Utvärdering av ämnena arkivvetenskap, biblioteks - Det ...

arkivvetenskap,
biblioteks- och informationsvetenskap,
bok- och bibliotekshistoria,
informations- och medievetenskap,
kulturvård museologi
Högskoleverket 2004

Högskoleverket • Luntmakargatan 13 • Box 7851, 103 99 Stockholm
tfn 08-563 085 00 • fax 08-563 085 50 • e-post hsv@hsv.se • www.hsv.se
Utvärdering av ämnena arkivvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap,
bok- och bibliotekshistoria, informations- och medievetenskap, kulturvård
och museologi vid svenska universitet och högskolor
Utgiven av Högskoleverket 2004
Högskoleverkets rapportserie 2004:27 R
ISSN 1400-948X
Innehåll: Högskoleverket, utvärderingsavdelningen, Carin Olausson
Formgivning: Högskoleverkets informationsavdelning
Tryck: Högskoleverkets vaktmästeri, Stockholm, oktober 2004
Tryckt på miljömärkt papper

Innehåll
Sammanfattning 5
Högskoleverkets beslut 7
Högskoleverkets reflektioner 9
BEDÖMARGRUPPENS RAPPORT 11
Missiv 13
Gemensamt avsnitt 15
Bedömargruppens arbetssätt och referensramar 15
Tematiska analyser 16
Arkivvetenskap 25
Vad är arkivvetenskap? 25
Gemensamma frågor för arkivvetenskapen 29
Mitthögskolan, institutionen för informationsteknologi och medier (ITM),
avdelningen för arkiv- och datavetenskap 33
Stockholms universitet, humanistiska fakulteten, historiska institutionen 36
Uppsala universitet, historisk-filosofiska fakulteten, institutionen för ABM 36
Biblioteks- och informationsvetenskap (B&I) 41
Vad är biblioteks- och informationsvetenskap? 41
Utvärderingens utgångspunkt 41
Ämne kontra profession 41
Högskolan i Borås, institutionen biblioteks- och informationsvetenskap
(BHS) och Göteborgs universitet, samhällsvetenskapliga fakulteten 45
Linköpings universitet, filosofiska fakulteten, institutionen för datavetenskap,
avdelningen ”Human-Centered Systems” (HCS) 48
Lunds universitet, humanistiska fakulteten, institutionen för kulturvetenskaper 51
Umeå universitet, samhällsvetenskapliga fakulteten, sociologiska institutionen 54
Uppsala universitet, historisk-filosofiska fakulteten, institutionen för ABM 56
Växjö universitetet, humanistiska fakulteten, institutionen för humaniora 58
Våra slutsatser för biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning i Sverige 59
Bok- och bibliotekshistoria 63
Vad är bok- och bibliotekshistoria? 63
Lunds universitet, humanistiska fakulteten, institutionen för kulturvetenskaper 65
Kulturvård 73
Göteborgs universitet, naturvetenskapliga fakulteten, institutionen för
miljövetenskap och kulturvård, avdelningen för kulturvård 73
Museologi 81
Vad är museologi? 81
Museologi 82
Nordisk universitetsundervisning i museologi 85
Litteratur 85
Museologins omvärld 86

Avnämaren igår, idag och i framtiden 89
Högre studier i museologi i Göteborg, Umeå och Uppsala 89
Göteborgs universitet, samhällsvetenskapliga fakulteten, Museion 90
Umeå universitet, humanistiska fakulteten, institutionen för kultur och medier 93
Uppsala universitet, historisk-filosofiska fakulteten, institutionen för ABM 95
Rekommendationer till samtliga institutioner 98
Bilaga 99
En historisk och kritisk belysning av ämnet biblioteks- och
informationsvetenskap (B&I) med fokus på dess identitet och olika
benämningar 99

Sammanfattning
Denna rapport redovisar resultaten av den kvalitetsgranskning av grund- och
forskarutbildning i sex ämnen vid de svenska universitet och högskolor som
har ämnena som huvudämnen i examen och i förekommande fall även har
forskarutbildning. Kvalitetsgranskningen är genomförd under år 2004.
De ämnen och lärosäten som ingår i utvärderingsprojektet är arkivvetenskap
(Mitthögskolan, Stockholms universitet och Uppsala universitet), biblioteksoch
informationsvetenskap (högskolan i Borås, Lunds universitet, Umeå universitet,
Uppsala universitet och Växjö universitet) bok- och bibliotekshistoria
(Lunds universitet), informations- och medievetenskap (Linköpings universitet),
kulturvård (Göteborgs universitet) och museologi (Göteborgs universitet, Umeå
universitet och Uppsala universitet).
För uppdraget har Högskoleverket anlitat en extern bedömargrupp med
sakkunniga i vart och ett av ämnena. Företrädarna för ämnet informationsoch
medievetenskap har bett att få bli bedömda tillsammans med biblioteksoch
informationsvetenskap och har bedömts av de sakkunniga i det ämnet.
Bedömargruppens rapport är indelad i separata avsnitt för vart och ett av
ämnena med ämnesbeskrivningar, lärosätesavsnitt och rekommendationer.
Rapporten inleds med ett gemensamt avsnitt som bl.a. innehåller övergripande
tematiska analyser. För innehållet i bedömargruppens rapport svarar
bedömargruppen. Högskoleverkets beslut och reflektioner är baserade på bedömargruppens
rapport.
De sakkunniga i arkivvetenskap reflekterar över lärarkårens sammansättning,
profileringsförsök, samverkan, litteratur och forskarutbildning i ämnet.
De har funnit att forskarutbildning i ämnet i egentlig mening inte förekommer.
De uppmanar till ökad samverkan mellan utbildningarna för att främja
ämnets långsiktiga utveckling.
De sakkunniga i biblioteks- och informationsvetenskap (B&I) och informations-
och medievetenskap gör en analys av B&I-ämnets fyra innehållsliga
områden och sambanden mellan dem. Områdena är kunskapsorganisation
och informationssökning, innehållet som organiseras och söks, verktygen för
att knyta ihop de två första områdena, och det fjärde området som ger kontexten
inom vilken de andra områdena ska förstås.
De finner att högskolan i Borås är den enda av utbildningarna som har
bredd och djup nog att erbjuda utbildning inom alla fyra områdena medan
den informations- och medievetenskapliga utbildningen i Linköping är otillräcklig
inom alla områdena men skulle kunna ha en potential efter omstrukturering.
De sakkunnigas förhoppning är att alla utbildningar samverkar i samband
med Bolognaprocessen så att B&I-utbildningen, sett över hela Sverige, i ett
5

framtida perspektiv kan erbjuda den kompletta skalan av områden, men med
olika fokus på de olika utbildningsorterna.
De sakkunniga i bok- och bibliotekshistoria finner en liten men intressant
och för Sverige unik miljö vid Lunds universitet med ett nationellt ansvar och
ger flera rekommendationer som siktar på att sprida kompetens i ämnet över
landet.
De sakkunniga i kulturvård har en hög uppfattning om den verksamhet
som institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs universitet
bedriver, där man också har ett nationellt ansvar eftersom man där exklusivt
för Sverige examinerar konservatorer. De sakkunniga gör analyser av särskilda
problemområden som t.ex. kulturvårdsämnets identitet, tillämpad och teoretisk
forskning, resursfrågor och samverkan.
De sakkunniga i museologi ger som komplement till ämnesbeskrivningen
av museologi en översikt över museer och museianställda i Sverige. De ger även
gemensamma rekommendationer till de tre museologiutbildningarna som de
har utvärderat, bl.a. anser de att man borde samverka såväl mellan sig som
med museerna.
Bedömarnas övergripande tematiska analyser innehåller ett avsnitt som diskuterar
vad som förenar ämnena. Ett annat avsnitt diskuterar ämnesutbildning,
professionsorienterade studier eller yrkesutbildning. Det tredje avsnittet
tar upp forskarutbildningen som man generellt finner svag – med högskolan
i Borås/Göteborgs universitet som ett lysande undantag.
I avsnittet om arbetsmarknad och rekrytering konstaterar bedömarna att
det finns behov av disputerade på arbetsmarknaden utanför högskolan men
även stora behov av disputerade lärare inom högskolan för att bl.a. utveckla
ämnena och stärka forskningsanknytningen i grundutbildningen. I detta avsnitt
diskuterar bedömarna även KB-utredningens (SOU 2003:129) (KB=
Kungliga biblioteket) slutsats om behovet av fler disputerade i bl.a. biblioteksoch
informationsvetenskap och brevet från DIK-förbundet (Dokumentation,
information och kultur) och Svensk förening för informationsspecialister i vilket
man efterlyser fler lektorer i ämnet för att stärka kvaliteten i grundutbildningen.
Ämnesgruppen i biblioteks- och informationsvetenskap instämmer
med eftertryck i behovet av betydligt förstärkt forskarutbildning i ämnet.
Utifrån bedömargruppens rapport och analys ifrågasätter Högskoleverket
examensrätten på magisternivå i ämnet informations- och medievetenskap vid
Linköpings universitet.
6

Högskoleverkets beslut
Rektorer vid berörda
universitet och högskolor
Utvärderingsavdelningen
Carin Olausson
BESLUT
2004-10-19
Reg.nr 643-2484-03
Utvärdering av ämnena arkivvetenskap, biblioteks- och
informationsvetenskap, bok- och bibliotekshistoria, informationsoch
medievetenskap, kulturvård och museologi vid svenska
universitet och högskolor
Högskoleverket finner att grundutbildningarna i arkivvetenskap vid Mitthögskolan,
Stockholms universitet och Uppsala universitet uppfyller kvalitetenskraven
för högre utbildning och ifrågasätter därför inte examensrätten
i ämnet.
Vidare finner Högskoleverket att grund- och forskarutbildningarna i biblioteks-
och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, i avtalsbundet samarbete
med Göteborgs universitet, Lunds universitet, Umeå universitet och
Uppsala universitet uppfyller kvalitetskraven för högre utbildning och ifrågasätter
därför inte examensrätten i ämnet.
Detsamma gäller för grund- och forskarutbildningen i bok- och bibliotekshistoria
vid Lunds universitet och grund- och forskarutbildningen i kulturvård
vid Göteborgs universitet.
Högskoleverket finner även att grundutbildningarna i museologi vid Göteborgs
universitet, Umeå universitet och Uppsala universitet uppfyller kvalitetskraven
för högre utbildning och frågasätter därför inte examensrätten i
ämnet. Även forskarutbildningen i museologi vid Umeå universitet uppfyller
kvalitetskraven.
Högskoleverket finner anledning att ifrågasätta magisterexamensrätten i
ämnet informations- och medievetenskap vid Linköpings universitet. Ämnet
har för liten kapacitet och ingen disputerad lärare som är ansvarig ämnesföreträdare.
Dessutom har bedömarna funnit att det finns problem med ämnets
identitet och de förespråkar en omstrukturering av verksamheten.
Linköpings universitet anmodas att senast den 19 oktober 2005 inkomma
till Högskoleverket med en redogörelse för vilka åtgärder som vidtagits. Därefter
kommer Högskoleverekt att ta ställning till om det finns skäl att återkalla
magisterexamensrätten.
Forskarutbildningen inom området i Linköping sker i forskarstudieämnet
informatik med en inriktning mot informationssystem och media vid teknisk
7

fakultet. Högskoleverket finner att forskarutbildningen uppfyller kvalitetskraven.
En uppföljning av utvärderingen kommer att göras inom tre år.
Beslut i detta ärende har fattats av universitetskansler Sigbrit Franke efter
föredragning av projektansvarig Carin Olausson i närvaro av avdelningschef
Ragnhild Nitzler och kanslichef Lennart Ståhle.
Sigbrit Franke
Carin Olausson
Kopia: Utbildningsdepartementet
Bedömargruppen
8

Högskoleverkets reflektioner
Högskoleverket vill inledningsvis tacka bedömargruppen för en gedigen och
innehållsrik rapport. Det är Högskoleverkets förhoppning att den kommer att
bidra till den fortsatta utvecklingen av de berörda ämnenas/utbildningarnas
kvalitet och samtidigt vara ett bra underlag för berörda fakulteters prioriteringar
och i beredningen av den kommande forskningspolitiska propositionen
på utbildningsdepartementet.
Några av de frågor som tas upp i bedömargruppens rapport vill Högskoleverket
särskilt reflektera över. Högskoleverkets reflektioner och beslut, med
bedömargruppens rapport som underlag, tar sin utgångspunkt i att identifiera
nivån under vilken en högskoleutbildning inte bör hamna.
Forskarutbildning
Enligt rapporten har institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap,
högskolan i Borås/Göteborgs universitet en mycket god miljö för forskarutbildning.
Vid samtliga andra lärosäten och ämnen i denna utvärdering som
har forskarutbildning noterar bedömargruppen att miljöerna är små och sårbara.
Högskoleverket instämmer med ämnesgrupperna i att förstärkt forskarutbildning
är en viktig fråga för museologin i Umeå, kulturvården i Göteborg,
bok- och bibliotekshistoria i Lund samt för biblioteks- och informationsvetenskap
i Lund, Umeå och Uppsala. Motiven till sådan förstärkning är flera och
utvecklas närmare i rapporten
Frågan om förstärkt forskarutbildning har även rests av såväl KB-utredningen
(SOU 2003:129) och i ett brev till Högskoleverket från DIK- förbundet
(dokumentation, information och kultur) tillsammans med Svensk förening
för informationsspecialister. KB-uredningen ser behovet utifrån arbetsmarknaden
utanför högskolan, bl.a. i biblioteken, och DIK/Svensk förening för
informationsspecialister understryker behovet av fler disputerade lärare i biblioteks-
och informationsvetenskap vid de institutioner som har ämnet för att
höja kvaliteten i grundutbildningen.
Högskoleverket finner att frågan om förstärkt forskarutbildning är angelägen
ur såväl kvalitativa perspektiv för ämnet och utbildningens forskningsanknytning
som utifrån arbetsmarknadsbehov. Högskoleverket uppmanar berörda
fakultetsnämnder att på allvar pröva möjligheten att fördela ytterligare
doktorandtjänster till dessa nya akademiska ämnen för att ge dem en möjlighet
att få viss stabilitet som akademiska ämnen och på sikt göra det möjligt att
rekrytera disputerade lärare till sina ämnen och förse arbetsmarknaden med
forskarutbildade personer.
9

Lärarresurser
Bedömarna uttrycker viss oro över att så få disputerade lektorer verkar inom de
flesta av här aktuella ämnesområden. Situationen har självfallet att göra med
att ämnena fortfarande är unga och att det finns så få doktorandtjänster.
Högskoleverket ser också med oro på situationen och uppmanar generellt
till ännu större ansträngningar för att stärka lärarkåren i enlighet med bedömarnas
rekommendationer.
När det gäller ämnet informations- och medievetenskap vid Linköpings
universitet framgår av rapporten att där inte finns någon disputerad ämnesansvarig
över huvud taget. Bedömarna konstaterar att det finns en potential och
möjligheter att efter omstrukturering av verksamheten hitta nya lösningar och
att de ansvariga i Linköping själva söker efter sådana. Högskoleverket finner
att grundutbildningen på magisternivå i informations- och medievetenskap
inte är tillfredsställande vid Linköpings universitet. Högskoleverket vill se
förstärkt vetenskaplig lärarkompetens med åtminstone en lektor i ämnet och
anmodar universitetet att senast den 19 oktober 2005 inkomma till Högskoleverket
med en redogörelse för vilka åtgärder som vidtagits i frågan.
Samverkan
Bedömargruppen uppmärksammar och lovordar dem som ansvarar för utbildning
ämnet biblioteks- och informationsvetenskap för samverkan mellan
sig, ibland annat i ämneskonferenser, och att de även har tagit initiativ till en
nordisk forskarskola i ämnet – Norslis (Nordic Research School in Library and
Information Science). Däremot noterar bedömarna att varken museologiinstitutionerna
eller de arkivvetenskapliga institutionerna har någon samverkan
inbördes och de rekommenderar att man påbörjar sådan.
Högskoleverket vill för sin del lyfta frågan om samverkan. I så små ämnen
som det här är fråga om behöver man samverka och stödja varandra och tillsammans
driva på en önskvärd kvalitativ utveckling. Vi stöder bedömarna i
deras rekommendationer i denna fråga och uppmuntrar de inblandade att söka
reell samverkan med varandra.
Nationellt ansvar
Bedömarapporten noterar att institutionen för miljövetenskap och kulturvård
vid Göteborgs universitet som bl.a. utbildar konservatorer har ett nationellt
ansvar. Detta gäller även ämnet bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet
och forskarutbildningen i museologi vid Umeå universitet.
Högskoleverket vill framhålla att det är mycket viktigt att ämnen och utbildningar
som är koncentrerade till ett lärosäte i landet får förutsättningar
att verka nationellt.
10

Bedömargruppens rapport

Missiv
Till Högskoleverket
Missivbrev
2004-09-21
Reg.nr. 643-2484-04
Utvärdering av grund- och forskarutbildning vid svenska
universitet och högskolor i ämnena arkivvetenskap, bok- och
bibliotekshistoria, biblioteks- och informationsvetenskap,
informations- och medievetenskap, kulturvård och museologi
Högskoleverket gav under hösten 2003 uppdraget att utvärdera grund- och
forskarutbildning vid institutioner som har dessa ämnen som huvudämnen
i examen.
Arbetet genomfördes under 2004 i enlighet med den utvärderingsmodell
med självvärderingar och platsbesök som tillämpas av Högskoleverket. Utgångspunkter
har varit de kvalitetsaspekter som tillämpas vid myndighetens
nationella ämnes- och programutvärderingar. Vi grundar bedömningen på vår
erfarenhet som ämnesexperter samt den information som lämnats i institutionernas
självvärderingar och genom platsbesöken, där vi har samtalat med
ämnenas ledning, lärare, doktorander och studenter.
Följande personer fördelade på fem ämnesgrupper har ingått i bedömargruppen:
Arkivvetenskap
Kari Tarkiainen, f.d. riksarkivarie, Helsingfors
Anna Christina Ulfsparre, professor emeritus vid Stockholms universitet,
f.d. landsarkivarie, Lund
Daniel Bergström, student, Härnösand
Maria Jonasson, student, Uppsala
Bok- och bibliotekshistoria
Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi,
vid Uppsala universitet
Magnus Mattisson, student, Lund
Biblioteks- och informationsvetenskap samt informations- och medievetenskap
Ragnar Audunson, professor vid Högskolan i Oslo
Birger Hjørland, professor vid Danmarks biblioteksskole, Köpenhamn
Ulrika Kjellman, doktorand, Uppsala
Karen Nowé, doktorand, Borås
13

Magnus Mattisson, student, Lund
Jörgen Mähler, student, Umeå
Kulturvård
Gregers Algreen-Ussing, professor vid Arkitektskolen, Kongl. Danske
Kunstakademien, Köpenhamn
Keith Wijkander, överintendent och chef för Statens maritima museer
Bengt Wittgren, doktorand, Umeå
Museologi
Elisabet Olofsson , direktör, Samp, Stockholm
Janne Vilkuna, professor vid Jyväskylä universitet
Bengt Wittgren, doktorand, Umeå
Karin Tångeberg, student, Uppsala
Irén Wängnerud, student, Göteborg
Ordförande i bedömargruppen har undertecknad Erik Norberg, f.d. riksarkivarie,
Stockholm varit.
Hela bedömargruppen står bakom det inledande gemensamma avsnittet i
denna slutrapport och varje ämnesgrupp står bakom de specifika ämnesutvärderingarna.
Vår slutrapport överlämnas härmed till Högskoleverket.
För bedömargruppen
Erik Norberg
14

Gemensamt avsnitt
Bedömargruppens arbetssätt och referensramar
Vi har arbetat utifrån Högskoleverkets utvärderingsmodell med självvärderingar
och platsbesök. Utgångspunkter har varit de kvalitetsaspekter som tilllämpas
vid Högskoleverkets nationella ämnes- och programutvärderingar.
I bedömargruppen har ingått sakkunniga för de ämnen som utvärderas i
detta projekt, och de ämnessakkunniga står bakom de bedömningar som omfattar
just det egna ämnet. Bedömargruppen som helhet står enig bakom det
inledande gemensamma avsnittet.
Högskoleverkets riktlinjer för utvärderingar inriktas på enskilda ämnen,
vilket bl.a. innebär att bedömarna förväntas delta i samtliga platsbesök och
på djupet sätta sig in i allt kringmaterial. Detta har inte varit meningsfullt eller
möjligt i denna utvärdering som gäller sex sinsemellan olika ämnen med
hemvist i olika sorters institutionsmiljöer. Som framgår ovan har arbetet bedrivits
självständigt i fem ämnesgrupper, var och en med ansvar för ett ämne,
och i en av ämnesgrupperna för två ämnen.
Arbetsprocessen har därför sett ut som följer: hela bedömargruppen träffades
för förberedande överläggning i Stockholm den 6–7 april 2004 för att
diskutera arbetssätt, gemensamma referensramar etc. Under våren gjorde sedan
respektive ämnesgrupp platsbesök på de aktuella institutionerna vid de
olika lärosätena. Därefter författades utkast till avsnitt om de olika ämnena.
Arbetsanteckningar från platsbesöken, alternativt utkast till rapporttext, diskuterades
inom varje ämnesgrupp vid ett möte i Stockholm den 3 juni. Under
sommaren sammanställde Högskoleverket de enskilda rapporterna, liksom ett
utkast till avsnittet Tematiska analyser, vilka diskuterades vid ett nytt möte
den 6–7 september.
Varje ämnesgrupp står självständigt för bedömningar och rekommendationer
i respektive ämnesavsnitt, medan bedömargruppen som helhet står bakom
det inledande gemensamma avsnittet.
Referensramarna för bedömningen har diskuterats mot bakgrund av i första
hand Högskoleverkets modeller för ansvarsfördelning, utvärdering och
kvalitetsbedömning. I botten ligger naturligtvis i hög grad bedömarnas egen
professionella och vetenskapliga erfarenhet.
Ämnena är tämligen nya som akademiska discipliner och arbetar med att
finna profil och roll. Av den anledningen har särskilt arbete lagts ned på ämnesbeskrivningar
i denna rapport.
Vid sidan av kvalitetskriterierna i Högskoleverkets utvärderingsmodell har
särskild vikt fästs vid frågor som i hög grad rör dessa relativt små institutioner
eller ämnesmiljöer. Därför har även frågor rörande organisation, samarbete
över ämnesgränser och kritisk massa fått en betydelsefull roll. Hit hör även
15

vilja och förmåga att vidga verksamheten till en nordisk eller internationell
miljö.
Vid mötet med fakultets- och institutionsledningar har vi uppmärksammat
inte bara deras kännedom om frågor rörande ämnet ifråga utan även viljan att
utveckla det samt inte minst att se det i ett vidare strategiskt perspektiv.
I grundutbildningen har stående frågor rört avvägningen mellan teori och
praktik, nödvändig i dessa professionsorienterade utbildningar, rekrytering av
studenter och deras ambitioner samt lärarkrafternas representation, yrke eller
vetenskapsområde.
Forskarutbildningsmiljöerna är, med undantag för institutionen för biblioteks-
och informationsvetenskap i Borås, små och sårbara och har därför blivit
föremål för särskild uppmärksamhet i rapporten.
Tematiska analyser
Under arbetet med denna utvärdering har bedömargruppen fäst sig vid ett
antal frågor som är av övergripande eller gemensam natur. Åtskilliga av dessa
återkommer i de institutionsvisa avsnitten men vissa har sådan vikt att de berörs
här i inledningen som särskilda teman.
Vad förenar ämnena?
Denna utvärdering omfattar sex ämnen: arkivvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap,
bok- och bibliotekshistoria, informations- och medievetenskap,
kulturvård samt museologi. Man kan föra samman dessa ämnen
under samlingsrubriken ABM-ämnen (arkiv, bibliotek, museer). Berättigade
invändningar kan göras mot att förutsätta en långtgående inre samhörighet
mellan ämnena (många av dem har närmare släktskap, historiskt och teoretiskt,
med andra discipliner), men för enkelhetens skull har bedömargruppen
valt att ändå i denna rapport använda ABM-ämnen som en gemensam
samlingsbeteckning på de ämnen som behandlas i utvärderingen. Läsaren av
denna rapport bör minnas att väsentliga forskningsinsatser på ABM-området
sker inom andra discipliner. Många ”ABM-avhandlingar” har således också
under de senaste åren lagts fram vid institutioner som inte tillhör det ABMområde
som är aktuellt i denna utvärdering.
ABM-ämnena har ofta växt fram ur andra discipliner, men också av behovet
av professionalisering och en mer omfattande yrkesutbildning på olika områden
inom ABM-sektorn. Som universitetsdiscipliner är ABM-ämnena relativt
unga och relativt små, med biblioteks- och informationsvetenskap som det
äldsta och största. Som forskarutbildningsämnen är de ännu under uppbyggnad.
Vid svenska universitet och högskolor har ett halvdussin disputationer
skett inom biblioteks- och informationsvetenskap, en vardera inom bok- och
bibliotekshistoria respektive museologi och ingen inom de andra ämnen som
här är aktuella. Sin största betydelse har ABM-ämnena för närvarande som
16

forskningsanknutna professionsorienterade utbildningar. Gemensamt för alla
utbildningarna (med undantag för biblioteks- och informationsvetenskap i
Borås) är att institutionerna är små och sårbara, ofta uppbyggda kring ett fåtal
lärare. Ett annat gemensamt drag är bristen på nyskrivna svenska läromedel för
de enskilda ämnena – möjligen med undantag för kulturvård. Ytterligare ett
gemensamt drag för ämnena är att de flesta av de undervisande lärarna inte har
sin akademiska bakgrund i den aktuella disciplinen utan i regel från ett annat
ämne – med undantag från biblioteks- och informationsvetenskap i Borås.
De ämnen som ingår i ABM-området är sinsemellan mycket olika. Dock
förenas de av att de alla har att göra med institutioner och enskilda som lagrar,
organiserar och hanterar dokument och föremål som är instrument för ett
samhälles kollektiva minne. Ämnena är därför väsentliga ur en rad aspekter,
inte minst för medborgarnas och samhällets kritiska självreflektion och förmåga
att skapa distans till den egna tiden.
Ämnena inom ABM-området har utvecklats ur och lever i nära samarbete
med andra ämnen, inte bara inom humaniora utan också andra vetenskaper,
exempelvis etnologi, historia, informationsvetenskap, juridik, konstvetenskap,
litteraturvetenskap, sociologi, och flera teknik- och naturvetenskapliga ämnen.
Både vetenskapligt och arbetsmässigt fungerar dessa stora områden både stödjande
och vitaliserande på varandra. Bedömargruppen menar därför att ABMområdets
olika grenar inte bör ses isolerade från ett bredare sammanhang av
undervisning, forskning och annan yrkesverksamhet. Samarbete är särskilt
viktigt eftersom de flesta institutioner eller utbildningar på området ännu är
relativt små. De olika ABM-utbildningarna i Sverige har skäl att samarbeta
med varandra nationellt och inom Norden – och även internationellt. Men de
bör också tillvarata möjligheterna att fördjupa och utveckla samarbetet med
andra ämnen inom det egna lärosätet.
Undervisningen inom ABM-områdets ämnen är i hög grad förbunden med
institutioner och föremål (arkiv, museer, bibliotek, böcker, handskrifter etc.)
och avser delvis att utbilda studenter som ska tjänstgöra som personal inom
dessa institutioner. Under de senaste decennierna har ämnena emellertid fått
ett vidare och mer teoretiserat uppdrag.
Den utvecklingen har accelererat genom de senaste decenniernas digitalisering
av hela kultur- och dokumentsektorn. Denna digitalisering har fungerat
”främmandegörande” på området och fått forskarna att ställa vissa teoretiska
grundfrågor ur nya aspekter – i de digitala informationsflödenas tid är det inte
längre så självklart vad som är ett ”dokument”, en ”bok” eller ett ”bibliotek”
– samtidigt som den också har förändrat själva verksamheten inom ABM-fältet.
Digitaliseringen har därmed också inneburit att vissa grundläggande likheter
mellan områdena har blivit lättare att urskilja, dvs. ABM-området tycks
ha fått en något starkare inre enhet.
Detta betyder naturligtvis inte att de olika enskilda ämnena inom ABMområdet
är på väg att gå upp i varandra – de behåller sin akademiska egenart,
sina särskilda profiler och särskilda uppdrag från arbetsmarknaden – utan mer
17

att en gemensam teoretisk referensram börjar framträda inom forskningen,
ungefär som de historiska kulturvetenskaperna kan dela vissa perspektiv och
teorier. ABM-området befinner sig därför i en spännande och vital utvecklingsfas.
Samtliga här berörda ämnen är relativt unga som akademiska discipliner
och man arbetar fortfarande på att utveckla dem. En mer inträngande presentation
av ämnenas teoretiska framväxt och utveckling ges inför varje ämnesavsnitt.
Ämnesutbildning, professionsorienterade studier eller
yrkesutbildning
Frågan om kunskap eller färdighet är klassisk, när det gäller professionsförberedande
utbildning med akademisk ambition. Vid bedömargruppens genomgång
har den ständigt varit aktuell. Ofta har den tagit formen av en motsättning
mellan å ena sidan studenternas vilja att få en praktisk utbildning som
omedelbart och direkt motsvarar arbetsgivarens krav, samt å den andra institutionsledningens
ambition att höja den vetenskapliga nivån.
Arkivvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap och museologi
(”ABM”) är ämnen som är knutna till, och sprungna ur, ett praxisfält. De
skiljer sig dock från klassiska professionsämnen som exempelvis medicin, juridik
och teologi.
För de stora ABM-ämnenas utveckling under de senaste tvåhundra åren,
har utgångspunkten varit själva institutionstyperna och deras kärnverksamheter.
Först kom alltså arkiven, biblioteken och museerna med sina kärnverksamheter,
och yrkesmässiga standarder och normer utvecklades. Därefter
växte utbildningarna fram. Dessa var länge yrkesutbildningar som förmedlade
praktiska färdigheter, yrkesnormer och standarder. Först under de senaste decennierna
har det skett en akademisering av fältet med egen forskning och
teori- och forskningsbaserad utbildning.
De klassiska professionsämnena – teologin undantagen – har inte i samma
grad som ABM-ämnena varit knutna till bestämda organisationer eller institutioner.
Juridik och medicin är till exempel inte detsamma som ”domstolsvetenskap”
eller ”sjukhusvetenskap”; juridiken studerar de rättsliga sidorna av
mänskliga relationer och sociala strukturer, och läkarvetenskapen undersöker
hälsoproblem och orsaker till och bot mot sjukdomar.
Det bör dock påpekas att dessa institutioner spelar en viktig roll i konstituerandet
av dessa områden, både som sociala praxisfält, och som akademiska
ämnen. Måhända spelar arkiven, biblioteken, databaserna och museerna en
liknande konstituerande roll inom våra ämnen. Detta kan vara en viktig aspekt
att ta hänsyn till i diskussionen om ABM-ämnenas relation till praktik
och akademisering.
Medicin, juridik och teologi representerar också professioner där det akademiska
och det praktiska har varit tätt integrerade under många år. En överlä-
18

kare på till exempel canceravdelningen på ett sjukhus anklagar sannolikt inte
cancerforskaren för att bedriva världsfrämmande teoretisering – bland annat
för att överläkaren och forskaren ofta är en och samma person. I de större
ABM-ämnena har däremot tendensen snarare varit att praxis och forskning
har varit skilda från varandra.
När ämnen som är så tätt knutna till professioner och institutioner akademiseras
och etableras som utbildnings- och forskningsområden på universitet,
skapas det ofrånkomligt spänningar. Akademiseringen förutsätter ett
självständiggörande från praxis- och yrkesfältet. Samtidigt är det svårt att
föreställa sig biblioteks- och informationsvetenskap utan anknytning till biblioteksområdet
som praxisfält, museologi utan anknytning till museifältet,
eller arkivvetenskap utan anknytning till arkiven som praxisfält. Däremot
kan man mycket väl tänka sig en utbildning och forskning som riktar sig mot
informations-, dokumentations- eller kulturarvspraxis i bred bemärkelse, och
inte mot arkiv eller bibliotek eller museer.
Ämnena får i viss mån existensberättigande som akademiska ämnen genom
att generera vetenskaplig kunskap och bygga ut en forskningsanknuten
utbildning som kan bidra till att utveckla och förbättra praxis på de aktuella
professionella fälten.
De spänningar som skapas kan förklaras av följande tre orsaker:
Forskning och forskningsgrundad utbildning förutsätter teorianknytning.
Men studenter väljer ofta att studera arkivvetenskap, museologi eller biblioteks-
och informationsvetenskap för att de vill arbeta inom dessa institutionstyper.
De vill ha en praktisk utbildning på toppen av sina tidigare universitets-
och högskolestudier. Det kan därför vara svårt att skapa förståelse för
vikten av teoretiskt underbyggda ABM-utbildningar. Arkiven, biblioteken och
museerna vill också anställa utbildad personal som behärskar det praktiska
hantverket och är kritiska till vad de uppfattar som verklighetsfrämmande
teoretiseringar och till utbildningar som – såsom de uppfattar det – inte lär
sina studenter att behärska viktiga hantverksmässiga färdigheter. Men förhoppningsvis
har studenterna under utbildningens gång utvecklat en djupare
förståelse som både gör det möjligt för dem att snabbt få grepp om etablerad
praxis, använda den i olika kontexter och ha en kritisk förståelse som hjälper
dem att överskrida och utveckla denna praxis.
Forskning och forskningsgrundad undervisning förutsätter en kritisk distans
till det sociala praxisfält som man forskar i och utbildar för. Utan en sådan
distans tenderar forskningen att likna utrednings- och konsultverksamhet,
och forsknings- och utbildningsinstitutioner kan därmed inte utföra sitt
uppdrag att överskrida etablerade praxis, normer och standarder. Praxisfälten,
å sin sida, önskar naturligtvis största möjliga inflytande över utbildningen för
att täcka sina omedelbara behov.
Önskan om ökat vetenskapliggörande och ökad status i den akademiska
hierarkin kan ta sig uttryck som leder till att förbindelserna med praxisfältet
bryts. Liksom en för tät och okritisk koppling till fältet, kan också en för stor
19

distans skapa osäkerhet vad gäller forsknings- och utbildningsinstitutionernas
perspektiv, identitet och existensberättigande.
Förhållandet mellan akademi och praxisfält ser olika ut för arkivvetenskap,
museologi respektive biblioteks- och informationsvetenskap. Utvecklingen
mot en självständig akademisk disciplin har sannolikt kommit längst inom
B&I. Många inom detta ämne – flera kallar sig informationsvetare snarare
än biblioteks- och informationsvetare – hävdar att de arbetar med generella
frågeställningar kring organisation, återvinning, sökning efter eller förmedling
av information. Den kunskap de genererar ser de som relevant för en rad
olika kontexter, bland annat de kontexter som utgörs av arkiv, bibliotek och
museer.
Samtidigt ska biblioteks- och informationsfältets professioner och institutioner
förmedla andra ämnen och vara stödfunktioner till andra sektorer där
andra professioner och institutioner representerar kärnkompetensen. En bibliotekarie
ska exempelvis kunna använda sin egen ämneskompetens (B&I)
för att stödja en forskargrupp inom ett annat ämnesområde. Folkbibliotek
arbetar bland annat i samspel med skolor, förskolor, äldreomsorg m.m. i sina
respektive kommuner. Då är det naturligtvis skolorna som är de primära ”producenterna”
av utbildning, äldreomsorgen som primärt erbjuder tjänster till
äldre, och så vidare.
I viss mån gäller detta också arkiv och museer, men inte i samma grad.
Museer och arkiv som ska dokumentera historien inom ett område har traditionellt
anställt personer som i första hand har haft historia som kärnkompetens,
med museologi eller arkivvetenskap som kompletterande kompetenser.
Inom biblioteken har förhållandet oftast varit det omvända; personalen har
sin kärnkompetens inom B&I med kompletterande kunskaper inom de fackområden
de är satta att stödja.
Spänningarna och konflikterna som beskrivits ovan kan leda till olika konsekvenser:
1. ”Praktikerna” på professionsfältet kan vinna, med resultatet att utbildningen
domineras av yrkesmässiga färdigheter, som till exempel drillning
i bestämda klassifikations- och katalogiseringssystem och färdighetsövningar
knutna till praktisk informationssökning.
2. ”Teoretikerna” inom den akademiska utbildningen kan vinna. Då studerar
man organisation, återvinning, sökning, förmedling och användning
av information i sig utan att knyta an till arkiv, bibliotek eller museer som
praxisfält. Detta är, som ovan nämnts, en utveckling som har kommit relativt
långt inom B&I-fältet.
3. En tredje möjlighet kan vara att forsknings- och utbildningsfälten samexisterar
i en fruktbar dynamik och att utvecklingen går i riktning mot
det som kännetecknar etablerade och mogna professionsämnen, som exempelvis
medicin eller juridik. Denna tredje strategi är spännande men
också krävande och i dag befinner sig ABM-ämnena ofta långt ifrån det
20

som karakteriserar de klassiska professionsorienterade ämnena. I vissa former
av projektarbeten samspelar teoretisk och praktisk kunskap i en dynamisk
och öppen process där resultatet inte är på förhand givet. Det är
en arbetsform som har en lång tradition – i Sverige kanske särskilt inom
kulturvården – och kan tjäna som exempel på denna tredje möjlighet.
Utan teoriförankring och kritisk distans till praxisfälten kan man inte bedriva
forskning och forskningsgrundad undervisning. Därför är detta en viktig faktor
att ta hänsyn till i bedömningen av utbildningarna. Både förhållningssätt
2 och 3 kan leda till kvalitativt goda utbildningar, men det är svårare att tänka
sig en bra utbildning på universitets- och högskolenivå där inlärningen av yrkesmässiga
färdigheter dominerar.
Samtidigt kan man argumentera för att det är viktigt att ta vara på den
fruktbarhet och dynamik som ligger i relationen mellan utbildnings- och
forskningsfält å ena sidan och yrkespraxis å andra sidan. Det är denna koppling
som många gånger legitimerar tilldelning av begränsade resurser för forskning
och utbildning till ABM-ämnena. Dessutom kan det argumenteras för
att det är just genom kopplingen till professionella praxisfält som de kan generera
vetenskaplig kunskap som kompletterar och bygger vidare på den kunskap
som produceras inom andra närbesläktade discipliner inom samhällsvetenskap
och humaniora.
Ett konkret uttryck för de ovan beskrivna konflikterna är planerna vid
högskolan i Borås på att bli ett ”professionsuniversitet”. Många är uppenbart
skeptiska till denna strävan och menar att den kan leda till en för stark yrkesorientering
som i fall 1 ovan. Men det kan också visa sig vara en fruktbar
strategi som leder till integrerade professionsämnen (fall 3).
Forskarutbildningen
Vi har funnit svaga forskarutbildningsmiljöer och svårigheter att rekrytera
disputerade lärare till flera av utbildningarna. Så länge som museer, bibliotek
och arkiv ska kunna fungera långsiktigt och vitaliserande kommer kraven på
akademiskt och professionellt utbildade människor att behövas. Behovet av
personer med genomgången forskarutbildning för dessa fält kommer också
att stiga. Även universiteten själva har behov av disputerade personer för att
säkra tillgången till kompetenta lärare och kvaliteten i utbildningen samt för
att själva kunna medverka till att utveckla disciplinen. Inom dessa små ämnen
är det i regel inte bara en fråga om doktorandtjänster utan även behovet att
stärka utbildningen redan på C- och D-nivå.
Vi har funnit att lärosätena själva – särskilt fakultetsledningarna – ofta är
omedvetna om dessa behov. Men vi har också stött på fakultetsledningar som
verkar vara inriktade på omprioritering av fakultetsanslagen för att stärka utbildningen
och inrätta doktorandtjänster i dessa nya ämnen.
21

