett ökat inslag av distribuerade 

system – småskalig kraftvärme, ofta gaseldad – vilket också ger förutsättningar 

för en gradvis anpassning till en infrastruktur som kan bära 

upp ett system av vätgas/el/sol. 


Kärnkraften ger koldioxidfri el men är samtidigt kontroversiell. Med 

hänsyn till att de tunga investeringarna redan är gjorda har producenterna 

intresse av att använda de befintliga kärnkraftverken under deras 

ekonomiska livslängd. (En debatt om vad som utgör ekonomisk livslängd 

kan förväntas, bland annat mot bakgrund av utvecklingen i USA där 

drifttillstånden numera rutinmässigt förlängs till 60 år). Något/några 

nya kärnkraftverk kan komma att tas i drift i Europa, bland annat i Finland. 

Samtidigt finns beslut om avveckling i flera länder vilket kan innebära 

att verk stängs. 

Under en övergångsperiod kommer sannolikt både naturgas och – i 

vissa länder – kärnkraft att vara viktiga element i en ”bro” till ett soloch 

vätgassamhälle. Långsiktigt bedömer vi att utbyggnaden av kärnkraft 

kommer att upphöra, dels därför att kostnadsstrukturen inte passar 

på avreglerade elmarknader, dels därför att de komplexa och svårkommunicerade 

frågorna om säkerhetsrisker och omhändertagande av 

det utbrända kärnbränslet kommer att innebära fortsatta acceptansproblem. 

Övergångsperiodens längd och karaktär kommer att bli olika i klimatet 

i fokus och i klimatet en faktor bland flera beroende på de olika styrmedel 

som förutsätts i de båda scenarierna. I klimatet i fokus kan man i 

Europaperspektiv – förutom en ökning av naturgasanvändningen – förvänta 

en ökad användning av biobränslen, sol och vind. 

I klimatet en faktor bland flera är övergången till naturgas också markant 

i Europa men kolkraftverken har en större roll. Utvecklingen mot 

förnybara energislag och vätgas finns, men går långsammare. (Se Långsiktspanelens 

rapport för en närmare analys av de båda scenarierna.) 

I båda scenarierna kan – utöver de faktorer vi redan diskuterat – 

möjligheten till koldioxidavskiljning påverka den fortsatta utvecklingen. 

De tekniska bedömningarna har blivit mer optimistiska under senare år. 

Flera bedömare anger nu en relativt måttlig kostnadsökning för att 

avskilja och lagra koldioxid vid elproduktion med kol och naturgas. Med 

koldioxidavskiljning skulle viss kolanvändning kunna kvarstå vilket kan 

vara av stort intresse för flera länder i Europa. Naturgasen kan användas 

långsiktigt som källa för att producera vätgas vilket skulle vara viktigt 

också för fordonssektorn. 

Men i vilka tidsperspektiv är det realistiskt att se en utveckling av 

koldioxidavskiljning? Hur utformas styrmedel som uppfattas som legitima 

och trovärdiga? En central systemfråga är om koldioxidavskiljning 

framför allt kommer att ske vid stora anläggningar, nära oljefält, kolgruvor 

eller till havs, eller i medelstor skala anknutna till raffinaderier och 

liknande, eller om den också kan bli realistisk hos eller nära slutanvändarna. 

Det senare skulle förutsätta att infrastrukturen kan utformas för 

att också samla upp och deponera koldioxid från decentraliserad avskiljning. 

El, gas och värme i Sverige 

Med en fortsatt integration av el- och gasmarknaderna i Europa kommer 

prisbildningen i ökande utsträckning att styras av förhållandena i hela 

området. Elförsörjningen kan i så fall inte längre ses som ett nationellt 

system. Med en fortsatt integration följer sannolikt också mer harmoni- 


serade energiskatter och klimatrelaterade styrmedel. Detta aktualiserar 

flera nya synsätt. 

El kan bli en vara som andra där nationell försörjning träder i bakgrunden 

och allmänna marknadsmässiga resonemang blir mer dominerande. 

Försörjningssäkerhet kan komma att säkras med nya grepp, t ex 

en utbyggnad av mer distribuerade system som garanterar avbrottsfri 

försörjning för de mest vitala systemen. Med en förbättrad styr- och 

reglerteknik och förändrade institutionella arrangemang skulle efterfrågan, 

som tidigare framhållits, kunna anpassas på ett smidigare sätt för 

att klara effekttoppar. 

Med en gemensam klimatpolitik inom EU kan ett överordnat syfte bli 

att reducera utsläppen där det kan ske effektivast. I ett sådant system 

frigör man sig från tankefiguren att de nationella systemen var för sig 

måste anpassas för att klara vissa koldioxidkrav. I stället bidrar varje 

land där det gör störst nytta i ett europeiskt perspektiv. 

Hur energianvändning och energitillförsel kan komma att se ut i Sverige 

påverkas alltså – förutom av underliggande teknik- och kostnadsutveckling 

samt preferenser och acceptans hos allmänheten – av en komplex 

uppsättning marknadsförutsättningar och styrmedel. 