Det är i detta avseende klent beställt inom samtliga ämnen, även om det
största av dem, biblioteks- och informationsvetenskapen, ligger bättre till än
museologin, som i sin tur har det något bättre än arkivvetenskapen. För forskarutbildningen
inom arkivvetenskap diskuteras detta närmare i anslutning
till ämnesavsnittet.
För biblioteks- och informationsvetenskapens del har såväl KB-utredningen
(SOU 2003:129) som ett särskilt brev till denna utvärdering påtalat behovet
av stärkt forskarutbildning. Vi behandlar detta närmare i vårt avsnitt om arbetsmarknad
och rekrytering.
Sammanfattningsvis vill vi rikta en generell uppmaning till samtliga här
inblandande lärosäten att allvarligt pröva möjligheten att främja forskarutbildningen
och öka antalet doktorandtjänster i här aktuella ämnen.
Arbetsmarknad och rekrytering
Denna utvärdering omfattar till största delen professionsutbildningar inom
humanistiskt och samhällsvetenskapligt område. I regel är dessa påbyggnadsutbildningar
på tidigare ämnesstudier. Som student ser man sin yrkesframtid
som arkivarie, bibliotekarie, museitjänsteman, konservator eller bebyggelseantikvarie.
Även studenterna i bok- och bibliotekshistoria ser sig delvis som
professionsutbildade och är efterfrågade inom vissa segment på arbetsmarknaden.
Endast ca 10–12 procent av studenterna från ABM-utbildningar finner
sin plats på en arbetsmarknad utanför ABM-institutionerna.
Bedömargruppen har försökt finna färska siffror som kan spegla arbetsmarknadsläget
och från DIK-förbundet som organiserar de flesta inom dessa
yrkesfält erhållit sådana. I DIKs undersökning i mars 2004 framkom följande
siffror över heltidsarbetslösa i procent av arbetskraften fördelade på ABM-områdets
delföreningar:
Bibliotekarieförbundet
Arkivtjänstemannaföreningen
Museimannaförbundet
6 procent
6,7 procent
18,7 procent
Musei- och kulturmiljösektorn har länge visat höga arbetslöshetstal. För arkivoch
bibliotekssektorerna har arbetsmarknaden under senare år varit tämligen
god, men arbetslöshetssiffrorna har stigit under det senaste året.
När det gäller framtiden gör DIK-förbundet bedömningen att för museiområdet
verkar ingen ljusning vara i sikte. På kulturmiljöområdet kan arbetsmarknaden
eventuellt förbättras för exempelvis bebyggelsesantikvarier. När
det gäller arkivsektorn har arbetsmarknaden under ett antal år sett god ut.
Arbetslöshetssiffrorna har dock stigit under det senaste året och framtiden är
svårbedömd.
När det gäller biblioteksområdet bedömde SCB i sin analys av rekryteringsläget
2003, att drygt 60 procent av dem som har bibliotekarieutbildning
22

och idag förvärvsarbetar kommer att ha gått i pension år 2020. Med dagens
utbildningsplatser kommer examinationen av nyutbildade att något överstiga
pensionsavgångarna. Ökningen av tillgången på utbildade beräknas bli ungefär
lika stor som ökningen av efterfrågan.
Rekryteringen av studenter till arkiv- och biblioteksutbildningarna har varit
tämligen god. Däremot har ansökningarna till utbildning i museologi avtagit
ganska starkt sedan några år. Utvecklingen har speglat arbetsmarknaden i
stort men sannolikt även olika förhållanden mellan arkiv- och biblioteks- respektive
museisektorn.
Både arkiv- och biblioteksområdet präglas av tydliga arbetsgivare. Där är
det lättare att identifiera vilka som är utbildningarnas främsta uppdragsgivare.
Inom båda områdena har kravet på enhetlig yrkesutbildning resulterat i att
arkivvetenskapen och biblioteks- och informationsvetenskapen utvecklat en
stark ställning som professionsorienterade utbildningar inom högskolan. Det
ses helt enkelt som självklart, att en nyrekryterad arkivarie eller bibliotekarie
ska ha genomgått motsvarande utbildning på lämplig nivå.
Inom museiområdet råder andra förhållandena. Området är betydligt mer
splittrat. De enskilda institutionerna efterfrågar i stor utsträckning personal
med traditionell ämnesinriktning som exempelvis konsthistoria, etnologi och
arkeologi. Detta bidrar även till att försvaga situationen för museologin. Förhållandet
har på många sätt uppmärksammats under bedömningsarbetet.
KB-utredningen (SOU 2003:129) har påtalat behovet av högskoleutbildade
inom biblioteks- och informationsvetenskap. Utredningen har även fört fram
bibliotekens behov av fler disputerade och skisserat på kostnader förknippade
med detta behov. DIK och Svensk förening för informationsspecialister har i
brev till Högskoleverket och denna utvärdering påtalat bristen på lärare med
forskarutbildning i ämnet biblioteks- och informationsvetenskap. Man anser
att kvaliteten i utbildningen på sikt är hotad om man inte satsar mer på forskarutbildningen
och därmed får fram fler disputerade i ämnet som fortsätter
inom högskolan som lektorer.
Vi instämmer med eftertryck med såväl KB-utredningen som DIK/Svensk
förening för informationsspecialister att dessa behov verkligen finns. Vi vill
därutöver lägga till behovet av högskoleutbildade och disputerade i såväl ämnet
bok- och bibliotekshistoria som arkivvetenskap, kulturvård och museologi
för att på sikt upprätthålla och utveckla kvaliteten i utbildningarna, utveckla
respektive ämne akademiskt och för att leva upp till ett förmodat behov på en
arbetsmarknad utanför högskolesektorn.
KB-utredningen pekar på behovet av forskning ”med inriktning mot områdena
analys, organisation, hantering, sökning och användning av digital information”
(s. 408). Den diskuterar därefter behovet av forskning kring dessa
processer inom biblioteks- och informationsvetenskap men lämnar frågan om
omfattningen öppen i väntan på denna utvärdering (s. 412). Med hänvisning
till vad som tidigare sagts i denna utvärdering bl.a. i avsnittet ”Vad förenar
ämnena ?” är en generell reflektion att biblioteks- och informationsvetenska-
23

pen naturligtvis kan och bör göra väsentliga insatser på det aktuella området,
men att detta ämne inte ensamt kan stå för den typ av forskning som här efterfrågas.
Forskning kring digitaliseringens förlopp och konsekvenser bedrivs
intensivt inom en rad andra ämnen, både inom ABM-området och utanför
det. En bredare satsning än inom enbart en disciplin är därför nödvändig.
Samtliga ABM-ämnen har av tradition haft humanistisk förankring. Den
dominerande delen av dem som rekryteras till utbildningen har också humanistisk
bakgrund. Utvecklingen har emellertid lett till att ämnena inte längre
ska vara hjälpvetenskaper till traditionella humanistiska ämnen som exempelvis
historia eller litteraturvetenskap utan i stället ta form som egna discipliner.
Inom såväl arkiv- som biblioteksområdet blir anknytningen till informationsvetenskaperna
dessutom allt viktigare. Vi har mött institutioner som försöker
kvotera utan större framgång. För bedömargruppen framstår det därför som
önskvärt att fortsätta att hitta metoder för att öka rekryteringen av studenter
som också har naturvetenskaplig och teknisk bakgrund.
Självvärdering som instrument för kvalitetsutveckling
I den utvärderingsmodell som tillämpas av Högskoleverket är självvärderingen
ett viktigt instrument – som process för institutionen och som dokument för
bedömargruppen. Därför är det intressant för oss som bedömargrupp att vid
läsningen av självvärderingarna reflektera över i vilken utsträckning självvärderingsdokumenten
avspeglar det interna kvalitetsarbetet. Har respektive institution
använt processen med självvärdering för reell egenutveckling, som
grundtanken är? Har man skrivit en ärlig och självprövande självvärdering?
Har institutionen tagit sig tid till denna process? Vilka har deltagit i framtagandet
av dokumentet? Tar självvärderingarna upp de verkligt kritiska frågorna
för ämnet ifråga? Vi kan naturligtvis inte besvara dessa frågor till fullo.
Flera av dem är av den karaktären att endast de inblandande i självvärderingsarbetet
kan besvara dem. Trots det vill vi göra några reflektioner.
Bedömargruppen vill slå fast att samtliga självvärderingar överlag har fungerat
bra som informationskällor och tillsammans med platsbesöken givit oss
tillräckligt underlag för vårt utvärderingsuppdrag.
Självvärderingen från museologi i Umeå andas tidsnöd och liksom självvärderingen
från Museion i Göteborg, avspeglas viss brist på förankring i miljön
bland studenter och lärare. Självvärderingen från avdelningen för bok- och
bibliotekshistoria i Lund är ett gott exempel på en föredömligt välskriven,
analytisk och informativ självvärdering. Detta menar vi även präglar självvärderingen
från Borås. Några har i samband med självvärderingsprocessen gjort
särskilda studentenkäter som t.ex. Mitthögskolan. Detta är utmärkt.
Bedömargruppen vill slutligen tacka alla för såväl självvärderingsdokumenten
som för givande platsbesök.
24

Arkivvetenskap
Vad är arkivvetenskap?
Arkivvetenskap är den del av informationsvetenskapen som handlar om arkiv.
Vetenskapen har både i Sverige och i utlandet definierats på ganska många
olika sätt.
En utomordentlig definition av vad arkivvetenskap formulerades av arkivrådet
Nils Nilsson för över 30 år sedan och den har sedan använts i kursboken
Arkivvetenskap från 1996. Enligt Nils Nilsson innefattar den det vetenskapliga
studiet av arkivens natur, betydelse och utveckling och av de metoder som
krävs för att vidmakthålla arkiven, gallra dem och göra dem funktionsdugliga.
Kärnan i arkivvetenskapen är teoribildningen om arkivens natur, om systematiseringen
och ordningsprinciperna. Nilsson påpekar också att arkivvetenskapen
sönderfaller i flera olika grenar: arkivhistoria, arkivteori, arkivrätt m.m. 1
Av dessa torde arkivteorin utgöra kärnan i arkivvetenskapen.
Arkivteorin utgörs dels av arkivets egenart, tillkomst och framför allt
struktur, dels av teoribildningen kring arkivverksamheten, arkivens roll och
arkivens uppgifter. 2 En oomtvistad grundval till arkivteorin utgör proveniensprincipen.
Ur denna härleds analytiska begrepp såsom arkiv, arkivhandlingar
och arkivbildare. Den ligger också till grund för den teoribildning och metodutveckling
som gäller arkivbildning, gallring samt ordnande och redovisning
av arkiv.
Det starka betonandet av proveniensen (ursprunget) skiljer arkivvetenskapen
från övriga informationsvetenskaper.
Utländska röster:
Hans Booms: Arkivvetenskapen delar sig i arkivmetodologi och arkivteori.
David Bearman formulerade 1997 en forskningsagenda som skulle innehålla
3 :
• Det funktionellt nödvändiga hos arkivet.
• Metoder för att fånga och bibehålla innehåll och samband (content &
context) i en rad olika applikationer.
• Problem rörande mjukvaruberoende dataobjekt.
• Problem rörande befintliga system som hanterar metadata.
• De bästa arkivmetoderna i befintliga system som gäller utvecklingsprocessen.
1. Nils Nilsson, Arkivkunskap (1973) s. 11.
2. Helmut Backhaus, Arkivvetenskap (1995) s 30.
3. David Bearman, Electronic Records Research Issues, ur Archives and Museum Informatics
II, s 208.
25

Bruno Delmas konstaterar att i Frankrike har man inte någon tudelning i ”records
management” och arkiv, utan allt rör sig om arkivistik. I anglosaxiska
länder har man två termer, två begrepp, två vetenskaper och två yrken.
Vidare så är arkivvetenskap baserad på två komplementära ämnen: diplomatik
– som är en vetenskap om arkivhandlingen – och arkivadministration.
Diplomatiken studerar handlingarna utifrån deras form, ursprung och tradition.
Arkivadministration studerar principer och metodologiska medel som
används för att bevara arkivhandlingar på ett sådant sätt att de behåller sina
rättigheter, sitt intresse, sin kunskap och sitt minne. 4 Delmas påpekar vidare
att elektroniska handlingar medför nya svårigheter för arkivvetenskapen nämligen:
1) autenticiteten, 2) formen, 3) handlingar som uppdateras periodiskt
och 4) arkivhandlingar som har ett orienterande syfte. 5
Margaret Hedstrom från USA lyfter också fram schismen mellan ”records
managers” och arkivarier som har skapat två yrken som konkurrerar med
värderingar och ändamål. Hon påpekar att elektroniska handlingar kommer
att initiera förnyad forskning rörande grundläggande principer. En förnyad
arkivvetenskap har tvingat arkivarierna att fokusera på handlingarna och arkivhanteringen
skilda från information, data och dokumentation.
Grundläggande begrepp och terminologi inom arkivarieyrket kan stärka
arkivsamhällets identitet och skilja det arkivaliska perspektivet från andra ämnens,
speciellt då systemuppbyggnad, mjukvarukonstruktion, informationsvetenskap
och biblioteksvetenskap. Därför är betydelsen av grundläggande
arkivaliska begrepp, inkluderande definitionen av handling och av proveniens,
samt kärnfunktionernas roll såsom beskrivning och vård av stor vikt.
I en sammanfattande kommentar ställer hon frågan om det behövs en starkare
yrkesprofession (arkivarierna) eller ett starkare ämne (arkivvetenskapen)
eller bådadera. 6
I USA och Kanada har arkivteoretiska frågeställningar framför allt debatterats
i tidskrifterna The American Archivist och i Archivaria. Fokuseringen på
elektroniska handlingar är markant.
Fredrick J. Stielow från USA skriver att arkivteorin har varit grundad på
läsning och analys av en information som är knuten till skrift på papper och
pergament. Nu gäller det att fånga dagen (”carpe diem”) – att bevara maskinläsbara
filer betyder att ändra delar av arkivteorin. Vi har att göra med en konstant
och snabb utveckling av standarder, verktyg och lagringsmedia. 7
I Kanada är det framförallt i Vancouver där det finns två professurer i arkivvetenskap
som ämnet debatterats. Luciana Duranti med italiensk bakgrund
4. Bruno Delmas, Archival Science and Information Technologies, ur Information Handling
In Offices and Archives, ed. Angelica Menne Haritz, München 1993.
5. Bruno Delmas, What Is the Status of Archival Science In France Today, ur the Concept of
Records, Stockholm 1998.
6. Margaret Hedstrom, Cohesion and Chaos. The State of Archival Science in United States
ur The Concept of Records, Stockholm 1998.
7. Fredrick Stielow, Archival Theory and the Preservation of Electronic Media : Opportunities
and Standards Below the Cutting Edge ur The American Archivist 55, Spring 1992.
26

har i ett flertal artiklar fört fram diplomatiken som en värdefull del inom arkivvetenskapen.
Hennes inriktning gäller värderings- och bevarandeteorier
(”appraisal theories”). Hon menar att de grundläggande begreppen i denna
del av arkivteorin finns i romersk rätt och utgörs av det eviga minnet och allmänhetens
tillit. 8
Arkivteorin antar att ett arkiv utgör en helhet av handlingar som har kommit
till under loppet av en meningsfull aktivitet, och av förhållandena mellan
handlingarna. Omständigheterna kring uppkomsten av arkivet ger särskilda
inbyggda karakteristika vilka måste bibehållas. En primär uppgift för arkivarien
är att skydda arkivens integritet genom att se till att de inte korrumperas,
vare sig fysiskt eller intellektuellt.
En annan Vancouverprofessor, Terry Eastwood, har bl.a. tagit upp frågan:
”Vad är arkivteori och varför är den viktig?” 9 Han påpekar under rubriken
”Syftet med arkivteori” att i rena kunskapsbyggande ämnen består teorin av
idéer om objekt som granskas. Viktig är också metoden hur man ska gå till
väga för att granska objektet. Han avslutar med att konstatera att startpunkt
är en teori som har som mål att generalisera arkivens natur för att fastställa
den intellektuella ramen för metod och praxis. Det gäller att bestämma vad
som är karakteristiskt för alla arkiv och Eastwood har identifierat fem förutsättningar
som utgör en fundamental teori för arkiven. De fem är opartiskhet
eller objektivitet, autenticitet, naturlighet, inbördes förhållanden och slutligen
det unika.
Han har också beskrivit arkivutbildningen ur ett historiskt perspektiv, informerar
om olika arkivteoretikers artiklar – inte bara från USA och Kanada
– utan även av européer såsom Hans Booms, Elio Lodolini, Michel Duchein. 10
En annan europé som sysslat med arkivteori är holländaren Eric Ketelaar. 11
Botho Brachman har tagit upp sex punkter som väsentliga för arkivvetenskapen
12 :
1) Arkivalisk verksamhet förutsätter, förutom personlig motivation, att man
behärskar flerfunktionella metoder och har en interdisciplinär inriktning.
2) Arkivvetenskap är en levande och inte någon formalistisk vetenskap. Man
måste kunna ställa nya frågor både rörande teori och praxis.
8. Luciana Duranti, The Concept of Appraisal and Archival Theory ur The American Archivist,
Spring 1994.
9. Terry Eastwood, What is Archival Theory and Why is it Important? Ur Archivaria 37, s
122-130.
10. Terry Eastwood, Nurturing Archival Education in the University, ur The American Archivist
vol. 51, Summer 1988.
11. Eric Ketelaar, Archival Theory and the Dutch Manual ur Archivaria 41, Spring 1996 och
The Difference Best Postponed? Cultures and Comparative Archival Science ur Archivaria
44, Fall 1997.
12. Brotho Brachman, Archistik. Theoria cum Praxi.
27

3) Arkivvetenskap har utvecklat ansenliga instrument. Teori och empiri
måste utgöra en enhet, och man måste ta avstånd från en ateoretisk pragmatism.
4) En fortsatt arkivteoretisk utbildning måste finnas.
5) Vissa delar av arkivvetenskapen kan integreras med grundutbildning och
annan forskning.
6) Dialog med systerinstitutionerna bibliotek och museer är viktig.
Det svenska riksarkivet har tagit fram ett forskningsprogram som presenterats
av Claes Gränström, även det med sex punkter 13 .
• Vad är en handling?
• Autenticitet i förhållande till elektroniska signaturer och skanning.
• Principer för lika möjligheter rörande tillgänglighet.
• Tillgänglighetsnivåer.
• Band mellan information och lagstiftning om integritet och arkivteori.
För- och nackdelar med starka band.
• Långtidsbevarande.
Professorn i arkivvetenskap, Berndt Fredriksson, vid Stockholms universitet
har i en färsk artikel fört fram åsikten att arkivvetenskapen kan delas i en
empirisk och en normativ del. Den empiriska arkivvetenskapen innebär att
förstå och förklara verkligheten uttryckt i arkivhandlingar och aktiviteter.
Den normativa utgörs av normer för rutiner och medel för att hantera arkivhandlingarna
mest effektivt och rationellt och den är grundad på påståenden
i arkivteorin. 14
Som avslutning kan konstateras att de ovan presenterade definitionerna av
begreppet arkivvetenskap skiftar, dels beroende på terminologin som fortfarande
är rätt vacklande och oenhetlig. De elektroniska mediernas intåg i arkiven
har i hög grad moderniserat teoribildningarna och betytt, att möjligheter
har öppnats till samarbete med andra grenar inom informationsvetenskapen,
som också forskar kring elektroniska data.
13. Claes Gränström, Will Archival Theory be Sufficient in the Future?
14. Berndt Fredriksson, Postmodernistic Archival Science – Rethinking the Methodology of a
Science, ur Archival Science 2003:2, s 178 f. Theo Thomasson från Holland har däremot
påpekat att det är endast den normativa delen som är arkivvetenskap (A First Introduction
to Archival Science, ur Archival Science 2001:1).
28

Gemensamma frågor för arkivvetenskapen
Lärarkåren
Lärarkårens sammansättning skiljer sig mellan institutionerna. Vid Mitthögskolan
finns en disputerad lektor, som är egyptolog, och under hösten 2004
tillkommer ytterligare en disputerad lektor, som är historiker. I Stockholm
är lärarkrafterna externt rekryterade yrkesverksamma arkivarier från olika
arkivinstitutioner i staden. Här kan nämnas en adjungerad professor (25 procents
tjänst) och en disputerad historiker (20 procents tjänst). I Uppsala leds
utbildningen av en disputerad historiker (lektor) på heltid. Vid samtliga institutioner
kompletteras dessa av timanställda och externt rekryterade föreläsare.
Fast anställda lektorer är enligt ämnesgruppen viktiga för ämnets utveckling
och vetenskapliga ställning.
Försök till profilering
Inom ramen för den allmänna ämnesbeskrivningen har de flesta institutioner
givit sin utbildning en särskild profil, som inte sällan är resultat av institutionell
förankring på högskolan eller vetenskaplig syn hos ledande personer. Det
är dock intressant att notera, att utfallet av profileringen i ganska liten grad
tränger genom i utbildningen. I varje fall gäller detta så långt som utfallet kan
avläsas i exempelvis uppsatsämnen.
Inom t.ex. arkivutbildningen har man i Härnösand såväl organisatoriskt
som innehållsmässigt nära anknytning till informationsvetenskap, i Stockholm
organisatoriskt till historieämnet medan innehållet i mycket präglas av
den senaste informationstekniska utvecklingen, och i Uppsala har man valt
en såväl organisatorisk som innehållsmässig koppling till systerdisciplinerna
inom ABM-området. Trots detta ligger vid samtliga institutioner en påfallande
stor del av uppsatsämnena inom det som kan betecknas som arkivvetenskapens
huvudfåra.
Samverkan
Ett annat generellt tema, gemensamt för samtliga tre institutioner som har
granskats inom den arkivvetenskapliga utbildningen, är det problem som den
begränsade samverkan inom den akademiska världen utgör. På samtliga utbildningsorter
finns ett gott samarbete med praktikfältet. När det gäller systerutbildningar
inom och utom landet är dock inte utbytet alls lika etablerat.
Den miljö som arkivvetenskapen existerar inom är i Sverige mycket begränsad.
Ämnets tillväxt och långsiktiga utveckling är till stora delar beroende av
att aktörerna stöder och stimulerar varandra genom ett utbyte av information,
erfarenheter och andra resurser. Inte minst är det en nödvändighet för
att skapa förutsättningar för arkivvetenskaplig forskning. Vi vill också peka
29

på vikten av att vända sig ut mot den internationella arenan för att vidga perspektiven.
Bedömningen avser uteslutande institutioner som har utbildning över B-
nivå. Detta innebär att den grundutbildning som med vissa uppehåll bedrivs
på A- och B-nivå i Lund, Göteborg och Karlstad inte har berörts. Utbildningen,
som i regel äger rum inom ramen för ett samarbete mellan ortens
landsarkiv och högskola, ger dock ett viktigt bidrag till rekryteringsbasen för
arkivarier.
Arkivvetenskaplig litteratur
Ett generellt problem inom ämnet arkivvetenskap är bristen på litteratur av
direkt arkivvetenskaplig karaktär. En möjlighet att i någon mån kompensera
detta är att underlätta spridningen av arbeten som framställs inom grundutbildning
och särskilda forskningsuppdrag. Många gånger kan uppsatser vara
av sådant allmänt intresse att de bör nå utanför den egna institutionen. Distributionen
kan ske genom att uppsatser publiceras på institutionens hemsida,
vilket idag sker vid ABM-institutionen i Uppsala. På längre sikt kan man
skapa ett gemensamt forum för publicering genom gemensamma tryckta rapporter
eller en portal på nätet. Med tiden ökar också behovet av en ny grundbok
i arkivvetenskap. Det råder brist på läromedel i ämnet, och utbildningsinstitutionerna
har en viktig roll när det gäller att öka utbudet av litteratur.
Forskarutbildning i arkivvetenskap
Genomgången av de arkivvetenskapliga utbildningarna har givit intryck av
att vägen till forskarutbildning i ämnet är lång. Det är svårt att se tecken på
en förändring. Att den av tradition akademiskt förankrade arkivverksamheten
riskerar att förlora tillgången till forskarutbildad personal, är skäl nog till
en särskild reflektion.
Den arkivvetenskapliga utbildningen kännetecknas av en god bredd till och
med B-nivå, därefter av en klen tillströmning till C- och D-nivå samt slutligen
av en i princip obefintlig doktorandutbildning. Från studentens synpunkt
avtecknar sig undervisningen som ett avslutande yrkesinriktat moment i den
samlade akademiska utbildningen.
Arbetsmarknaden å sin sida accepterar 40 poäng i arkivvetenskap som fullgod
kompetens för anställning som arkivarie. Med högskolans utgångspunkt
framstår ämnet i första hand som en yrkesutbildning med god genomströmning.
Även om man på många håll gärna skulle se en höjning av den vetenskapliga
ambitionen, finns det inte mycket som talar för en förändring inom
överskådlig tid.
Över C- eller till och med B-nivå är således utbildningen begränsad, och
en doktorandutbildning i arkivvetenskap existerar knappast. Även om studenterna
tämligen enkelt når ut i arbetslivet, medför detta problem. Den klena
30

forskarmiljön motverkar ämnets etablerande som disciplin och försvagar dess
ställning vid lärosätena. Utsikterna för rekrytering av forskarutbildade lärare
i arkivvetenskap är naturligtvis inte särskilt gynnsamma, så länge som ingen
i landet har disputerat i ämnet.
Antalet arkivarier med doktorsexamen i annat ämne minskar, och detta
påverkar både rekryteringen av lärare till utbildningen och situationen inom
arkivsektorn. Arkivverksamheten har genomgått en professionalisering i och
med arkivvetenskapens ökande betydelse. Detta innebär att sektorn utarmas
på forskarutbildad personal i takt med att de äldre årgångarna av forskarutbildade
historiker ersätts av personal med arkivutbildning på grundnivå.
Inom ramen för en i stort enhetlig bild visar de tre ämnesutbildningarna
något skiftande drag. Vid Mitthögskolan i Härnösand har examineringen av
C- och D-studenter under de senaste åren legat på en tämligen konstant nivå.
Under 2002 examinerades tre studenter på C-nivå och en på D-nivå. 2003 utexaminerades
fem studenter på C-nivå och ingen på D-nivå.
Vid Stockholms universitet är läget inte bättre. Av de 10–15 studenter som
på halvfart följer C-kursen varje år har under de senaste två åren endast en
handfull personer tagit kurspoäng. Totalt har två D-uppsatser framlagts sedan
magisterkursen tillkom. I genomsnitt har under de senaste åren en student
examinerats på C-nivå och 0,5 på D-nivå.
Vid ABM-institutionen i Uppsala saknas utbildning på D-nivå. Under år
2002 examinerades tre studenter på C-nivå och år 2003 hade antalet ökat till
tretton. Efter att ha haft formen av en bunden utbildning till och med C-nivå
har undervisningen från och med antagningen till hösten 2003 delats i en
AB-kurs och en C-kurs. Möjligen kommer detta att ha effekter på uppsatsproduktionen.
Mitthögskolan har genom olika lösningar tre doktorander knutna till sig,
en kopplad till biblioteks- och informationsvetenskapen i Borås, och två verksamma
inom ämnet informatik. Vid Stockholms universitet finns en doktorand
knuten till ämnet arkivvetenskap. Han är ursprungligen antagen inom
ämnet historia.
Det förefaller onekligen som om särskilda åtgärder måste vidtas, om man
vill förändra nuvarande tillstånd. Såväl Bolognaprocessen som forskarutbildningsutredningen
(SOU 2004:27) kan öppna intressanta perspektiv. Det är
för tidigt att förutsäga om Bolognamodellen kommer att leda till en fördjupad
forskarinriktning eller en bredare men i princip oförändrad grundutbildning.
Möjligheten finns att en master enligt Bolognamodellen i sig skulle kunna
öka intresset att förlänga studierna i arkivvetenskap, men det kan mycket väl
tänkas att läget förblir oförändrat med ämneskombinationer av dagens slag
och arkivvetenskapen som det yrkesinriktade elementet.
Forskarutbildningsutredningens förslag om utbyggnad av forskarskolor är
intressant för ett ämne med begränsad forskarutbildning. Över huvud taget
har vi fäst uppmärksamheten på värdet av ett ökat samarbete mellan institutionerna
på nationell och helst också nordisk nivå. Ett sådant kan knappast
31

komma till stånd utan en målinriktad satsning. Inledningsvis kunde det vara
till fördel att söka ett närmande till studenternas kommande arbetsgivare,
och detta förenklas av att ämnet arkivvetenskap har en förhållandevis tydlig
uppdragsgivare: det dominerande antalet studenter går vidare till arkivmyndigheter
i statlig eller kommunal regi. För de enskilda arkivsektorerna finns
dessutom arkivföreningar med god representativitet.
Det är svårt att se någon bot, om man inte åstadkommer en bred satsning.
Det omedelbara målet borde vara att hos olika parter som utbildare, studenter
och arbetsgivare undersöka på vilka villkor man skulle kunna verka för en
fortsatt professionalisering, dvs. en höjning av arkivariens normalutbildning
till 60 eller 80 poäng. Potentiella doktorander måste identifieras, och olika
lösningar att finansiera deras studier måste prövas. Fördelarna med en forskarskola
på nationell eller möjligen nordisk nivå måste undersökas, kanske efter
mönster från biblioteks- eller museiområdet. Allt förutsätter en samlad insats
från utbildare, arbetsgivare och finansiärer.
Ett alternativ till samling inom arkivvetenskapens område vore ett närmande
till biblioteks- och informationsvetenskapen, det ämne inom ABMområdet
som är mest besläktat med arkivvetenskapen. Mitthögskolans arkivvetenskapliga
utbildning har en doktorand som är knuten till institutionen
för biblioteks- och informationsvetenskap i Borås. Kanske vore den gemensamma
ABM-utbildningen i Uppsala naturlig plats också för en gemensam
professur.
En tredje lösning vore att verka för en nordisk professur i arkivvetenskap,
placerad i någon av de nordiska länderna och verksam inom ramen för en nordisk
forskarskola liknande biblioteks- och informationsvetenskapens Nordic
Research School in Library and Information Science (Norslis). Kvar står att
nuvarande institutioner är för små för att under överskådlig tid själva kunna
bära en forskarutbildning. Vilket alternativ man än väljer krävs en samling
utanför nuvarande institutionsgränser.
32

Mitthögskolan, institutionen för
informationsteknologi och medier (ITM),
avdelningen för arkiv- och datavetenskap
Kurser: A- till D-nivå samt fristående kurser – på distans och halvfart
Antal lektorer: 2 (egyptolog och historiker) – samt timlärare och externa föreläsare
Professorer: 0
Studenter på A-kursen hösten 2003: 60
Examinerade studenter på C-/D-nivå 2003: 5
Doktorander: 3 (knutna till andra ämnen, men med arkivvetenskaplig koppling)
Ämnet
Ämnets formella benämning vid Mitthögskolan är arkiv- och informationsvetenskap,
vilket antyder att ämnet har sin hemvist och teoretiska förankring
inom informationsvetenskapen. Den nära kopplingen till institutionen för
ITM har stärkt anknytningen till IT-området och dess roll för arkivvetenskapen.
Vid Mitthögskolan definieras ämnet som det systematiska studiet av
arkivinformationens ursprung, organisering, utnyttjande och bevarande. Med
arkivinformation avses lagrad information som uppstår i, för och genom en
organisations verksamhet eller som når organisationen utifrån som effekt av
dess verksamhet. Utbildningen har visserligen ambitionen att täcka in hela det
arkiv- och informationsvetenskapliga fältet, men har särskild inriktning mot
dokumenthantering och elektronisk informationsförvaltning, vilket vi finner
mycket intressant.
Grundutbildning
Arkivutbildningen i Härnösand startade i slutet av 1980-talet med kurser för
yrkesverksamma, och 1988 gavs den första A-kursen. 1997 fick Mitthögskolan
magisterexamensrätt i ämnet arkiv- och informationsvetenskap och 1998
startade den första D-kursen. Antagningsvillkor till grundutbildningen är
allmän högskolekompetens. Kravet är i Härnösand därmed lägre än i Stockholm
och Uppsala.
All undervisning inom grundutbildningen bedrivs för närvarande på distans
och på halvfart. Detta är en fördel för redan yrkesverksamma, men kan
utgör ett problem för andra studenter. Genomsnittsåldern bland studenterna
är tämligen hög. Utbildningsprogrammet arkivvetenskaplig utbildning med
inriktning mot elektronisk informationsförvaltning 120/160 p planeras från
höstterminen 2004 på helfart. Därutöver erbjuds en del specialkurser som till
exempel en 20-poängskurs inriktad mot registratorer och en sommarkurs i
elektronisk dokumenthantering på 5 poäng.
Ambitionen att i framtiden kunna erbjuda studenterna möjlighet att dels
själva bestämma inriktning på utbildningen genom att göra vissa kurser val-
33

ara, samt dels att välja mellan hel- och halvfartsstudier, skulle enligt ämnesgruppen
vara positivt och öppna möjligheter för dem som vill studera på
heltid.
Antalet sökande till A- och B- kursen är tämligen högt och kontinuerligt
ökande. Rekryteringen av studenter till de högre nivåerna är dock sämre, även
om antalet sökande har ökat något på sistone. Ålderssammansättning och
undervisningsform kan enligt ämnesgruppen vara bidragande orsaker till det
låga antalet C- och D-studenter. Från institutionsledningens sida framhålls
också svårigheterna med uppsatsskrivande på distans, då detta kräver stora insatser
från handledarna. En annan faktor av generell natur är att arbetsmarknaden
inte kräver mer än 40 p för anställning som arkivarie.
Genomströmningen är god. Studenterna är generellt sett nöjda med utbildningen,
även om distansformen medför problem med handledningen. Ämnesgruppen
har uppfattat att arkivvetenskapen har en stark ställning vid Mitthögskolan,
och att profilen mot elektronisk informationsförvaltning har ett
gott stöd i organisationen. Vi finner att arkivutbildningen i Härnösand är bra
och lovande för framtiden.
Forskning och forskarutbildning
Trots att man inte har examensrätt i forskarutbildningen har man tre doktorander
knutna till sig genom skilda lösningar. Av stort intresse är anknytningen
till projektet ”Framtidens arkiv”, vars syfte i ett längre tidsperspektiv
är att etablera akademisk forskning i arkiv- och informationsvetenskap vid
Mitthögskolan. I projektet ingår ämnena arkiv- och informationsvetenskap
samt informatik. ”Framtidens arkiv” samverkar med Riksarkivets LDB-projekt
(långsiktigt digitalt bevarande). Två doktorander som är antagna inom
ämnet informatik är knutna till projektet. En tredje doktorand med direkt
anknytning till institutionen är antagen vid institutionen för biblioteks- och
informationsvetenskap vid Göteborgs universitet/högskolan i Borås.
Ämnesgruppen ser ett stort behov av forskarutbildning direkt knuten till
arkivvetenskapen men inser samtidigt att det är en lång väg kvar. Den inriktning
man slagit in på verkar fruktbar.
Samverkan
Studenterna har ingen praktik inlagd in grundutbildningen men det bedrivs
ändå samarbete med arkivinstitutioner, bl.a. genom externa lärarresurser.
Kontakterna med praktikfältet förefaller vara goda, inte minst genom att så
många av studenterna är yrkesverksamma, och man verkar ha ett starkt externt
stöd bland intressenter inom regionen. Däremot är samverkan med annan
arkivutbildning i Sverige eller utlandet obetydlig.
34

Rekommendationer
• Ytterligare insatser bör göras för att stimulera studenter att fortsätta på C-
och D-nivå i ämnet.
• C- och D-uppsatser bör publiceras på nätet.
• Utbildningsformen med distansundervisning på halvfart är fördelaktig
för många och ingår i Mitthögskolans profil, men ambitionen att skapa
alternativ bör genomföras.
• Mitthögskolan bör verka för inrättandet av en professur i ämnet och utveckling
av forskarutbildning.
• Samverkan bör utvecklas med andra orter där det bedrivs arkivvetenskaplig
utbildning i Sverige.
• Kontakter bör utvecklas med utbildning i Norden och internationellt.
35

Stockholms universitet, humanistiska fakulteten,
historiska institutionen
Kurser: A- till D-nivå
Lektor: 1 (historiker på 20 procents tjänst) – samt timlärare och gästföreläsare
Professor: 1 (historiker på 25 procents tjänst, externfinansierad)
Utbildningsuppdraget i helårsprestationer 2003: 27
Examinerade på C-/D-nivå 2003: 0
Ämnet
Ämnet arkivvetenskap är vid Stockholms universitet förlagt till historiska institutionen.
Utbildningen är organiserad i ett nära samarbete mellan universitetet
och de större arkivmyndigheterna. Ämnet har tidigt haft en traditionell
arkivvetenskaplig inriktning men har under senare år kommit att allt mer inriktas
mot modern dokumenthantering och elektronisk långtidslagring.
Detta tillsammans med ämnets fortgående orientering mot informationsvetenskaperna
ses av ämnesgruppen som positivt men aktualiserar samtidigt
frågan om det är självklart att arkivvetenskapen i Stockholm även i framtiden
ska ses som en disciplin knuten till historieämnet.
Det hade varit fördelaktigt om fakultetsledningen varit mer informerad om
den arkivvetenskapliga utbildningen. Över huvud taget verkar ämnet som vetenskaplig
disciplin ha sämre förankring i sin miljö än vad som är fallet vid
Mitthögskolan och i Uppsala.
Grundutbildningen
Söktrycket är högt, genomströmningen till och med B-nivån mycket god, och
studenterna är nöjda med såväl utbildning som lärare. De lärare som undervisar
på kurserna är samtliga yrkesverksamma arkivarier med sin huvudsakliga
sysselsättning utanför utbildningsområdet. Yrkesanknytningen innebär att lärarna
står i nära kontakt med den professionella utvecklingen nationellt och
internationellt, men medför å andra sidan risken att den rent vetenskapliga
hållningen försvagas. Kursinnehållet genomgår revideringar med mycket täta
intervall. Detta är givetvis positivt för aktualiteten i utbildningen, men kan
också tolkas som att kursinnehållet är alltför verksamhetsanknutet.
Intresset för att genomgå högre kurser i ämnet är lågt. På C- och D-nivå är
genomströmningen mycket låg, poäng tas inom litteratur- och teorikurserna,
men mycket få uppsatser produceras. Bidragande faktorer till den låga genomströmningen
på de högre nivåerna är sannolikt den gedigna studiebakgrund
som studenterna har med sig till utbildningen. Ämnesgruppen ser antagningskraven,
bland annat 60 poäng i ett huvudämne, som en tänkbar orsak till det
låga intresset för fortsatta studier. Då samtidigt 40 poäng är vad som krävs
36

för att få anställning som arkivarie, kan det vara förståeligt om de flesta avstår
från att förlänga studierna i arkivvetenskap.
Diskussioner förs om att förändra C-kursen, så att den i högre grad får karaktären
av en fortbildningskurs än forskningsförberedande kurs. Möjligen
skulle detta bidra till att förbättra rekryteringen. Ämnesgruppen anser dock
att detta även kan innebära en fara för ämnets vetenskaplighet.
Studenterna uttryckte viss kritik mot administrationen av kurserna på C-
och D-nivå. Allmänt har man inom institutionsledningen under senare tid
diskuterat nackdelarna med det stora antalet lärare, och mycket talar för att
man inom en snar framtid utlyser ett lektorat för arkivkurserna. Ämnesgruppen
anser detta vara av största värde för samordningen av utbildningen särskilt
på de högra nivåerna.
Den traditionella knytningen till de stora arkivinstitutionerna i Stockholm
– Riksarkivet, Krigsarkivet och Stockholms stadsarkiv – har förenklat rekryteringen
av yrkeskompetenta lärare. Däremot kan det ifrågasättas om sammankopplingen
inte bidrar till att motverka arkivvetenskapens utveckling till
ett regelrätt akademiskt ämne.
Forskarutbildningen
Någon forskarutbildning i egentlig mening bedrivs inte i ämnet. Den allmänna
yrkesinriktningen samt den stora kvoten studenter från kulturvetarlinjen,
som behöver en avslutande yrkesmeritering, bidrar till att förklara det
klena intresset för studier på C- och D-nivå. För närvarande upptas hela 3/4
av platserna i grundutbildningen av studenter från kulturvetarlinjen.
Det är visserligen av stort värde, att en adjungerad professor är knuten till
utbildningen, men tjänsten uppgår inte till mer än 25 procent, och dess ställning
försvagas av att befattningen är finansierad av en extern part. För att nå
kvalitet och volym behöver en forskarutbildning i arkivvetenskap genomgå
en akademisering med fler lärare knutna till universitetet samt stärkas av ett
vidare samarbete med en annan likartad utbildning.
Samverkan
Anknytningen till praktikfältet uppfattar ämnesgruppen således som stark.
Detta innebär fördelar men medför även risken att utbildningens autonomi
samt akademiska och vetenskapliga förankring kan påverkas negativt. Åtskilliga
av lärarna medverkar aktivt i det internationella utbytet, men samverkan
med andra arkivutbildningar är begränsad. Samarbetet med annan utbildning
bör stärkas betydligt, i första hand nationellt och i Norden, men därutöver
även i ett vidare internationellt perspektiv.
37

Rekommendationer
• Försök attrahera nya grupper av studenter för att uppnå större dynamik
bland såväl studenter som i yrkeskåren. Nuvarande antagningskrav liksom
dominansen av studenter från kulturvetarlinjen kan vara ett hinder
för ämnets utveckling.
• Öka stabilitet, samordning och vetenskaplig anknytning genom att inrätta
ett lektorat med ansvar för utbildningen.
• Verka för att professuren stabiliseras beträffande anställningens omfattning
och finansiering.
• Ytterligare insatser bör göras för att stimulera studenter att fortsätta på C-
och D-nivå i ämnet.
• C- och D-uppsatser bör publiceras på nätet.
• Öka den nationella och internationella samarbetet med annan arkivvetenskaplig
utbildning.
Uppsala universitet, historisk-filosofiska fakulteten,
institutionen för ABM
Kurser: A till C-nivå
Lektor: 1 (historiker)
Adjunkter: 2 samt timlärare och externa föreläsare
Utbildningsuppdraget räknat i helårsstudenter 2003: 24
Examinerade studenter på C-nivå 2003: 13
Ämnet
Arkivvetenskap definieras i Uppsala som det vetenskapliga studiet av arkivbestånd,
arkivhantering och arkivinstitutioner. Ämnets avgränsning återfinns
således snarare i de undersökta objekten än i ett visst teoretiskt eller metodiskt
synsätt. Kursplanen omfattar en grundkurs (AB) och en påbyggnadskurs C.
Utbildningen har en allsidig ambition men också en uttalad lokal profil som
sammanfattas med begreppen ABM, informations- och kommunikationsteori
(IKT), förmedling och förvaltningshistoria. Frågor rörande förmedling, tillhandahållande
och tillgängliggörande av arkivalierna betonas mer än frågor
som arkivbildning och elektroniskt långtidsbevarande. Utbildningen syftar
till att ge studenterna en vetenskaplig grund för en yrkesverksamhet som arkivarie.
38

Grundutbildningen
I Uppsala erbjuder man arkivvetenskap upp till och med C-nivån som heltidsstudier.
Vissa kurser ges gemensamt för samtliga studenter inom ABMområdet,
i första hand introduktionskursen till utbildningarna, IKT-kursen
och en kurs i vetenskaplig klassifikation. Det gemensamma ABM-perspektivet
har man närmat sig pragmatiskt och på ett sätt som ämnesgruppen uppfattar
som positivt. Institutionen avser att stryka praktikmomentet på C-kursen för
att utöka med arkivjuridik eller IKT. Praktikmomenten kommer i så fall att
koncentreras till B-nivån. Syftet är att öka den vetenskapliga nivån på C-kursen,
vilket vi ser som lovvärt.
Studenterna har en positiv hållning till sin utbildning. Antalet sökande
till A/B-kursen är ganska högt, och även C-kursen får anses ha tämligen god
tillströmning. Båda kurserna har hittills även haft en god genomströmning.
Det förhållande att arkivstudenterna även i Uppsala ser utbildningen som en
yrkesinriktad avslutning på de humanistiska studierna, samt att arbetsmarknadens
normalkrav är 40 p i ämnet resulterar i en begränsad benägenhet att
fortsätta studierna.
En iakttagelse som gäller även de andra arkivutbildningarna, är att den profil
som institutionen utåt står för inte alltid tränger genom hos studenterna. De
tre utbildningarna i Härnösand, Stockholm och Uppsala har av olika skäl valt
att profilera sig åt olika håll. Ändå ligger de uppsatser som skrivs vid institutionerna
påfallande ofta i arkivvetenskapens traditionella huvudfåra.
Forskarutbildning
Någon arkivvetenskaplig utbildning över C-nivå finns inte i Uppsala. Ämnet
har inte heller något direkt samarbete med andra lärosäten i frågan. Förutsättningarna
att under en nära framtid bygga upp en forskarutbildning tycks
begränsade, även om institutionen har uttryckt en långsiktig ambition att
kunna genomföra en D-kurs.
Samverkan
Samarbetet med arkivinstitutioner i regionen är uppenbarligen gott. Däremot
är nationellt och internationellt samarbete med andra arkivvetenskapliga utbildningar
ringa.
39

Biblioteks- och
informationsvetenskap (B&I)
Vad är biblioteks- och informationsvetenskap?
Biblioteks- och informationsvetenskapen (B&I) studerar i första hand förmedling
av dokumentbaserad information, ofta med fokus på representationer av
publikationer i bibliografiska poster. Informationssökning och kunskapsorganisation
utgör centrala områden inom disciplinen. Dessa områden begränsar
sig dock inte till sökning i bibliografiska poster och organisation av kunskap
i bibliografiska poster, men har dessa som utgångspunkt. Och det är denna
utgångspunkt som i första hand definierar ämnets identitet i förhållande till
andra discipliner (som biologi, sociologi, psykologi eller datavetenskap).
Generellt kan man säga att den biblioteks- och informationsvetenskapliga
forskningen och utbildningen som lägger tyngdpunkten på bibliotek tar sin
utgångspunkt i publicerade dokument (i motsats till arkivalier och artefakter),
medan forskning med informationsvetenskapligt fokus använder ett generaliserat
dokumentbegrepp som i princip också inkluderar opublicerade dokument
och fysiska objekt.
Förutom ovan beskrivna studieområden ägnar sig B&I åt människors användning
av dokumentbaserad information i olika kontexter, och åt den organisatoriska
och samhällsmässiga roll som information och informationsförmedlande
institutioner spelar.
Utvärderingens utgångspunkt
En utvärdering av en biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning
måste naturligtvis ske mot bakgrunden av en föreställning om ämnets identitet,
historia och centrala problem. I denna rapport beskriver vi dels ämnets
identitet och historia i en relativt deskriptiv text (se bilaga), dels ämnets centrala
problemområden och de aktuella utbildningarnas relation till dessa i en
mer värderande och rådgivande text som följer nedan.
Ämne kontra profession
Beskrivningen ovan fokuserar B&I som ett självständigt undervisnings- och
forskningsämne och beskriver därmed de kunskapsområden som kan definieras
som specifika för B&I (t.ex. katalogisering, indexering, informationsåtervinning
och referensarbete). För en bibliotekarie räcker emellertid inte dessa
färdigheter, hon eller han måste också ha en rad andra kvalifikationer – ämneskunskaper
inom det område som hon eller han ska verka i, kunskaper kring
ledning, administration, ekonomi, IT etc. Generellt kan man säga att små
41

ibliotek måste ha personal med kompetens på flera av dessa områden, medan
större bibliotek kan ha specialister inom respektive område.
De olika kvalifikationer som krävs innebär att B&I-utbildningar som vill
vara yrkesförberedande måste utveckla strategier för att täcka och kanske prioritera
olika kompetensområden. Lena Olsson (1995) diskuterar prioriteringsstrategier
utifrån två grundläggande dimensioner: 1) en satsning på en generalistfunktion
gentemot en satsning på en specialistfunktion, och 2) en satsning
på form gentemot en satsning på innehåll.
Specialist
Form
Datafilsproducent
Ämnesspecialist
Innehåll
System-
designer
Informationsadministratör
Generalist
Figur 1 1
Olsson (199 s. 235) modell for professionella strategier
B&I-utbildningar har traditionellt sett utbildat bibliotekarier till folkbibliotek,
skolbibliotek samt andra små och medelstora bibliotek (vilka oftast behöver
generalister), medan forskningsbiblioteken däremot rekryterat personal med
andra utbildningar (oftast med fokus på innehåll, dvs. ämneskunskaper). Med
utvecklingen av B&I-utbildningarna har dock andelen av B&I-utbildade bibliotekarier
ökat även inom forskningsbiblioteken. Överhuvudtaget har vi gått
en utveckling till mötes där bibliotekariernas professionsområde spänner över
en rad olika bibliotekstyper och informationsomsättande verksamheter.
För att kunna utbilda bibliotekarier och andra informationsspecialister som
kan arbeta i så pass varierande miljöer krävs det att varje B&I-utbildning erbjuder
studenterna möjlighet att lära sig både om ”form” och varierande ”innehåll”,
liksom ”generalist-” respektive ”specialistkompetens”.
Ämnesgruppen menar att det finns minst fyra olika områden som bör
vara närvarande på varje B&I-utbildning, vilka för enkelhetens skull kallas
område A, B, C och D. Av dessa är det område A – kunskapsorganisation och
1. Olsson, Lena (1995) Det datoriserade biblioteket: Maskindrömmar på 70-talet (doktorsavhandling).
Linköping: Linköpings Universitet, tema teknik och social förändring. Denna
modell diskuteras ingående i Hjørland, Birger (2000). Library and Information Science:
practice, theory and philosophical basis. Information Processing & Management, 63 (3),
501–531.
42

A, B, C och D. Av dessa är det område A – kunskapsorganisation och informationssökning
– som definierar ämnets kärnområden gentemot andra vetenskaper.
informationssökning
Område B representerar
– som
innehållet
definierar
som
ämnets
organiseras
kärnområden
och söks,
gentemot
område C
andra
ger
verktygen
vetenskaper.
för att
Område
knyta
B
ihop
representerar
område A och
innehållet
B, och område
som organiseras
D ger den
och
bredare
söks, område
C ger
kontexten inom
verktygen
vilken de
för
andra
att knyta
områdena
ihop
ska
område
förstås
A 15 och
.
B, och område D ger
den bredare kontexten inom vilken de andra områdena ska förstås 2 .
C
D
A
A
B
Figur 2. Samspel mellan form, innehåll, kunskapsteori och kontext i B&I-utbildningen
Figur 2. Samspel mellan form, innehåll, kunskapsteori och kontext i B&I-utbildningen
A. Form
A. Ämnets Form kärna rör sig kring kunskapsorganisation och informationssökning.
Ämnets Till kunskapsorganisation kärna rör sig kringhör kunskapsorganisation bibliografisk beskrivning, och informationssökning.
indexering och klassifikation
kunskapsorganisation – i snäv mening hör är det bibliografisk i första hand beskrivning, bibliotekskataloger indexering och och na-
Till
klassifikation tionalbibliografier – i snäv som mening samlar bibliografiska är det i förstabeskrivningar, hand bibliotekskataloger eller poster, men och
nationalbibliografier i vidare bemärkelse kan somäven samlar ämnesbibliografiska beskrivningar, databaser, citationsindex, eller poster,
men fulltextdatabaser i vidare bemärkelse liksom vissa kan Internetresurser även ämnesbibliografiska sägas rymma databaser, bibliografiska citationsindexskrivningar.
fulltextdatabaser Till kunskapsorganisation liksom vissa Internetresurser hör också biblioteket, sägas rymma som bibliogra-
i sig är en
befiska
form beskrivningar. av kunskapsorganisation. Till kunskapsorganisation Till informationssökning hör också biblioteket, hör t.ex. verktyg, som i
sig rutiner är enoch form metoder av kunskapsorganisation. för återvinning av information Till informationssökning och studier kring hörbruk,
t.ex.
verktyg, förmedling rutiner och behov och metoder av information. för återvinning 3
av information och studier
kring bruk, förmedling och behov av information. 16
15 Norsk biblioteksforenings utdannings- och forskningspolitisk utvalg gör en liknande
indelning i fyra ämnesområden i ett förslag till utbildningsmanifest (2004;
opublicerad).
2. Norsk biblioteksforenings
Där innehåller
utdanningsområde
A (kärnkompetensen)
och forskningspolitisk
också
utvalg
informationssökning
och kunskapsorganisation, men område B omfattar kunskap om hur människor
gör en liknande indelning
i fyra ämnesområden i ett förslag till utbildningsmanifest (2004; opublicerad). Där
innehåller område A (kärnkompetensen) också informationssökning och kunskapsorganisation,
men använder område information B omfattar kunskap (”användarperspektivet”). om hur människor i allmänhet Deras område använder C inne-
infor-
i allmänhet
håller mation också (”användarperspektivet”). kunskapsteori, men dessutom Deras område kunskapen C innehåller om bibliotekens också kunskapsteori, roll i samhälle
dessutom och organisationer kunskapen om som bibliotekens i denna text roll omfattas i samhälle av och område organisationer D. Det som norska i denna försla-
text
men
get har omfattas ett extra av ämnesområde D. Det norska om biblioteket förslaget har som ett extra pedagogisk ämnesområde resurs som biblioteket denna text som
inte pedagogisk särskiljer som resurs ett som eget denna område text inte (här särskiljer omfattas som teorier ett eget om område lärande (här av omfattas område teorier C).
16 Traditionellt
om lärande av
delas
område
B&I:s
C).
kärnområden ibland in i ”användarperspektivet” som
studerar 3. Traditionellt hur människor delas B&I:s förhåller kärnområden sig till information ibland i ”användarperspektivet” och informationssystem som studerar (oftasthur
människor förhåller sig till information och informationssystem (oftast från ett kognitivt
från ett kognitivt synsätt) och ”systemperspektivet” (som är inriktat på IT och andra
synsätt) och ”systemperspektivet” (som är inriktat på IT och andra fysiska informationssystem).
informationssystem). Mot detta föreslår Hjørland Mot detta en föreslår indelning Hjørland utifrån fem en olika indelning perspektiv, utifrån nämligen fem
fysiska
olika användarperspektiv, nämligen dokumentperspektiv användarperspektiv, (med bland dokumentperspektiv annat bibliometri), (med institutionellt bland
annat perspektiv, bibliometri), informationsteknologiskt institutionellt perspektiv, informationsteknologiskt och domän- och kunskapsorienterade perspektiv perspektiv.
Se Hjørland, B. (2004). Dagens paradigm i biblioteks- och informationsvetenskap.
Presentation given på Lunds Universitet, 13 september 2004.
43

B. Innehåll
Förutom den ovannämnda kärnkompetensen måste B&I som professionsorienterade
utbildning knyta an till ett innehåll, dvs. till ett kunskapsområde
inom den kulturella eller vetenskapliga sfären. En bibliotekarie på ett litet
folkbibliotek förväntas ha en bred bakgrund i bland annat humanistiska ämnen
som litteratur, konst och musik, på större bibliotek behövs (specialiserade)
bibliotekarier med kvalifikationer inom humaniora, samhällsvetenskap och
naturvetenskap, och inom företag eller andra organisationer kan bibliotekarien
behöva kompetens inom exempelvis företagsekonomi och/eller organisationens
kärnverksamhet.
I det svenska utbildningssystemet kan dessa kunskaper antingen säkras genom
att studenterna kombinerar en B&I-utbildning med studier i andra ämnen
eller genom att studenterna under sin B&I-utbildning får möjlighet att
arbeta med specifika kunskapsområden.
C. Samband
När vi gör ett urval av och indexerar ett kunskapsstoff inom ett ämnesområde
styrs vi alltid av vilken syn vi har på detta innehåll eller ämne. Denna syn på
innehållet påverkas dels av vår kunskap om ämnet, dels av våra ideologiska och
kunskapsteoretiska perspektiv på detsamma. Om vi samlar in och indexerar
musik på ett bibliotek kommer denna aktivitet att påverkas av vilken syn vi
har på musik och exempelvis vilka kulturpolitiska perspektiv vi bär på.
De sökmöjligheter som de bibliografiska posterna möjliggör bygger således
i grunden på vår kunskap om musik och våra kulturpolitiska eller epistemologiska
uppfattningar om musik; olika perspektiv resulterar i olika samlingar
och olika indexeringsförfaranden.
B&I:s relation till kunskapsteori är därför mycket viktig. Kunskapsteori
är den generella nivå utifrån vilken vi kan se hur form och innehåll hänger
samman. Den kan också hjälpa oss att förklara varför ett mekaniskt urval av
dokument enbart på grund av flest citeringar är problematiskt – det kan finnas
flera paradigm som bör representeras på bibliotek, men som inte alla har
samma genomslagskraft i citationsdatabaser.
Kunskapsorganisation och informationssökning (område A) hänger således
alltid samman med de kunskaper man har om innehållet (område B), och
om dessa ämnens kärnområden ska kunna studeras på en djupare teoretisk
nivå måste man knyta an till ett innehåll och kunskapsteoretiska perspektiv
på detta (område C). Det innebär att den innehållsliga kunskap som är nödvändig
för en professionell bibliotekarie eller informationsspecialist också är
nödvändig för det akademiska B&I-ämnet.
I internationellt perspektiv är Sverige ganska unik i sin satsning på kunskapsteori
i samband med B&I. Det är ett stort ämne i Borås både inom utbildningen
och forskningen, det har en mycket hög prioritet i Växjö och är
också synligt i Umeå och Uppsala.
44

D. Kontext
Ett sista område som är viktigt för informationsspecialisters arbete och som
bör vara representerat på en B&I-utbildning är den institutionella nivån som
inriktas på B&I-institutioners historia och samspel med det övriga samhället.
Detta kan inkludera kulturpolitik, frågor om bibliotekets demokratiska
uppdrag, eller om företagsbibliotekets funktion för hela organisationens måluppfyllelse.
Den idealiska B&I-utbildningen ger ett betydande utrymme till alla fyra
områdena och till samspelet mellan dem. Ett minimikrav för utbildningen
är dock en grundlig behandling av kärnämnena (område A) samt en orientering
på grundläggande nivå för övriga områden. Utbildningens fokus kan
då ligga på ett eller flera av områdena. Som de följande bedömningarna av de
enskilda lärosätena kommer att visa, har de flesta svenska utbildningarna valt
att fokusera ett eller flera av områdena. Efter de individuella bedömningarna
kommer vi att sammanfatta B&I-utbildningen i Sverige med hänvisning till
ABCD-modellen.
Högskolan i Borås, institutionen biblioteks- och
informationsvetenskap (BHS) och Göteborgs
universitet, samhällsvetenskapliga fakulteten
Grundutbildning på 80 poäng (även på distans på halvfart)
Fördjupningsinriktningar på 80 poäng
Fristående kurser
Adjunkter: 29
Lektorer: 13
Professurer: 6
Utbildningsuppdraget, i helårsstudenter 2003: 720
Examinerade studenter på C-/D-nivå 2003: 158
Doktorander: 28
Antagna doktorander 2003: 3
Examinerade i forskarutbildningen 2003 (lic. och doktor): 3
Ämnet
Självvärderingen hänvisar till dåvarande Forskningsrådsnämnden (FRN) och
dess definition av ämnet vid tidpunkten för professurens tillsättning:
”/…/ ämnet har sin utgångspunkt i problem kring förmedling av information eller
kultur som är lagrad i någon form av dokument. Inom ämnet studeras den process
som beroende av syfte och innehåll kan benämnas informationsförsörjning eller kulturförmedling
samt bibliotek och andra institutioner med en likartad funktion som
45

medverkar i denna process. Ämnet har anknytningar till en rad andra discipliner inom
såväl samhällsvetenskap, humaniora och teknik”.
Vidare berättar självvärderingen att:
”Definitionen är inkluderande till sin utformning och förenar ett process- och institutionsperspektiv
på ämnet. Den tvärvetenskapliga karaktären har sedan dess upprätthållits
vid BHS genom både forskningens och utbildningens innehåll.”
Generella intryck
Ämnesgruppen konstaterar att institutionen bedriver en omfattande verksamhet
med såväl djup och bredd som god kvalitet. Institutionen verkar präglas av
en öppen och konstruktiv miljö med stor intern samverkan. Man känner också
ett nationellt ansvar, inte minst beträffande forskarutbildningen i ämnet.
Om förslagen enligt Bolognaprocessen går igenom förestår ett stort förändringsarbete
som ännu bara är i startgroparna. Forskarutbildningen resulterar i
relativt stor vetenskaplig produktion och forskningen uppvisar stor bredd och
har vuxit i volym de senaste åren. Forskningen bedrivs delvis med extern finansiering.
Vi finner med andra ord att institutionen bedriver en mycket bra
verksamhet.
Grundutbildningen
Bibliotekarieutbildningen i Borås grundades 1972 och var då den enda utbildningen
inom området i Sverige. Verksamheten inlemmades 1977 i den nystartade
högskolan i Borås.
Förutom grundutbildning och fristående kurser erbjuder Borås även en
omfattande distansutbildning. Denna del av utbildningen har vi i denna utvärdering
inte haft möjlighet att utvärdera.
Grundutbildningen är indelad i fyra inriktningar eller kollegier, som representerar
olika perspektiv på ämnet. Dessa är: 1) bibliotek, kultur och information
i ett samhällsperspektiv, 2) kunskapsorganisation, 3) individers och
gruppers interaktion med informationssystem, 4) organisationen och dess informationsresursers
användning och utveckling.
De studenter som ämnesgruppen mötte var överlag mycket positiva till sin
utbildning i stort samt till handledningen och lärarna. De uttryckte vissa frågetecken
inför kollegierna – att de måste göra val av inriktning tidigt och att
dessa kanske påverkar framtida möjligheter på arbetsmarknaden. De efterlyste
mer praktik och mindre teori, men förstod samtidigt att teorianknytningen
ändå har ett värde på längre sikt.
Forskningsanknytningen av grundutbildningen verkar lite diffus för studenterna
medan lärarna överlag ansåg att man förmedlar insikter från skilda
forskningsfält i grundkurserna. Frågan om uppdelningen på fyra kollegier skapar
några barriärer eller andra problem uppfattades också lite olika av lärare
46

espektive studenter. De frågetecken och eventuella brister som finns inbyggda
i kollegiesystemet bör man kunna ta hand om i den förestående processen inför
eventuell övergång till ett utbildningssystem à la Bolognaförslaget.
Det finns möjligen en fråga att särskilt uppmärksamma när det gäller lärarkåren
och det är undervisningsbördan för adjunkterna och eventuella spänningar
som kan spåras mellan dessa och lektorerna eller doktoranderna.
Forskarutbildningen
En professur i ämnet biblioteks- och informationsvetenskap inrättades 1991,
forskarutbildningsmöjligheter kom till och den första disputationen ägde rum
1993.
Forskningsmiljön är idag stor och doktoranderna har en rik miljö och en
levande diskussion. Ämnesgruppen finner att miljön uppfyller alla rimliga
krav på kvalitativ forskning och forskarutbildning. Vi tolkar det också som så
att efter 90-talets uppbyggnad av ämnet och miljön kan man nu börja skörda
frukterna av den perioden.
Vi tycker att det vore mycket bra om man kunde utveckla kontakterna ännu
mer internationellt och göra bibliotekshögskolan i Sverige ännu mer synlig internationellt
– bl.a. genom ökad publicering. Utbildningen i Borås bör, liksom
övriga utbildningar i landet, finna en balans mellan å ena sidan en låst position
kring vad några uppfattar som ämnets kärna, å andra sidan en diffus tvärvetenskaplighet
som tar fokus från ämnets centrala problem. Det är naturligtvis
svårt att finna denna balans, särskilt när man som nyblivet ämne befinner sig
i en uppbyggnadsfas. Den efterlysta balansen kan endast skapas och upprätthållas
genom en levande diskussion om ämnet bland ledningen och de vetenskapliga
medarbetarna. Det är därför viktigt att hålla fast vid och utveckla det
öppna diskussionsklimat som idag präglar forskningsmiljön i Borås.
Samverkan
Ämnesgruppen finner att bibliotekshögskolan samverkar såväl internt som
externt. Vi konstaterar att man är medveten om sitt nationella ansvar för ämnets
utveckling i samverkan med de andra B&I-institutionerna i landet, men
vi anser att man i kraft av sin storlek kunde samverka än mer med sina kolleger
vid de andra B&I-institutionerna. Internt bidrar man bl.a. med sin egen
erfarenhet till hela högskolans utvecklingsplaner mot ett s.k. professionsuniversitet
– även om man känner viss oro inför dessa planer för egen del. Ämnesgruppen
vill i sammanhanget betona att B&I i Borås i och med anknytningen
till Göteborgs universitet utvecklades från en yrkesutbildning till en
akademisk professionsutbildning, och vi bedömer det som mycket viktigt att
utbildningen behåller denna akademiska nivå och inte återgår till att bli en
yrkesutbildning.
47

Rekommendationer
• I grundutbildningen (som nu är organiserad i fyra kollegier) behövs integration
av undervisningen för att uppnå en ämnesmässig B&I-helhet.
• Samverka ännu mer med de andra B&I-institutionerna i landet t.ex. genom
ämneskonferenser, seminarier och tidskrifter.
• Högskolan i Borås bör, med tanke på sin storlek, vara regelbundet representerad
vid de stora internationella konferenser som hålls inom ämnet
(t.ex. ASIS&T, IFLA, CoLIS, ISIC och ISKO).
• Utveckla internationella kontakter och internationellt samarbete ytterligare.
• Högskolan i Borås bör stärka samarbetet mellan forskarutbildningen och
grundutbildningen både genom gemensamma projekt och genom att förmedla
information om forskningsprojekt till (grund)studenterna.
• Använd Bolognaprocessen som en möjlighet att omarbeta kollegiestrukturen.
Linköpings universitet, filosofiska fakulteten,
institutionen för datavetenskap, avdelningen
”Human-Centered Systems” (HCS)
Fristående kurser: A- till D-nivå
Lektorer: flera på totalt ca 30 procent, dock saknas lärare med specifik ämneskompetens i
informations- och medievetenskap
Adjunkter: 2 på tillsammans ca 100 procent, samt ett antal timlärare
Professurer: 0
Utbildningsuppdraget i helårsprestationer: 60,5
Examinerade studenter C-/D-nivå 2003: 11
Doktorander: 3
Ämnet
I Linköping erbjuds grundutbildning i ämnet informations- och medievetenskap
(IMV) sedan 1991. Forskning med anknytning till IMV har sedan 1982
bedrivits i laboratoriet för biblioteks- och informationsvetenskap (LIBLAB)
men för närvarande bedrivs forskarutbildning och forskning med anknytning
till IMV främst inom ämnet informatik 4 , med inriktning mot informationssystem
och medier.
4. Se bilaga för definition av informatik.
48

Självvärderingen karakteriserar ämnet så här:
”Centralt för informations- och medievetenskap är tekniska och administrativa metoder och
system för tillgång till information och upplevelser i dokumenterad form. Fokus är på utformning,
införande och användning av information och upplevelser. Inom informations- och medievetenskapen
fokuserar vi på aktiviteter där användaren väljer ur dokumentsamlingar och gör
sammanställningar för sitt eget eller andras behov. Dokumenten kan vara information (exempelvis
en bok) eller upplevelser (exempelvis ett musikstycke) och kan bestå av text, bild, ljud,
film, föremål, miljöer etc. och kan vara lagrade med olika teknik i olika media.”
Generella intryck
Ämnesgruppens intryck är att avdelningen som ansvarar för IMV-kurser med
anknuten forskarutbildning är i kris för närvarande. Å ena sidan befinner man
sig i en rik och spännande akademisk miljö med många möjligheter, å andra
sidan verkar man själv ha tappat fokus, och vilsenheten om var man står och
vart man är på väg är stor.
En grundläggande fråga är själva ämnets identitet och definition. En annan
grundläggande fråga är om man syftar till en generell akademisk examen för
sina studenter eller en mer professionsinriktad utbildning. Det tycks oss som
om man är fast i traditionen med kopplingen till laboratoriet för biblioteksoch
informationsvetenskap (LIBLAB), som knappast finns idag, och därför
inte har lyckats nyorientera sig.
Linköping kan representera en inriktning inom B&I som saknas vid de
andra utbildningsorterna, men för detta behövs en genomgripande omstrukturering.
Grundutbildningen
Genom åren har man gjort utvärderingar och utvecklat kursutbudet. De två
D-studenter som ämnesgruppen mötte uttryckte viss tillfredsställelse med
kurserna och hoppas att snart få arbete. Däremot ansåg de att de flesta kurserna
är mest orienterande och att det är svårt att finna en tydlig kärna och en
röd tråd genom hela utbildningen.
Ämnesgruppen har uppfattat att söktrycket till utbildningen nått bottenrekord
för närvarande. Vi tror att det vore en god idé att ta tillfället i akt och i
grunden fundera på om det finns skäl att inte fortsätta på den inslagna vägen,
utan i stället ta sikte på t.ex. förslagen i Bolognaöverenskommelsen och fundera
över vad man skulle kunna satsa på i det perspektivet.
Lärarresurserna på grundutbildningen är otillräckliga i det att det huvudsakligen
finns en adjunkt som arbetar med alla aspekter av grundutbildningen
– från föreläsningar till handledning och examination av uppsatser och ingen
av lärarna är disputerad ämnesföreträdare.
49

Forskarutbildningen
Vi har uppfattat att forskarutbildningen i informatik med inriktning mot
informations- och medievetenskap är knuten till den tekniska fakulteten, att
kurser ges av institutionen för datavetenskap (IDA) och att regelbundna seminarier
finns inom avdelningen. För närvarande finns tre doktorander med
IMV-utbildning som grund. En av doktoranderna kan tänka sig en lektorstjänst
så småningom, men inte nödvändigtvis inom informations- och medievetenskap.
Doktorander efterlyste en vetenskaplig ledare i form av en lektor
med bred kompetens. De känner av den svaga forskningsmiljön kring IMV
och menar att det skulle vara annorlunda om det kunde finnas en lektor knuten
till IMV som kunde driva egna projekt, så att de inte måste knyta an till
andras projekt hela tiden. Lektorns profil skulle helst vara bred, med både anknytning
till traditionell B&I och till datavetenskap och teknik.
Som sagts tidigare bedömer vi att forskarutbildningen är otillräcklig och
frågan är om den inte skulle kunna smälta ihop helt med de andra forskarutbildningarna
inom avdelningen för ”Human-Centered Systems”.
Rekommendationer och reflektioner
Utifrån ämnesgruppens perspektiv och B&I-utbildningarnas profiler kan vi
konstatera att det saknas en B&I-utbildning med teknologiskt fokus i Sverige
idag. Med de kunskaper som IDA erbjuder och den mängd forskargrupper
som finns inom skilda teknologiska områden, borde ovan nämnda idé kunna
prövas.
Ämnesgruppen har uppfattat att man inom IDA redan har hög kompetens
inom bl.a. datalingvistik, sökmotorer, xml och semantisk webb etc. Avdelningen
skulle även kunna satsa på forskning inom områden som automatisk
indexering och digitala bibliotek, då det finns potential även inom dessa områden.
Vid vårt möte med avdelningsledningen i Linköping verkade det som
om man själv funderat i liknande banor som vi presenterar ovan, vilket också
framskymtar i självvärderingen.
Vår rekommendation är därför att Linköping utvecklar en ”Bolognamaster”
med klar inriktning mot avancerad teknologi för bibliotek (eller varför inte för
hela fältet arkiv, museer och bibliotek) och att man inför en sådan satsning
möjligen skulle inleda djupare samverkan med bibliotekshögskolan i Borås.
För att stärka B&I-delen bör relevant ämneskompetens knytas till IMV och
egen B&I-forskning bedrivas. För att få en tillräckligt ämnesmässig anknytning
till övriga B&I-utbildningar rekommenderar vi dessutom att bibliografiska
databaser och bibliometri ingår som en del i utbildningen.
En annan idé är att utveckla en mer generell ”Bolognamaster” med klar inriktning
mot avancerad teknologi utan att ha några professionella fält i sikte.
En sista reflektion som vi vill göra är att vilken väg man än väljer är det
utomordentligt viktigt att man når ut till presumtiva studenter genom stu-
50

dieinformationen och via andra kanaler med en tydlig profil. Det finns klara
indikationer på att den nuvarande IMV-utbildningen inte gör det.
Lunds universitet, humanistiska fakulteten,
institutionen för kulturvetenskaper
Kurser: Påbyggnadsutbildning 80 poäng
Lektorer: 1 (biblioteks- och informationsvetenskap)
Adjunkter: 1 samt ett 20-tal gästföreläsare
Professurer: 0
Utbildningsuppdraget i helårsstudenter 2003: 74
Examinerade studenter på D-nivå 2003: 29
Doktorander: 2, båda inaktiva f.n.
Ämnet
I likhet med de andra B&I- institutionerna i landet finns en spänning mellan
professionsutbildningen och ämnesstudierna. I Lund betonar man det akademiska
ämnet biblioteks- och informationsvetenskap med viss profilering mot
användarperspektiv. De fältstudier som ingår i utbildningen balanserar de
teoretiska delarna och man tycker själv att man klarar balansgången. Ämnesdefinitionen
i Lund är enligt självvärderingen:
”Biblioteks- och informationsvetenskap är inriktat på processer och sammanhang där
information och kunskap, i vid mening, organiseras, förmedlas och används. Sådana
processer, t.ex. urval, systematisering och återfinnande av dokument skall präglas av
ett tydligt användarperspektiv”.
Grundutbildningen
Utbildningen är ambitiöst upplagd och lyckas bra på det stora hela med nöjda
och engagerade studenter och prisbelönta uppsatser, menar vi. Utbildningen
startade 1994 och har sedan dess utvecklats såväl kvantitativt som kvalitativt.
Man har ett arbetsintensivt antagningsförfarande, och undervisningen sker i
stor utsträckning enligt problembaserat lärande (PBL) vilket också kräver en
hel del lärartid vid sidan av studenternas. Ledningen anser att man inte vill
göra avkall på något av detta eftersom såväl undervisningsformerna som rekryteringsförfarandet
bidrar till kvalitetsutvecklingen.
Grundutbildningen är överlag bra och genomtänkt – fast sårbar, anser vi.
Avdelningen har för få lärare och borde snarast förstärkas med åtminstone
en lektor. Man borde även söka samverkan med andra närliggande ämnesfält
inom och utom institutionen för att förstärka lärarkåren. Ämnesgruppens
intryck är att utbildningen kanske drivs isolerat och skulle förstärkas av
51

att man öppnade den mer mot omvärlden. Utbildningen skulle förmodligen
berikas av att man anlade ett bredare ämnesperspektiv som inkluderar mer
kunskapsteoretiska och kulturhistoriska perspektiv. Uppsatshandledningen
och studenterna blir lidande av lärarbristen. Vi anser inte att handledare och
examinator ska vara samma person.
Forskarutbildningen
Forskarutbildningen som startade 1998 är för svag för närvarande och behöver
ökade lärarresurser och doktorandtjänster för att kunna utveckla en fruktbar
forskningsmiljö, enligt ämnesgruppen. Den nordiska forskarskolan, ”Nordic
Research School in Library and Information Science” (Norslis), har viss betydelse
för de två doktorander som f.n. finns i Lund (ingen av dem är aktiv
för närvarande).
Forskarutbildningen är beroende av att det till institutionen knyts en professor,
lektor eller ytterligare vetenskaplig handledningsresurs. Denna behöver
inte ha disputerat inom B&I men bör ha relevant kompetens. Fakulteten bör
kunna bidra med doktorandtjänster, anser vi. Vid samtal med dekanus kunde
vi faktiskt skönja en viss öppning för detta relativt nya forskningsämne eftersom
man inom fakulteten arbetar med att få fram nya metoder för fördelning
av bl.a. doktorandtjänster. Vi vill även i sammanhanget påpeka att såväl arbetslivet
inom som utanför universitetsvärlden efterfrågar fler disputerade i
ämnet biblioteks- och informationsvetenskap (se bl.a. KB-utredningen, SOU
2003:129). Dekanus visade vid vårt möte med honom relativt stor brist på kunskap
om verksamheten vid avdelningen för biblioteks- och informationsvetenskap
och lovade att sätta sig in i den problematik man brottas med här.
Samverkan
Det förekommer en viss samverkan med de andra B&I-institutionerna i landet
med bl.a. en årlig ämneskonferens, men på grund av tidsbrist har man i Lund
inte vidareutvecklat den samverkan. Detta samarbete bör utvecklas menar vi.
Samarbetet med Köpenhamn tycker vi är bra och bör fortsätta. Intern samverkan
förekommer mycket litet och borde kunna utvecklas betydligt mer, anser
vi, bl.a. med avdelningen för bok- och bibliotekshistoria som skulle kunna
bidra på ett fruktbart sätt med de historiska perspektiven.
Organisation
Ämnesgruppen tycker att det är en paradox, som inte är ovanlig i akademiska
miljöer, att utbildningen som är och vill vara samhällsvetenskaplig, organisatoriskt
tillhör en humanistisk institution tillsammans med två andra humanistiska
ämnen, nämligen bok- och bibliotekshistoria och idé- och lärdomshistoria,
med vilka man har ett ringa utbyte. Vid samtal med utbildningsledningen
52

framkom att man inte är riktigt tillfreds med den organisatoriska hemvisten.
Möjligen skulle man i Lund på nytt pröva ett ökat samarbete med de humanistiska
ämnena och med ämnen från den samhällsvetenskapliga fakulteten.
Rekommendationer
• Öka lärarkåren med minst en lektor, genom att t.ex. utvidga rekryteringsområdet
såväl geografiskt som disciplinmässigt.
• Öppna för samverkan såväl internt, inom institutionen, som externt, med
andra B&I-miljöer.
• Utveckla den svaga forskarutbildningsmiljön med en professur, och därefter
med fler doktorandtjänster.
53