Vi bedömer i likhet med långsiktspanelen att klimatet i fokus, med 

hänsyn till de starka klimatrelaterade styrmedel som förutsätts i detta 

scenario, för svensk del sannolikt skulle ge biobränslena en fortsatt 

dominerande roll inom fjärrvärmenäten. Uppvärmningen utanför fjärrvärmenäten 

skulle ske med biobränslen eller värmepumpar. För elproduktionen 

skulle vattenkraften ge en stor bas och biobränsle från kraftvärme 

ett viktigt tillskott. Övriga tillskott är beroende av hur länge de 

befintliga kärnkraftverken förblir i drift. Vindkraft och naturgaseldad 

kraftvärme i anslutning till det befintliga naturgasnätet kan vara möjligheter. 

Ökande elpriser i kombination med effektivare och billigare solceller, 

bränsleceller och teknik för styrning och övervakning kan därtill 

gynna nya, mer distribuerade lösningar för elförsörjningen – inte minst 

för att hantera tillkommande behov, exempelvis av mer kyla under sommarhalvåret. 

I klimatet en faktor bland flera är det mer sannolikt att naturgasnät 

byggs ut i centrala Sverige. Biobränsle används i kraftvärme och fjärrvärme 

utanför gasnäten men finns delvis kvar även inom gasnätens område. 

Ett begränsat men växande bidrag kommer även i detta fall från vind 

och sol. Det exakta antalet år som kärnkraftverken finns kvar i systemet 

är även i detta scenario svårbedömt och beroende av de ekonomiska och 

politiska faktorer som diskuterats ovan. 

Referenser 

Karlström, Magnus (2002) Environmental technology assessment of introducing 

fuel cell city buses: A case study of fuel cell buses in Göteborg. 

Chalmers University of Technology 


VÄGEN FRAMÅT: ENERGI I 

DET GLOBALA SAMHÄLLET 

För utvecklingsländerna är det ytterst viktigt att miljö- och 

utvecklingsfrågorna beaktas tillsammans. För industriländerna 

visar miljöproblematiken på behovet av nya utvecklingsstrategier. 

I det internationella samarbetet kommer frågor om klimat 

och miljö mot denna bakgrund att behöva vägas samman med 

frågor om utveckling, säkerhet och bistånd. I ett framtidsperspektiv 

öppnar sig även möjligheter till ett positivt samspel 

vid utvecklingen av ny teknik. För t ex solceller och bränsleceller 

väntas de tidiga tillämpningarna ha sin tyngdpunkt i industriländerna, 

men de kanske största marknaderna finnas i 

utvecklingsländerna. 

Vi inledde denna rapport med att anknyta till uppfordrande globala frågor. 

Vi talade då om klimatet men konstaterade också att energifrågan är 

av avgörande betydelse för de två miljarder människor på vår jord som 

inte bara saknar tillgång till moderna energiformer utan också är mycket 

fattiga. 

Klimatfrågan liksom andra miljöfrågor har ännu låg prioritet i utvecklingsländerna 

även om lokala och regionala miljöproblem börjar föras upp 

på agendan, framför allt i de snabbväxande länderna. Ekonomisk utveckling, 

höjning av den materiella standarden, snabb industrialisering och en 

mer konkurrenskraftig ställning i världsekonomin prioriteras. 

Utveckling i ett traditionellt, fossilberoende mönster ter sig dock allt 

vanskligare. Om utvecklingen fortsätter i nuvarande banor väntas de 

totala koldioxidutsläppen från industriländer och utvecklingsländer vara 

lika stora kring år 2020. Energikonsumtionen per person kommer då 

fortfarande att vara åtminstone sex gånger större och utsläppen per person 

kanske fyra gånger större i industriländerna. En utjämnad situation 

kan bli aktuell först efter ett halvt sekel. För att utsläppsökningen i 

utvecklingsländerna ska bli så låg som möjligt och för att en bättre social 

balans ska kunna uppnås mellan olika världsdelar krävs en medveten 

internationell politik som främjar en hållbar utveckling i utvecklingsländerna. 

Klimatrelaterade åtgärder kan bli en viktig del av denna politik. 

Hållbarhet – den globala agendan 

Nyckeln till framsteg synes vara att i linje med grundtanken i uthållig 

utveckling söka kombinera klimatåtgärder med åtgärder som är positiva 

med hänsyn till andra samhällsmål. Åtgärder för att hantera lokala miljöproblem 

och för att minska klimatpåverkan kan i många fall gå hand i 

hand. Politiska och ekonomiska reformer som bidrar till ekonomisk tillväxt 

kan i en del fall även länka energianvändningen i nya banor. I Kina 

har t ex marknadsreformer, skattereformer och borttagna bidrag till 

olönsamma statliga företag inte bara bidragit till de senaste 25 årens 

snabba tillväxt utan även förbättrat energieffektiviteten (Chandler m.fl., 


2002). Det behövs självfallet fler insatser och många svåra beslut för att 

koldioxidutsläppen på sikt ska plana ut. Exemplen visar ändå på de möjligheter 

som finns att i en tidig åtgärdsfas i hög grad koppla samman klimatmål 

och andra angelägna samhällsmål. 