Umeå universitet, samhällsvetenskapliga
fakulteten, sociologiska institutionen
Kurser: Påbyggnadsutbildning 80 poäng
Lektorer: 1 (sociologi)
Professur: 1
Övriga lärare: 8 med totalt 20 procent undervisning sammantaget, samt timlärare och externa
gästlärare
Doktorander: 2
Ca 30 studenter antas varje höst
Examinerade studenter på D-nivå 2003: 23
Ämnet
Institutionen i Umeå arbetar med en bred ämnesdefinition. Utbildningen startar
med en introduktion av B&I som en vetenskaplig disciplin, dess teorier,
metoder och akademiska organisation. På detta följer moment inriktade på
sambandet mellan information och samhälle, dvs. informationsfrågor kopplade
till kulturliv, utbildning, forskning, näringsliv och politik. Stor vikt läggs
vid forskningsanknytning rörande behov, användning och förmedling av information.
Generella intryck
Vi menar att verksamheten i Umeå har funnit bra former och att det finns en
god intern samverkan som bådar gott för framtiden. Forskarutbildningen är
för liten men det finns potential att utöka den och det borde man göra snarast.
Grundutbildningen
Påbyggnadsutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap i Umeå startade
för cirka tio år sedan och drivs idag som en akademisk utbildning medan
studenterna fortfarande verkar uppfatta utbildningen som en traditionell bibliotekarieutbildning.
Söktrycket är högt liksom genomströmningen.
Ämnesgruppen anser att utbildningen är bra upplagd och har goda lärarresurser
genom en kärna av B&I-lärare kompletterad med disputerade lärare
från andra relevanta ämnesfält. Men den är ändå sårbar långsiktigt eftersom
verksamheten drivs och domineras av en person. Eftersom man, trots kvotering
vid antagning av studenter, mest rekryterar humanister är det en god idé
att stärka inslaget av samhällsvetenskaplig forskningsmetodik i utbildningen,
menar vi. Vi anser att forskningsanknytningen av grundutbildningen överlag
kunde stärkas ännu mer. I Umeå har man ingen praktik i utbildningen. De
studenter vi mötte saknade inte heller sådan utan skaffar sig praktik genom att
54

arbeta extra på bl.a. universitetsbiblioteket. Överlag var de studenter vi mötte
nöjda med sin utbildning.
Forskarutbildningen
Forskarutbildning startade år 1999 samtidigt som en professur inrättades.
Forskningen har en biblio/infometrisk och vetenskapssociologisk inriktning.
Man samarbetar inom ramen för den nordiska forskarskolan, ”Nordic Research
School in Library and Information Science” (Norslis), som ger doktorandkurser,
workshopar och seminarier vilket för samtliga inblandade innebär
en förstärkning och breddning av den egna profilen. Vi anser att initiativet till
Norslis är föredömligt.
Vi mötte två doktorander som berättade om sin situation och sina avhandlingsarbeten.
De var i stort sett tillfreds med situationen och lovordande de
möjligheter som Norslis ger. På sikt menade de ändå att forskarutbildningsmiljön
i Umeå måste stärkas genom fler doktorander och egen seminarieverksamhet.
Forskarutbildningen i Umeå är liten och sårbar och borde förstärkas
med några doktorandtjänster till, anser vi. KB-utredningen har också betonat
behovet av fler disputerade i ämnet och Umeå borde kunna bidra. Forskarmiljön
i Umeå är väletablerad och har därför kapacitet att utökas.
Samverkan
Ämnet och utbildningen är väl integrerad och välsedd inom universitetet.
Samverkan sker internt och externt med de andra B&I-utbildningarna samt
inom den nordiska forskarskolan, Norslis. Ämnesgruppen finner allt detta
utmärkt.
Rekommendationer
• Stärk forskarutbildningsmiljön med fler doktorandtjänster.
• Stärk metodundervisningen på grundutbildningen.
• Stärk anknytningen till forskningen på grundutbildningen.
55

Uppsala universitet, historisk-filosofiska fakulteten,
institutionen för ABM
Kurser: Påbyggnadsutbildning 80 poäng
Lektorer: 2 (historia resp. litteraturvetenskap/litteratursociologi)
Adjunkter: 3 samt vikarier, timlärare och externa föreläsare
Professurer: 0
Utbildningsuppdraget i helårsstudenter 2003: 152
Examinerade studenter på C-/D-nivå 2003: 40
Doktorander: 3
Ämnet
Enligt självvärderingen beskriver man ämnet så här:
”B&I är ett tvärvetenskapligt ämne med en utbredning framförallt inom samhällsvetenskap
och humaniora. Ämnet har två huvudområden där det ena området rör studiet av effektiv
samling, lagring och återvinning av information (semantisk, eller ur ett humanperspektiv
meningsbärande, information). Det andra området omfattar studiet av informationens samhälleliga
betydelse, olika institutioner för informationshantering och inte minst olika typer av
bibliotek. Det innebär bl.a. att samhälleliga perspektiv på informationshantering och informationsbehov
är centrala inslag i ämnet”.
Generella intryck
Ämnesgruppen finner en välskött grundutbildning som söker en försiktig
ABM-integration som vi finner intressant. Utbildningen har högt söktryck
och hög genomströmning. Volymen i antal studenter har fördubblats sedan
starten. Forskarutbildningen som är relativt ny borde på sikt förstärkas, för
att på sikt kunna säkerställa grundutbildningens forskningsförankring, som
idag inte är tillräckligt utbyggd.
Grundutbildningen
I Uppsala startades en yrkesförberedande utbildning 1995, och 1997 förändrades
utbildningen till en ämnesutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap.
Utbildningen i Uppsala är förlagd tillsammans med museologi och arkivvetenskap
i institutionen för ABM och man har gemensamma kurser för alla i
introduktionskursen – vetenskaplig klassifikation och informations- och kommunikationsteknik.
Man har också renodlad praktik inlagd i utbildningen
– något som man vill hålla fast vid även om den numera är nedskuren till fem
veckor. Man satsar även på från regionen efterfrågad distansutbildning trots
att det tar mycket resurser. Liksom i Lund har man antagningsprov till sin
56

utbildning och använder PBL-metoden i ganska stor utsträckning som undervisningsform.
Studenterna skulle gärna se närmare samverkan med de andra
ämnena, särskilt i slutet av utbildningen.
Studenterna var överlag nöjda med sin utbildning även om de ifrågasatte
satsningen på distansutbildningen. De ansåg även att det relativt stora antalet
timlärare kunde koordineras bättre för att minimera överlappningar.
Ämnesgruppen finner att utbildningen är ambitiöst upplagd och att den
försiktiga profileringen mot ABM är intressant och bör behållas och möjligen
förstärkas. Lärarkåren bör förstärkas med lärare med specifik kompetens
i B&I, helst disputerade i ämnet.
Forskarutbildningen
Den första doktoranden antogs i den nyinrättade forskarutbildningen år
2000.
Doktoranderna saknar en tätare forskningsmiljö för just biblioteks- och
informationsvetenskap i Uppsala. De har viss samverkan med Borås och är
aktiva inom den nordiska forskarskolan, Norslis, för att i viss mån kompensera
för detta.
Ämnesgruppen menar att forskarutbildningen i Uppsala borde stärkas med
åtminstone en lektor till i ämnet och fler doktorandtjänster och på sikt en
professur. KB-utredningen understryker behovet av fler disputerade i ämnet
och Uppsala borde kunna bidra genom en mer beslutsam satsning på forskarutbildningen.
Samverkan
Samverkan med praktikfältet synes fungera utmärkt, liksom samverkan med
de andra B&I-institutionerna i landet.
Rekommendationer
• Stärk lärarkåren med fler lektorer med specifik B&I-kompetens, och på
sikt även med en professur med specifik B&I-kompetens.
• Fortsätt profilerings- och integrationsambitionerna i ABM.
• Inrätta fler doktorandtjänster.
• Med flera lärare som kommer från kringliggande ämnen och från praktikfältet
krävs en ökad koordination för att skapa en B&I-helhet.
57

Växjö universitetet, humanistiska fakulteten,
institutionen för humaniora
Treårig utbildning med förkunskapskrav på 40 poäng
Lektorer: 1 (30 procent, pedagogik)
Adjunkter: 1 samt timlärare och gästföreläsare
Utbildningsuppdraget i helårsstudenter 2003: 18
Ämnet
I självvärderingen utvecklar man synen på utbildningen så här:
”Utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap är en mångvetenskaplig utbildning
och vår intention är att samarbeta med många ämnen inom universitetet.
Vårt mål med utbildningen är att studenterna ska bli reflekterande praktiker. De ska
få en teoretisk grund kopplad till praktiken som ger dem bra förutsättningar att arbeta
inom det breda fält som erbjuds bibliotekarier idag. I vår lokala profil läggs fokus på
pedagogik och lärande. Pedagogisk kompetens efterfrågas mer idag eftersom bibliotekarien
spelar en viktig roll i olika lär- och kunskapsprocesser som handlar om att ge
användare stöd och handledning.”
Grundutbildningen
Utbildningen i Växjö startade hösten 2003 och därför anser vi att en fullödig
utvärdering inte kan göras, utan ämnesgruppen försöker istället ge råd inför
fortsättningen.
I Växjö erbjuder man sin påbyggnadsutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap
på tre år – och inte på två som vid de andra lärosätena. Man
har ett stort inslag av pedagogik som profil – och därmed en stor andel lärare
från pedagogikinstitutionen. Kontakterna med praktikfältet sker genom verksamhetsförlagd
utbildning (VFU).
Än så länge har man för få lärare i själva ämnet, och man stöder sig därför
mycket på pedagoger. För övrigt har man under uppbyggnaden en bred
samverkan internt inom universitetet. Magisterexamensrättigheterna ligger för
närvarande hos högskolan i Borås.
De studenter som vi träffade var överlag positiva till utbildningen som de
kände att de är med och utformar tillsammans med lärare från flera håll. De
saknar dock föreläsare inom biblioteks- och informationsvetenskap.
Vi finner att utbildningen har fått en god start. Det är dock mycket viktigt
att snarast möjligt förstärka lärarkåren med lektorer i ämnet biblioteks- och
informationsvetenskap utan att tappa profilen pedagogik. Det krävs en dialog
mellan de två olika fält som verkar inom denna utbildning, t.ex. bör pedagogerna
förkovra sig i biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning
och bidra med sin egen forskning till B&I-fältet genom bl.a. publicering i relevanta
kanaler.
58

Vid samtal med lärarkåren och ledningen fann vi också kloka synpunkter
på kraven på en forskarutbildning och att man bör skynda långsamt, något
som vi stöder.
Samverkan
Den interna samverkan i uppbyggnadsfasen är intensiv – särskilt med pedagogerna.
Samverkan med praktikfältet sker genom verksamhetsförlagd undervisning
(VFU) och viss samverkan med högskolan i Borås har förekommit.
Ämnesgruppen rekommenderar att man fortsätter och intensifierar samverkan
såväl internt som externt och självklart även i den föredömliga nationella samverkan
som finns mellan B&I-institutionerna i landet. Eftersom utbildningen
är treårig vore det intressant om man i Växjö kunde utveckla det internationella
samarbetet och studentutbytet som de planerar.
Rekommendationer
• Rekrytera lektorer med biblioteks- och informationsvetenskaplig kompetens
snarast.
• Utveckla profilen mot pedagogik och lärande.
• Teoriutvecklingen bör i högre grad integreras med B&I-forskningen.
Våra slutsatser för biblioteks- och
informationsvetenskaplig utbildning i Sverige
Som presenterats inledningsvis argumenterar ämnesgruppen för att minst fyra
områden behövs inom varje B&I-utbildning, nämligen vad vi uppfattar som
B&I:s kärnområden, kunskapsorganisation och informationssökning (område
A), ämneskunskap inom ett innehåll som ska organiseras (område B), verktyg
för förståelse av hur A och B samspelar (område C) och kunskap om den kontext
som informationsspecialisten arbetar inom (område D).
I dag kan dessa områden antingen erbjudas inom en sammanhållen B&Iutbildning
eller förvärvas av studenterna genom tidigare studier. De flesta
studerande inom de olika utbildningarna har idag en ämnesbakgrund från
humaniora, men inte alla utbildningar verkar utnyttja dessa förkunskaper till
fullo genom att knyta an till dem i undervisningen (område C).
Institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap i Borås är den enda
som har bredd och djup nog att erbjuda utbildning inom alla fyra områdena.
Detta sker bland annat genom att doktoranderna i forskarutbildningen fokuserar
på de olika områdena. De gemensamma seminarierna och kurserna har
59

i det sammanhanget en mycket viktig funktion för att binda samman områdena
till en B&I-helhet. I grundutbildningen sammantaget erbjuds alla områden
med både bredd och djup. Dock kan den stränga kollegieuppdelningen i
dagsläget leda till att den enskilda studenten inte upplever att han eller hon får
tillräckligt med kunskaper inom alla områden, och studenterna själva påtalar
att de har svårt att koppla kunskapsteorin (område C) till övriga områden.
Kurserna i informations- och medievetenskap i Linköping är idag otillräckliga
på alla områden (A, B, C och D). Dock har de potential att erbjuda en
utbildning med fokus på ett kärnområde (område A) med speciell inriktning
mot IT och kunskapsorganisation. För att kunna definieras som en B&I-utbildning
bör de då också erbjuda åtminstone grunderna i områdena B, C och
D.
BIVIL i Lund har en grundutbildning som är stark på område A, men som
saknar kunskapsteori och speciellt en reflektion över de olika perspektiv, förutom
användarperspektivet, som kan belysa B&I som studiefält 5 , (något som
skulle stärka område C.) Ett ökat samarbete inom institutionen samt med
andra B&I-utbildningar skulle kunna bredda perspektiven.
Umeå universitets forskning är stark i bibliometri, och här finns en inte till
fullo utnyttjad potential för att stärka område A på grundutbildningen. De
flesta studerande har en bakgrund i andra ämnen, främst humaniora (område
B) och det finns förutsättningar för att arbeta med område C (kunskapsteori),
men för detta bör metodundervisningen och forskningsanknytningen stärkas
i grundutbildningen.
Uppsala är det lärosäte som tydligast satsar på att utnyttja studenternas
kunskaper i andra ämnen (B) och förbinda dem med område A. Med många
lärare utan specifik B&I-kompetens finns en risk för att kärnområdet (A) inte
till fullo täcks upp.
Växjö har en god kunskapsteoretisk ansats, men saknar idag förbindelsen
mellan detta område C och kärnämnena i område A. Det viktigaste här är att
utöka och säkerställa område A och område D och att hitta sätt att integrera
dessa med område C.
I dagsläget har alltså endast bibliotekshögskolan i Borås den bredd och det
djup som behövs för att kunna arbeta på alla områden. De andra utbildningarna
erbjuder några av områdena men saknar andra. Vår förhoppning är att
alla utbildningar samverkar i samband med Bolognaprocessen så att B&I-utbildningen,
sett över hela Sverige, i ett framtida perspektiv kan erbjuda den
kompletta skalan av områden, men med olika fokus på de olika utbildningsorterna.
5. Se not 3 för de olika perspektiv som bör vara med i en reflektion över B&I-kärnan.
60

Läromedel
Ytterligare en förhoppning, tillika en stark rekommendation från ämnesgruppen
är att de svenska B&I-institutionerna samverkar kring producerandet av
läromedel. I dag råder en stor brist på forskningsbaserat undervisningsmaterial,
inte minst på texter som ger en helhetssyn på ämnet och som diskuterar
ämnets identitet, centrala begrepp och problemställningar och visar på
kopplingen mellan utbildningens olika områden (A, B, C, D). Att utveckla
utbildningarnas kurser genom att producera forskningsbaserat undervisningsmaterial
och publicera detta via artiklar och böcker skulle inte bara skapa ett
pedagogiska mervärde utan även stärka ämnets utveckling teoretiskt och begreppsmäsigt.
61

Bok- och bibliotekshistoria
Vad är bok- och bibliotekshistoria?
Bok- och bibliotekshistoria täcker ett mycket omfattande område. Bokhistoria
(History of books, Histoire du livre, Geschichte des Buchwesens) har på senare
decennier växt fram som ett eget forskningsområde, ibland i form av en egen
disciplin, ibland som centrumbildningar, nätverk och dylikt. Samtidigt bedrivs
bokhistorisk forskning inom en rad andra discipliner, främst humanistiska
men också samhällsvetenskapliga.
I vid mening gäller forskningsintresset inom bok- och bibliotekshistoria
boken som fysiskt föremål, de institutioner och företag som producerar och
distribuerar dessa föremål, samt vilken betydelse böcker har i samhällslivet.
Området är alltså förbundet med frågor om grafisk produktion, om företagshistoria,
idé- och mentalitetshistoria.
Bokhistorikerns utgångspunkt är ofta en distinktion (tydligare än i vardagsspråket)
mellan å ena sidan boken som fysiskt, tredimensionellt föremål
och å andra sidan verket som den bär, den abstrakta andliga skapelsen som
boken är en behållare för. Av pedagogiska skäl kan man exempelvis skilja mellan
å ena sidan boken Hamlet, som är ett föremål som man kan slå ihjäl flugor
med eller anteckna i marginalen på, och å andra sidan verket Hamlet, den
konstnärliga skapelse som upplevs av läsare, analyseras av litteraturforskare,
sätts upp på teaterscener, filmas och återberättas. I praktiken brukar modern
bok- och bibliotekshistoria omfatta bägge aspekterna, men med tonvikten på
den förra, boken som fysiskt föremål.
Bok- och bibliotekshistoria tillhör de äldsta humanistiska forskningsområdena.
Av tradition bedrevs den länge av bibliotekarier på de stora forskningsbiblioteken,
som ägnade sig åt utredningar av böckers tryckningshistoria, samlingarnas
proveniens, vägar för bokanskaffning, liksom frågor om exakt hur
och av vad böcker var tillverkade (papperssorter, bläcksorter etc.) – det senare
ofta med syftet att förstå böcker som materiella objekt för att säkrare kunna
bevara och restaurera dem. Många viktiga bokhistoriska publikationer (böcker
och tidskrifter) är utgivna av stora forskningsbibliotek.
I den anglosaxiska världen finns en väsentlig bokhistorisk linje under termen
”bibliography”. Ordet betyder inte vad vi vanligen avser med bibliografi
(ung. förteckning över böcker eller andra tryckta verk), utan bör snarare förstås
som bokvetenskap. Inom ”bibliography” studeras boken just som fysiskt
föremål, med avsikten att utifrån boken förstå hur sättningen, korrekturläsningen
och tryckningen gått till – analyser som ofta används för att avgöra
frågor om datering, språkliga signalement etc. Området studeras enklast i den
amerikanska årsboken Studies in Bibliography; viktiga forskarnamn på området
är Walter Greg, Fredson Bowers och Thomas Tanselle.
63

Under 1980-talet vitaliserades området av en långvarig (och ännu ej avslutad
debatt) där ett antal forskare ville vidga diskussionen i sociologisk riktning,
dels genom att studera det sociala samspelet vid produktionen av böcker
i andra termer än ”förvrängning av författarens intentioner”, dels genom att
analysera böckerna (omslag, typografi etc.) som signalsystem som berättade
om den avsedda publiken och böckernas marknadssammanhang. Viktiga nya
impulser i denna debatt kom från Jerome McGann och D. F. McKenzie.
Vetenskapshistoriskt är områdets utveckling under efterkrigstiden en fascinerande
och vindlande serie insatser från en mängd olika områden, men under
1980-talet började bokhistoria framträda som en alltmer självständig och självmedveten
disciplin. Det samlande namnet var Robert Darnton, amerikansk
mentalitetshistoriker inriktad på det franska 1700-talet. Darnton studerade
politisk opinionsbildning och litteraturens ”rännsten” utifrån arkivmaterial
som gav detaljerade kunskaper om hur litteratur producerades, distribuerades
och konsumerades (ofta illegalt). Han har också skrivit flera viktiga programmatiska
uppsatser på området, t.ex. What is the History of Books?, översikter
som dels demonstrerar områdets vitalitet – men också hur nära det kan ligga
discipliner som idé- och lärdomshistoria samt litteratursociologi.
I Sverige (liksom utomlands) bedrevs bok- och bibliotekshistoria först ofta
i direkt anslutning till de stora universitetsbibliotekens samlingar. Giganterna
på området var ofta bibliotekarier som satte samman bibliografier (ofta baserade
på djupgående bokhistoriska forskningar) och skrev uppsatser och böcker
på området. Jämte dessa bokhistoriker med boken till yrke gjordes också väsentliga
insatser av privatlärda boksamlare och bibliofiler som under ett liv i
böckernas värld skaffat sig grundlig kännedom om varianttryck, omslag etc. (I
Sverige kan nämnas en person som J. Viktor Johansson). Dessutom har bokhistoria
bedrivits inom en rad discipliner som har haft anledning att ägna sig
åt boken som fysiskt föremål och som kulturell och ekonomisk kraft. Eftersom
utrymmet för forskning har blivit alltmer begränsat i den moderna biblioteksvärlden
har detta inneburit att den publicerade bokhistoriska forskningen i allt
högre grad har kommit att bedrivas vid universitetsinstitutionerna.
I den första generationen moderna humanister gjordes de väsentligaste insatserna
av litteraturhistorikern Henrik Schück (vars breda litteratur- och kulturbegrepp
självklart innefattade bokens historia). Traditionen från honom
har främst levt vidare vid avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet
(som i fyrtio år har producerat arbeten på området), men bokhistorisk
forskning har också bedrivits inom ämnen som idé- och lärdomshistoria, historia,
konstvetenskap, ekonomisk historia och biblioteks- och informationsvetenskap.
Alla dessa discipliner behandlar naturligtvis området med sina egna särskilda
aspekter och metoder, men det är slående hur enkelt de har att enas om
de grundläggande metodiska bokhistoriska perspektiven, liksom om de metodiska
förebilderna (t.ex. Chartier, Darnton, Bourdieu, McGann).
64

Som inom alla vetenskapliga discipliner bedrivs en intensiv metoddebatt
inom bok- och bibliotekshistoria, inte sällan inriktad på att lansera disciplinen
som en sorts överordnad kulturhistorisk tolkningsram för mänsklig kommunikation
genom tiderna. Internationellt har verksamheten ofta kommit att
bedrivas dels inom olika centrumbildningar, dels inom olika former av nätverk
(t.ex.,Society for the History of Reading and Authorship – SHARP) där forskare
från olika moderämnen kan utbyta erfarenheter. Delvis kan dock sägas
att området fortfarande befinner sig i gränsområdet mellan en egen disciplin
och ett mer generellt forskningsintresse.
I Sverige publiceras uppsatser med bokhistorisk relevans i flera tidskrifter
från olika moderämnen. Mer renodlad inriktning på området finns i tidskrifterna
Nordisk tidskrift för bok- och bibliotekshistoria (tidigare: … och biblioteksväsen),
Text samt Litteratur och samhälle.
Arbetsmarknaden för personer som har studerat bokhistoria finns främst
i två sektorer. Den första är yrken där man behöver kunskaper om boken
som fysiskt objekt (ex. inom bokvårdsavdelningar, antikvariat etc.), den andra
inom kulturhistorisk forskning i mer vid mening (forskare som behöver
kunskaper om tillverkning och spridning av böcker, läsvanor etc.)
Lunds universitet, humanistiska fakulteten,
institutionen för kulturvetenskaper
Kurser A- till D-nivå
Professor: 1 samt timlärare
Utbildningsuppdraget i helårsstudenter 2003: 20
Doktorander 2003: 6
Antal examinerade på C-/D-nivå 2003: 0
Lokal utveckling och profil i Lund
Avdelningen för bok- och bibliotekshistoria i Lund (nedan förkortad ABBH)
och ämnet (nedan förkortat BBH) tillkom 1987 genom en donation från förläggaren
och boksamlaren Einar Hansen. Den första professorn installerades
1990. Ämnet hade då aldrig tidigare funnits som egen disciplin i Sverige.
Verksamheten startades genom att en forskarutbildning inrättades. De första
doktoranderna antogs 1991. Grundundervisning bedrevs de första åren främst
genom bok- och bibliotekshistoriska orienteringskurser, inte sällan på kvällstid
(den första C-uppsatsen ventilerades 1992). Från höstterminen 1996 startades
en reguljär grundutbildning som nu omfattar alla stadier, A till D. Utbildningen
får alltså betecknas som relativt ny, men att döma av studieplaner och
litteraturlistor har den funnit en bra form och inriktning. Upp t.o.m. C-nivån
har verksamheten också fått fart – hittills har 34 C-uppsatser ventilerats.
65

Bok- och bibliotekshistoria täcker ett mycket omfattande forskningsfält (jfr
ämnesbeskrivningen). Varje institution måste därför specialisera och profilera
sig – något som naturligtvis är ännu viktigare för en liten avdelning som den
i Lund.
I självvärderingen framhåller BBH själv som sina profilområden: (1) fysisk
analys av bokprodukter; (2) relationer mellan den grafiska formen och varumarknaden;
(3) användning av tryckprodukter som förändringskraft i samhället,
t.ex. uppkomsten av lokala tryckkulturer; (4) interaktion mellan privat
och offentligt boksamlande (s. 9 f).
Ordningsföljden innebär i praktiken en rangordning. Som framgår av självvärderingen
ser BBH sin undervisning som föremålsbaserad. Studenter och
doktorander lär sig att analysera dokument med avseende på deras fysiska
uppbyggnad och karakteristika, liksom att förstå grafiska tillkomstprocesser
(jfr ämnesbeskrivningen). Även andra och bredare inslag förekommer, men
föremålsorienteringen är central.
Valet innebär att verksamheten kan få både bredd och djup. Fokuseringen
är också rimlig med tanke på läget inom forskning och undervisning i andra
ämnen. Viktiga delar av hela området bok- och bibliotekshistoria täcks av andra
discipliner (ex. läsforskning, förlagshistoria, bibliotekshistoria) – främst
litteratursociologi, biblioteks- och informationsvetenskap, idé- och lärdomshistoria,
konstvetenskap – men de mer renodlade föremålsaspekterna kommer
där ofta i skymundan. BBH har klokt nog valt att koncentrera sig på de i Sverige
tidigare mest obeaktade aspekterna av området. Det innebär samtidigt att
BBH får något av ett nationellt ansvar för den föremålsbaserade bokhistoriska
forskningen, liksom för den långsiktiga kompetensuppbyggnaden, inklusive
att hjälpa forskare (och studenter) från andra ämnen tillrätta på området. (I vidare
mening har ämnets föremålsorientering också betydelse för utvecklandet
och vidmakthållandet av kunskaper om bevarandefrågor på bibliotek, liksom
äkthetsprövningar av grafiska dokument.)
För ämnen som har varit etablerade under en lång tid är liknande frågor
om profilering och relation till andra discipliner mindre brännande. Eftersom
BBH är relativt ny som disciplin har vi valt att belysa dess plats i det akademiska
samhället något utförligare än som är brukligt.
Nuvarande ämnesföreträdaren går i pension om några år. Institution och
fakultet är inställda på återbesättning av anställningen (efter sedvanlig prövning).
I sammanhanget är viktigt att framhålla att det nationella ansvaret för
disciplinen finns i Lund.
Tanken på att slå samman disciplinen med något annat ämne kan verka
administrativt närliggande, men måste bestämt avvisas. BBH har sin tydliga
metodiska och teoretiska särart som klart skiljer den från t.ex. det huvudsakligen
samhällsvetenskapliga och informationsteoretiskt grundade biblioteksoch
informationsvetenskap liksom från idé- och lärdomshistoria. En sammanslagning
skulle de facto förinta en väl fungerande och lovande akademisk miljö
som just byggts upp och som är unik i Sverige.
66

Infrastruktur och jämställdhet
Institutionen har en jämställdhetsplan: genusrelaterade frågor berörs på relevanta
ställen i undervisningen; fördelningen mellan manliga och kvinnliga
författare i kurslitteraturen syns vara rimlig med hänsyn till forskningsläget
på området.
Tillgången till datorresurser och åskådningsmaterial (framför allt äldre
böcker) är mycket goda, det senare dels genom närheten till Lunds universitetsbibliotek,
dels genom att ABBH i praktiken har fri tillgång till Einar Hansens
stora boksamling (i Malmö).
Lärarkrafter
På BBH finns endast en fast anställd lärare, professorn i ämnet. Av hans tjänstgöring
åtgår 20 procent till undervisning på grundutbildningen; ytterligare 30
procent undervisning på grundutbildningen fördelas på tre doktorander med
tio procent vardera. (Det ter sig rimligt, inte minst av rättviseskäl, att det högsta
uttaget av undervisning av en doktorand begränsas till tio procent). Ingen
disputerad lärare förutom professorn medverkar alltså på grundutbildningen. I
september 2004 utlystes dock en forskarassistenttjänst, vilket rimligen innebär
att studenterna kommer att undervisas av ännu en disputerad lärare.
Samtidigt ska sägas att det är värdefullt, både för studenter och för doktorander,
att ABBH låter doktorander medverka i undervisningen. Med tanke på
att ämnet är nytt är tillgången på kompetenta disputerade lärare också relativt
begränsad (även om de naturligtvis kan hämtas från andra ämnen).
På forskarutbildningen undervisar endast professorn. Denna undervisning
(inkluderande handledning) omfattar 40 procent av hans arbetstid. Med avdrag
för administration (20 procent) återstår därmed endast 20 procent för
egen forskning. Institutionen borde se över professorns tjänstgöringsförhållanden
så att tiden för egen forskning når en rimlig nivå (minst 50 procent).
En anställning som forskarassistent utlystes i september 2004. I tjänstgöring
för denna (25 procent undervisning, resten forskning) kommer enligt planerna
att ingå undervisning på grundnivå ca tio procent, översyn och revision
av litteraturlistor, ledande av forskarseminariet och uppgifter som biträdande
handledare för doktorander.
Läromedel
I grundutbildningen undviker lärarna att använda de populära men föråldrade
översikter som finns. Istället används specialarbeten (uppsatser, bokkapitel
etc.), ofta i kompendieform.
I längden är detta knappast en rimlig väg och vid institutionsbesöket framhöll
professor Ridderstad att han planerar att utnyttja den tid som frigörs
inom hans tjänstgöring när forskningsassistenten har tillsatts till att skriva en
grundläggande lärobok. Det bör betonas att en sådan rimligen också kan an-
67

vändas som introduktion för intresserade också inom andra discipliner (t.ex.
biblioteks- och informationsvetenskap, litteraturhistoria samt idé- och lärdomshistoria)
och att en annan möjlighet därför är att göra den som ett samarbetsprojekt
mellan flera personer.
Grundutbildning
BBH är ett litet ämne, dominerat av studievana elever. Åldersspannet bland
eleverna är 20 till 70 år, men de flesta är mellan 20 och 25. Mellan 80 och
90 procent av dem har läst minst 40 poäng i andra ämnen, åtskilliga har läst
mer än så. Tillströmningen av studenter motsvarar ungefär ABBH:s utbildningsuppdrag
och resurser för undervisning. Genomströmningen är på nivå
A till C 10 à 15 per år, på nivå D ca 0,75 (fyra stycken per sex år); relativt sett
ligger genomströmningen över genomsnittet för området. Från nivå A går ca
50 procent vidare till B och därifrån ca 50 procent till C. Det stora bortfallet
sker sedan vid D-nivån och till forskarutbildningen (jfr nedan).
I självvärderingen pekar ABBH på att dess resurser tyvärr inte räcker till för
halvfartskurser och distanskurser, trots att behov av sådana finns t.ex. inom
bibliotekssektorn. Denna resursbrist ska naturligtvis inte ses som naturgiven,
utan beror på den utomordentligt snålt utmätta ”studentpeng” som de humanistiska
disciplinerna tvingas klara sig på. Grundutbildningen blandar på ett
tilltalande sätt föreläsningar, seminarier, laborationer och studiebesök. Olika
former för redovisning och tentamina används, såväl muntliga som skriftliga;
också påbyggnadsuppsatser får och kan ta andra former än den historiskt narrativa
(t.ex. en katalog eller en bibliografisk editionsanalys). Beskrivningen av
allt detta ger ett intryck av en pedagogiskt aktiv miljö, fjärran från slentrianmässig
verksamhet.
Vid institutionsbesöket uttryckte studenterna sig mycket uppskattande om
lärarna. Särskilt framhöll de lärarnas entusiasm och kunnande, liksom värdet
av att professorn deltog genom hela grundutbildningen.
Vid institutionsbesöket väckte ämnesgruppen frågan om en distanskurs,
eventuellt i nätbaserad form. En sådan vore ett sätt att dels locka nya studenter,
dels fylla avdelningens nationella uppdrag. Lärarna visade stor entusiasm
och idérikedom inför en fråga som de visade sig ha diskuterat flera gånger.
Eftersom avdelningen f.n. har relativt god ekonomi finns möjlighet att avsätta
medel för att låta en lärare planera en sådan kurs. Den skulle bidra till
att ABBH kunde fylla sitt nationella uppdrag.
Institutionen borde vidare kunna utveckla en bokhistorisk sommarkurs (5
poäng) för intresserade magisterstudenter och doktorander. Också den skulle
fylla avdelningens nationella uppgift, samtidigt som den skulle ge den kontakt
med bokhistoriskt intresserade unga forskare inom andra discipliner. På sikt
leder sådana kontakter erfarenhetsmässigt till naturligt samarbete mellan olika
ämnen, vilket har betydelse för möjligheten att söka projekt (jfr nedan).
68

Forskarutbildning
Kurslitteraturen och pedagogiken på A- till D-nivå synes ge relevant förberedelse
för antagning till forskarutbildningen. Inom FU hålls seminarier var
fjortonde dag. I dem deltar även C- och D-studenter. Seminarierna kombinerar
ventileringar av avhandlingsavsnitt med gästföreläsningar, teoriseminarier,
föremålsanalyser etc. Deltagarantalet har tidigare legat på ca 10 till 15, men
har nu sjunkit till 6 till 9 personer. Det är ett illavarslande tecken, men samtidigt
en följd av den spärr till forskarutbildningen som de facto infördes vid
slutet av nittiotalet.
Vid starten av forskarutbildningen 1991 antogs ett tiotal doktorander, samtliga
dock utan försörjning. Flertalet är deltidsaktiva, utan rimlig möjlighet
att slutföra sina avhandlingar. Dock bidrar de till forskarseminariets ”kritiska
massa”. Sedan FU började har endast en doktorand disputerat, då efter en studietid
som på papperet motsvarade tio år (ej omräknat till heltidsekvivalent).
Två doktorander med helfinansiering antogs 2001 (bägge kvinnor). F.n. är sex
doktorander aktiva; i aktivitetsgrad motsvarar hela doktorandgruppen ca tre
heltidsekvivalenter.
Institutionen har endast en doktorandanställning på fakultetsmedel. Övriga
doktorander finansierar sin verksamhet med stipendier eller yrkesarbete.
På förfrågan uppgav dekanus att ytterligare doktorandanställningar inte kommer
att vara möjliga under överskådlig tid, detta på grund av fakultetens stora
underskott. Ett viktigt skäl till krisen inom nyrekryteringen är vidare att fakulteten
har valt att satsa massivt på redan antagna doktorander – i praktiken
tycks den fria konkurrensen om medlen mellan redan antagna och presumtiva
doktorander ha satts ur spel. Följden blir beklagligtvis att ett visst stillastående
tycks hota fakulteten som helhet.
Den enda rimliga metoden att kunna anta fler doktorander är således via
projektmedel, antingen från fakulteten eller externa finansiärer. I det sammanhanget
ter det sig förvånande att ABBH och de andra ämnena inom institutionen
(främst biblioteks- och informationsvetenskap respektive idé- och
lärdomshistoria) inte har försökt driva några gemensamma projekt.
Omgörningen av forskarutbildningen 1998 avsåg att snabba upp genomströmningen
i forskarutbildningen. Utvecklingen på BBH visar emellertid att
reformen i praktiken blev förödande för denna lilla och nyss etablerade disciplin.
Bristen på resurser gjorde att inga nya medel för anställning som doktorand
kunde utlysas förrän 2001, och att inga nya därefter har utlysts. Kravet
på garanterad försörjning har, som ABBH påpekar i självvärderingen, ”negativ
effekt på den vardagliga levande studiemiljön och självklart på forskningsvolymen”
(s. 28). Förhållandet får också spridningseffekter nedåt, som märks i att färre
studenter söker sig till D-, C- och t.o.m. till B-nivå. Varför fördjupa sig i ett
ämne där vägen till forskarutbildningen i praktiken har stängts, eller åtminstone
bara är öppen för den som har privat finansiering? Ytterligare ett problem
för många studenter är att de upptäcker ämnet BBH sent i sin studiegång och
saknar studiemedel för att läsa det ända till D-nivå.
69

Ett litet ämne som BBH missgynnas vidare, påpekar självvärderingen, av
den inriktning på forskarskolor som tenderar att föra resurserna till stora forskningsmiljöer
och etablerade ämnen. En reflektion som inställer sig i det sammanhanget
är att de ämnen som sysslar med bokhistoria (i mer vid mening)
kanske trots allt skulle försöka göra en samlad insats för att åstadkomma
samarbete, antingen kring en forskarskola eller kring ett forskningsprojekt
byggt kring flera nya doktorander. Ett sådant samarbete kan ske både lokalt
och nationellt, kanske också internationellt. Viktigt är då naturligtvis att anslagsgivande
organ är medvetna om det prekära läget för forskningsområdet
som helhet.
ABBH vill undvika att doktoranderna ser avhandlingen som ett livsverk.
Kraven på planering och tidsrelevant genomförande är relativt höga redan på
påbyggnadsnivå. Och inom forskarutbildningen betonas att en avhandling
inte behöver omfatta mer än 200 sidor. Ändå är genomströmningen mycket
låg. Förklaringen finns naturligtvis i hög grad i de dåliga resurserna för finansieringen.
Ytterligare delförklaringar finns dock.
En är att BBH inte använder licentiatexamen som obligatorisk mellanstation.
Skälet är fruktan för att det skulle förlänga studietiden. Erfarenheter
från andra institutioner visar dock att denna risk är obetydlig, samtidigt som
licentiatexamen har två fördelar: dels att ge doktoranden ett konkret kvitto
på undersökningens vetenskapliga värde, dels att göra en licentiatexamen till
ett mindre drastiskt val för den som vill eller råds att avbryta sin forskarutbildning.
En annan förklaring är att ersättningen för handledning till ämnesföreträdaren
är låg (enligt studieplanen motsvarande 200 klocktimmar per doktorand,
dvs. 50 klocktimmar per år = 12,5 undervisningstimmar). Denna nivå
borde kunna höjas. Dessutom borde varje doktorand också få en biträdande
handledare (vilket underlättas när forskarassistenten har tillsatts), också denna
naturligtvis med ersättning. Då skulle handledarinsatsen än tydligare synliggöras
för institution, handledare och doktorand.
Internationalisering och nationell samverkan
Institutionens internationella kontakter är goda. Studenter och doktorander
gör ibland gemensamma utlandsresor inom ramen för utbildningen. Doktorander
uppmuntras att delta i internationella konferenser. Ämnesföreträdaren
deltar i ledande internationella organ (ex. IFLA, SHARP). Tre av de
pågående avhandlingsprojekten kommer att redovisas som engelskspråkiga
avhandlingar.
Nationell samverkan bedrivs mest i informell form. Föreläsare från ett stort
antal närliggande ämnen har gästat institutionens forskarseminarium. Ämnesföreträdaren
och doktoranderna konsulteras ofta i bokhistoriska frågor
(bokvård, bokbandsbestämning och digitalisering). Vid slutet av 1990-talet
försökte ABBH genom ett par symposier initiera ett nationellt nätverk för
70

okhistoriker men krafterna har sedan inte räckt till för att åstadkomma och
utveckla ett sådant. För avdelningens akademiska status vore sådana symposier
emellertid viktiga, inte minst eftersom avdelningen inte själv ger ut någon
tidskrift. Det är kanske inte meningsfullt eller praktisk möjligt att ordna dem
varje år, utan kanske hellre vartannat eller vart tredje år.
Arbetsmarknad
Eftersom ämnet är litet och nytt finns nästan hela arbetsmarknaden utanför
universitetet. ABBH pekar i självvärderingen på att studenter därifrån får
arbete inom bokmarknadssektorn (förlag, bokhandel etc.) eller i kultursektorn
(museer och arkiv), liksom att utbildningen ofta leder vidare till studier
i biblioteks- och informationsvetenskap. En viktig arbetsmarknad är vidare
bokvårdsavdelningar på universitetsbibliotek. Det bör observeras att KB-utredningen
(SOU 2003:129; publicerad efter det att självvärderingen skrevs)
särskilt pekar på behovet av forskarutbildade bibliotekarier. Utredningen lyfter
visserligen endast fram behovet av forskarutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap.
Dock ter det sig uppenbart att forskningsbiblioteken har
behov av bibliotekarier med forskarutbildning också i andra ämnen. Viktiga i
detta sammanhang är naturligtvis de grundliga bokhistoriska och boksociologiska
kunskaper som kan nås genom forskarutbildning i BBH.
Summering
ABBH är en liten och relativt nygrundad enhet. Verksamheten har målmedvetet
byggts upp och fått relevant pedagogisk och vetenskaplig fokus (boken
som fysiskt föremål) utan att forskningsområdets bredd har offrats. Andan på
avdelningen är god; avståndet mellan studenter, doktorander och professor är
litet och vetenskapligt präglas verksamheten av en rimlig samsyn. Den internationella
profileringen är god. En forskarassistent kommer att tillsättas under
detta eller det kommande året, vilket innebär en vetenskaplig breddning,
samtidigt som ämnesföreträdaren får tid och möjlighet att skriva den första
moderna svenska läroboken inom bokhistoria.
Eftersom utbildningen i ämnet är den enda i Sverige har avdelningen i praktiken
fått ett nationellt ansvar, dels för utbildning och forskning, dels för att
besvara frågor från allmänhet, bibliotek m.m. Detta är en viktig upplysande
verksamhet inom ramen för ”den tredje uppgiften”, men också inom den
akademiska världen. Arbetsmarknaden för studenter och disputerade utanför
universitetet är god.
Institutionens problem ligger dels i bristen på doktorandanställningar, dels
i bristen på tid och ork för att arbeta med att utveckla forskningskontakter
och nya kurser. Vidare borde arbetet intensifieras för att göra ämnet mer känt
bland studenter och andra forskare. Lärarna har varit intensivt upptagna med
att bygga upp en ny verksamhet och har lyckats väl. Nu finns möjligheten att
71

ta nästa steg för att göra ämnet mer känt och därmed locka fler studenter och
doktorander.
Rekommendationer
Mot bakgrund av beskrivningarna och övervägandena ovan vill vi ge följande
rekommendationer:
• Bygg upp en distanskurs, ev. nätbaserad.
• Bygg upp en sommarkurs på fem poäng för magisterstudenter och doktorander
från andra ämnen.
• Skriv en lärobok i bokhistoria.
• Tillsätt biträdande handledare för alla doktorander.
• Öka samarbetet med andra närliggande ämnen lokalt, nationellt och internationellt,
främst med sikte på att skapa forskningsprojekt (inklusive
doktorander).
• Återuppta de nationella symposierna i bokhistoria.
72

Kulturvård
Göteborgs universitet, naturvetenskapliga
fakulteten, institutionen för miljövetenskap och
kulturvård, avdelningen för kulturvård
Program:
Bebyggelseantikvariskt program, fyra år
Konservatorsprogrammet, fyra år
Lektorer: 6
Adjunkter: 2 samt timlärare eller projektanställda och gästföreläsare
Professorer: 1
Utbildningsuppdraget i helårsstudenter 2003: 145
Examinerade studenter på C-/D-nivå 2002–2003: 48
Doktorander: 13 (alla är inte aktiva)
Disputationer: 2002–03: 5
Ämnet
Ämnesområdet har utvecklats successivt sedan 1970-talets slut, vilket 1978
ledde till att man startade en sammanhängande bebyggelseantikvarisk lokal
linje. År 1986 blev linjen nationell och 2000 förlängdes utbildningen till ett
fyraårigt magisterprogram.
Konservatorsprogrammet inrättades av riksdagen 1985. Läsåret 2000 förlängdes
utbildningen till ett fyraårigt magisterprogram och det är det enda
konservatorsprogrammet i Sverige. De tre första terminerna är kurserna gemensamma
för de två utbildningsprogrammen.
Under ca tio år drev man utbildningarna och institutionen med professuren
vakant.
Disciplinmässigt är ämnet kulturvård delat i två huvuddelar som vi kan se
det. Teoretiskt stöder sig kulturvårdsämnet på samma tankegångar som de
som utgör huvudinriktningen inom museologiämnet. Praktiken, till vilken
utbildningen vänder sig, är kulturmiljön i allmänhet och bebyggelse och det
institutionaliserade materiella kulturarvet i synnerhet.
Forskningen inom kulturvårdsämnet har även den en tudelning, å ena sidan
en tillämpad forskning som behandlar nedbrytning och bevarandeprocesser,
å andra sidan kulturarvet i en mer samhällsrelaterad mening.
Eftersom ämnet kulturvård i Sverige endast finns som huvudämne vid Göteborgs
universitet har ämnesgruppen särskilt bett nuvarande professorn om
en ämnesbeskrivning. Den kommer här:
”Kulturvård som disciplin utforskar dels villkoren för kulturobjekts vård och fortlevnad
ur kultur-, samhälls- och naturvetenskapliga perspektiv, dels de sociala och
73

kulturella processer som leder till att vissa kulturobjekt definieras och utnämns till
kulturarv. Termen kulturobjekt är generell och innefattar kulturföremål av olika slag,
alltifrån t.ex. dagstidningar och fornfynd till medeltida katedraler och nutida urbana
miljöer. Utgångspunkt och fokus ligger således för det första på materiell kultur som
samtidigt möjliggörande och begränsande för mänsklig verksamhet. Den materiella
kulturen ses också i ömsesidig relation till de kulturella betydelser och sociala strukturer
som ger den funktion, mening och värde. För det andra utgår disciplinens frågeställningar
och problematiseringar från olika kulturarvsinstitutioners professionella
verksamheter där dessa kulturobjekt direkt eller indirekt ingår.
Kulturarvsinstitutionernas verksamheter syftar generellt till att bruka kulturarvet
utan att förbruka det och att föra det vidare till kommande generationer i autentiska
former och med bevarat informationsinnehåll. I praktiken handlar det om valda delar
av kulturarvet eftersom allt inte är möjligt eller önskvärt att bruka eller föra vidare.
Med kulturarvet förstås i dessa sammanhang de traditioner och värden som vi medvetet
eller omedvetet övertar från tidigare generationer. Det är både materiellt och immateriellt.
Dess innehåll är öppet och dynamiskt och påverkas ständigt av tidsmässigt
och socialt skiftande värderingar. Det inbegriper sådant som enskilda kulturminnen,
kulturmiljöer, konstnärliga verk, myter och bruk – faktorer som vittnar om människans
villkor i olika tider och civilisationer.
Utbildningarnas mål är att ge djupgående kunskaper inom kulturarvsområdet
för blivande yrkesverksamma konservatorer och bebyggelseantikvarier. Ett kulturvårdande
förhållningssätt förmedlas grundat på integration mellan såväl kultur- och
samhällsvetenskapliga som tekniska och naturvetenskapliga kunskapsområden.
Utbildningarna är yrkes- och forskningsförberedande och syftar till att ge teoretiska
och praktiska kunskaper och färdigheter för verksamhet inom antikvarisk och samhällsplanerande
sektor. Utbildningarna skall ge förmåga att dokumentera, analysera,
vårda, utveckla och skapa intresse för kulturarvet i dess olika dimensioner: regionala
och lokala samhällsformationer och bebyggelsestrukturer, kulturlandskap, enskilda
miljöer, byggnader, samlingar och föremål. De skall dessutom ge förutsättningar för
och övning i kritisk reflektion över kulturarvsbildningen och den egna professionens
betydelse i samhället.
Det professionella kunskapsbehovet är således mycket omfattande. För det första
krävs historiska kunskaper om kulturvårdens objekt ur kulturella, samhälleliga, ekonomiska,
tekniska och materialmässiga aspekter. Bebyggelse- och föremålshistoria
är grundläggande för antikvariens och konservatorns speciella kompetenser. För det
andra behövs kunskaper om de operativa, yrkesmässiga aspekterna av den institutionella
kulturvårdens verksamhetsfält. Det handlar om allt från konkreta vårdingrepp
till dokumentation, värderingsförfaranden, ekonomi, juridik och samhällsplanering.
För det tredje behövs kunskaper om övergripande perspektiv på såväl kulturarvet som
kulturvården som samhällsfenomen. Central är en kritisk reflektion kring kulturvårdens
begrepp, etik, normbildning och verksamhet sett ur ett historiskt och internationellt
perspektiv.
I dessa samtidigt tillämpande och utforskande utgångspunkter möts olika kunskapsområden
på nya sätt, vilket gjort att kulturvård utvecklats till ett eget ämne
74

som överskrider etablerade disciplin- och fakultetsgränser. Samtidigt nödvändiggör
de professionella tillämpningarnas breda kunskapsbehov en samverkan med en rad
andra discipliner, liksom med berörda samhällssektorer och avnämarintressen, såväl
offentliga som privata.
För att kunna hantera kulturlandskap, bebyggelse- och stadsmiljöer samt olika
slag av byggnader och artefakter, på ett för kulturvården och samhället relevant sätt,
krävs att forskningsresultat och erfarenheter från olika områden fogas samman. I ett
perspektiv där kulturvårdens kunskapsbehov bildar utgångspunkten framstår därför
de etablerade disciplinerna inom olika fakulteter som nödvändiga och väsentliga replipunkter.
Forskningen spänner över såväl grundläggande kultur- och samhällsvetenskapliga
problemfält, som tekniska lösningar och förklaringar av problem kring materialstrukturer
och nedbrytningsprocesser. Utmärkande för den hittillsvarande kunskapsbildningen
inom institutionen är betoningen av kulturvårdens kulturella, sociala
och juridiska dimensioner, liksom det integrerade samspelet med naturvetenskapliga
kunskapsfält.
Den övergripande forskningsuppgiften i ämnet kulturvård består således i att förstå,
förklara, värdera och reflektera över formeringen av kulturarvet i dess vidaste bemärkelse,
och i dess olika dimensioner. Forskningsfältet kräver såväl egen grundforskning
som tillämpningsinriktat utvecklingsarbete med fortlöpande teoretisk reflektion över
tvärvetenskapens problematik, men också utvecklingsprojekt med avseende på yrkesroller
och samarbetsformer inom berörda praxisfält.”
Generella intryck och våra reflektioner
Vi, ämnesgruppen, grundar våra slutsatser och rekommendationer på dels
analyser av de texter vi fått från institutionen, dels på intrycken från ett institutionsbesök.
Underlaget för våra slutsatser är därför relativt bräckligt och
dessa presenteras också med alla vederbörliga reservationer. Vi har en i grunden
mycket hög uppfattning om den verksamhet som institutionen bedriver.
Vi är också övertygade om att den fyller ett stort utbildningsbehov. Som vi
ser det tycks emellertid ämnet kulturvård uttrycka ett antal problem som förefaller
vara återkommande för de olika utbildningar som behandlas i denna
utvärdering. Dessa problem sammanfattas i följande avsnitt.
Utbildningens förhållande till praktiken
Kulturvård är ett ämne som profilerat sig i förhållande till bland annat kulturmiljövårdens
utbildningsbehov, såsom detta uttrycks av Riksantikvarieämbetet,
länsstyrelserna eller länsmuseerna. Kulturmiljövården är emellertid
ett verksamhetsfält som utnyttjar en stor mängd professioner i sin verksamhet
– arkitekter, antikvarier, konservatorer, landskapsarkitekter, arkeologer,
konstvetare, biologer, ingenjörer etc. Självfallet kan inte alla dessa professioner
hämtas från en enda utbildningsmiljö och vi uppfattar att institutionen
75

för miljövetenskap och kulturvård inte tillräckligt preciserat vilken eller vilka
delar av den kulturvårdande professionen man är inställd på att arbeta mot.
Konsekvensen är att ämnet tenderar att beskrivas som för generellt till priset
av precisering och fokusering.
Kulturvårdsämnets identitet
Av de handlingar vi fått från institutionen framgår att lärarkollegiet nu arbetar
med att peka ut och identifiera vad man kallar centrala kunskapsfält, satsningsområden
och fokus för forskningen. I sin tur kommer detta program att
påverka även grundutbildningen. Syftet är att på så sätt stärka institutionens
profil. Arbetet sker med hänvisning till ett nytt forskarutbildningsprogram
som ska vara färdigt under år 2004.
Vi stöder denna inriktning men vi vill samtidigt peka på att den motsvarande
fokuseringen saknas i den ämnesbeskrivning som vi fått av professorn.
I denna bibehålls det i vår mening alltför breda ämnesanslag som vi tror har
utgjort ett hinder för institutionens utveckling.
Tillämpad och teoretisk forskning
Att försöka klassificera olika typer av forskning är som bekant en vansklig
verksamhet. Vi vill emellertid peka på att institutionen i sin beskrivning av
forskningsverksamheten spänner över mycket vida fält. I princip utesluts ingen
forskning relaterad till kulturvårdens ämne. Baksidan är dock att heller ingen
mer specifik forskningsinriktning kan urskiljas.
Som vi ser det vore det inom kulturvården naturligt att söka skilja mellan
å ena sidan en mer allmän teoretiskt forskning och en mera praktiskt inriktad
eller tillämpad å den andra. Den förra kan handla om olika aspekter på
kulturarvet och dess roll i samhället som anknyter till museologiämnet. Den
senare gäller frågor om materialvetenskap, antikvariska tekniker eller gestaltningsfrågor
i bevarande. Vi tror att det kan vara svårt för en relativt liten institution
att bedriva forskning över hela detta breda fält och rekommenderar
även här en koncentration och fokusering. Vi tror att institutionen kan fylla
ett stort behov med en inriktning mot tillämpad forskning.
Djup eller bredd
I institutionens målbeskrivning framhålls utgångspunkten för utbildningen
med ett kulturvårdande förhållningssätt. Här framhålls att man vill förmedla
djupgående kunskaper till studenterna, samtidigt som kunskapsmassan ska
hämtas från såväl kultur- och samhällsvetenskapliga som tekniska och naturvetenskapliga
kunskapsområden. Det vill säga från ett mycket brett kunskapsområde,
även om utbildningen endast skrapar på ytan av många av dessa
76

områden. Vi uppfattar att en tydlighet behövs för att visa var fokuseringen
de facto finns.
Inlärning eller gestaltning
Betydelsen av att utbildningen intar ett medvetet förhållningssätt i relation
till aspekterna teoretiskt gentemot tillämpat, respektive djup gentemot bredd
motsvaras som vi ser det av en tredje axel som skulle kunna betecknas som
spänningen mellan inlärning och gestaltning. Med detta menar vi att den
kulturvårdande praktiken bygger på och måste bygga på ett ganska stort kunskapsstoff
och rent vetande. En god kulturvårdare måste helt enkelt vara väl
orienterad i sitt ämnesområdes diskurs lika väl som han måste känna till olika
tekniker och tillämpningar inom det kulturvårdande fältet.
Inom ramen för denna dimension innehåller det kulturvårdande arbetet
också ett gestaltande eller kulturskapande moment. Den kulturvårdare som
arbetar med en restaureringsprocess, eller som har till uppgift att svara för
antikvariska aspekter i ett stadsplanearbete tar oundvikligen ställning i ett
mycket stort antal gestaltningsfrågor som vänder sig till hans eller hennes förmåga
att ge bidrag till rummets utformning. En motsvarande insats gör även
konservatorn när han eller hon väljer hur föremålet ska bearbetas.
Vi uppfattar att det finns en god medvetenhet om dessa frågor inom institutionen.
Inte minst är detta tydligt inom konservatorsutbildningen där
många av studenterna också har konstnärlig skolning. Vi tror dock att svårigheterna
att kombinera behovet av utbildningarnas intellektuella och kulturskapande
färdigheter behöver lyftas fram och diskuteras mera explicit. Detta
gäller inom lärarkollegiet men i än högre grad i studiernas organisation och
uppläggning.
En möjlig struktur för teori och praktik
Av institutionens material framgår att man medvetet arbetar mot att anpassa
utbildningen efter Bolognamodellen. Denna strävan vill vi understödja. Vi
tror att det kan vara ett sätt för institutionen att lösa en del av de problem
som vi har pekat på, att i utbildningen göra tydligare distinktioner mellan de
teoretiska och praktiska momenten.
Resursfrågor
Studie- och forskarmiljön för kulturvård vid Göteborgs universitet ger intryck
av brist på långsiktighet och ekonomisk uthållighet. Trots att man utvecklat
verksamheten under mer än 20 år och har ett nationellt ansvar för kunskapsområdet
tycks man fortfarande ”hanka sig fram”. Ämnesgruppen anser att det
är beklagligt att man fortfarande verkar brottas med strukturproblem, marginalisering,
fragmentisering och inlåsning som sammantaget har lett till en
77

avbruten mognadsprocess för ämnet. Och detta trots att man hela tiden ”gjort
saker” och faktiskt driver två mycket intressanta utbildningsprogram, och att
studenterna har en arbetsmarknad.
Grundutbildning
Vi konstaterar att studenterna överlag är såväl studiemotiverade som i positiv
mening krävande. Det är bra sökandetryck och genomströmning av studenter
och de är efterfrågade på arbetsmarknaden. Vi uppfattar att institutionen
bör se över kursstrukturen och pedagogiken och strama upp och förbättra
information och administration kring kurserna visavi studenterna. En bättre
återkoppling till studenterna på kursvärderingarna behövs. När det gäller konservatorsutbildningen
är det mycket viktigt att den kan stärkas och säkras för
landet. Studenterna pekade särskilt på att genusfrågorna har svårt att få genomslag
i verksamheten.
Forskarutbildningen
Professuren hade varit vakant i ca tio år när den återbesattes år 2002. . Vårt
intryck är att forskarutbildningen inte har utvecklats i önskvärd takt. Med
den nytillträdde professorn är det utomordentligt viktigt att man utvecklar en
forskarutbildningsmiljö för att kvalitativt berika grundutbildningen, för att
utveckla ny kunskap inom fältet och för att bidra till ämnets konsolidering.
Lärarna
Vi uppfattar att lärarkåren är relativt sammanhållen, men med hög arbetsbelastning
och ett visst missmod – som vi tror mycket beror på att man får dra
sig fram utan långsiktigt säkrad verksamhet. Någon form av kompetensutveckling
av lärarna tror vi vore en bra satsning.
Samverkan
Vi konstaterar samverkan med Carl Malmstenskolan och Hantverksskolan
Dacapo i Mariestad. Det är utmärkt. Vi skulle även vilja se mer samverkan
med t.ex. relevanta delar av kemiämnet, arkitektutbildningen, Riksantikvarieämbetet
etc. Det är även en god idé att söka djupare samverkan med motsvarande
nordiska utbildningar, om möjligt.
78

Vi rekommenderar
• Bättre ordning och struktur behövs i grundutbildningen.
• Starkare fokus på det gestaltande och kulturskapande projektarbetet, inordnat
i en fastlagd ordning för praktikarbetet.
• Kopplingen mellan årskurserna bör stärkas, likaså mellan grundutbildning
och forskarutbildning.
• Policy för rekrytering av doktorander kan göras öppnare.
• Satsa på forskarutbildningen.
• Den långsiktiga finansieringen måste klaras ut för konservatorsprogrammet.
• Samverkan med annan likartad verksamhet bör stärkas.
• Uppmärksamma genusfrågorna i hela verksamheten.
• Se över systematiken i kursvärderingarna.
• Fortsätt utvecklingsarbetet i Bolognaprocessens anda.
79

Museologi
Vad är museologi?
Samlingar blir museer
Människan har namngivit sin omgivning och kultur så länge hon har funnits.
1 Människans samlande på föremål går troligen det också väldigt långt
tillbaka i tiden. Under renässansen började furstar och andra mäktiga samla
på föremål och bygga miniatyrvärldar, och under 1600- och 1700-talet kunde
även rika borgare samla. Vid samma tid öppnades de första samlingarna för
allmänheten: museer i modern mening blev till. 2 Dessa tidiga samlare skrev
och publicerade instruktionsböcker för samlande och uppvisande. På 1700-
talet började man använda begreppet museografi, och på 1800-talet introducerades
ordet museologi. På 1800-talet spreds fenomenet museum i västerlandet
och genom dem till ett stort antal länder över hela världen, i Afrika, Asien och
Latinamerika. Denna museiboom fortsätter ännu.
I början av 1900-talet var begreppet museologi väl känt i Norden. Doktor
U.T. Sirelius som arbetade vid Finlands (kulturhistoriska) nationalmuseum
och sedan blev den första professorn i etnologi vid Helsingfors universitet
definierade år 1914 museivetenskap i den stora finska uppslagsboken enligt
följande: ”Museivetenskap, forskning, vars mål är att reda ut museiobjektens
bästa rengörings-, bevarings- , katalogiserings- och utställningssätt samt de
mest praktiska exponeringsställningar”. I dag anses detta vara s.k. gammal
museologi (tillämpad museologi eller museografi), som bäst svarar på frågan
”hur görs museiarbetet bäst”?
Museet blir större
År 1946 grundades det internationella museirådet The International Council
of Museums (ICOM). När man talar om museivetenskap, ”Museumskunde”,
”museum studies” och museologi förs tanken naturligt först till museet. Vad
är ett museum? ICOM definierar museum på följande sätt:
”A museum is a non-profit making, permanent institution in the service of society
and of its development, and open to the public, which acquires, conserves, researches,
communicates and exhibits, for purpose of study, education and enjoyment, material
evidence of people and their environment. ...”
1. Jämför Gamla Testamentet: 1 Mos. 2:19 (därför brukar naturvetarna säga att taxonomisten
är världens äldsta yrke).
2. Impey & MacGregor 1985, Bennett 1995 och Hooper-Greenhill 1992. Om museernas utvecklingstadier:
se Pearce 1992, 90 och Waidacher 1993, 65–121.
81

Detta citat används ofta som definition för museum, men då glömmer man att
definitionen fortsätter med en synnerligen stor utvidgning av det traditionella
begreppet. Definitionen fortsätter med nio utvidgningar! 3
Förståelsen av att omgivningen är en del av kulturarvet, inräknat naturarvet,
växte fram efter andra världskriget och fick sin manifestation i UNESCO:
s världsarvsavtal 1972 (The Convention Concerning the Protection of World
Cultural and Natural Heritage). I Frankrike hade man redan på 1970-talet
börjat tala om ekomuseer, men idén förverkligades aldrig fullt ut. Den engelske
museologen Kenneth Hudson (1916-1999) introducerade i sitt tal på Internationella
museologidagarna i Köpenhamn 1993 sitt praktiska begrepp ”det
stora museet” kopplat till Europa, vilket enligt honom innebär följande 4 :
“Europe is one large museum, where every building, every field and every river and
railway contains clues to the past and present of the country concerned, provided the
onlooker has the information to understand what he is looking at. Scattered across the
Great Museum are the institutions which we call museums. Their main function is
to help people to understand the Great Museum. They justify themselves by looking
outwards, not inwards.”
Museologi
Vid universitet i Brno fanns ett lektorat i museologi redan 1922–39 och verksamheten
var aktiv igen 1946–1948 och åter igen efter 1963. Tjecken Jiri Neustupny
hade disputerat 1950 på temat ”den moderna museologins problem”
och 1968 skrev han den första omfattande boken om museologisk teori. 5
Museerna har efter andra världskriget utvecklats från objektcentrerade institutioner
till aktiva publik -, samhälls- och omgivningsorienterade institutioner.
Detta medförde efterfrågan på nya yrkesfärdigheter. ICOM:s sjätte
världskonferens 1965 i USA var den första med ett allmänt tema, som var
”Training of Museum Personnel”. Detta ledde till ett expertmöte i Brno
(Tjeckoslovakien) 1967, där man arbetade med att få museologi allmänt godkänt
som universitetsämne.
ICOM:s underkommitté för personalutbildning, International Committee
for the Training of Personnel (ICTOP), grundades 1968. Gary Edson publicerade
år 1995 boken International Directory of Museum Training, där man listar
3. 13/4 2004: ICOM:s definition av museum. Definitionen skrevs
första gången 1946 och den nuvarande grundar sig på definitionen 1974. Utvidgningen ingick
redan i den första definitionen. Definitionen håller på att förnyas. Museiutredningens
förslag till museidefinition 1994 var följande: ”Ett museum är en del av samhällets kollektiva
minne. Museet samlar in, dokumenterar, bevarar och levandegör föremål och andra
vittnesbörd om människors kultur och miljö. Det utvecklar och förmedlar kunskap och
bjuder upplevelser för alla sinnen. Det är öppet för allmänheten och medverkar i samhällsutvecklingen.
Museets syfte är bildning för medborgare.”
4. Föredraget publicerades i Hudson 1993.
5. Neustupny 1968.
82

all museologisk och museografisk undervisning, men kunskapen är mycket
sporadisk. ICTOP upprätthåller en liknande lista på sin hemsida, men mycket
saknas även där.
Inom ICOM grundades 1976 museologikommittén International Committee
for Museology (ICOFOM), vilket slutligen aktualiserade och tände diskussionen
om teoretisk museologi och ämnets grundande vid universiteten. 6
Inom museer arbetar man tvärvetenskapligt och museer kan beforskas tvärvetenskapligt,
men själva museologin är inte ett tvärvetenskapligt läroämne eller
en vetenskap. I början av 1980-talet fördelades åsikterna bland museologer runt
världen stort om museologins läge: Är det en vetenskap eller bara en praktisk
lära om de kunskaper man behöver i museiarbete? 7 Idag är situationen bättre
och museologin har befäst sin ställning som universitetsämne. Det finns idag
möjlighet att studera ämnet vid universitet på alla kontinenter. Museologi och
”Museum Studies” kan studeras bl.a. i följande länder; Australien, Brasilien,
Tjeckien, Danmark, Filippinerna, Finland, Frankrike, Grekland, Indien, Island,
Kanada, Kina, Kroatien, Mexico, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland,
Pakistan, Storbritannien, Sverige, Sydafrika, Tyskland, och USA.
Museer skiljer sig från arkiv och bibliotek i det att de utom några undantag
inte får material till sina samlingar ”automatiskt” på grund av lagar eller förordningar.
Tvärtom, i museer måste någon välja vad som ska bevaras för att
bli hågkommet, och vad man ska låta försvinna och glömmas. I Sverige finns
vissa undantag från detta som regleras i lag t.ex. för arkeologiska fynd som ska
bevaras och tas tillvara enligt ”Lag om kulturminnen” från 1988.
Ännu på 1970-talet var museologi i stort sett museicentrerat 8 , men så småningom
började man blicka ut från museet. Grunden för det nya tänkandet
är det att museet är ett “verktyg” för något och museologin är intresserad just
av detta “något”. Museologins mål är alltså inte museet. Vetenskapen försöker
bl.a. genom museet analysera individen och samhället och deras kulturarvsp
rocesser. 9 Således letar teoretisk, eller s.k. ny museologi, först och främst efter
svaret på frågan ”varför”? Varför samlar man, varför grundar man museer och
andra kulturarvsorganisationer osv. Man anser att kulturarvsurvalet leds av
6. Om museologins utveckling se: Mensch 1992 , kapitel The museology discourse. Om ICO-
FOM:s roll se även Sofka 1989.
7. Se t.ex. Museological Working Papers (MuWoP) 1/1980, 14–-15 (Topic for analysis: Museology
science or just practical museum work?).
8. Burcaw 1975, 12–13. ”/.../ In brief, museology is the branch of knowledge concerned with
the study of the purposes and organisation of museums.” Burcaw skiljer mellan museologi
och museografi.
9. Jämför med museologins definition vid Jyväskylä universitet: “Museologin (heritologin) är
en vetenskapsgren som granskar individens och kollektivets sätt att gestalta och behärska
sin miljö i tiden och rummet, vilket den gör genom att tillvarata yttringar från det förflutna
och samtiden.” Begreppet miljö omfattar såväl materiell som immateriell miljö, dvs. andlig
miljö. Tillvaratagande sker genom att välja ut och avgränsa delar av verkligheten och bearbeta
yttringarna till kulturell verklighet. Stefan Bohman har en liknade definition (1997):
“Museivetenskap [är] kunskapen om samhällets urval, bevarande, förmedlande och användande
av historia, kultur- och naturarv.” Om relationen mellan museologi och kulturarv, se
Ågren 1993 och Palmqvist & Bohman 1997.
83

en syn på objekten och inte av någon inneboende kraft i objekten. Det som
denna syn representerar kan kallas musealitet (”museality”) och efter urvalet
följer själva musealiseringsprosessen.
Museologin har strukturerats av museologer på många olika sätt. 10 Reinwardtakademien
(Amsterdam) använder en femklassig struktur: Allmän, teoretisk
och tillämpad museologi, specialmuseologi och historisk museologi. 11
Många av dessa strukturer kan kritiseras för att de är för museicentrerade och
därför inte tillräckligt iakttar kulturarvsverksamhet utanför museet. Också
vetenskapens namn (museologi, museivetenskap, ”museum studies”, ”Museumskunde”
osv.) är därför något missledande. Det som skrivs på annan plats i
denna utvärdering om läroämnet kulturvård vid Göteborgs universitet kunde i
stort sätt gälla också museologin. Den största skillnaden är olika tyngdpunkter.
När kulturvård fokuserar på vård och bevarande fokuserar museologi på
kunskapsförmedling.
Det finns lyckligtvis inte en internationell auktoriserad definition för museologi.
12 Sådana finns inte heller i andra vetenskaper, därför att de skulle tillföra
konsensus som skulle släcka forskningens sökkraft. Men när man läser olika
definitioner på museologi kan man se att vetenskapen ofta opererar med fyra
basparametrar: (1) det materiella och visuella objektet med sina kontexter och
(2) samhället samt de (3) institutioner samhället grundat och de (4) funktioner
dessa institutioner utför: forskar, samlar, vårdar och visar. Och ”omkring”
dessa fyra är naturligtvis både tiden och kulturen. Museologin anses ha tre
teoretiska perspektiv: den historiska, sociologiska och kommunikativa. Kort
sagt kan man säga att museologin har två forsknings- och bildningsuppgifter.
För det första utvecklar och ger den kunskaper och färdigheter för praktiskt
museiarbete och för det andra det ger den förståelse av kulturens och tidens
“maktrelationer”, med andra ord, hur kulturarv skapas och används.
Museologi är i sin moderna form en ung vetenskap. Detta medför att den
använda litteraturen är ny och färsk. Avhandlingarna är tillsvidare mycket få.
I Norden har endast en avhandling i museologi gjorts. 13 Avhandlingar i andra
vetenskaper med museologiska synvinklar har ändå gjorts t.ex. i Sverige och
Finland under åren 1987–2004 – tillsammans 16 stycken. De har gjorts i arkeologi
(två), etnologi (två), historiska ämnen (fyra), konstvetenskapliga ämnen
(fyra), pedagogik (två) och naturvetenskap och teknik (två).
10. Se t.ex. Waidacher 1993, 40-47 (Waidacher har samma struktur som Stránsk_ 1995).
11. Om denna och andra, se Mensch 1992, kapitel The structure of museology.
12. I ICOFOM:s introduktion på ICOM:s hemsida definieras att: “In its broadest sense, museology is concerned
with the theoretical approach to any individual or collective human activity related to the
preservation, interpretation and communication of our cultural and natural heritage, and
with the social context in which a specific man/object relationship takes place.”
13. Björkroth 2000.
84

Nordisk universitetsundervisning i museologi
I Sverige startade en kulturvetarlinje vid Umeå universitet läsåret 1981–82
som innehöll museologiska studier och 1988 inrättades institutionen med benämningen
museologi. En heltidsprofessur installerades 2003. Vid Göteborgs
universitet fanns museivetenskap som läroämne (80 poäng) vid bebyggelseantikvarisk
linje 1986–98. I Finland började museologi som självständigt läroämne
först vid Jyväskylä universitet läsåret 1983–84 och en heltidsprofessur
installerades 1999. På 2000-talet kan museologi studeras på högskolenivå i
någon form i alla nordiska länder, men tills vidare finns lärostolar eller professurer
bara i Sverige och Finland. 14 Då läromedel och diskussionsforum för
de särskilda omständigheterna i nordiska länder, som har mycket samma syn
på samhället, saknades grundades 1993 som nordiskt samarbete tidskriften
Nordisk museologi.
Nu kan museologi studeras i Sverige över B-nivå på tre universitet (som
behandlas i denna utvärdering). Museologins nordiska och internationella
utveckling kräver definitivt möjligheter till effektiva forskarstudier med den
teoretiska och metodiska utveckling avhandlingar frambringar.
Litteratur
Bennett, Tony The Birth of the Museum. London 1995.
Burcaw, Ellis. G. Introduction to Museum Work. Nashville 1975.
Björkroth, Maria. Hembygd i samtid och framtid 1890-1930. Umeå 2000.
Edson, Gary. International Directory of Museum Training. London 1995.
Gjestrum, John Aage. Museology and Research.The Present Situation in a
Norwegian Perspective. Nordisk museologi 1995.2.
Hooper-Greenhill, Eilean. Museums and the Shaping of Knowledge. London
1992.
Hudson, Kenneth. The Great European Museum. Nordisk museologi. 1993.2.
Impey, Oliver & MacGregor, Arthur (ed.). The Origins of Museums.
Oxford 1985.
van Mensch 1992 se Internetkällor.
Museological Working Papers (MuWoP) 1/1980.
Neustupny, Jiri. Museum and Research. Prague 1968.
Palmqvist, Lennart & Bohman, Stefan (red.). Museer och kulturarv.
Stockholm 1997.
14. Om museologins ställning i Finland och Norge och museiutbildning i Danmark i början av
1990-talet se Vilkuna 1993, Gjestrum 1995 och Strandgaard 1995.
85