Vi tror att insikten om att alla samhällen på jorden är beroende av 

varandra kommer att växa. Ekonomiska kriser, social oro, väpnade strider 

kan fortplantas över världen. Ingen kan isolera sig från ett förändrat 

klimat. Om allt fler människor blir övertygade om att åtgärder för hållbarhet 

brådskar – att de upplever det som en överlevnadsfråga också för 

dem själva att man angriper såväl de stora miljöfrågorna som de sociala 

orättvisorna i världen – skulle det internationella samarbetet kunna 

baseras på en bredare ansats. Frågor om klimat och miljö skulle kunna 

vägas samman med frågor om säkerhet, utveckling och bistånd. En sådan 

ansats skulle kunna göra det möjligt för industriländerna att acceptera 

betydande utsläppsminskningar och för utvecklingsländerna att stegvis 

bromsa sina utsläppsökningar. 

Energi- och klimatsamarbeten 

I energi- och klimatsamarbeten med utvecklingsländer finns anledning 

att skilja mellan å ena sidan låginkomstländer, där biståndet är fundamentalt, 

å andra sidan snabbväxande medelinkomstländer, där affärsmässiga 

kontakter snarare än bistånd står i centrum. 

I låginkomstländer måste försörjningen med energi prioriteras och 

energi ses i relation till strävandena att utveckla landsbygden, förbättra 

vattenförsörjningen osv. Miljö och klimat kan gynnas genom prioriteringar 

i biståndet och genom kompletterande finansiering t ex via mekanismen 

för ren utveckling (Silveira, S., 2002) men tyngdpunkten ligger 

på försörjning. 

I medelinkomstländer, som i snabb takt bygger ut sin infrastruktur, 

behövs ett tydligt fokus på klimat och på ny teknik för att man ska undvika 

att bygga fast sig i föråldrade strukturer. Här gäller det att näringslivs- 

och exportfrämjande åtgärder kan fånga upp de nya förutsättningar 

som ges av den globala miljöagendan, strukturomvandlingen i viktiga 

infrastruktursektorer och ändrade spelregler och konkurrensvillkor mellan 

företag. 

Energitekniska beroenden 

För båda kategorierna av ”utvecklingsländer” gäller att deras energiutveckling 

och vår – i den industrialiserade delen av världen – är ömsesidigt 

beroende. Att vi till stora delar ”tävlar om samma resurser” är historiskt 

sett väl belagt och det finns fortfarande ett starkt beroende gällande 

framför allt oljan. Många studier har uppmärksammat att höjda 

priser på olja liksom på kol och naturgas drabbar fattigare länders ekonomier 

hårt och dessutom kan bidra till ett för hårt uttag av traditionella 

biobränslen. Vi vill emellertid i återstoden av detta kapitel lägga tonvikten 

vid en annan typ av samband – de som gäller framväxten av nya 

energitekniker och nya systemlösningar. Solcellstekniken får tjäna som 

ett exempel, megastädernas fordon och trafiksystem som ett annat. 


FOTO: TOMAS HAMMAR 

För åttio år sedan var läslampor 

en sällsynthet också i vårt land. 

Elektrifieringen innebar stora 

vinster för läskunnighet och folkbildning. 

Källa : Energihistoriska 

Samlingarna 

I Burkina Faso i Västafrika faller mörkret vid 

sextiden på eftermiddagen och de flesta hem 

saknar elektricitet. I ett fattigt kvarter i huvudstaden 

Ouagadougou har biståndsorganisationen 

Diakonia och fotbollsturneringen Gothia 

Cup byggt en fotbollsanläggning. Dit kommer 

många barn på kvällarna och gör läxorna 

under lampans sken. 

Utveckling av solcellstekniken – möjlighet till samspel 

Solcellerna har utvecklats i den industrialiserade delen av världen och 

det är också i denna del av världen som de hittills främst har funnit 

användning. Solcellstekniken har potential att ge ett viktigt bidrag till 

utvecklingsländernas energiförsörjning men den höga initialkostnaden 

för systemen är en stötesten. 

Utvecklingssatsningar i Japan, Tyskland, USA och andra länder har, 

som tidigare beskrivits, minskat kostnaderna för solcellerna. Tunnfilmstekniken 

och annan förbättrad teknik väntas bidra till fortsatt sänkta 

kostnader. Men den förväntade kostnadssänkningen är beroende av att 

”takprogrammen” och andra utvecklingsinsatser vidmakthålls för att ge 

underlag för en storskalig tillverkning av solceller. Om så sker skulle solcellerna 

till år 2020 kunna vara konkurrenskraftiga i stora delar av den 

industrialiserade världen. Då öppnas också vägen för storskalig spridning 

i utvecklingsländerna; med genomtänkta program för att finansiera 

inköp och installation skulle tekniken även kunna nå ut till fattiga 

befolkningsgrupper. 

En sådan utveckling på de stora marknaderna i utvecklingsländerna 

skulle i sin tur stimulera teknikutvecklingen och ytterligare pressa kost- 


naderna för solcellssystemen med återverkningar på användningen världen 

över. 