Pearce, Susan M. Museums, Objects and Collections. Leicester 1992.
Sofka, Vinos. ICOFOM: ten years of international search for the foundations
of museology. Papers in Museology 1. Umeå 1992.
Strandgaard, Ole. Training of Museum Personnel in Denmark. Nordisk
Museologi 1995.2.
Stránský, Zbynek Z. Museology – Introduction to Studies. Brno 1995.
Waidacher, Friedrich. Handbuch der Allgemeinen Museologie. Wien 1993.
Waidacher, Friedrich. Museology – Why, Where, When? Nordisk Museologi
1997:2.
Vilkuna, Janne. Museologi i Finland. Nordisk museologi 1993.1.
Ågren, Per-Uno. Museologi och kulturarv. Nordisk museologi 1993.1.
Internet
ICOM & ICOFOM & ICTOP: Hämtat från 13/4
2004.
van Mensch, Peter (1992)Towards a Methodology of Museology.Zagreb 1992.
Doktorsavhandling som endast har publicerats på Internet. Hämtat från
27/10 2001. Den finns inte längre
där i augusti 2004
Museologins omvärld
Museer och museianställda
I Sverige finns ett stort antal museer, minst 500 stycken, och antalet ökar hela
tiden. Det är svårt att få grepp om antalet. Kulturutredningen 2002 anger
antalet museer till totalt 198 stycken. Tillsammans hade dessa museer ca 15,2
miljoner besökare under 2002.
Museerna kan delas in i kommunala, regionala och statliga museer. Det
finns också ett antal privata museer och museer som drivs av t.ex. företag och
föreningar. Dess antal är svårt att överblicka. År 2001 fanns 148 kommunala
museer i Sverige som uppfyllde krav på tillgänglighet och yrkesutbildad personal
och bedrev en verksamhet och hade samlingar som garanterade ett framtida
bestånd. I realiteten finns fler än dessa men de uppfyller inte de uppställda
kraven. Dessa museer har varierande inriktning men fokus för många av dem
är den lokala kulturhistorien. De kommunala museerna besöktes år 2001 av
minst 4,7 miljoner personer.
Det finns 27 regionala museer med (minst) ett länsmuseum i varje län.
De centrala (statliga) museerna uppgår till ett tjugotal. De flesta av de statliga
museerna finns i Stockholm. Det nyaste av de statliga museerna är Världs-
86

kulturmuseet i Göteborg, som är under uppbyggnad och öppnar för publik
vid årsskiftet (2004/2005). De statliga museerna är ofta organiserade i form
av myndigheter.
Antalet centralmuseer är 24 stycken och övriga statliga museer anges till
27 stycken. Centralmuseerna skiljer sig från övriga statliga museer genom att
de av riksdagen utvalts att ha centrala uppdrag. De ska förutom traditionella
museala uppgifter som att samla, vårda, visa och utveckla verksamhet inom
sitt specialområde också bistå och hjälpa de regionala och kommunala museerna
med bl.a. service, rådgivning, vandringsutställningar och depositioner.
I Kulturutredningen 2002 fastslår man antalet kommunala museer till
70 stycken, betydligt färre än de 148 stycken som Svenska kommunförbundet
(Svekom) talar om. Vad som definieras som ett museum är således inte samma
för dessa två olika organ. I övrigt kan man se att museerna har väldigt olika
inriktning, allt från idrottsmuseer som Idrottsmuseet i Malmö, friluftsmuseer
som Fredriksdals museer och trädgårdar i Helsingborg till upplevelsecenter
som Dalénium i Stenstorp och Framtidsmuseet i Borlänge. Ett relativt nytt
fenomen inom museivärlden är de virtuella museerna, än så länge få till antalet
i Sverige. Ett exempel på ett av dessa museer är Färden med Vega som kan
ses på . 15
Det finns på museerna i Sverige få utbildade museologer. Personalstyrkan
på museerna utgörs av en rad olika befattningar, allt från museichefer
via utställningsproducenter, konservatorer och forskare till museipedagoger.
Sveriges Museimannaförbundet, som fackligt organiserar museitjänstemän,
arkeologer och kulturmiljövårdare, har ca 5 300 medlemmar varav runt 800
är studenter. I kulturutredningen 2002 anges antal utförda årsverken på museerna
till 4 464. Av dessa svarar kvinnor för 57 procent. Andelen årsverken
utförda av personer med mer än tre års högskolestudier var för kvinnorna 42
procent och för männen 36 procent. 16
Hur har man blivit och hur blir man museolog?
Museologi är ett känt nordiskt begrepp under hela 1900-talet men som professionell
beteckning har det använts först under 1900-talets senare del. I Sverige
finns det inget krav på att man ska ha studerat museologi för att få arbeta på
ett museum. I Finland finns ett sådant krav inskrivet i ett förslag till ändring
av Finlands museilag.
De akademiker som arbetar på svenska kulturhistoriska museer idag har
fortfarande i stor utsträckning en akademisk examen som innehåller något av
de traditionella museiämnena, arkeologi, konsthistoria eller etnologi. Undan-
15. Museer och Konsthallar 2002. [www] Hämtat från
16. Museer och Konsthallar 2002.[www] Hämtat från
87

tagen är de naturhistoriska och tekniska museerna och ett fåtal personer vid
övriga museer.
Den museologiska kompetensen har man fått genom arbete, erfarenheter
och fortbildning, främst genom kortare kurser. Kurser har genom åren givits
av de professionella organisationerna som t.ex. Föreningen för undervisning i
svenska museer (Fuism) – museipedagogernas organisation. Under senare år
erbjuder ett antal universitet och högskolor liknande möjligheter.
Ämnet museologi i Sverige
Det finns en stor flora av varierande utbildningserbjudanden för den som vill
studera museologi och närliggande ämnen på grundnivå vid högskolor idag.
Följande sammanställning presenterar ett urval från 2004:
A/B- nivå: Namn på kurs Universitet/högskola Termin
Fortsättningskurs Curatorutbildning Stockholm HT 2004
Fortsättningskurs
Internationell curatorutbildning
Stockholm VT 2005
Fortsättningskurs Museivetenskap Stockholm VT 2005
A och B kurs Kulturvetenskap Göteborg HT 2004/VT
2005
1–20 poäng/1–10
poäng
Kulturvetenskap Uddevalla/Trollhättan VT 2004/VT
2005
21–40 poäng. Kulturvetenskap Uddevalla/Trollhättan VT 2004/VT
2005
1–20 poäng Kulturvetenskap med samtidsinriktning
Malmö VT 2005
A- och B-kurs Museipedagogik Lärarhögskolan/Stockholm
1–20 poäng Interkulturella studier:
språk, litt. och kultur
Upp till 60 poäng
Det kulturella arvet: kultur
och naturmiljötolkning
Trollhättan/Uddevalla
HT 2004/VT
2005
HT 2004/VT
2005
Linköping HT 2004
1–20 poäng Historia och kulturanalys Malmö VT 2005
På forskarutbildningsnivå finns det ytterst få möjligheter. Nordiska museet
startade 2002 en forskarskola som ska avslutas 2007. Den finansieras av Riksbankens
jubileumsfond och Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin.
Doktoranderna arbetar 20 procent på sina ordinarie arbetsplatser
och bedriver studier på 80 procent. De är doktorander vid olika universitet.
Göteborg (två), Sveriges lantbruksuniversitet (två), Uppsala (fem), Stockholm
(en), Umeå (en), Lund (två) och de doktorerar i olika ämnen som arkeologi,
kulturgeografi, musikvetenskap, miljövetenskap, naturvård, etnologi, ekonomisk
historia, agrarhistoria, konstvetenskap och hushållsvetenskap. Däremot
har man i denna forskarskola tillsvidare inte någon doktorand i museologi.
88

Avnämaren igår, idag och i framtiden
Museologer har av naturliga skäl under 1900-talet främst arbete vid museer.
Under 1900-talets sista decennier kan man se en utveckling till att museologer
söker och får arbete inom en bredare kultursektor som kultursekreterare,
kommunantikvarier etc.
Museologin i Sverige befinner sig troligen i en brytningstid då ämnet har
börjat bli känt, utbildningarna är tydligt profilerade och examen långsamt blir
känd av ett bredare fält av avnämare. En examen med huvudämnet museologi
ger kompetens att arbeta med samhällsanalys och samhällsutveckling på såväl
lokal, regional, nationell som internationell nivå. Det finns stora möjligheter
men de måste bli presenterade för och erkända även av nya avnämare.
Högre studier i museologi i Göteborg, Umeå och
Uppsala
Idag kan museologi och ”museum studies” studeras på tre orter i landet. Det
är en styrka att de är geografiskt spridda och att de har olika inriktningar,
stark praktisk museianknytning, ABM-inriktning och inriktning mot individen
och samhället och deras kulturarvsprocesser. En gemensam svaghet för de
tre undervisningsprofilerna är ett starkt begränsat litteraturval då man endast
arbetar med litteratur på svenska och engelska. De tre museologiinstitutionerna
har olika fakultetsanknytning som kan ha inverkan på deras (ekonomiska)
utvecklingsmöjligheter och deras möjligheter att utveckla inriktning
och profil.
89

Göteborgs universitet, samhällsvetenskapliga
fakulteten, Museion
The Master Programme in International Museum Studies, 80 poäng (Påbyggnadsutbildning i
internationella museistudier)
Antal lärare år 2002–03: En koordinator (50 procent) samt ca 29 timlärare
Professorer: 0
Utbildningsuppdraget i helårsstudenter 2003: 26
Ämnet
I samband med statens initiativ år 2000 till ett världskulturmuseum i Göteborg
började Göteborgs universitet planeringen av detta utbildningsprogram
som tog emot sina första studenter hösten 2002.
Den lokala profilen i Göteborg beskrivs i Museions självvärdering så här:
”Museum Studies as an academic discipline is concerned with the development of museums
through providing analytical tools to improve professional practices. Although based in the academic
tradition of Museum Studies, the programme has a strong aim to bring in more diversified
museum experiences and practices from non-European countries. This is done through the
international student group and with guest lecturers who can provide examples from practices
around the world that are not regularly taught or made known in Europe. The International
Museum Studies Programme has been planned according to three initial conditions. It is based
on the main themes of Communication, Intercultural perspectives and New technologies”.
Programmet har en yrkesinriktad profil. Målsättningen är att utbilda museipersonal,
och programmet riktar sig till dem som redan arbetar i museer eller
som ska söka anställning där.
Generella intryck
Ämnesgruppen finner initiativet till det internationella utbildningsprogrammet
i Göteborg intressant och lovvärt. Vi konstaterar samtidigt att det är svårt
för oss att göra en regelrätt utvärdering av ett så ungt program som försöker
finna sina former. Vår ambition är därför att ge råd och rekommendationer
inför den fortsatta utvecklingen så långt vi har uppfattat situationen idag.
Ämnesgruppen konstaterar att utbildningen som har en internationell ansats
med studenter från hela världen och många internationella gästlärare är
baserad på en anglosaxisk tradition och en något snäv museisyn. Och man
har inte någon tydlig koppling till den internationella problematiken (Unesco
etc.). Exempelvis ”Intangible heritage” och ”Heritage tourism” verkar det som
studenterna saknar i utbildningen. Vi tror att den fortsatta utvecklingen av
programmet skulle vinna på att bredda synfältet och bli i sann mening internationellt.
90

Ambitionen är att Museion är och ska vara tvärvetenskaplig, och fakulteten,
genom dekanus, ser inga problem med att hantera tvärvetenskaplighet. Från
fakultetens sida kan man tänka sig en utbyggnad av Museion i framtiden och
är inte främmande inför en fördjupad master enligt Bolognamodellen.
Ämnesgruppen konstaterar med tillfredsställelse att Göteborgs universitet
och den samhällsvetenskapliga fakulteten är beredd att fortsätta sin satsning
på det internationella museiprogrammet och Museion. Museiprogrammet
kommer under 2004 att få lokaler i Världskulturmuseet. Det innebär förbättrade
möjligheter att tillämpa kunskaper i praktiken men det är nödvändigt att
förtydliga roller och ansvarsfördelning mellan museet och universitetet, något
som även idag är otydligt.
Studenterna
Ämnesgruppens möte med studenterna var mycket inspirerande. Majoriteten
av dem vi mötte var från andra kontinenter och länder, och samtalsspråket var
engelska. Vi fick även möjlighet att träffa några av de svenska studenterna. De
hade alla tidigare erfarenheter av studier eller praktik inom området. Överlag
var studenterna tillfredsställda med valet av denna internationella museiutbildning.
Studenterna hade en del önskemål om förbättringar och vi utgår från att
ledningen för Museion gör systematiska utvärderingar med studenterna och
så långt möjligt tar till vara deras synpunkter inför framtiden.
Studenterna menade unisont att det viktigaste med utbildningen är studenterna
själva med den samlade kunskapen från olika kultursfärer som de
representerar. Ämnesgruppen har reflekterat en del över den pedagogik som
tillämpas. Vi tror att en mer genomarbetad pedagogik som bygger på mer problembaserat
lärande i projektgrupper skulle kunna ge en plattform för studenterna
och föra dem närmare varandra i diskussioner och gemensamt lärande.
Studenterna upplevde även en viss splittring och ojämnhet beträffande det
stora antalet gästande lärare. Vi tror att en ökad grad av genomtänkt koordinering
och integration av kursavsnitten från ledningens sida behövs.
Studenterna efterlyste ökad flexibilitet i utbildningen, t.ex. i praktikarbetet.
Eftersom studenterna överlag har såväl praktik som i vissa fall tidigare examina
med sig in i denna utbildning borde det vara möjligt att ge dispens från t.ex.
praktik, till förmån för någon fördjupad kurs inom området.
De utländska studenterna försöker på egen hand orientera sig om Sverige
i allmänhet och den svenska museivärlden i synnerhet. Vi tror att Museions
ledning bör överväga någon sorts orienterande introduktionskurs till Sverige,
svensk kulturpolitik och det svenska museifältet för studenterna. Vi bedömer
även att en ökad samverkan med de andra institutionerna i Sverige som bedriver
museologiutbildningar kunde vara ömsesidigt berikande t.ex. genom
att inbjuda gästföreläsare från Umeå och Uppsala. Museions studenter skulle
91

också kunna besöka en annan museiutbildning i Sverige för att få en uppfattning
om densamma.
Flera av de studenter som vi träffade var inte nöjda med uppsatshandledningen
som ibland sker på distans med hjälp av e-post. De efterlyste bättre
handledning under processen med uppsatsskrivandet.
Lärare
Ämnesgruppen ser många vinster med det stora antalet såväl inhemska som
gästande lärare men betonar att detta kräver en genomtänkt koordinering som
behöver stärkas. Vi konstaterar också att det finns en professor som är formell
examinator för närvarande. För att ge utbildningsprogrammet stadga i framtiden
tror vi att fler fasta disputerade lärare inom området blir nödvändiga
och att man därmed kan utveckla examinationsformerna och ge studenterna
stabilare handledning.
Forskarutbildning
Forskarutbildning bedrivs inte idag. Några av studenterna har för avsikt att
fortsätta forskarstudier och kan tänka sig göra detta i Göteborg eller vid annat
universitet.
Rekommendationer
• Förstärk lärarkåren och koordineringen av utbildningen med åtminstone
en ordinarie lektor.
• Utveckla museisynen mot vidgade internationella perspektiv – som också
bör avspeglas i kurslitteraturen.
• Skapa ökad flexibilitet för studenter i kursval och dispensfrågor.
• Överväg någon sorts introduktionskurs för studenterna i svenskt samhälls-
och museiliv.
• Utveckla pedagogiken så att studenterna arbetar mer tillsammans i projektform.
• Samverka med de andra museologiinstitutionerna i landet och i Norden
samt med institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs
universitet.
92

Umeå universitet, humanistiska fakulteten,
institutionen för kultur och medier
Utbildningsprogram, 140/160 poäng, fristående kurser
Lektorer: 1 (50 procent)
Adjunkter: 2 (varav 1 på 12,5 procent) samt externa gästföreläsare
Professorer: 1 (historia)
Helårsstudieplatser 2004: 41
Examinerade studenter på C-/D-nivå 2003: 11
Doktorander: 5 (men inte särskilt aktiva)
Ämnet
Ämnet museologi ingår i en institution tillsammans med ämnena medie- och
kommunikationsvetenskap och etnologi. Ämnesgruppen för museologi ger
såväl grund- som forskarutbildning. När det gäller forskarutbildning i museologi
har Umeå universitet ett särskilt nationellt ansvar eftersom forskarutbildning
i ämnet endast erbjuds vid detta universitet i Sverige.
Den lokala profilen i Umeå beskrivs i självvärderingen så här:
”Grundutbildningen i museologi strävar efter att ge en gedigen praktisk och teoretisk
kompetens inom musei- och kulturarvssektorn och dess historia. Omvärldsanalys och
grundlig kännedom om de kulturpolitiska och kulturarvsförvaltande strukturerna i
samhället är också ett viktigt område för blivande museologer. Detsamma gäller kännedom
om aktuella kultur- och samhällsteorier i en vidare vetenskaplig kontext. Utbildningen
skall utveckla den studerandes förmåga till kritisk och självkritisk analys,
reflexivt tänkande samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen inom området och
delta i informationsutbyte på vetenskaplig nivå. Utbildningen skall också uppmuntra
till deltagande i det offentliga samtalet i tidningar och andra medier.
Inriktningen har hittills legat mer mot kulturhistoria och kulturmiljövård, samt praktisk utställningsverksamhet.
/…/ I framtiden kommer utställningssektorn att få en större tyngd, inte
minst på det teoretiska området.”
Generella intryck
Museologiska studier startade i Umeå 1981 och den första professuren i landet
inrättades här 1997. Nuvarande professor tillträdde sin tjänst på 100 procent
under hösten 2003. Det akademiska ämnet museologi har med andra ord inte
heller i Umeå funnits så länge men har ändå längre traditioner än vid andra
lärosäten i landet.
Situationen i dagsläget uppfattar vi som ganska förvirrad. Man har ekonomiska
problem, man diskuterar eventuell omorganisation genom att flytta
museologin till institutionen för historiska studier. Det tycks oss som om äm-
93

net och utbildningen i frånvaro av ämnesföreträdare under flera år har tappat
såväl tempo som volym och struktur.
Vi finner dock att det finns goda möjligheter till konsolidering och utveckling
nu när en ämnesföreträdare är på plats som både har visioner för ämnet
och är handlingskraftig.
Studenterna
Ämnesgruppen samtalade vid platsbesöket med tre studenter. Studenterna
har varierande bakgrund. Några kommer direkt från gymnasiet, andra har
tidigare studier eller annan erfarenhet bakom sig vilket kan försvåra kursuppläggning
etc. Studenterna tyckte att kurserna är ostrukturerade, lärarna
oförberedda och att pedagogiken brister. De ansåg också att det gavs för lite
handledning vid uppsatsskrivande. Praktikperioden bör vara mer integrerad i
utbildningen. De menade också att det är dålig uppföljning och återkoppling
på kursvärderingarna.
Den självvärdering som ämnesgruppen har läst med stort intresse andas viss
medvetenhet om bl.a. de brister och önskemål som studenterna aktualiserade.
Vi drar slutsatsen att det finns en del att göra för att förbättra grundutbildningen
och vi noterar att detta arbete pågår för fullt.
Lärarna
Den bristande stabiliteten under senare år har återverkat på stämningen i
lärarkåren, som också har skiftande bakgrund och kompetens. Den fasta lärarkapaciteten
har under senare tid varit begränsad. Befattningen som lektor
avses bli återbesatt, vilket ämnesgruppen ser som viktigt. Ett problem är att
adjunkterna inte har möjlighet att ta ut avdelad tid för egen forskning.
Forskarutbildning
De doktorander som ämnesgruppen samtalade med uttryckte stor besvikelse
över hur de upplevde att universitetet har hanterat frågan om professuren och
hur doktoranderna har lämnats utan handledning i forskarutbildningen under
flera år. De menade att sedan 1996 har verksamheten gått nedåt. De menade
också att den nytillträdde professorn måste ges kraftfullt ekonomiskt och moraliskt
stöd för att utveckla forskarutbildningen och nationellt/internationellt
samarbete på nytt.
Ämnesgruppen är av uppfattningen att ämnet måste ges kraftfullt stöd för
att återta sin ledande plats inom museologin i Sverige. Vi fann att fakulteten
har en positiv attityd och är beredd att seriöst pröva alla möjligheter till stöd
för en nystart. Avsikten att inrätta en ny doktorandtjänst är lovvärd.
94

Som självvärderingen påpekar finns inte mycket av forskarutbildningskurser
och seminarier för ämnesgruppen att utvärdera i dagsläget. Institutionen
har viss handledning för doktorander.
Rekommendationer
• Gör en översyn av utbildningens struktur och kursplaner.
• Stimulera studenter till fortsatta studier på C- och D-nivå.
• Stärk lärarkåren med ytterligare lektorat.
• Vidareutveckla nätbaserade kurser.
• Utveckla forskarutbildningen och dess miljö med bl.a. regelbundna högre
seminarier.
• Fullfölj avsikten att inrätta en ny doktorandtjänst.
• Samverka med de andra museologiinstitutionerna i landet och i Norden
samt med institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs
universitet.
• Återinrätta internationella museidagar.
• Stärk en aktiv roll i redaktionen för tidskriften Nordisk museologi.
• Utveckla en nordisk forskarskola.
Uppsala universitet, historisk-filosofiska fakulteten,
institutionen för ABM
Kurser: sammanhållna AC-kurser – påbyggnadsutbildning
Lektorer: 1 (ca 50 procent) – kulturantropolog
Adjunkter: 2 samt timlärare och gästföreläsare
Utbildningsuppdraget i helårsstudenter 2003: 24
Examinerade studenter på C-nivå 2003: 17
Ämnet
Museologiutbildningen startade 1999 som en sammanhållen AC-kurs enbart
avsedd som en yrkesförberedande utbildning. Ämnet blev huvudämne 2001,
och 2003 stärktes den teoretiska anknytningen.
Den lokala profilen i Uppsala beskrivs i självvärderingen (sid. 3) så här:
”Museologi är vetenskapen som kritiskt granskar musealiseringens problem. I ämnet
studeras samhällets urval, bevarande och förmedlande av sina materiella och immateriella
lämningar, det som vi kallar för vårt kulturarv. Utbildningen i museologi vid
95

Uppsala universitet vill förmedla en kritisk vetenskapssyn och tillämpa nya perspektiv
på teori och praktik på museerna.”
Den lokala profilen förstärks av den nära samverkan inom ABM-institutionen
med de andra ämnena (arkivvetenskap samt biblioteks- och informationsvetenskap)
genom vissa gemensamma kurser: en introduktionskurs, en informations-
och kommunikationsteknik–kurs (IKT), samt en kurs i vetenskaplig
klassifikation.
Generella intryck
Utbildningen i Uppsala har få studenter och lider som andra likartade utbildningar
av minskande rekrytering sedan några år. Det är att beklaga att underlaget
bara räcker till en lektorstjänst på drygt en halvtid. Samverkan med systerämnena
inom ABM-institutionens ram är dock fruktbar, och utbildningen
i museologi kan dra klara fördelar av den. Inflyttningen i nya lokaler kommer
att förbättra arbetsmiljön och erbjuda nära tillgång till biblioteksresurser.
Självvärderingen andas viss tillförsikt. Grundutbildningen har stabiliserats
och C-uppsatserna är såväl fler som bredare och djupare än tidigare. Visserligen
fördröjs i många fall studierna av svårigheten att fullborda uppsatsen men
genomströmningen har förbättrats under senare tid. Att praktikperioden på
C-nivå förkortas till förmån för studier i teori och metod finner ämnesgruppen
lovvärt.
I avsikt att nå fler studenter diskuterar man möjligheten att utveckla fler
nätbaserade kurser för att nå studenter som inte kan vara på campus. De studenter
som ämnesgruppen träffade var positiva till den utbildning de erbjuds
– om än dock något oroade över den framtida arbetsmarknaden.
Ett visst begränsat internationellt utbyte har ägt rum, och samarbetet mellan
utbildningen i Uppsala och museiinstitutioner i regionen har utvecklats
genom gästföreläsare, studiebesök och praktikarbete. Dock har inga kontakter
förekommit med övriga museologiutbildningar i landet.
Studenterna
Studenterna är positiva till ABM-tanken och tycker att det är bra att de får
inblick i vad de andra håller på med. Seminarier och laborationer har fungerat
bäst medan gemensamma gästföreläsare i vissa fall inte verkar ha insett att studentgruppen
har bestått av studenter från hela ABM-institutionen.
Studenterna tycker om PBL-metoden (problembaserat lärande) och ser att
de har mycket nytta av den. Metoden innebär bl.a. att de får söka sin egen litteratur
och de påpekar att de måste läsa för att klara PBL-uppgifter och hemtentor.
Metoden innebär en stor egeninsats.

Lärare
Ämnesgruppen förmedlade till lärarna att studenterna i stort var nöjda med
undervisningen men efterlyste fler lärarledda timmar samt återkoppling. Lärarna
svarar att undervisningen i museologi saknar de rigida former som finns
i många andra ämnen. Den använda PBL-metoden innebär en stor lärarinsats.
Ämnesansvarig lärares tjänst omfattar enbart 50 procent och det är brist
på lärarresurser.
Forskarutbildning
Ämnet har ingen forskarmiljö, och utsikterna till en egen forskarutbildning är
obetydliga. En möjlighet som man själv pekar på är att öka samverkan inom
ABM-området, men under överskådlig tid tycks inte utbildningen i museologi
kunna vara en part i ett samarbete. Flera av studenterna kan tänka sig att
flytta till en annan ort för forskarutbildning.
Rekommendationer
• Nya vägar bör prövas för att förbättra rekryteringen av studenter och därmed
kunna förstärka lärarkåren med en ordinarie heltidslektor.
• Det bör prövas om inte avnämare utanför det egentliga museiområdet
kan ha intresse av den utbildning som erbjuds.
• ABM-strukturen har fört med sig fördelar för utbildningen i museologi,
och ytterligare samverkansfördelar bör prövas, fokuserat på det som är
teoretiskt gemensamt.
• På lång sikt bör man verka för att starta en forskarutbildning – i första
hand i samverkan med andra institutioner
• Samverka med de andra museologiinstitutionerna i landet och i Norden
samt med institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs
universitet.
97

Rekommendationer till samtliga institutioner
• Utveckla systematiska kontakter med huvudavnämarna, museerna, samt
uppdatera kunskap om och kontakter med andra möjliga avnämare såväl
i Sverige som i övriga Europa. Museerna kan bistå med både ämneskunskap
och omvärldskunskap inom praktikfältet med hjälp av nätverk som
universiteten ofta saknar.
• Påbörja ett gemensamt arbete i Bolognaöverenskommelsens anda för museologi
i Sverige.
• Utnyttja varandras lärarresurser och samverka kring gästföreläsare etc.
• Utveckla nätverk och metoder för att öka antalet studenter från andra
ämnesområden än humaniora, t.ex. naturvetenskap och teknik.
• Samverka kring museologiska forskningsprojekt, där professorer, lektorer
och doktorander deltar. Projekten bör gärna vara praxisnära, det vill säga
tillsammans med museisektorn eller liknande fält
98

Bilaga
En historisk och kritisk belysning av ämnet
biblioteks- och informationsvetenskap (B&I) med
fokus på dess identitet och olika benämningar
Biblioteks- och informationsvetenskap (B&I) är ett komplext, mångfasetterat
och splittrat ämne. Det är en öppen fråga huruvida de benämningar som
används täcker samma disciplin eller hänvisar till flera olika discipliner. Som
framgår nedan används många olika benämningar, så redan till sitt namn är
ämnet splittrat. Nedan presenteras de gängse benämningarna (samt även andra
mindre vanliga) i en historisk och kritisk belysning. Förhoppningsvis kan
följande framställning användas som en karta över ett rätt kaotiskt område.
Beteckningarna presenteras i kronologisk ordning, så gott som det låter sig
göras.
Denna text har kommit till i livliga diskussioner inom den grupp av forskare
och studenter som utvärderat ämnet biblioteks- och informationsvetenskap
i Sverige. Vi har ansträngt oss för att värna om en deskriptiv snarare än en
normativ ton, dock är det oundvikligt att författarnas egna ställningstaganden
skiner igenom i valet av vilka begrepp som diskuteras och sättet de beskrivs
på. Genomgående används begreppet biblioteks- och informationsvetenskap
(B&I) som beteckning för ämnet i denna text eftersom denna beteckning dominerar
i Sverige idag.
Följande begrepp kommer att presenteras:
• Bibliotekskunskap/biblioteksvetenskap (engelska: Library Science 1 /Library
Studies/Librarianship), ca 1800.
• Bibliografi (engelska: Bibliography), ca 1900.
• Dokumentationsvetenskap (engelska: Documentation/Documentation
Science/Documentation Studies), ca 1900.
• Informationsteknologi (IT), informations- och kommunikationsteknologi
(IKT) (engelska: Information Technology (IT)/Information and
Communication Technology, ICT), ca 1945.
• Informationsvetenskap/informationsvetenskap och teknologi (engelska:
Information Science (IS); Information Sciences; Information Studies/Information
Science and Technology), ca 1955.
1. ”Library Science” används i Dewey Decimal Classification för klass 020 till och med utgåva
15 (1951) till och med utgåva 17 (1965). Den ersätter benämningen ”Library Economy”
som användes för klass 019 (utgåvan från 1876), därefter klass 020 till och med utgåva 14
(1942). Deweys ursprungliga benämning används fortfarande 2004, till exempel i L’Ecole
de bibliothéconomie et des sciences de l’information (EBSI) i Montréal, Kanada.
99

• Informatik (engelska: Informatics), ca 1962.
• Kommunikationsvetenskap, medie- och kommunikationsvetenskap,
medievetenskap (engelska: Communication Studies/Scholarly Communication/Professional
Communication/Scientific Communication/Media
Studies), ca 1962.
• Kulturvetenskap (engelska: Cultural Science(s)), ca 1970.
• Biblioteks- och informationsvetenskap (B&I). (engelska: Library and
Information Science (LIS), Library and Information Sciences 2 eller Library
and Information Studies), ca 1970.
• Information Management (IM), informationsförvaltning/Knowledge
Management (KM), kunskapsförvaltning (engelska: Information Resources
Management (IRM)/Information Management, IM/ Library and
Information Management/ Knowledge Management (KM), ca 1975/ca
1995.
• Biblioteks-, dokumentations- och informationsvetenskap (BDI) (engelska:
Library, Information and Documentation Science (LID)), ca 1980.
• Arkiv-, biblioteks- och museivetenskap/-studier (ABM) (engelska: Archives,
Library and Museum Studies (ALM)), ca 2000.
Dessa olika benämningar täcker, med några få undantag, samma område men
med olika betoningar och med olika geografiska och historiska språkliga traditioner
i bagaget.
Det är således inte tal om inbördes väl avgränsade ämnesområden utan
snarare om olika språkbruk i olika sammanhang. Beteckningarna inom B&Ifältet
anpassas bland annat till tendenser i samhället och inom andra vetenskapliga
fält 3 .
De olika beteckningarna, och de olika ämnesperspektiv de hänvisar till,
har inte heller alla samma relation till det som idag uppfattas som biblioteksoch
informationsvetenskap. Några av dem – till exempel biblioteksvetenskap,
biblioteks- och informationsvetenskap, bibliografi eller dokumentationsvetenskap
– har skapats inom det institutionaliserade fält som kallas just biblioteksoch
informationsvetenskap. Andra, som till exempel Knowledge Management
(KM), informationsteknologi och medie- och kommunikationsvetenskap, har
uppstått inom andra discipliner och kunskapsfält. Exempelvis är KM först och
främst en del av managementstudier, IKT knyter an till informatik och datavetenskap,
och medie- och kommunikationsvetenskapen har på många uni-
2. Library and Information Sciences är benämningen som används i DDC för klass 020 från
utgåva 18 (1971) fram till utgåva 22 (2003).
3. Namnbyten på institutioner till exempel är nästan aldrig ett resultat av publicerade teoretiska
reflektioner. Som framgår av bland annat Webber (2003) kan behovet att locka fler
studenter spela en stor roll i valet av moderiktiga benämningar.
100

versitet etablerats som ett eget ämnesområde i skärningspunkten mellan samhällsvetenskap
och humaniora. När B&I definierar sig i relation till sådana
områden ökar den teoretiska komplexiteten och det kan uppstå en konkurrens
mellan olika perspektiv på, och definitioner av, B&I-ämnet. Vi kommer att
återkomma till dessa olika inriktningar längre fram i texten.
B&I utgör således terminologiskt ett splittrat och mångfasetterat område.
Sammansättningen av redaktionskommittén för Journal of Documentation
2004 (nr 2) kan tjäna som ytterligare exempel på detta. Kommittén består av
18 personer, bland dessa har 10 personer institutionsbeteckningar där ”information
science(s)” eller ”studies” ingår i namnet, 7 personer anför ordet ”library”
i institutionsbeteckningen, två anför ”communication” och två ordet
”informatics”, en refererar till ”information systems” och ytterligare en ”computer
and information science”. Dessa och flera benämningar kommer vi nu
att presentera nedan. Dispositionen följer den punktlista som presenterades
inledningsvis.
Bibliotekskunskap/biblioteksvetenskap (omkring år 1800)
Skriftliga framställningar som diskuterar hantering av biblioteksanknutna
problem går flera hundra år tillbaka i tiden; redan 1627 publicerade den franska
bibliotekarien Gabriel Naudé sin Advis pour dresser une bibliothèque 4 . Just beteckningen
”biblioteksvetenskap” 5 kan spåras till Schrettingers (1807) Versuch
eines vollständigen Lehrbuchs der Bibliothekswissenschaft.. Schrader (1983, s.36)
har översatt Schrettingers definition av Bibliothekswissenschaft till engelska:
“[Library Science encompasses] all precepts necessary to the practical organization of a
library, provided that they are based on sound principles and reducible to one supreme
principle . . . [namely, that] a library must be arranged in such a way as to render speedily
accessible whatever books are required to fill every literary need”.
I Preussen inrättades den första professuren i biblioteksvetenskap 1886 vid
Göttingens universitet (jfr. Rohde 2003). I USA inrättade Melvin Dewey
(1851–1931) 1887 School of Library Economy (som en motsvarighet till biblioteksvetenskap)
och en professur med samma titel, och från 1876 införde han
4. Översattes till danska 1970.
5. Benämningen ”biblioteksforskning”, som ibland används istället för ”biblioteksvetenskap”,
är flertydig. Den täcker:
a) Forskning som utförs i bibliotek, istället för till exempel i laboratorium eller på fältet.
Denna betydelse är knuten till litteraturstudier av ett visst område, antingen i kombination
med andra (empiriska) studier eller för sig.
b) Humanistisk forskning som är inriktad mot sällsynta eller glömda dokument. En prototyp
av denna slags forskning utgör Köpenhamns kungliga biblioteks välrenommerade serie
”Fund og forskning i Det kongelige Biblioteks samlinger”.
c) Forskning i bibliotekens historia, organisation, funktioner, processer etc. Endast denna
sista betydelse ingår i beteckningen biblioteks- och informationsvetenskap.
101

en klass för Library Economy i sitt berömda decimalsystem 6 . Följande citat
vittnar om Deweys ambitioner vad gällde biblioteksutveckling:
”As soon as he started working in the library, he noted with concern the need for a
better form of organization, one that would preclude the constant change and shifting
that the methods then employed required. In his diary and in later statements he confessed
that he was appalled at the lack of efficiency and the waste of time and money in
duplication of work and in constant reclassification. He decided that a system of classification
must be found that would be simple to use, that could be applied universally,
and that would not have to change constantly. He said that the solution came to him
one Sunday in church during a lengthy sermon. ’It was to get absolute simplicity by
using the simplest known symbols, the Arabic numerals as decimals with the ordinary
significance of nought, to number a classification of all knowledge’
As explained in every brochure and in introductions to the classification, the basic
plan was to analyze and assign into decimal (ten) classes the whole of recorded human
knowledge and to assemble the diversified aspects of any subject in an alphabetical
Relative Index” (Linderman 1972, s. 144–145)
Hansson (1999, s.150) menar att det som man då talade om som biblioteksvetenskap
inte är vad vi i dag definierar som forskning respektive vetenskap:
”Detta begrepp [Library Science] är problematiskt vid den här tiden, då det
representerar bibliotekens verksamhet och bibliotekariernas praktiska arbete
snarare än vetenskapliga studier av detta, något som i större omfattning kommer
först några decennier senare” 7 . Man kan kanske säga att biblioteksvetenskapen
uppstod innan det fanns något som kunde berättiga beteckningen ”vetenskap”
8 . Liknande kritik har även riktats mot andra samhällsvetenskaper.
Under 1900-talet var S.R. Ranganathan (1892–1972) en av de mest kända
forskarna inom området. Han använde såväl benämningen ”biblioteksvetenskap”
som ”dokumentation” i sina verk, främst dock ”biblioteksvetenskap”
(till exempel i Preface to Library Science, 1948 och The Five Laws of Library
Science, 1931/1963).
6. Deweys Library Economy och hans klassifikationssystem är förresten ett exempel på hur
B&I formas av bredare sociala och vetenskapliga trender. Det finns ett samband mellan
Deweys klassifikationssystem som ett regelverk under vilket det enskilda dokumentet kan
underordnas och byråkratiteorins betoning av allmänna och så kallade neutrala regler som
byråkraten väntas underordna konkreta spörsmål till.
7. ”En viss förvirring kan i detta avseende hänföras till ett traditionellt amerikanskt förankrat
språkbruk, där ingen principiell åtskillnad görs mellan dessa båda kategorier [dvs. mellan
utvecklingen av konkreta klassifikationssystem och forskningsmässiga principer för klassifikationssystem
mer generellt]. Exempel är att det under slutet av 1800-talet etablerades
en terminologi i USA som lät termen Library Science beteckna såväl bibliotekens praktiska
verksamhet som vetenskapligt baserad forskning om denna, en otydlighet som i vissa fall är
besvärande, inte minst vad gäller klassifikationsforskning. ” (Hansson, 1999, 263, not 71).
8. Till viss del missbrukas benämningen ”Library Science” fortfarande för aktiviteter som
egentligen inte är forskning. Många deltagare i konferenser etc. har ofta inga reella möjligheter
till forskning (jfr Floyd och Phillips 1997) men utför övervägande praktiskt biblioteksarbete.
102

Nordisk håndbog i bibliotekskundskab (Dahl 1957–1960) som publicerades
av Nordisk videnskabeligt bibliotekarforbund ger tydligt uttryck för vad som
uppfattades som biblioteksvetenskap vid den tiden. De tre banden omfattar:
Band 1: Vetenskapshistoria. Lärdomshistoria. De enskilda vetenskapernas
systematik och terminologi. Bokhistoria.
Band 2: Bibliotekens och bibliofilens historia.
Band 3: Bokframställningsteknik. Förlagsverksamhet och bokhandel. Bibliotekens
administrativa verksamhet och arbetsmetoder. Biblioteksbyggnader.
Mekaniska hjälpmedel i bibliotekens tjänst. Katalogisering och klassifikation.
Speciella samlingar och bibliotekstyper. Bibliotek och forskare. Dokumentation.
Bibliografi.
Det finns intressen som verkar för ett bevarande av begreppet biblioteksforskning,
och andra som verkar mot. Forskare som talar för beteckningar som
dokumentations- eller informationsvetenskap istället för biblioteksvetenskap
menar att grundläggande problem kring urval, beskrivning, representation,
sökning och förmedling av dokument måste, i ett vetenskapligt sammanhang,
först klargöras på en högre abstraktionsnivå. På denna nivå är begrepp, teorier
och problem förmodligen identiska för bland annat arkiv, museer, bibliotek
och databaser. Man kan dra en analogi till läkarutbildningen, som endast till
en liten del är en utbildning i sjukhusens verksamhet men i långt högre grad
en utbildning kring hälsa och sjukvård. På samma sätt skulle en biblioteksutbildning
inte först och främst vara en utbildning i biblioteksväsendet utan
i förmedlingen av dokument och information. Detta är nog den viktigaste
grunden till varför först dokumentationsbegreppet och sedan informationsbegreppet
vunnit mark i kampen om att få definiera forskningsfältet.
Andra argumenterar mot de abstrakta informations- och dokumentbegreppen
för att de inte förmår täcka det som ingår i biblioteksforskningen och
vill istället verka för en ökad betoning av institutionsbegreppet (jfr Hansson
2004). Audunson och Windfeld Lund (2001) är ett aktuellt exempel på folkbiblioteksforskning
som betonar just biblioteksbegreppet 9 .
Till viss del kan det röra sig om att det finns en intressekonflikt mellan folkbibliotek
och forskningsbibliotek gömd i denna terminologiska problematik,
dvs. att forskning kring folkbibliotekens verksamhet och kontext täcks upp
bättre av institutions(biblioteks)begreppet medan problemställningar som är
relevanta för forskningsbibliotek – exempelvis databas- och Internetforskning
– lättare ryms inom det mer abstrakta informations- och dokumentbegreppet.
Det hänger naturligtvis också samman med forskningsfältens inriktningar;
för områden som bibliotekshistoria, biblioteksadministration eller kulturpoli-
9. Begreppet ”bibliotek” kräver naturligtvis också självt en definition och en avgränsning
mot till exempel databaser och arkiv32. Arja Mäntykangas (1998, 1999) diskuterar detta
begrepp och finner att det är ett besvärligt begrepp som har gjorts ännu vagare med förekomsten
av virtuella bibliotek. Hon menar att bibliotek har blivit alltmer transparenta i
den digitala tidsåldern och att denna egenskap mer och mer för begreppet bibliotek mot en
metaforisk nivå.
103

tik kan biblioteksvetenskap vara ett användbart begrepp, men för till exempel
kunskapsorganisation, informationssökning, bibliometri osv, är beteckningen
både snäv och missvisande. (Se vidare diskussion om olika forskningsparadigm
inom B&I under rubriken Biblioteks- och informationsvetenskap).
En angränsande problematik utgör ämnets förhållande till det professionella
fältet, dvs. om ämnet borde orientera sig mer mot de mindre praxisanknutna
och mer akademiska fält, som humaniora och samhällsvetenskap ofta
anses vara, eller fortsatt vara tätt knutet till sitt praxisfält. Svaret på den frågan
borde vara av vikt för vad som anses vara ämnets kärna. Det finns hursomhelst
alltid en spänning mellan profession och ämne som är central för ämnets
identitet. Audunson (2002) och Audunson, Nordlie och Spangen (2003)
diskuterar biblioteksutbildningen med utgångspunkt i konflikten mellan en
professions- och en ämnesutbildning.
Även om beteckningen biblioteksvetenskap fortfarande används (se till exempel
Olaisen 1985) har den till stor del förträngts av beteckningen ”biblioteks-
och informationsvetenskap”. Som indikatorer kan nämnas att Library
Science Abstracts 1969 bytte namn till Library and Information Science Abstracts
och att Danmarks Biblioteksskole 1997 ändrade sitt engelska namn till
the Royal School of Library and Information Science. Webber (2003, s.326)
menar att aktuella namnbyten inom fältet i Storbritannien pekar bort från
”Library Science” mot ”Information Science”: ”the fact that departments are
still in existence is encouraging and name changes might give more anxiety
to librarians than to information scientists”.
Slutsats
Biblioteksvetenskap är en gammal benämning. Den har ganska stora begränsningar
i sitt användningsområde och beteckningen används allt mindre, i alla
fall som enskild term. Samtidigt finns det forskningsintressen och forskningsinriktningar
knutna till denna beteckning som inte kan täckas av annan terminologi.
Det finns därför goda grunder för att bibehålla termen som en del
av en mer omfattande ämnesbeteckning.
Bibliografi (omkring år 1900)
Även om bibliografi idag inte används som ämnesbeteckning för B&I i den
västliga världen finns det ändå anledning att behandla begreppet här. För det
första utgjorde bibliografin en viktig bakgrund för dokumentaliströrelsens utveckling
och teoretiska ballast – bibliografin kom också att spela en väsentlig
roll inom den nya informationsvetenskapen, bland annat inom bibliometri
(bibliometrin kallades ursprungligen just ”statistical bibliography” 10 .) För det
10. Begreppet ”statistical bibliography” användes först av Wyndham Hulme 1922. Sedan dess
har området betecknats som bibliometri, scientometri och info(r)metri. Begreppet infometri
introducerades 1969 av Alan Pritchard. (Se )
104

andra spelar begreppet bibliografi en central roll i östeuropeisk teoribildning
och praxis (som visas av Macevičiūtė & Janonis, 2004), och kan också bjuda
teoretiska implikationer i västeuropeiska sammanhang (jfr Paling 2004). För
det tredje utgör bibliografi också i väst en ämnesbeteckning, om än mycket
snävare (jfr Zeitschrift für Bibliothekswesen und Bibliographie. ”Bibliographer”
används även ibland som professionsbeteckning i USA). Nämnas bör också att
de områden inom B&I som ofta ses som centrala, dvs. kunskapsorganisation
och informationssökning, tar sin utgångspunkt i organisation av och sökning
i bibliografiska poster.
John Feather ger ett förslag till definition:
”Bibliography [is] the systematic listing and analytical study of books, manuscripts
and other documents /.../ Bibliography is also the study of books” (Feather, 2003,
s.37–38)
Joacim Hansson lyfter fram de nära sambanden mellan bibliografi och informationsvetenskap
i följande citat:
”If we want to search for the roots of the central problems of information science we
have to go much further back in time. In 1545 Konrad Gesner identified a need to catalog
the existing literature contained in European monasteries in a comprehensive
bibliography. He undertook this task in his Bibliotheca Universalis in a manner that
revolutionized the use of systematic bibliographic control” (Hansson, 2004, s. 55).
Det var grundläggandet av Institut International de Bibliographie 1895 som startade
dokumentaliströrelsen (se avsnittet om dokumentation nedan). Bibliografins
betydelse för utvecklingen av den efterföljande informationsvetenskapen
kan bland annat märkas på den status som fackbibliografiska vägledningar
erhållit inom fältet.
Bottle (2003, s.296) skriver:
“Probably the first distinct information science literature type was the literature guide.
An early example was W. Ostwald’s Die chemische Literatur und Die Organisation der
Wissenschaft (Leipzig, 1919)“.
Kunskap om fack- och nationalbibliografier utgör således en väsentlig aspekt
av B&I:s kompetensområde (se t.ex. Madsen 2000). Ett annat exempel är att
en typ av fackbibliografi, citeringsindex, har givit impulsen till ett mycket
fruktbart forskningsområde efter utvecklingen av Science Citation Index 1963.
Som ovan nämnts bygger också det bibliometriska forskningsområdet på en
vidareutveckling av bibliografin. I detta sammanhang är det intressant att
McKenzie (1999) föreslår att bibliografi är en disciplin som studerar texternas
sociologi:
”. . . bibliography is the discipline that studies texts as recorded forms, and the processes
of their transmission, including their production and reception . . . I define ‘text’
to include verbal, visual, oral, and numeric data . . .” . (McKenzie, 1999, s. 12)
105

Denna definition lyfter fram ett samband mellan bibliografi och bibliometri
som bland annat kan bidra till att belysa verkens reception, samt vidare
skapa en förbindelse till vetenskaplig kommunikation och andra sociologiska
ansatser.
Om bibliografins status som teori- och ämnesbeteckning i östeuropeiska
länder skriver Elena Macevičiūtė och Osvalda Janonis (2004) att:
”The word ’bibliography’ is usually associated with the rather tedious job of creating
bibliographical citations, cataloguing, building national bibliographical databases or,
in the case of historical bibliography, working with dusty volumes. Very few in the
West will relate to bibliography as an intellectual challenging, advanced and modern
discipline with a high theoretical level that brings revolutionary change (a paradigmatic
shift) to a whole range of information-related disciplines. However, this is how
bibliography, or rather the theory of bibliography, has been perceived by many researchers
and professionals in Eastern Europe since the middle of the 1970s. It still holds
this image in Russia and neighbouring countries, although it is relatively unknown
outside the region.” (Macevičiūtė & Janonis, 2004, s. 30).
Om möjliga teoretiska implikationer även för västeuropeiska studier skriver
Paling (2004):
”Bibliography provides a compelling vantage from which to study the interconnection
of classification, rhetoric, and the making of knowledge. Bibliography, and the related
activities of classification and retrieval, bears a direct relationship to textual studies
and rhetoric. The paper examines this relationship by briefly tracing the development
of bibliography forward into issues concomitant with the emergence of classification
for retrieval. A striking similarity to problems raised in rhetoric and which spring
from common concerns and intellectual sources is demonstrated around Gadamer’s
notion of intellectual horizon. Classification takes place within a horizon of material
conditions and social constraints that are best viewed through a hermeneutic or deconstructive
lens, termed the ’classificatory horizon’ ”.
Om bibliografi som ämnesbeteckning kan nämnas att Paul Otlet (1903) opererade
med begreppet ”Science of Bibliography” och att man 1944, vid Tartu
universitet i Estland, grundlade Department of Bibliography (där en generell
kurs i bibliografi var obligatorisk för alla studenter i historia och filologi.) Institutionen
bytte senare namn till Department of Librarianship och 1993 till
Department of Information Studies vid samhällsvetenskapliga fakulteten på
Tallinns pedagogiska universitet. En liknande utveckling kan vi se i Sydafrika
där Department of Librarianship and Bibliography sedermera blev Department
of Library Science (jfr Dick 2002). Bibliografi som studieområde kallas också
historisk bibliografi, analytisk bibliografi, deskriptiv bibliografi och kritisk
bibliografi (se Stokes 1969/2003). Det är besläktat med textkritisk forskning
(jfr Dahlström 2004) och betraktas inte sällan som bokhistoria. Ett aktuellt
exempel på bibliografisk forskning är Svend Bruhns (2004) Bibliografiens historie
i Danmark, 1700- og 1800-talet.
106

Slutsats
Bibliografi är ett studieområde inom B&I och bör ses som en viktig del av
det större ämnesområdet. Bibliografin flyttar fokus från biblioteket som institution
till litteraturen, domänerna och verktygen som människor använder
för att få information. Historiskt sett har bibliografin varit central för B&I:
s utveckling och i vissa delar av världen framstår den som ett teoretiskt väl
underbyggd alternativ till gängse västerländsk uppfattning av B&I. Det finns
goda grunder för att bibehålla bibliografibegreppet som en väsentlig del av
B&I-området.
Dokumentation eller dokumentationsvetenskap (omkring år
1900)
Begreppet ”dokumentation” anknyter till den rörelse som grundlades av Paul
Otlet (1868–1944) och Henri Lafontaine (1854–1943):
“The term documentation is a neologism invented by [Paul] Otlet to designate what
today we tend to call Information Storage and Retrieval. In fact it is not too much to
claim the Traité [Traité de Documentation, 1934] as one of the first information science
textbooks” (Rayward, 1994, s. 238).
Otlet och Lafontaine stiftade 1895 Institut International de Bibliographie, IIB
(senare Fédération International de Documentation, FID, och senare igen International
Federation for Information and Documentation, FID 11 ). Ett av målen
med IIB/FID var att skapa en universell bibliografi. Detta resulterade i utvecklingen
av Universella decimalklassifikationen (UDK), ett mycket detaljerat och
använt klassifikationssystem 12 . Meadows (1990, s.59) skriver att teoriutvecklingen
i dokumentation-/informationsvetenskapen uppstod ur de behov och
problem som specialbiblioteken ställdes för under åren mellan världskrigen.
Dessa behov skilde sig från behov inom andra bibliotekstyper som folkbibliotek
och nationalbibliotek.
”The main differences [between library science and documentation] were identified
as lying in the areas of bibliography and what came to be called ’documentation’. Exactly
what the differences between these new ’documentalists’ and traditional librarians
were was not altogether well defined. However, there was general agreement that
documentalists were concerned not only with the physical handling of documents,
but, to a much greater extent than traditional librarians, with the exploitation of the
information contained in the documents. This practical thread generated some of
11. FID upplöstes 2002, jfr Keenan 2003.
12. UDC bygger direkt på Dewey-systemet, det finns alltså en historisk förbindelse mellan
”biblioteksvetenskapen” och dokumentationsrörelsen. Det är uttryck för ett visst samarbete
även om det ofta har brustit och det historiskt har varit mycket olika normer och standarder
knutna till bibliotekspraxis (kataloger) och dokumentationspraxis (fackbibliografiska databaser).
De sista har oftast utvecklats på kommersiella villkor.
107

its own theory, a noticeable example being Bradford’s law of scattering”. (Meadows,
1990, s. 59).
Den ömsesidiga förståelsen mellan bibliotekarier och dokumentalister har inte
alltid varit god, som framgår av följande citat:
”Dokumentalisterna betraktades av biblioteksmännen i gemenen som bönhasar och
ignoranter, medan dessa betraktade biblioteksmännen som perukstockar utan känsla
för tidens krav. Först genom dokumentalistkongressen i Paris 1937, som var anordnad
i samarbete med den internationella bibliotekariesammanslutningen IFLA, började
klyftan mellan de bägge intressegrupperna så småningom att överbryggas”. (Björkbom,
1960, s. 424).
Det har föreslagits många definitioner på ”dokumentation”. Ursprungligen
betydde det att bevisa något med hjälp av ett dokument, särskilt inom juridiskt
språkbruk. Dokumentaliströrelsen utvidgade denna betydelse när ”The
documentation committee” i The Special Libraries Association (SLA) i USA
år 1951 antog följande definition:”Documentation is the art comprised of (a)
document reproduction, (b) document distribution, and (c) document utilization”
(citerat ur Grosch 1972, s.264). FID definierade begreppet som ”collection
et conservation, classification et selection, dissemination et utilization de
toute information” (citerat ur Björkbom 1960, s.425). Björkbom kommenterar
att definitionen inte ger en tydlig avgränsning mot biblioteksverksamhet eller
bibliografi, det blir tydligare om man ser på vad en dokumentalist historiskt
sett sysslade med. Han fortsätter:
”medan biblioteksmannens litteratursökning [. . .] som regel stannar vid den i biblioteket
katalogiserade boklitteraturen, måste dokumentalisten gå längre. Eftersom
specialbibliotekens klientel endast kan ägna en begränsad tid åt litteraturstudiet och
den tekniska litteraturen samtidigt är mycket omfattande, bliver det nödvändigt att
överlämna åt dokumentalisten inte bara litteratursökningen men även sovringen av
litteraturen samt dessutom även en viss bearbetning af materialet för att göra detta lätttare
tillgängligt. Det är denna delegering av en viss del av forskningsarbetet till en annan
person, som är ett av de viktigaste kännetecknen på dokumentationen i inskränkt
bemärkelse. Härav följer också att dokumentalisten måste äga inte bara bibliografiska
kunskaper utan måste dessutom ha tillräckliga fackkunskaper för att kunna bedöma
litteraturen” (Björkbom, 1960, s. 425).
Buckland (1991, s.46–48) har analyserat några viktiga aspekter inom dokumentationens
historia. Tidigt under 1900-talet kände dokumentalisterna ett
behov av en generell term, som kunde fånga innebörden av den dokumenterande
aktiviteten, (dvs. att dokumentera). Begreppet dokument har använts
som beteckning för informativa fysiska objekt och inkluderat inte bara texter
utan också naturliga föremål, artefakter och modeller vars syfte har varit att
representera idéer och konstföremål. Buckland påpekar att ordet dokument
ursprungligen betydde redskap för undervisning eller information, oavsett om
108

det var tal om en föreläsning, en upplevelse eller en text. Först senare begränsades
dokumentbegreppet till textbärande objekt. Susanne Briet, en nyckelperson
i dokumentationens historia, exemplifierade dokumentbegreppet med
hjälp av en antilop: Ett vilt levande exemplar i Afrika är inte ett dokument,
men ett exemplar som har fångats och registrerats i en djurpark bör enligt
henne betraktas som ett dokument (Briet 1951).
När dokumentbegreppet förstås så brett, så som det i vissa fall gjorts inom
dokumentations- och senare inom informationsvetenskapen, omfattar det inte
bara skriftliga publikationer (bibliotekens arbetsfält) utan också arkivalier (arkivens
arbetsfält) och fysiska föremål (museernas arbetsfält). Det inkluderar då
alla ABM-ämnen (arkiv-, biblioteks- och museivetenskap), eller som Roland
Hjerppe (1994) uttrycker det, alla minnesinstitutioners verksamheter.
Berard (2003, s.148) påpekar att begreppet ”documentation” fortfarande
används mycket inom det franska språkområdet och att det där motsvarar
hela informationsvetenskapen. En förklaring till att begreppet är så etablerat i
fransktalande länder beror på att det där råder en tydlig arbetsfördelning mellan
å ena sidan bibliotek, å andra sidan dokumentationscentra. Den personal
som arbetar på dessa olika institutioner har inte heller samma typ av utbildning.
Dock har rollfördelningen mellan bibliotek och dokumentationscentra
under senare år blivit mindre tydlig.
Före 1990 – då cd-romdatabaser som slutanvändarna själva kunde söka i
introducerades – var dokumentalisternas främsta uppgift att åt slutanvändarna
utföra sökningar i kommersiella onlinedatabaser med höga minuttaxor.
Dokumentalisterna var ofta knutna till speciella dokumentationsavdelningar
inom de stora forskningsbiblioteken, exempelvis vid Karolinska sjukhuset och
Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm och vid Danmarks Tekniske Bibliotek
och Universitetsbibliotekets 2:a avdelning i Köpenhamn. När slutanvändarna
efter 1990 själva kunde söka i systemen försvann dokumentalisternas
professionella funktion och därmed också användningen av begreppet dokumentation
i de nordiska länderna (jfr Hjørland 2000b).
Idén om att det finns behov av en professionell informationsförmedlare har
naturligtvis fått sig en törn av denna ”slutanvändarinriktning”, som förutsätter
att så länge vi förmår att skapa tekniskt enkla och brukarvänliga system kan
alla användare interagera med alla typer av informationssystem. Men det finns
också de som argumenterar mot vad de kallar för ”slutanvändarideologi”, och
för behovet av professionella informationsförmedlare. De menar att tekniken
inte alla gånger kan hjälpa alla användare att orientera sig bland de begrepp,
facktermer, kategorier, ämnesingångar och dokumenttyper som informationssystem
är uppbyggda kring.
Även om termen dokumentation fortfarande används är den alltså i stort
sett bortträngd av beteckningen informationsvetenskap (eller andra uttryck i
vilka termen information förekommer). Detta gäller speciellt för den anglosaxiska
världen. Termen dokumentation används förvisso fortfarande i till exempel
Journal of Documentation (1945–) och i Tidskrift för dokumentation (1945–)
109

men det är betecknande att de föreningar som ger ut dessa tidskrifter istället
valt att använda termen information i sina namn: Association for Information
Management (ASLIB) respektive Svensk förening för informationsspecialister. Ett
av de mest uppmärksammade namnbyten från dokumentation till informationsvetenskap
var beslutet 1968 att ändra namn på American Documentation
Institute (grundat 1937) till American Society for Information Science (ASIS 13 ).
Att Journal of Documentation bibehåller beteckningen framstår mer som ett
fasthållande av en tradition än som ett medvetet ställningstagande.
Även om de flesta som använder termen i dag gör det av tradition så finns
det undantag – det finns institutioner som aktivt valt att använda termen,
exempelvis Dokumentationsvidenskab (Science of Documentation) i Tromsö,
Norge, som grundades 1999. Kring millennieskiftet argumenterade också en
grupp forskare för en re-introduktion av dokumentationsbegreppet i relation
till B&I 14 .
Hjørland (2000a) påpekar att det finns en viktig teoretisk skillnad mellan
dokument och information. Det första har ett upphov, en historia och en kontext
som det senare saknar. Detsamma påpekar Spang-Hansen (2001). Medan
informationsbegreppet leder till formalisering, automatisering, reduktionism
och dekontextualisering leder dokumentbegreppet i större utsträckning tankarna
till historisk, social och kulturell kontextualisering och en beskrivning
av dokumentens olika funktioner, menar Hjørland dessutom. Medan informationsbegreppet
används mer inom datavetenskap och kognitionsvetenskap
hänger dokumentbegreppet mer samman med litteraturvetenskap, sociologi,
semiotik och epistemologi. Litteraturbegreppet är besläktat med dokumentbegreppet
och det finns en ökad tendens att förknippa B&I- området med
studiet av (fack)litteratur. White och McCain (1998, s.354) menar att: ”In a
way it is unfortunate that the field is not called literature science, but that, of
course, would only create new definitional problems and misunderstandings,
such as taking ´literature´ to mean nothing but belles-lettres or nothing but
texts”. Man skulle således kunna hävda att de olika begreppen ”dokument”
och ”information” gömmer två, inom B&I, skilda vetenskapliga paradigm.
Slutsats
Dokumentationsbegreppet är historiskt viktigt för B&I men har nästan överallt
ersatts av begreppet information(svetenskap). Det innehåller dock vissa
väsentliga aspekter som skulle kunna berättiga ett återinförande, åtminstone
som en del av B&I-ämnet.
13. 2000 ändrade ASIS sitt namn till American Society for Information Science and Technology
(ASIST).
14. Bland dessa kan nämnas Michael Buckland, Niels W. Lund & Jack Andersen. Se även the
Document Academy, http://thedocumentacademy.hum.uit.no/.
110

Informationsteknologi (IT), informations- och
kommunikationsteknologi (IKT) (ca 1945)
Etymologin av uttrycket ”Information Technology” har här inte kartlagts. Beteckningen
används i titlar och abstracts från 1960-tal och framåt. Den första
bibliografiska referensen som använder begreppet har hittills identifierats som
Connolly (1944). På svenska används ”informationsteknik” för att beteckna
de fysiska verktygen som är forskningsobjektet, och ”informationsteknologi”
för att beteckna läran om informationstekniken.
Studier av IT betraktas i allmänhet som tillhörande en annan disciplin än
B&I – företrädesvis datavetenskap. Sett från ett IT-perspektiv utgör bibliotek
antagligen ett användningsområde i linje med till exempel e-handel, lantbruk,
bankväsende eller utbildningsväsende 15 . Tvärtemot denna allmänna tendens
att betrakta de två beteckningar B&I och IT som benämningar av olika ämnen
har den biblioteks- och informationsvetenskapliga publikationen Annual
Review of Information Science and Technology från starten 1966 haft IT i sin titel.
Att ASIS 2000 bytte namn till American Society for Information Science and
Technology (ASIST) är likaledes ett uttryck för att IT fortfarande används som
i alla fall en delbeteckning inom B&I-området 16 . Detta är en av grunderna till
varför beteckningen tagits med i denna text, en annan är att det är väsentligt
att tydliggöra relationerna mellan dessa två områden på ett begreppsmässigt,
teoretiskt och innehållslig plan. Ytterligare ett utbrett begrepp, som också är
aktuellt i detta sammanhang, är informations- och kommunikationsteknik
eller IKT (engelska: Information and Communication Technology, ICT) som
betecknar sammansmältningen av datateknik och telekommunikation.
Utgångspunkten i datavetenskap 17 är (såklart) datorn. Davis och Weyuker
(1983 s.xiii) definierar att ”Theoretical computer science is the mathematical
study of models of computation”. Arbib (1981) menar att “Computer science
seeks to provide a scientific basis for the study of information processing, the
solution of problems by algorithms, and the design and programming of computers”.
Som teoretisk disciplin grundlades datavetenskapen redan under 1930-
talet – alltså långt innan den moderna datorns uppkomst – genom logikerna
Churchs, Gödels, Kleenes, Posts och Turings arbeten. Deras verk har djupt
påverkat både den teoretiska och den praktiska utvecklingen av datavetenskapen:
”Turing-maskinen” har visat sig få stor betydelse för eftervärlden, inte
bara för dess bidrag till den teoretiska datavetenskapen utan också för alla de
praktiska aspekter av ADB-arbetet som dessa pionjärer etablerade och som nu
är allmänt vedertagna (och vars intellektuella ursprung få idag känner till).
Exempel på deras inverkan är att begreppet program är en lista med instruktioner
skrivna i ett formaliserat språk, att dessa program är tolkningsbara, att
15. Det finns speciella tidskrifter för detta IT-användningsområde, som till exempel Journal of
Library Automation som 1982 bytte titel till Information Technology and Libraries.
16. Vid institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås finns
likaledes ett ”Centrum för Human IT”.
17. I denna text används datavetenskap och ”computer science” som synonymer.
111

det råder en dualism mellan hårdvara och mjukvara. Även om fokus i datavetenskapen
har legat på de anmärkningsvärda tekniska framstegen har det
också pågått forskning kring områdets teoretiska grunder. Detta är dock ett
mycket ungt forskningsfält som fortfarande försöker hitta sin identitet och
bland forskarna på området råder det ännu ingen enighet kring vilka områden
inom fältet som ska utgöra disciplinens kärna. Liksom B&I, är datavetenskap
ett fält med många beteckningar och det råder stor semantisk förvirring kring
synonymer, homonymer och otydliga relationer till angränsande ämnen (jfr
Gorn 1967, 1982).
Det finns i dag en växande internationellt tendens att inte bara betrakta
informationsteknologi som datavetenskap, utan som en beteckning för ett
tvärvetenskapligt område som omfattar matematiska, naturvetenskapliga,
samhällsvetenskapliga och humanistiska områden med egna utbildningar,
organisationer, tidskrifter med mera (se till exempel Lunt et al. 2003). Inom
detta nya IT-område används ordet informationsvetenskap i flera betydelser
som ofta avviker från de innebörder som begreppet har inom B&I. Till exempel
heter det område som tidigare kallades ”humanistisk datalogi” i Danmark
nu informationsvetenskap och finns som sådant på flera universitet,
medan informationsvetenskap på Danmarks Biblioteksskole har en annan
betydelse. Ett annat exempel på de olika kulturer som använder begreppet är
att det 2002 fanns två olika internationella konferenser om informationsvetenskapens
grunder: CoLIS4 som är en konferens inom B&I, och Electronic
Conference on Foundations of Information Science, The Nature of Information:
Conceptions, Misconceptions, and Paradoxes 18 där de flesta deltagarna hade en
naturvetenskaplig bakgrund. Det fanns i stort sett ingen personöverlappning
mellan dessa konferenser och de diskuterade ämnena ur helt olika perspektiv.
Man kan kanske säga att B&I-området har historiska anspråk på begreppet
informationsvetenskap och de flesta tidskrifter som har begreppet i titeln är
fortfarande knutna till B&I. Inom B&I har begreppet informationsvetenskapen
oftast varit knutet till förekomsten av IKT och dess betydelse för bibliografiska
databaser, biblioteksautomatisering och vetenskaplig kommunikation.
Dessutom hänvisar det ofta till en teoretisk inspiration eller retorik som
endast indirekt har samband med IKT (jfr Hjørland 2000a).
Slutsats
Det har alltid funnits tydliga skillnader mellan de forskningsperspektiv som
råder inom B&I och de som råder inom datavetenskapen eller annan forskning
kring IT. Detta kommer att behandlas närmare i avsnittet om informationsvetenskap
nedan.
18. FIS2002, 6-10 maj 2002,
112

Informationsvetenskap (ca1955)
Beteckningen informationsvetenskap går tillbaka till 1955 då begreppet myntades
av Chris Hanson (Aslib) 19 . År 1958 grundades i Storbritannien The Institute
of Information Scientists (IIS) 20 , som var det första professionella sällskap
som inkluderade begreppet ”information science” i sitt namn. Detta var tio
år innan American Documentation Institute bytte namn till ASIS; American
Society for Information Science.
I Nationalencyklopedin skriver Sten Henriksson:
”[Informationsvetenskapsområdets] omfattning och avgränsning är i hög grad omdiskuterade.
I den bredaste tolkningen (här används ofta uttrycket informationsvetenskaperna)
är termen en samlingsbeteckning för ett stort antal vetenskapliga områden för
vilka information spelar en central roll: artificiell intelligens, cybernetik, datavetenskap,
informationsbehandling, informationsteori, kommunikationsteori, systemteori,
datalingvistik, semiotik, kognitionspsykologi, biblioteksvetenskap, dokumentation
m.fl.” (Henriksson, 1992).
I Den store danske encyklopaedi heter det:
”I dansk sammenhæng omfatter informationsvidenskab to linier med forskelligt historisk
udgangspunkt, en har udgangspunkt i biblioteksforskningen, en anden i humaniora
og samfundsfag.” (Bøgh Andersen & Ingwersen, 1997).
Det finns otaliga definitioner av begreppet information (jfr Capurro & Hjørland
2003). En av definitionerna är ”Nedfældet eller formidlet viden” (Friis-
Hansen et al. 1996, s.74). Denna betydelse svarar väl mot hur begreppet oftast
används inom B&I samt hur det brukar förstås i vardagen. Ett problem med
definitionen kan dock vara att begreppet information här betyder detsamma
som begreppet dokument, vilket kan skapa viss förvirring. En annan definition
av information är den mätbara mängd ”bits” som kan finnas på till exempel
en diskett. Denna definition intresserar sig inte alls för innehållet eller
betydelsen av dessa bits och är därmed ganska oanvändbar inom B&I-sammanhang.
En tredje definition som vissa forskare finner mer fruktbar ges av
Karpatschof (2000) som uppfattar information som en fysisk signal som är
beroende av en viss mottagare eller en viss utlösande mekanism för att för-
19. Wilson (1999) skriver om detta: ”Research in information behaviour has occupied information
scientists since before the term ‘information science’ was coined. We can take its
origins back to the Royal Society Scientific Information Conference of 1948 [Royal Society
Scientific Information Conference, 1948], when a number of papers on the information behaviour
of scientists and technologists were presented. Of course, the term information behaviour
was not used in the papers, which were generally about document and library use,
but the origins are clearly there. This was seven years before Chris Hanson (of Aslib) coined
the term ’information science’ and ten years before the establishment of the Institute of Information
Scientists in the UK, the first professional society devoted to the field.” (Wilson,
1999, 250).
20. IIS fanns fram till 2002 då det gick samman med Library Association och kallades Chartered
Institute of Library and Information Professionals (CILIP).
113

stås. Med andra ord är information i denna betydelse relativ eller subjektiv,
signalen blir till information först i relation till ett system som förmår förstå
eller tolka den. Man kan således inte beskriva ett dokument som bärare av en
given information, utan dokumentets information varierar mellan olika människors
förståelsesystem.
Buckland (1991) anger tre möjliga definitioner av information: ”information-as-thing”,
”information-as-process” och ”information-as-knowledge”
(s.3). Den första och sista av dessa kan omfattas av Friis-Hansen et al:s dokumenterad
respektive förmedlad kunskap, medan den andra av Bucklands
definitioner liknar Karpatschofs begrepp.
Informationsbegreppet har skapat viss oklarhet inom B&I-fältet och vissa
forskare menar att de olika definitionerna kan ha bidragit till att området har
förlorat fokus och identitet 21 . Trots det menar Spang-Hansen (2001) att det är
legitimt att B&I-professionen använder informationsbegreppet för att stärka
sin image även om begreppet självt är meningslöst. Capurro och Hjørland
(2003) däremot betonar faran av att bruka vad de betecknar som ”persuasive
definitioner”.
I samband med namnbytet till American Society for Information Science 1968
definierade Borko begreppet informationsvetenskap enligt följande:
”Information science is concerned with the generation, collection, organisation, interpretation,
storage, retrieval, dissemination, transformation and use of information,
with particular emphasis on the applications of modern technologies in these areas.
As a discipline, it seeks to create and structure a body of scientific, technological, and
systems knowledge related to the transfer of information. It has both pure science
(theoretical) components, which inquire into the subject without regard to application,
and applied science (practical) components, which develop services and products.”
(Griffith 1980, s.5) 22 .
Capurro och Hjørland (2003) kritiserar denna definition bland annat för att
den ser information som ett objekt som transformeras, sprids, nyttjas osv.
istället för en mer relativ betydelse (se ovan) och för att det finns många discipliner
som studerar information och många professioner som arbetar med
”the generation, collection, organisation, interpretation, storage, retrieval, dissemination,
transformation and use of information”. Capurro och Hjørland
menar vidare att det är nödvändigt att specificera B&I-ämnets unika roller i
förhållande till andra ämnen och professioner när det gäller informationsbehandling.
21. Frohmann (2004) och Furner (2004) är två nya artiklar som problematiserar informationsbegreppet
i förhållande till informationsvetenskapen.
22. Definitionen är hämtad från Griffith (1980) men den är nästan identisk med en definition
från Borko (1968). Borkos artikel säger explicit att den kom till på grund av namnbytet
från ADI till ASIS i 1968.
114

Det är av stor vikt att utreda (och hålla isär) förhållandet mellan B&I och
informationsteknik å ena sidan och B&I:s teoretiska grunder å andra sidan.
I Griffiths ovanstående definition framhävs IT-perspektivet på ett sådant sätt
att man riskerar att verktygen, istället för ämnets egentliga forskningsobjekt,
ställs i fokus. En vetenskaplig disciplin måste utveckla egna grundbegrepp,
teorier, metoder osv, och med tiden kan den vetenskapliga disciplinens ackumulerade
vetande användas på den nya tekniken (och inte tvärtom). Detta har
också delvis varit fallet inom B&I. Kunskapen om betydelsen av en kontrollerad
vokabulär samt Cutters (1876/1904) principer för indexering är endast två
exempel av bestående kunskap som producerats inom ämnet med avgörande
betydelse för informationstekniken. Det allmänna intrycket är dock att B&I
endast i ringa grad producerat sådan typ av kunskap och att dess forskning
och utveckling i högre grad styrts av den tekniska utvecklingen än av egna
forskningsinsatser.
Den egentliga bakgrunden till framväxten av begreppet informationsvetenskap
inom B&I var de nya möjligheterna att lagra och återvinna information
med hjälp av datorn som uppstod kring 1950 och framåt. Detta föranledde
forskning om bland annat formulering av sökprofiler, relevansbegreppet och
betydelsen av olika ämnesingångar och textrepresentationer. Också statistiska
och språkliga frågor kring databaser och sökning av dokument och förhållandet
mellan mänsklig kognition och algoritmisk databehandling vid sökning
i databaser blev viktiga forskningsområden. Datorn styrde alltså B&I-forskningen
i hög grad. Den tillförde inte endast prestige, utan gjorde också traditionella
forskningsproblem om representation, organisation och sökning av
dokument mer tillgängliga för vetenskaplig forskning.
De elektroniska citationsdatabaserna som kom till 1963 gav bland annat
möjlighet till sammanlänkning av ordsökning med citationssökning, till nya
former för bibliometriska studier, till studier av citerande dokument som sociala
nätverk och till undersökningar av motiv för att använda vissa referenser.
Fulltextdatabaser, hypertext och Internet (kring 1990) gav upphov till
studier av dokumentens uppbyggnad med hänsyn till återvinning, betydelsen
av ”value added information”, effektivitet hos sökmaskiner och hypertextnavigering.
De flesta forskarna inom informationsvetenskap har uppfattat sig själva som
naturvetenskapliga forskare, vilket hänger samman med att bruket av datorer i
början krävde stora tekniska kunskaper. Det har i sin tur haft till följd att kvalitativa
och mer tolkande undersökningar trängts undan till förmån för mer
tekniska och naturvetenskapliga metoder. Problem kring representation och
textsökning kan dock uppfattas som i grunden humanistiska och samhällsvetenskapliga
frågor: Efterhand som datorerna har blivit mer avancerade har problem
med organisation och återvinning blivit mindre datortekniska och mer
relaterade till egenskaper hos det dokument som datorn ska representera.
En av de negativa följder som betoningen av datorn har haft för ämnet är
att interaktionen mellan användaren och systemet av primära, sekundära och
115

tertiära dokument inom olika områden och traditioner och med olika strukturer
och genrer ofta har reducerats till ett förhållande mellan ”användaren”
och ”systemet” där ”systemet” implicit förstås som datorsystemet, inte som ett
komplext system av dokument och diskursiva grupper (dvs. en rad materiella
och sociala faktorer och traditioner som användare interagerar med och är en
del av).
En konsekvens av informationsbegreppets bredd är att det riskerar att skapa
oklarhet om ämnets teoretiska grunder och gränser. Flera undersökningar
inom B&I-litteraturen behandlar människors informationsanvändning utan
att ha ett perspektiv som riktas specifikt mot bibliotek eller andra typer av
informationssystem, utan mot informationsbeteenden i allmänhet. Man kan
undra om många av dessa inte snarare hör hemma inom till exempel antropologiska,
psykologiska eller sociologiska områden än inom B&I-området.
Slutsats
Begreppet informationsvetenskap är en bred och många gånger ganska diffus
beteckning. I relation till B&I har det främst varit knutet till studier av representation
och sökning av elektronisk information (online informationstjänster,
elektroniska databaser och Internet). De digitala informationsmiljöerna
har stärkt forskningen och professionaliseringen av B&I-området på olika
sätt. Rent teoretiskt har informationsbegreppet dock skapat en viss förvirring.
Det mesta som kallas ”informationsteori” leder oftast fokus från dokument
eller litteratur och informationssystemens sätt att representera dessa och mot
antingen det rent tekniska i systemen eller mot informationsbeteenden generellt.
Informatik (ca1962)
Beteckningen informatik (engelska: informatics) är sammansatt av orden ”information”
och ”automatik”. Begreppet lanserades 1962 av fransmannen Philippe
Dreyfus för att beskriva de vetenskapliga och tekniska områden som
berör automatisk informationsbehandling. Ibland används begreppet synonymt
med informationsvetenskap 23 , ibland som ett övergripande begrepp för
datavetenskap och informationsvetenskap tillsammans. Det kan handla om
vetenskaplig information eller om information i en bredare mening. Mycket
ofta används begreppet i samband med till exempel ett vetenskapsområde,
som i ”medicinsk informatik”. Följande definition auktoriserades av Fédération
Internationale de Documentation och motsvarar definitionen i Mikhailov,
Chernyi och Gilyaresvskii(1969) 24 .
23. Till exempel använder informations- och medievetenskapsutbildningen i Linköping begreppet
”informatik” för att beteckna informationsvetenskap.
24. Mikhailov, Chernyi och Gilyaresvskii (1969) var den första lärobok som användes i ämnet
informationsvetenskap på Danmarks Biblioteksskole under 1970-talet. Innehållet täcker
vad som oftast brukar benämnas informationsvetenskap.
116