Exemplet visar att en teknikutveckling i Europa, Japan och USA – 

utöver att bidra till energilösningarna i de egna regionerna – kan innebära 

gynnsammare förutsättningar för utvecklingsländerna. I solcellsexemplet 

är fördelarna ömsesidiga genom att utvecklingen i utvecklingsländerna 

genererar fortsatt teknikutveckling och ytterligare kostnadssänkningar. 

Vårt exempel är naturligtvis i många avseenden schematiserat 

och förenklat. De lokala förhållandena skiftar och kommer att bidra till 

en mångfacetterad utveckling. Med en växande krets av medelinkomstländer 

kommer också dynamiken på marknaderna att öka. Anläggningar 

för produktion av solceller är redan på väg att etableras i både Kina och 

Indien. 

Som vi berört i tidigare kapitel finns det flera områden där de tidiga 

tillämpningarna – inte minst för bränsleceller och vätgas – väntas ha sin 

tyngdpunkt i industriländerna men där det långsiktiga kommersiella 

intresset gäller de stora marknaderna i utvecklingsländerna. Fordonen 

och trafiksystemen i de stora städerna kan ge ytterligare ett exempel på 

hur teknikutvecklingen i olika delar av världen samspelar. 

Megastädernas trafiksystem – en gigantisk utmaning 

Utvecklingsländernas stora städer expanderar och motoriseras i en takt 

som vida överstiger vad man upplevt tidigare. Stadsbefolkningen ökade 

mycket långsammare och motorfordonen var förhållandevis sett mycket 

dyrare när städer som Paris, London och New York byggde ut sina trafiksystem. 

I Bangkok, Delhi och Shanghai är befolkningarna redan stora 

och fortsätter att växa. Även om bilägandet fortfarande är litet jämfört 

med västvärldens leder det till värre trängsel och problem med luftföroreningar. 

Transportapparaten är ansträngd till bristningsgränsen. 

Att bygga ut transportapparaten på ett framsynt sätt – och att hitta 

sätt att finansiera det – är en gigantisk utmaning. Svaga och bristfälligt 

koordinerade planerings- och trafikorgan lägger i många fall sten på bördan. 

Går det att förkorta användningen av de mest miljöbelastande teknikerna 

och systemen och rikta in utvecklingen på nya lösningar? 

Skärpta bilavgaskrav har börjat införas i många utvecklingsländer. De 

kan i många fall mötas genom införande av katalysatorteknik och andra 

förbättringar av de konventionella förbränningsmotorerna. I Delhi har 

över 80 000 kommunala fordon – bussar, taxibilar och trehjulingar – 

konverterats från bensin till naturgas (Sperling, D.,Salon, D. 2002). 

Motorfordon i Indien och Kina är små och motorsvaga vilket gör dem mer 

bränslesnåla än industriländernas bilar. Men tekniken i de inhemskt tillverkade 

fordonen ligger långt från ”state of the art”. Om tillverkarna 

skulle ta till sig bästa teknik för energieffektivisering skulle koldioxidutsläppen 

kunna minskas påtagligt. 

Mer radikala innovationer så som en övergång till elhybrider och 

bränslecellsdrivna bilar skulle kunna ge stora reduktioner av såväl 

utsläppen av koldioxid som av övriga föroreningar. Ett litet antal batteridrivna 

skotrar och bilar säljs i bland annat Indien och Taiwan. Bränslecellsdrivna 

bussar kommer att testas i Shanghai och Delhi liksom i en 


ad europeiska städer under 2002 till 2003 dock stödda av betydande 

bidrag (Sperling, D. Salon, D. 2002). Även i Sao Paulo finns ett sådant 

projekt. 

Bränslecellstekniken skulle kunna innebära ett tekniksprång men 

innan kostnaderna har pressats kommer den att ha svårt att vinna marknad 

i utvecklingsländerna. Det är troligt att flera tekniker kommer att 

samexistera och att det till en början blir gasdrivna fordon, hybridfordon 

och fordon med effektivare och renare förbränningsmotorer som 

vinner insteg. Intressanta nischer för vätgas kan dock finnas, t ex små 

fordon (två och trehjulingar). 

Institutionella reformer har potential att vara minst lika viktiga som 

nya fordonstekniker. Det gäller inte minst innovativa stads- och trafiklösningar. 

I industriländerna är mycket av strukturen lagd. I utvecklingsländerna 

kommer städerna att fortsätta att expandera – där är det extra 

viktigt att försöka skapa en bra struktur. När ett visst mönster av markanvändning 

har etablerats finns det inte någon väg tillbaka. 

Möter vi de globala utmaningarna? 

Vi har i detta kapitel visat på några områden där omställningen av 

industriländernas energisystem kan samspela på ett positivt sätt med 

utvecklingsländernas strävan att skapa utveckling. Vi har inte någon 

möjlighet att belysa den stora och svåra frågan om vad som skapar 

utveckling i hela dess vidd. För att komma till rätta med de globala fattigdomsproblemen 

behövs självklart mångahanda förändringar. Vi har 

velat uppmärksamma en del i denna problematik: utvecklingsländernas 

stora behov av bra och billiga energilösningar – och peka på de kopplingar 

som finns mellan teknikutveckling och systemlösningar i olika delar 

av världen. 


Referenser 

Chandler, W., Schaeffer, R., Dadi, Zhou, Shukla, P.R., Tudela, F.,Davidson, 

O., Alpan-Atamer, S. (2002) Climate change mitigation in developing 

countries. Brazil, China, India, Mexico, South Africa and Turkey. 

Pew Center on Global Climate Change, Arlington. Virginia. 

European Photovoltaic Industry Association. Greenpeace International 

(2001) Solar Generation 

Silveira, S. (2002) “Business opportunities for biomass under the clean 

development mechanism” (forthcoming in Biomass and Bioenergy, 

Elsevier). Paper presented at IEA workshop Biomass Energy from 

Forestry:issues and opportunities, Oct 29-Nov01, Belo Horizonte, 

Brazil 

Sperling, D. Salon, D (2002) Transportation in Developing Countries. An 

Overview of Greenhouse Gas Reduction Strategies. Pew Center on 

Global Climate Change, Arlington. Virginia. 


UTMANINGAR 

GER NYA MÖJLIGHETER 

De omställningar vi skisserat i tidigare kapitel innebär en långsiktig 

och genomgripande förändring av energisystemet – om 

än i olika takt i de båda scenarierna. En sådan systemförändring 

kräver förändrade institutioner och organisationer. På 

samma sätt som miljöintresset fick stadga genom Naturvårdsverket 

och en rad miljöorganisationer måste energisystemets 

förändringsriktning förankras i starka organisationer, professioner, 

nätverk och intressegrupper. Forskningen och företagsamheten 

behöver uppmärksamma nya möjligheter. 

En övergång till en vätgasekonomi eller mera korrekt en vätgas-el-regim 

ställer mångdimensionella krav på energisystemet. Tidigare diskurade vi 

hur regelverket kring kärnkraften byggdes upp, tillika med stora satsningar 

på forskning och industriell utveckling, med början 26 år innan 

en enda kilowatt kom ur något svenskt kärnkraftverk. Som vi tidigare 

konstaterat (sid 17) har balansen mellan marknadsliberala lösningar och 

mer politiskt styrda varierat över tiden. Vi är övertygade om att övergången 

till ett nytt energisystem fordrar en pragmatisk inställning och 

öppenhet för goda kombinationer av ”marknad” och ”politik”. 

Ett europeiskt/nationellt projekt? 

Man kan överväga om övergången från dagens blandade energisystem, 

med betydande inslag av fossila energiråvaror och stora utsläpp av koldioxid, 

skulle motivera en satsning i kompanjonskap mellan politik och 

industri. Vi har noterat att statens roll inom energisektorn varit mycket 

stark fram till 1980-talet för att avlösas av en orientering mot marknadsanpassning, 

avreglering och privatisering. Emellertid synes den omställning 

som avtecknar sig vara av den karaktären, att varken ”staten” eller 

”marknaden” har förutsättningar att klara av den på egen hand. 

Det finns anledning att redan nu sätta sökarljuset på vätgasens systemegenskaper. 

Även om försörjningssystemet i ett första skede kan växa 

organiskt med hänsyn till olika användningssätt och behov behöver en ny 

energibärare ett väl genomtänkt regelverk och en professionell kultur 

kring risk- och säkerhetsfrågor. Materialproblem behöver tänkas igenom. 

Satsningar i samverkan mellan stat och näringsliv kan bli nödvändiga för 

att utveckla infrastrukturen inför storskalig användning särskilt i transportsektorn. 

Detta är frågor som kommer att aktualiseras under perioden 

fram till år 2020 även om det dröjer längre innan nya system kan 

slå igenom fullt ut. 

Viktiga frågor för EU blir i detta sammanhang: 

• Hur ska EU agera som kravställare på fordon och drivmedel? 

• Hur ska EU stödja teknikutveckling och marknadsintroduktion? 

• Hur ska EU agera när det gäller att bygga upp en infrastruktur för 

nya typer av fordon och drivmedel? 


Vi kan notera att ”spelarna” på denna marknad, både vad gäller fordon 

och drivmedel, är stora och multinationella. Kravställanden måste 

därför till stora delar ske parallellt i de stora marknaderna: Europa, 

USA, Japan och ett antal stora medelinkomstländer. 

Ett europeiskt ”vägvisar”-projekt för att i en bred krets av intressenter 

kartlägga en vätgasekonomis möjligheter och begränsningar – och för att 

diskutera vägen dit – framstår som mycket önskvärt. Det skulle ge möjlighet 

att bedöma behoven av forskning, teknikutveckling och demonstration, 

utveckling av standarder och regelverk, utbildning mm från ett 

europeiskt perspektiv. Det skulle ge tillfälle att diskutera utvecklingssamarbeten 

mellan politik och 

industri, balansen mellan 

nationella åtgärder och 

åtgärder på EU-nivå osv. 

De amerikanska initiativen 

med en vision och en 

”roadmap” för en vätgasekonomi 

kan på sikt ge nya vätgasekonomin. 

öppningar i klimatarbetet 

eftersom de signalerar en 

vilja att förändra dagens fossilbränsleberoende. Också från denna 

utgångspunkt finns anledning att från europeiskt håll se på vätgas i ett 

brett perspektiv. Med hänsyn till EU:s aktiva roll i klimatsammanhang 

vore det naturligt att ge frågan om koldioxidavskiljning stor tyngd. 

För Sverige gäller det att ha en genomtänkt strategi för agerandet på 

det europeiska planet och parallellt tackla de frågor kring försörjningsstruktur, 

säkerhetstänkande mm som uppstår nationellt och lokalt. 

…svensk industri kan skaffa 

sig intressanta högtekniska 

nischer i den framväxande 

Det finns goda argument för en tidig start, inte minst det att svensk 

industri kan skaffa sig intressanta högtekniska nischer i den framväxande 

vätgasekonomin. Visserligen kan man komma att satsa på fel häst en 

och annan gång (som ”den svenska linjen” i kärnreaktorer). Men ibland 

kan man välja rätt i stället. Det kan noteras att den norska regeringens 

energiminister signalerat att Norge avser att bli föregångsland inom vätgasanvändning 

för energiändamål (pressmeddelande 119, 2002-11-01). 

Där åberopas de allmänna motiv för vätgas som berörts tidigare, samt 

det faktum att Norge med sin rika tillgång på naturgas har goda förutsättningar 

att stärka sin position som energination med en sådan satsning. 

Vi vill avslutningsvis understryka att ett skifte till nya fordonstekniker 

och drivmedel – även av det genomgripande slag som vi nu diskuterat – 

aldrig kan vara den enda ingrediensen i en förändring av trafiksektorn 

med sikte på ökad uthållighet. 

Trafiken är en nyckelsektor. Den förväntade ökningen av koldioxidutsläppen 

härrör i hög grad från denna sektor. Frågor kring trängsel, 

säkerhet, luftkvalitet och sund konkurrens pressar på. Därför är det viktigt 

att – parallellt med långsiktiga satsningar – förbättra den konventionella 

tekniken och drivmedlen och att främja hybridbilar och andra mer 

närliggande lösningar för att reducera miljö- och klimatpåverkan. En 

integrerad stads- och trafikplanering och utformning av effektiva incitament 

framstår som nyckelåtgärder. 


En ny forskningsstrategi 

Framtiden kan innebära genombrott för bland annat 

- solceller till konkurrenskraftig kostnad 

- bränsleceller till låg kostnad 

- koldioxidavskiljning 

- nya tekniker för att lagra och distribuera vätgas 

- vätgasproduktion med artificiell fotosyntes eller andra biologiska 

metoder (i det längre perspektivet). 

För oss som Systempanel är det naturligt att peka på att systemaspekterna 

av denna typ av tekniska genombrott måste uppmärksammas i energiforskningen. 

Kopplingarna mellan det gamla och det nya behöver belysas. 

Det behövs forskning kring regelverk och institutioner. Småskaliga system 

kan kräva en delvis ny affärslogik och nya regelverk – överstatliga 

system likaså. Standarder, säkerhet och ekonomi kräver uppmärksamhet 

för alla nya system. 

Den svenska elmarknaden har liksom flertalet elmarknader i Europa 

avreglerats i en situation av överkapacitet. Konkurrens, effektivitet och 

prissänkningar har stått i fokus. I framtiden kommer emellertid frågor 

om långsiktiga investeringar att få ökad tyngd – inte minst mot bakgrund 

av klimatfrågan. Som diskuterats på sid 51, riskerar det nuvarande 

ramverket för elmarknaden att leda till korta planeringshorisonter 

och minskade satsningar på forskning och teknisk utveckling. Detta 

måste beaktas i den vidare utvecklingen av marknadsreglerna och även i 

energiforskningsstrategin. 

Den svenska energiforskningen har i huvudsak varit inriktad på förhållandena 

i Sverige. Tekniska frågor har dominerat. För framtiden måste 

forskningsstrategin bli bredare och mer aktiv i minst tre avseenden. 

1. För att kunna agera ansvarsfullt i det globala samhället och sälja på 

nya marknader blir det viktigt att förstå förhållandena där. Det kan 

t ex finnas anledning att forska kring hur svenskt kunnande kring 

biobränslesystem och solenergi skulle kunna nyttiggöras på fler marknader 

än den svenska – kommersiellt och i bistånd. Därvid är samhälls- 

och kulturvetenskapernas bidrag lika nödvändiga som teknikens. 

2. Vi kan inte veta vilka system och teknikslag som kommer att slå igenom. 

Både samhällsforskning och teknisk forskning behöver ges en 

bred framtidsorientering för att vi ska kunna ta till vara de möjligheter 

som visar sig praktiskt och kommersiellt överlägsna. 

Vi har nyss berört de krav som en massiv introduktion av vätgas 

för energiändamål kan innebära. Vi vill peka på att solcellstekniken, 

som i dag har begränsad tillämpning i vårt land, också förtjänar att 

studeras från systemperspektiv. Med en gynnsam internationell 

utveckling skulle denna teknik någonstans kring år 2020 kunna bli 

ett konkurrenskraftigt alternativ i många fler situationer. 

Frågan om koldioxidavskiljning och efterföljande lagring är central. 

Här har kunskapen om de tekniska och miljömässiga förutsättningarna 

ökat snabbt under de senaste åren. Vi vill återigen peka på vikten 


En omställning ger affärsmöjligheter 

Teknik för förbränning av förnybara, skogsbaserade energiråvaror (t ex pellets, 

flis, sågverksavfall) har utvecklats sedan 1980-talet. Pelletsindustrin står inför ett 

kommersiellt genombrott; i dag är efterfrågan på pellets i Sverige högre än den 

tillgängliga produktionskapaciteten. Men det råder ingen brist på råvara. 

Fjärrvärmesystem för stora städer är ett område där svenska kommuner 

redan är ute i världen och säljer sitt kunnande. Om man ska minska koldioxidutsläppen 

(och även andra miljö- och hälsoskadliga utsläpp) i storstadsregioner, 

är fjärrvärme och fjärrkyla mycket intressanta affärsmöjligheter. 

En intressant koppling till fjärrvärme kan vara svenskt kunnande kring 

avfallsförbränning. Men det måste baseras på ett kretsloppstänkande så att 

avfallshanteringen i en stor stad byggs upp från grunden med källsortering, 

biogasproduktion, återanvändning och återvinning som mer prioriterade sätt 

att ta hand om avfall. Det som ska brännas måste vara en väl utsorterad fraktion 

där det brännbara kanske utgör endast 10 till 15 procent av den totala avfallsmängden. 

Biogasproduktionen kan vara den mest intressanta delen i dessa nya 

avfallssystem. Genom att ta hand om allt organiskt material kan man driva en 

stor stads kollektivtrafik, renhållningsfordon och servicefordon med biogas. 

Men även biogasprocessen kräver fortsatt teknikutveckling och kvalitetssäkring 

från källan så att rötresterna går att använda som gödning i lantbruket. 

Svenska företag har utvecklat luftkompressorer till bränsleceller och styrpaneler 

till bränslecellsdrivna bilar. 

Byggsektorn har goda möjligheter att skapa tillväxt med energieffektivisering 

som pådrivande faktor. Kunnandet kring ventilation i kombination med 

sjuka hus-erfarenheter kan skapa nya affärer. Kunnandet kring isoleringsteknik, 

energisnåla fönster, uppvärmningssystem mm är också viktiga komponenter. 

Den marklagerteknik som Akademiska Hus satsar på i Lund visar sig fungera 

bättre än någon vågat drömma om. Hittills har Astronomihuset kunnat försörjas 

till 85 procent med hjälp av konserverad värme och kyla. Kronan på verket blir 

när byggindustrin tillsammans med arkitekter, material- och eltekniker utvecklar 

estetiskt tilltalande och väl fungerande solcellsbyggelement, tak- och väggpaneler, 

för att ta vara på elproduktionspotentialen från solljuset. Samtidigt ska 

man också ta vara på värmen så att tappvarmvatten och radiatorvatten kan värmas 

upp med hjälp av solenergi. 

Inom livsmedelsområdet finns i Sverige världsledande kunnande kring förpackningar 

som säkerställer kvaliteten på drycker, halvfabrikat och färdiglagad 

mat. Förpackningarna utvecklas vidare och ett viktigt steg är att det inte behövs 

en kylkedja för att hålla drycker och mat fräscha ända fram till konsumenten. 

Genom att slippa kylförvaring genom hela försörjningskedjan kan stora mängder 

energi sparas. Förpackningarna är återvinningsbara eller utnyttjas som 

energiråvara efter användningen. 

Ett mer visionärt utvecklingsprojekt är tvättmaskinen som tvättar rent utan 

vatten. Detta skulle innebära en mycket stor energibesparing både vid uppvärmning 

av tvättvattnet och vid torkning av färdig tvätt. Ett delsteg kan vara 

tvättsystem som inte kräver uppvärmning av tvättvattnet. I stora delar av världen 

är vattenbrist eller brist på rent vatten en akut fråga. Om tvättprocedurerna 

kan ändras med hjälp av ny teknik (ultraljud, mikrovågor, nanoteknik?) kan man 

både spara vatten och minska nedsmutsningen av tillgängligt vatten. 


av systembedömningar. Inte minst gäller detta de utmanande institutionella 

frågorna. 

3 Å andra sidan kan vi från svensk sida inte satsa på allt. Svenska 

forskningsmiljöer och institut framstår redan i dag som små t ex i 

konkurrensen inom EU. Därför behövs kraftsamling till större enheter 

med verklig internationell slagkraft. 

Insatser behövs från Vetenskapsrådet, Formas, Naturvårdsverket, Vinnova, 

Energimyndigheten, Sida, Kemikalieinspektionen m fl samt från 

industrins forsknings- och samarbetsorgan (Svensk energi, Elforsk med 

flera). Det är angeläget att samarbetet utvecklas och förstärks. Dessutom 

behövs samverkan inom EU:s olika program samt inom andra internationella 

organ t ex IEA. Det är viktigt att resurser finns för hela kedjan, 

dvs för forskning, utveckling, demonstration och marknadsintroduktion 

och att systemsynen finns med i alla led. 

Affärsmöjligheter för svenskt näringsliv 

Den snabba befolkningstillväxten i utvecklingsländerna får många länders 

företag att vända blicken mot deras marknader. Det är inte bara 

den växande medelklassen utan även de stora befolkningsgrupperna med 

låga inkomster som representerar framtida affärsmöjligheter. 

Det krävs nya koncept för att kunna tillgodose basbehov hos fattiga 

konsumenter och samtidigt nå lönsamhet. Flera företag har börjat intressera 

sig för att ta fram lågbudgetprodukter, dvs produkter som är så billiga 

att även fattiga hushåll ska kunna skaffa sig dem. Marginalen på 

varje produkt blir liten men om man når en massmarknad kan intäkterna 

ändå bli goda. Det kan handla om t ex energieffektiva spisar, mobiltelefoner 

och småskaliga system för elproduktion som kan ge en familj tillgång 

till belysning, TV, en pump för vatten. 

I de rika länderna kan marknadens spelregler i allt högre grad komma 

att påverkas av hotet om en allvarlig klimatförändring. Inom svenskt 

näringsliv finns det flera teknik-, produkt- och tjänsteområden som har 

goda tillväxtpotentialer i ett energifokuserat scenario. Kunskap kring 

förädling av skogsråvara skulle kunna bli en tillgång i en klimatanpassad 

utveckling. Fjärrvärmesystem, kretsloppsanpassad avfallshantering, biogasprocesser 

är andra exempel. Byggsektorns kunnande kring energieffektivisering 

skulle också kunna skapa nya affärer. Svenska företag har 

redan framgångsrikt utvecklat komponenter till bränslecellssystem. 

I den svenska energidebatten finns anledning att i större utsträckning 

uppmärksamma de nya möjligheter som kan ligga i en omställning av 

energisystemen. Solceller, bränsleceller och intelligenta styrsystem kan 

bli stora produkter världen över. Energieffektiv förvaltning av byggnader, 

smarta fönster, låg stand-by-förbrukning i apparater kommer att efterfrågas. 

De företag som är förutseende och uppfinningsrika kan få ett 

försprång på växande marknader. 

En hållbar utveckling ligger inom möjligheternas gräns. Vägen dit 

bjuder på problem och utmaningar, men den kan ge stora välfärdsvinster 

för miljoner människor. Därtill kan den öppna många nya möjligheter 

för företagen. 


Om scenarier 

Klimatet i fokus är ett scenario där världens ledande länder enas om kraftfulla åtgärder 

för att minska hotet mot klimatet. Industriländernas koldioxidutsläpp halveras till år 

2050. 

I klimatet – en faktor bland flera dröjer reaktionen på klimathotet. De klimatåtgärder 

som kommer till stånd blir mer begränsade och genomförs på nationell och regional 

nivå snarare än global.

Systempanelens rapport 

Hur kan vår energiframtid komma att te sig givet olika hållningar till 

klimathotet? Vilka möjligheter finns att radikalt minska klimatpåverkan 

och samtidigt sörja för en växande världsbefolknings behov av energi? 

Hur samspelar de globala utmaningarna med behov och möjligheter i 

Sverige och Europa? 

Denna rapport handlar om systemförändringar för att nå fram till hållbara 

energisystem. Den lyfter fram tre aspekter – vätgas, solenergi och 

det framtida elsystemet – och analyserar dem från systemsynpunkt. Den 

understryker att en långsiktig och genomgripande förändring av energisystemet 

kräver forskning och institutionsbyggande. Samtidigt öppnar 

en sådan omställning många nya möjligheter. 

Energiframsyn Sverige i Europa 

Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, är en oberoende arena för kunskapsutbyte. 

Genom att initiera och stimulera kontakter mellan olika kompetensområden och 

över nationsgränser fungerar akademien som gränsöverskridande brobyggare mellan 

näringsliv, forskning, förvaltning och olika intressegrupper. 

Detta IVA-projekt belyser det svenska energisystemet ur ett globalt och europeiskt 

perspektiv. Klimatfrågan motiverar ett globalt perspektiv. Det europeiska är viktigt mot 

bakgrund av pågående avregleringar och genom att el- och gasnät knyts samman i allt 

större regioner. 

Genom att blicka framåt i tiden vill IVA stimulera till intressanta och balanserade 

diskussioner genom att ge nya insikter och tankeväckande men trovärdiga och realistiska 

framtidsbilder av det svenska energisystemet som en del av Europas. 

Projektets resultat presenteras i fyra panelrapporter och en syntes- och sammanfattningsrapport. 

Dessa finns som pdf-filer på IVAs webbsida www.iva.se samt projektets 

webbsida www.energiframsyn.nu eller kan beställas från IVA, Box 5073, 102 42 Stockholm; 

e-post: bokh@iva.se. 

Projektets faktarapporter kan beställas från Energimyndigheten, Box 310, 

63104 Eskilstuna och via hemsidan www.stem.se,där de även finns som PDF-filer. 

IVA-M 338 

ISSN 1102-8254 

ISBN 91-7082-693-5

Ladda hem skriften som PDF - IVA

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?