”Informatik. En videnskabelig disciplin, der undersøger såvel strukturen i som egenskaberne
(dog ikke det konkrete indhold) ved videnskabelig information og udforsker
den videnskabelige informationsformidlings lovmæssighed, teori, historie, metodik
og organisation.
Informatikkens formål er at udvikle optimale metoder og midler til præsentation,
indsamling, analytisk-syntetisk bearbejdning, lagring, genfinding (retrieval) og udbredelse
af information.
Informatikken beskæftiger sig med logisk/semantisk information, men skal ikke kvalitetsbestemme
denne information. En sådan bedømmelse kan alene gives af specialister
inden for de enkelte videnskabsområder.” (Munch-Petersen 1983, s.165).
International Encyclopedia of Information and Library Science innehåller både
en artikel om informatik (Fourman 2003) och en artikel om informationsvetenskap
(Bottle 2003) men utan att relationen mellan dessa begrepp klargörs.
Det är oklart om redaktionen ser dem som synonymer.
Slutsats
Begreppet informatik brukar i än högre grad än informationsvetenskap förknippas
med automatisering och datavetenskap. Det finns generellt sett ingen
grund att använda denna term i relation till B&I, men den kan ibland av
språkliga skäl vara att föredra i sammansättningar som till exempel ”social
informatics” istället för ”social information science”.
Medie- och kommunikationsvetenskap (ca1962)
Det som idag är mest känt som informationsteori är förvirrande nog Shannon
och Weavers (1949) The mathematical theory of communication. Kring 1949 var
informationsvetenskap och medie- och kommunikationsvetenskap inte lika
åtskilda områden som idag, med egna utbildningar, tidskrifter och konferenser.
Medie- och kommunikationsområdet är idag själv en grupp av ämnen
där i alla fall studier i masskommunikation, interpersonell kommunikation
och telekommunikation kan urskiljas som delområden. Dessa områden går
på tvärs genom discipliner som sociologi, socialpsykologi eller ingenjörsvetenskap.
Och tillsammans med den rad av olika teoretiska ansatser som präglar
fältet – Craig (1999) identifierar den retoriska, den semiotiska, den fenomenologiska,
den kybernetiska, den sociopsykologiska, den sociokulturella och den
kritiska traditionen – ter sig ämnet som tämligen splittrat.
Dessa traditioner kan spåras även inom B&I-ämnet, och det finns en
tendens att anställa lärare och forskare från medie- och kommunikationsvetenskap
inom B&I-området, och vissa B&I-institutioner anför beteckningen
”kommunikation” i sitt namn 25 . Borgman och Rice (1992) skriver att det finns
25. Mest känd av dessa är The School of Communication, Information and Library Studies
(SCILS) vid Rutgers universitet, New Jersey.
117

gemensamma forskningsteman eller ”topics” mellan informationsvetenskap
och kommunikationsstudier. De nämner följande exempel:
• Scholarly communication
• Knowledge gaps
• Invisible colleges
• Diffusion of innovations
• Human interaction with communication technologies
• Information theory
• The information society
(Borgman & Rice 1992, s.397).
Trots dessa gemensamma teman hittar Borgman och Rice inga tydliga tecken
på konvergens mellan medie- och kommunikationsvetenskap och B&I-området
i en bibliometrisk studie.
Traditionellt brukar man skilja masskommunikationsstudier från B&I genom
att säga att den sistnämnda studerar önskad information, dvs. situationer
och sammanhang där användarna själva tar initiativet att söka information.
Som framgår ovan studerar medie- och kommunikationsvetenskapen dock
också informationssökning.
Slutsats
Medie- och kommunikationsvetenskap framstår organisatoriskt som relativt
åtskild från B&I-området men innehållsmässigt utgör de delvis överlappande
områden. Området är mer relevant för B&I-ämnet än den rådande disciplinuppdelningen
låter påskina.
Kulturvetenskap (ca 1970)
I likhet med begreppet ”information” är begreppet ”kultur” vagt och mångtydigt,
vilket gör det svårt att definiera studieobjektet för ”kulturvetenskap”.
Dock spelar (vissa former av) kulturvetenskap ofta en viktig roll i B&I-utbildningen
och många biblioteksskolor har en avdelning för detta område. Till
exempel kallas en av fyra inriktningar vid bibliotekshögskolan vid Högskolan
i Borås ”bibliotek, kultur och information i ett samhällsperspektiv” 26 . B&I-utbildningen
vid Lunds universitet å andra sidan ingår i en större institution för
kulturvetenskaper. Kulturvetenskaper studeras i många discipliner som inte
är del av B&I-området, till exempel historia, konst- och litteraturvetenskap
26. Danmarks Biblioteksskole har en liknande indelning.
118

eller idéhistoria. På B&I-utbildningar är det ganska vanligt att anställa lärare
från dessa ämnen för att undervisa inom kulturvetenskap.
Forskning kring till exempel kulturförmedling och kulturpolitik spelar
en viktig roll för den mer praktiskt inriktade delen av bibliotekarieutbildningen,
däremot är den ännu inte särskilt väl integrerad i huvudforskningen
inom B&I. Dock finns undantag; ett centrum för kulturpolitisk forskning
vid bibliotekshögskolan (Högskolan i Borås) bedriver forskning kring offentliga
myndigheters och andra aktörers relationer till kulturlivet 27 , och även vid
biblioteks- och informationsvetenskapen vid institutionen för ABM, Uppsala
universitet, pågår viss kulturvetenskaplig forskning. 28 Det forskas alltså
inom kulturvetenskap på B&I-institutioner och inom bibliotek. Det kungliga
biblioteket i Köpenhamn ger till exempel ut serien ”Fund og Forskning”.
Problemet med sådan forskning i B&I:s regi är dock att den oftast är dåligt
integrerad inom den vanliga B&I-forskningen. Till exempel publiceras deras
resultat inte i samma tidskrifter, de presenteras inte på B&I-konferenser och
de citeras inte i (annan) B&I-forskning.
Hittills har huvudparten av B&I-forskningen präglats av paradigm som
studerat interaktionen mellan människor och datorer utifrån teknologiska och
psykologiska aspekter. Däremot har de kulturella och sociala sammanhang i
vilka interaktionen sker ofta glömts bort.
Idag kritiseras dessa paradigm för att vara reduktionistiska, vilket kan leda
till att bland annat forskning kring bibliotekens sociokulturella kontext kommer
att spela en större roll inom B&I-forskningen i framtiden. Ett annat skäl
för att framhäva ”kultur” som forskningsobjekt inom B&I är att kulturverksamheter
och förmedlingen av dessa historiskt sett utgjort en central del av
folkbibliotekens verksamhet.
Slutsats
Kulturförmedling och kulturpolitik spelar en viktig roll i (folk)bibliotekens
verksamhet samt i många B&I-utbildningar men har hittills inte utgjort en
stor del av B&I-forskningen. Med teoretiska ansatser som kräver en kulturell
kontextualisering i analysen av informationsprocesser kan kulturvetenskap
komma att stärka sin ställning inom B&I-fältet.
Biblioteks- och informationsvetenskap (B&I) (ca 1970)
I slutet av 1960-talet började amerikanska biblioteksskolor att lägga till beteckningen
”informationsvetenskap” till sina namn och organisera kurser i eller
avdelningar för informationsvetenskap. Den första skolan som gjorde detta
27. Se
28. Exempelvis forskning kring folkbildning och folkrörelser, samt upphovsrättsfrågor inom
den kulturella sfären.
119

var biblioteksskolan vid University of Pittsburgh 29 . Fler skolor följde under 70-
och 80-talet och under 90-talet hade så gott som alla biblioteksskolor i USA
beteckningen informationsvetenskap i sina namn.
I Skandinavien ändrade Danmarks Biblioteksskole sitt engelska namn till
Royal School of Library and Information Science först 1997, men den hade redan
1985 bytt namn på grundutbildningen från biblioteksvetenskap till biblioteks-,
dokumentations- och informationsvetenskap (BDI) 30 . När ämnet 1991 etablerades
som ett akademiskt ämne i Sverige (vid Göteborgs universitet) kallades
det biblioteks- och informationsvetenskap och när ett samarbete mellan bibliotekshögskolan
i Borås och Göteborgs universitet formaliserades 1999 kallades
utbildningen i Borås officiellt gemensam enhet vid Göteborgs universitet och
Högskolan i Borås för bibliotekshögskolan/biblioteks- och informationsvetenskap 31 .
Både utbildningen vid Umeå universitet och vid Lunds universitet har använt
beteckningen sedan starten.
De teoretiska följderna av introduktionen av informationsbegreppet diskuterades
redan under stycket om informationsvetenskap. Begreppet tillfördes
benämningen biblioteksvetenskap dels under inflytande av informationstekniken
och uppfattningen att biblioteksvetenskapen (också) borde syssla med
ett slags tillämpad datavetenskap. Indirekta teoretiska konsekvenser av denna
uppfattning var att man uppfattade informationsbearbetande processer som
någon universell grundlag som var densamma för datorer, människor och naturligtvis
också bibliotek. Detta är ett reduktionistiskt tankesätt som ersätter
studier av dokumenttyper, sociala aktörer och institutioner med mera med
studier av kontextbefriade kognitiva processer. Som sagt ovan har begreppet
informationsvetenskap skapat viss förvirring med hänsyn till B&I-ämnets
identitet, men också bidragit med bland annat experimentella forskningsmetoder
och höjt ämnets akademiska status. Det är i sammanhanget viktigt att
påpeka att så länge biblioteksledet finns med i B&I-beteckningen motiverar
det fortfarande studier kring biblioteket som institution och de tidigare bibliografi-
och dokumentationsområdena.
1990 författade Järvelin och Vakkari ett klassifikationssystem som skulle
sammanfatta
29. ”On January 29, 1964, accreditation of the new school’s first professional degree program
was announced by the Committee on Accreditation of the American Library Association,
following a visit earlier in that academic year. In that same year, the name of the school was
officially changed from the Graduate Library School to the Graduate School of Library and
Information Sciences, recognizing a growing emphasis on the application of new electronic
and computer technologies attributable in large part to the appointment to the faculty a
year earlier of Allan Kent, formerly associate director of the Center for Documentation and
Communication Research at Case Western Reserve University. In 1964 a doctoral program
was established in library and information science” (Galvin, 1977, s. 285).
30. Hjørland (2000a) beskriver närmare vilka teoretiska och andra grunder som spelade en roll
i introduktionen av beteckningen informationsvetenskap på bekostnad av begreppen dokument
och dokumentationsvetenskap.
31. 2001 bytte utbildningen namn till institutionen biblioteks- och informationsvetenskap/bibliotekshögskolan
vid Högskolan i Borås och Göteborgs universitet.
120

”a study of the content of research articles in the field of library and information science
(LIS) to find out how international research in LIS is distributed over various
topics and what approaches and methods have been used to investigate these topics.
The study sample consisted of 833 articles published in 1985 in 37 core LIS periodicals.
Complete articles were analysed according to 11 variables covering their topic, approach
and method. 54% of the articles were classified as research articles and 46% as
professional articles. The proportion of library and information service activities and
information storage and retrieval among the topics of the research articles were each
nearly 30%. There was very little research on information seeking (6%) and scientific
communication (7%)”. (Järvelin & Vakkari 1990, s. 418–419)
01
02
03
10
20
30
40
50
60
70
80
90
41
42
43
44
45
46
47
48
49
51
52
53
54
55
61
62
63
64
65
66
71
72
73
the profession
library history
publishing (incl. book history)
education in LIS
methodology (as the study of research methods)
analysis of LIS (both literature based on empirical and theoretical)
research on library and information service activities
study on circulation or interlibrary loan activities
collection study
study on information or reference services
study on user education
study on library buildings or facilities
study on administration or planning
automation study (except when concerned with some particular activity 41–46)
study on other library and information service activities
study on several interconnected activities
research in information storage and retrieval
cataloguing study
study on classification and indexing (process or languages)
study on information retrieval
study on bibliographic databases or bibliographies
study on other types of databases (datual, textual, numeric ...)
research on information seeking
information dissemination study
study on the use or users of channels or sources of information (focus on channels or
sources)
study on the use of library and information services (no other channels considered)
study on information seeking behavior (focus on persons)
information use study (whether (and how) information has been used)
study on information management, IRM
research on scientific and technical communication
study on scientific and professional publishing
study on citation patterns and structures
study on other aspects of scientific or professional communication
study on other aspects of LIS
other study (other discipline)
Figur 1. Classification Scheme. Library and Information Science Topics. After Järvelin & Vakkari (1990,
s. 418–419)
Järvelin och Vakkaris (1990) klassifikationssystem representerar det senaste
och antagligen bäst fungerande försöket till klassifikationssystem över B&Iområdet
idag. Dock verkar inte alla delar av det som idag konstituerar ämnet
representerade. Som exempel kan nämnas:
121

• System för kunskapsorganisation – från kontrollerad vokabulär över klassifikationssystem
och tesaurer till semantiska nät och ontologier.
• Facklitteratur och dess typologi och uppbyggnad, bland annat genreanalyser.
• (Vissa) kulturstudier, till exempel vissa studier av kulturpolitik.
• (Delar av) medie- och kommunikationsvetenskap.
• Studier av domäner och diskursiva formationer (annat än vetenskaplig
kommunikation) och deras aktörer, institutioner, medier och epistemologier.
Utvecklingen mot dominansen av beteckningen biblioteks- och informationsvetenskap
har inte varit utan motverkande tendenser. År 1997 valde Tromsø
universitet att beteckna sitt nya ämne dokumentationsvetenskap och Scarlidkonferensen
i Uleåborg (Finland) 2001 föreslår beteckningen Library, Information
and Documentation (LID) istället (se Rayward 2004).
Slutsats
Idag är ”biblioteks- och informationsvetenskap” den mest använda beteckningen
för fältet. Begreppet kombinerar de konnotationer som hör till de äldre
begreppen ”biblioteksvetenskap” och ”informationsvetenskap”, men betonar
det sistnämnda. Det är viktigt att inte glömma andra forskningsområden
såsom studiet av biblioteket som institution och de tidigare bibliografi- och
dokumentationsområden som delar av B&I. I framtiden kan kombinationen
biblioteks- och informationsvetenskap kanske ersättas med en annan kombination,
men i skrivande stund är beteckningen fortfarande dominerande både
i Sverige och internationellt.
Information Management (IM) (ca 1975)
Information management eller informationsförvaltning är en beteckning på
frammarsch inom B&I-området. En indikation på detta är att den viktiga
School of Library and Information Studies vid University of California, Berkeley,
1995 bytte namn till The School of Information Management and Systems
(SIMS) 32 . Tidskriften Information Storage and Retrieval bytte redan 1963 namn
till Information Processing and Management.
Information management är en mångtydig beteckning som används i datavetenskapen
om förvaltning och hantering av informationsteknik och i relation
till ”data management”, som berör principer för behandling av kvantitativa
data i databaser. Inom företagsekonomin knyts det istället till organisations-
32. Jfr skolans webbplats: . ”Information Systems
Research” utgör för övrigt ett separat område knutet till beslutssystem i organisationer,
se Ellis, Allen & Wilson (1999).
122

ledning, och inom B&I har det främst relaterats till hantering av informationsresurser
i organisationer. Tom Wilson (1997) har definierat information
management som följer:
”the application of management principles to the acquisition, organization, control,
dissemination and use of information relevant to the effective operation of organizations
of all kinds. ’Information’ here refers to all types of information of value, whether
having their origin inside or outside the organization” (Wilson 1997).
Att begreppet ”management” på engelska kan översättas både som ”hantering”
(till exempel av dokument) och som ”ledning” (till exempel av en verksamhet)
har lett till viss förvirring. Begreppet motsvarar till viss mån Deweys
ursprungliga beteckning ”Library Economy” som redan då hade ett managementperspektiv,
och som delar samma förvirring om huruvida forskningen
handlar om ledning inom biblioteket som institution eller hanteringen av information.
Liksom studier om informationsteknik har studier om information management
– och på senare tid även knowledge management eller kunskapsförvaltning
– länge varit styrda av tekniska utvecklingar. Idag börjar det dock
skönjas en annan typ av forskning, bl.a. med kvalitativa ansatser (Macevičiūtė
& Wilson 2002).
Som påpekades tidigare antar institutioner och professioner nya beteckningar
inte på grund av teoretiska diskussioner utan oftast för att stärka en
konkurrensutsatt position. Så menar flera forskare är fallet även med namnbyten
som inkluderar begreppet information management 33 .
Sheila Webber (2003) finner att nästan inga kurser på bachelor- eller masternivå
i England idag innehåller begreppet ”information science”, medan
många innehåller begreppet ”information management”. Hon tror att detta
hänger samman med trender i samhället där termen ”management” har vunnit
i popularitet över begreppet ”science” och undrar om ”Library and Information
Management” är endast en ny administrativ term, ett nytt namn för
informationsvetenskapen, eller en helt annan disciplin (Webber 2003, s.328).
Alastair Black menar att:
”education for librarianship, certainly in Britain, has been under pressure from the appearance
of new disciplines – such as information management, information systems,
and knowledge management – which claim, by comparison, to be technologically
adroit. /.../. Whereas disciplines as varied as management and medicine and, in the
information sphere, documentation, bibliography, information science, and librarianship
each have a body of historical knowledge attached to them, the discipline of
information management does not” (Black, 2004, s. 29).
33. Detta gäller kanske i än högre grad det omstridda begreppet knowledge management (jfr
Wilson 2002).
123

Slutsats
Information management är ännu ett tvetydigt begrepp som härstammar från
andra områden än B&I och som av hävd har varit teknikfokuserad. Information
management (och knowledge management) är ett modepräglat begrepp
som i relation till B&I bör förstås som en beteckning av ett delområde som
knyter principer för ledning till principer för hantering av dokument och informationsresurser.
Biblioteks-, dokumentations- och informationsvetenskap (BDI)
(ca 1980)
Biblioteks- och informationsvetenskap framträder under många beteckningar
och kombinationer men utgör internationellt sett en relativt etablerad forsknings-
och utbildningsdisciplin. Äldre benämningar som biblioteksvetenskap
eller dokumentationsvetenskap har under inflytande från bland annat datoriseringen
gradvist ersatts av eller tillfogats beteckningen informationsvetenskap.
Det finns dock en växande tendens att återupprätta dokumentbegreppets
status på området. Vissa forskare har föreslagit att ändra beteckningar som
informationsvetenskap eller biblioteks- och informationsvetenskap till kombinationen
biblioteks-, dokumentations- och informationsvetenskap (BDI) (jfr
Rayward 2004). Föremålet för detta forskningsområde kunde då vara aktörer,
institutioner och tjänster, (fack)litteratur, dokumenttyper och kommunikationskanaler,
som förbinder producenter med konsumenter av kunskap med
målet att optimera denna informationsförmedling (jfr den reviderade UNI-
SIST-modellen, Fjordback Søndergaard, Andersen & Hjørland 2003). Denna
forskning kan förutom bibliotek då också omfatta arkiv och museer samt databaser,
tidskrifter och andra medier samt språklig och ämnesmässig representation.
Hjørland (2002a) ger ett förslag till en unik BDI-identitet bestående av
elva olika men överlappande sätt att studera informationsförmedling i olika
domäner. Kärnan i denna uppfattning är dels en sociologisk förståelseram,
dels en filosofisk förståelse som betonar normer för kunskapsproduktion och
betydelsen av dessa normer för kommunikation och informationsförmedling.
Friis-Hansen et al. (1996) menar att beteckningen har använts särskilt ofta i
sammansättningar som ”BDI-personal”, där den fungerar som en neutral benämning
för alla kategorier av medarbetare i bibliotek och informationscentra.
(Friis-Hansen et al. 1996, s.30).
Arkiv-, biblioteks- och museivetenskap (ABM) (ca 2000)
Det finns en växande tendens att betrakta arkiv, bibliotek och museer från
ett gemensamt perspektiv. Var för sig har dessa institutioner utvecklat olika
principer för att beskriva och organisera arkivalier, publikationer och fysiska
objekt, men på ett mer abstrakt plan har man på många sätt gemensamma
problem och förutsättningar. Den mediekonvergensen som digitalisering av
124

materialen leder till gör det än mer angeläget att känna till de principer som
styr registreringen av respektive materialkategori. Den svenska B&I-forskaren
Roland Hjerppe har föreslagit beteckningen ”minnesinstitutioner” och
”generaliserade dokument” som gemensamma termer för dessa institutioner
och deras material (jfr Hjerppe 1994). Den abstraktionsnivån som finns i begreppet
informationsvetenskap kan omfatta alla dessa institutionstyper. Men
begreppet begränsas av att det inte omfattar studiet av dessa institutioner i ett
överordnat kommunikationsperspektiv där producenter, användare av kunskap
och deras intermediärer ses i sin kontext.
Sammanfattning
Som ovanstående diskussion visar, har det funnits och finns många olika sätt
att beteckna B&I-området. Beteckningar kommer och försvinner, inte enbart
(oftast inte alls) på grund av teoretiska definitioner av ämnet utan under inflytande
av samhälleliga och forskningsmässiga trender och tendenser. Beroende
på vilket begrepp som används ändras avgränsningar och fokus på fältet. Idag
dominerar beteckningen ”biblioteks- och informationsvetenskap” både i Sverige
och internationellt och mycket av forskningen har ett nära samband med
informationsteknik. Det är dock inget som säger att just denna definition av
ämnet är här för att stanna. Det finns exempelvis tendenser som pekar mot
ett större fokus på begreppet ”dokument”, på den sociokulturella kontexten av
biblioteket som institution och för en sammanslagning av arkiv, museer och
bibliotek som forskningsobjekt.
Referenser
Arbib, M. A. (1981). Basis for theoretical computer science. New York: Springer
Verlag.
Audunson, R. A. & Windfeld Lund, N. (red.). (2001). Det siviliserte
informasjonssamfunn. Folkebibliotekernes rolle ved inngangen til en digital tid.
Bergen: Fagbokforlaget.
Audunson, R. (2002). Competing with Maurice Greene: On LIS-education
in a period of rapid change; I: S.K.Hannisdottir (ed). Global Issues in 21st
Century Research Librarianship, Nordinfo, Helsinki 2002, s.354–368
Audunson, R, R.Nordlie and I.C. Spangen (2003). The complete librarian
– an outdated species? LIS between profession and discipline. New Library
World 104 (1189), 195–202
Berard, R. (2003). Documentation. I: International Encyclopedia of
Information and Library Science. 2 nd . ed. Ed. by John Feather & Paul Sturges.
London: Routledge (s. 147-149).
125

Björkbom, C. (1960): Dokumentation (s. 423–434 i: Nordisk Håndbog
i Bibliotekskundskab, Bind III. Red. af Svend Dahl. Udg. af Nordisk
videnskabeligt Bibliotekarforbund. København: Alfred G.Hassing A/S. 3
bind).
Black, A. (2004). Every discipline needs a history: Information management
and the early information society in Britain. I: Aware and responsible. Edited
by Boyd Rayward, Joacim Hansson & Vesa Suominen. Lanham, MD:
Scarecrow Press. (s. 29–47).
Bøgh Andersen, P & Ingwersen, P. (1997). Informationsvidenskab. I: Den
store danske encyklopædi. København: Danmarks Nationalleksikon. (Band 9,
s. 382).
Borgman, C.L. & Rice, R.E. (1992). The convergence of information
science and communication: A bibliometric analysis. Journal of the
American Society for Information Science, 43(6), 397–411.
Borko, H. (1968). Information science: What is it? American
Documentation, 19(1), s. 3–5.
Bottle, R. T. (2003). Information Science. I: International Encyclopedia of
Information and Library Science. 2 nd . ed. Ed. by John Feather & Paul Sturges.
London: Routledge (s. 295–297).
Briet, S. (1951): Qu’est-ce que la documentation? Paris: Editions
Documentaires Industrielle et Techniques.
Bruhns, S. (2004). Bibliografiens historie i Danmark, 1700- og 1800-tallet.
Aalborg: Ålborg Universitetsforlag.
Buckland, M. K.(1991). Information and information systems. New York:
Greenwood.
Capurro, R & Hjørland, B. (2003). The Concept of Information. Annual
Review of Information Science & Technology, 37, Chapter 8, s. 343–411. Se
(Läst 25 april 2004)
Craig, R. T. (1999). Communication theory as a field. I: Communication
Theory, 9(2), s.119–161.
Connolly, J. M. (1944). The U. S. Air Force Information Officer Overseas:
A Need for Special Applications of Information Technology (Master’s thesis)
Boston Univ Mass. 2s. NTIS Accession Number: AD-605 446/XAB
Cutter, C.A. (1876/1904). Rules for a Dictionary Catalog, 4th Ed.; Govt.
Printing Office: Washington, DC. (1 st ed. 1876).
126

Dahl, S. (red.). (1960). Nordisk Håndbog i Bibliotekskundskab, Bind 1–3.
Udg. af Nordisk videnskabeligt Bibliotekarforbund. København: Alfred G.
Hassing A/S.
Dahlström, M. (2004). How reproductive is a scholarly edition? Literary
and linguistic computing, 19(1), s. 17-33.
Davis, M. D. & Weyuker, E. J. (1983). Computability, complexity, and
languages: fundamentals of theoretical computer science. New York: Academic
Press. (Computer science and applied mathematics).
Dick, A. L. (2002). Scholarship, identity and lies: the political life of HJ
de Vleeschauwer, 1940–1955. Kleio: Journal of the Department of History,
University of South Africa, 34, s.5–27.
Dreyfus, Ph. (1962) ‘L’informatique.’ Gestion, Paris, Juin 1962, s. 240–241.
Ellis, D.; Allen, D. & Wilson, T. (1999). Information science and
information systems: Conjunct subjects disjunct disciplines. Journal of the
American Society for Information Science, 50(12), s. 1095–1107.
Feather, J. (2003). Bibliography. I: International Encyclopedia of Information
and Library Science. 2 nd . ed. Ed. by John Feather & Paul Sturges. London:
Routledge (s. 37–38).
Fjordback Søndergaard, T.; Andersen, J. & Hjørland, B. (2003).
Documents and the communication of scientific and scholarly information.
Revising and updating the UNISIST model. Journal of Documentation,
59(3), s. 278–320.
Floyd, B. L. & Phillips, J. C. (1997). A question of quality: How authors
and editors perceive library literature. College and Research Libraries, 58(1),
s. 81–93.
Fourman, M. P. (2003) Informatics. I: International Encyclopedia of
Information and Library Science. 2 nd . ed. Ed. by John Feather & Paul Sturges.
London: Routledge (s. 237–244).
Friis-Hansen, J. B.; Høst, T.; Steen Larsen, P. & Spang-Hanssen, H. (1996).
Informationsordbogen. Ordbog for informationshåndtering, bog og bibliotek.
Charlottenlund: Dansk Standard.
Frohmann, B. (2004). Documentation redux: Prolegomenon to (another)
philosophy of information. Library Trends, 52(3), s. 387–407.
Furner, J. (2004). Information studies without information. Library Trends,
52(3), s. 427–446.
127

Galvin, T. J. (1977). Pittsburgh. University of Pittsburgh Graduate
School of Library and Information Sciences. I: Encyclopedia of Library and
Information Science (Vol. 22). Ed. by A. Kent, H. Lancour & J.E.Daily.
New York: Marcel Dekker, Inc. (s. 280–291)
Gorn, S. (1967). The computer and information sciences and the
community of disciplines. Behavioral Science, 12(6), s. 433–
Gorn, S. (1982). Informatics (Computer and Information Science) –Its
ideology, methodology, and sociology. Knowledge-Creation Diffusion
Utilization, 4(2), s. 173–198.
Griffith, B.C. (Ed.), (1980). Key papers in information science. New York:
Knowledge Industry Publications.
Grosch, A. N. (1972). Documentation Division, SLA [Special Libraries
Association]. I: Encyclopedia of Library and Information Science. Ed by Allen
Kent & Harold Lancour. New York: Marcel Dekker, Inc.(Vol. 7, s. 264–
269).
Hansson, J. (1999). Klassifikation, bibliotek och samhälle: en kritisk hermeneutisk
studie av ”Klassifikationssystem för svenska bibliotek”. Borås: Valfrid.
Hansson, J. (2004). The Social Legitimacy of Library and Information
Studies: Reconsidering the Institutional paradigm. I: Aware and responsible.
Edited by Boyd Rayward, Joacim Hansson & Vesa Suominen. Lanham,
MD: Scarecrow Press. s. 49–69).
Henriksson, S. (1992). Informationsvetenskap. I: Nationalencyklopedin.
Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker (Band 9, s. 456).
Hjerppe, R. (1994) A framework for the description of generalized documents.
Advances in Knowledge Organization, 4, s. 173–180.
Hjørland, B. (2000a). Documents, Memory Institutions, and Information
Science. Journal of Documentation, vol. 56(1), s. 27–41
Hjørland, B. (2000b). Hvad blev der af videnskabelig dokumentation? DFrevy,
23.(7), s. 191–194. (läst 17 april 2004).
Hjørland, B. (2002a). Domain analysis in information science. Eleven
approaches – traditional as well as innovative. Journal of Documentation,
58(4), s. 422–462.
Järvelin, K. & Vakkari, P. (1990). Content analysis of research articles in
library and information science. Library and Information Science Research,
12(4), s. 395–421.
128

Karpatschof, B. (2000). Human activity. Contributions to the Anthropological
Sciences from a Perspective of Activity Theory. Köpenhamn: Dansk
Psykologisk Forlag. ISBN: 87 7706 311 2
Keenan, S. (2003). FID [Federation Internationale de Documentation]. I:
International Encyclopedia of Information and Library Science. 2 nd ed. Ed. by
John Feather & Paul Sturges. London: Routledge (s. 196–198).
Kent, A. & Lancour, H. (Eds.) (1968-2002). Encyclopedia of library and
information science. New York: Marcel Dekker. Vol. 1–72. (Andra utgåvan
är Drake, 2003–).
Linderman, W. B. (1972). Dewey, Melvin. I: Encyclopedia of Library and
Information Science. Ed. by Allen Kent & Harold Lancour. New York:
Marcel Dekker, Inc. (Vol. 7, s. 142–160).
Lunt, B; Reichgelt, H.; Ashford, T.; Phelps, A.; Slazinsk, E & Willis, C.
(2003).What is the new discipline of information technology? Where does
it fit? CIEC Conference January 28 thru 31, 2003, Tucson, Arizona. Session
ETD 343. (Läst 18
april 2004).
Maceviit, E. & Janonis, O. (2004). Conceptions of bibliography in the
Russian Federation: The Russian phenomenon of bibliographic theory.
Libri, 54(1), s. 30–42.
Maceviit, Elena & Wilson, Tom Daniel (2002). The development of
information management research area. I: Information Research, Vol. 7, No.
3, april 2002.
Madsen, M. (2000). The national Bibliography in the Future: New
Recommendations. Alexandria: The Journal of National and International
Library and Information Issues. 12(1), s. 45–50.
McKenzie, D. F. (1999). Bibliography and sociology of texts. Cambridge:
Cambridge University Press.
Meadows, A. J. (1990). Theory in information science. Journal of
Information science, 16, s. 59–63.
Mikhailov, A. I.; Chernyi, A. I.& Gilyaresvskii, R. S. (1969). On Theoretical
Problems of Informatics. Moscow: All Union Institute for Scientific and
Technical Information. (FID 435).
Munch-Petersen, E. (1983). Ordforklaringer. I: Biblioteket som
informationscentral. Red. Axel Andersen. 4 utg. Kbh.: Gad (s. 155–182).
(Danmarks Biblioteksskoles skrifter, 7).
129

Mäntykangas, A. (1998). Biblioteket som metafor? Human IT, 2(2), s. 50–
61.
Mäntykangas, A. (1999). What is a library? Confronting the future. I: New
fields for Research in the 21st Century: Proceedings of the 3rd British-Nordic
Conference on Library and Information Studies. 12-14 april 1999, Borås,
Sweden/Ed. by Maj Klasson, Brendan Loghridge and Staffan Lööf. Borås:
Institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås.
Naudé, G. (1627). Advis pour dresser une bibliothèque. Paris: F. Targa.

Schrader, A. M. (1983). Toward a Theory of Library and Information Science.
Ann Arbor: University Microfilm International (2. Vols.).
Schrettinger, M. (1807): Versuch eines vollständigen Lehrbuchs der Bibliothekswissenschaft.
Band 1–2. München.
Shannon, C.E. & Weaver, W. (1949). The mathematical theory of
communication. Urbana: University of Illinois Press.
Spang-Hanssen, H. (2001): How to teach about information as related to
documentation. Human IT. 2001, (1), s. 125–143. (Läst 13 april 2004).
Stokes, R. (1969/2003). Bibliography. I: Encyclopedia of Library and
Information Science. Vol. 2. New York: Marcel Dekker, 1969, s. 407–419.
(Oförändrad förutom typografin i andra utgåvan 2003, s. 280-287)
Webber, S. (2003). Information science in 2003: a critique. Journal of
Information Science, 29(4), s. 311–330.
White, H.D. & McCain, K.W. (1998). Visualizing a discipline: An author
co-citation analysis of information science, 1972–1995. Journal of the
American Society for Information Science 49(4), s. 327–355.
Wilson, T. D. (1997). Information Management. I: Feather, John &
Sturges, Paul (red.) (1997). International Encyclopedia of Information and
Library Science. London, New York: Routledge, s. 187–198.
Wilson, T. D. (1999). Models in information behaviour research. Journal of
Documentation, 55(3), s. 249–270.
Wilson, T. D. (2002). The nonsense of Knowledge Management.
Information Research, Vol. 8, No. 1.
För vidare läsning
Aarek, H. E.; Järvelin, K.; Kajberg, L.(1992). Library and information
science research in the Nordic countries 1965–89. I: Proceedings of the
International Conference held for the celebration of 20th Anniversary of the
Department of Information Studies, held at University of Tampere, Finland,
26–28 August 1991, edited by Pertti Vakkari and Blaise Cronin, London:
Taylor Graham, 1992, s. 28–40.
Bourne, C. P. & Hahn, T. B. (2003). A History of Online Information
Services, 1963–1976. Cambridge, Massachusetts: The MIT Press.
Buckland, M. K. (1996). Documentation, information science, and library
science in the U.S.A. Information Processing and Management, 32(1), s.
63–75. Omtryck i: Historical Studies in Information Science. Ed. By T. B.
131

Hahn & M. Buckland. Medford, NJ: ASIS/ Information Today, Inc, 1998,
s. 159–172. (Läst 17 april 2004).
Christensen, K.; Ginman, M. & Harbo, O.: Ekstern evaluering av den faglige
virksomheten ved Høgskolen i Oslo, biblioteks- og informasjonsstudiene, Oslo,
Høgskolen i Oslo 1997.
Drake, M.A. (2003–). (Ed.). Encyclopedia of library and information science.
2 nd ed. New York: Marcel Dekker. (Vol. 1-4) (Första utgåvan är Kent &
Lancour, 1968-2002).
Farkas-Conn, I. S. (1990). From Documention to Information Science. The
Beginnings and Early Development of the American Documentation Institute
–American Society for information Science. New York: Greenwood Press.
Forskningsministeriet (1998a). Styrkelse af IT-forskning og IT-uddannelse.
Rapport fra udvalg nedsat af forskningsministeren og undervisningsministeren.
(läst 18 april 2004).
§ Forskningsministeriet (1998b). Styrkelse af IT-forskning og IT-uddannelse
Bilag: IT- og IT- relaterede uddannelser i Danmark. (läst 18 april 2004).
Ginman M. (1995) Paradigmer och trender inom biblioteks- och
informationsvetenskap. I: Höglund L. (ed.) Biblioteken, kulturen
och den sociala intelligensen: Aktuell forskning inom biblioteks- och
informationsvetenskap. Göteborg: Forskningsrådsnämnden.
Ginman, M.; Gregersen, F.; Höglund, L.; Vakkari, P. & Wille, N. E.
(1999). Evaluering af forskningen på Danmarks Biblioteksskole. Slutrapport.
Köpenhamn: Danmarks biblioteksskole.
Hahn, T. B.(1998). Text Retrieval Online: Historical Perspective on Web
Search Engines. Bulletin of the American Society for Information Science and
Technology, 24(4),
Harbo, O. (1992). Forskningsbaseret undervisning af fremtidens
bibliotekarer i Norden. I: Biblioteken och Framtiden, Bok 2, Skrifter
från föreningen ”Bibliotekshögskolan och Centrum för biblioteksforskning
publicerar”; nr. 3, Göteborg, 1992, s. 313–319
Harbo, O. (1993). Bibliotekaruddannelse i Danmark i 75 år. 1918–1993.
Danmarks Biblioteksskole, 1993, 32 s.
Hjørland B: (1995). Informationsvidenskabelige grundbegreber. Bind I och II.
2. rev udgave.
Köpenhamn: Danmarks Biblioteksskole.
132

Hjørland, B. & Albrechtsen, H. (1995). Toward A New Horizon in
Information Science: Domain Analysis. Journal of the American Society for
Information Science, 1995, 46(6), s. 400–425.
Hjørland, B. & Kyllesbech Nielsen, L. (2001). Subject Access Points in
Electronic Retrieval. Annual Review of Information Science and technology,
vol. 35, s. 249–298.
Hjørland, B. (2000c). Library and information science: practice, theory, and
philosophical basis. Information Processing & Management, 36(3), s. 501–531.
Hjørland, B. (2002b). Principia Informatica. Foundational Theory
of Information and Principles of Information Services. I: Emerging
Frameworks and Methods. Proceedings of the Fourth International Conference
on Conceptions of Library and Information Science (CoLIS4). Ed. By Harry
Bruce, Raya Fidel, Peter Ingwersen, and Pertti Vakkari. Greenwood Village,
Colorado, USA: Libraries Unlimited, (s. 109–121).
Hjørland, B. (2004). Social And Cultural Awareness and Responsibility in
Library, Information and Documentation Studies. I: Aware and responsible.
Edited by Boyd Rayward, Joacim Hansson & Vesa Suominen. Lanham,
MD: Scarecrow Press, (s. 71–91).
Höglund, L. (1999). Biblioteks- och informationsvetenskap som studie- och
forskningsområde. (18 s.)
(läst 13 april 2004).
Höglund, Lars (1979). Kommunikation inom vetenskap och teknik. Om
utnyttjande av kunskap i forsknings- och utvecklingsarbete.Publikationstyp:
Monografi. Utgivning: Umeå Dep. of sociology, Univ. of Umeå
[Sociologiska institutionen, Umeå univ.]
Järvelin, K. & Vakkari, P. (1993). The evolution of library and information
science 1965–1985: A content analysis of journal articles. Information
Processing and Management , 29, s. 129–144.
Kierkegaard, E. M.(1999). Forskning ved Danmarks Biblioteksskole.
Selvevalueringsskema. Köpenhamn: Danmarks biblioteksskole. 78 s.
KB – ett nav i kunskapssamhället:Kungl. Biblioteket – Sveriges
nationalbibliotek : verksamhet och visioner : betänkande/av KButredningen.
Stockholm, Fritzes offentliga publikationer, 2003. SOU
2003:129.
Klasson, M. (1991). Svensk biblioteksforskning under 50 år – en
innehållsanalys. Tidskrift för Dokumentation, 46(3), s. 73–82.
Klasson, M. (1997). Public library research in Sweden. Scandinavian Public
Library Quarterly, 30(3), s.29–33.
133

Lindsay, P. H. & Norman, D. A. (1977). Human Information. Processing
(2nd Edition). New York: Academic Press
Marcusson, A. (2003). Biblioteks- och informationsvetenskapens framväxt och
institutionalisering i Sverige
Miksa, F. L. (1992). Library and Information Science: Two Paradigms. I:
Conceptions of Library and Information Science: Historical, Empirical and
Theoretical Perspectives, ed. Pertti Vakkari and Blaise Cronin, s. 229–243.
London: Taylor Graham.
Olsson, L. (1992): Bibliotekarieyrkets framtida status. Ett teoretiskt perspektiv
på yrkets förutsättningar i informationssamhället I: Lars Seldén (red.):
Biblioteken och framtiden. Bok 2. Nordisk idédebatt, konferens i Borås 11–13
november 1991. Göteborg: Centrum för biblioteksforskning.
Olsson, L. (1995). Det datoriserade biblioteket: Maskindrömmar på 70-talet.
Linköping: Linköpings universitet, Tema teknik och social förändring
(doktorsavh).
Rayward, W. B. (1996). The history and historiography of information
science: Some reflections. Information Processing and Management, 32(1),
s. 3–18. Omtryck i: Historical Studies in Information Science. Ed. By T. B.
Hahn & M. Buckland. Medford, NJ: ASIS/Information Today, Inc, 1998, s.
7–21.
Rayward, W. B. (1997). The origins of information science and the
International Institute of Bibliography/International Federation for
Information and Documentation (FID), Journal of the American Society
for Information Science, 48(4), s. 289–300. Omtryck I: Historical Studies
in Information Science. Ed. By T. B. Hahn & M. Buckland. Medford, NJ:
ASIS/Information Today, Inc, 1998, s. 22–33.
Roy, L. & Sheldon, B. E. (Red.). Library and Information Studies Education
in the United States. Washington, D.C.: Mansell.
Royal Society Scientific Information Conference, The, 21 June–2 July 1948.
Report and papers submitted. London: The Royal Society, 1948.
Saracevic, T. (1992) Information Science: origin, evolution and relations. I:
Vakkari, P. and Blaise, C. (ed.) Conceptions of library and information science:
Historical, empirical, and theoretical perspectives. Taylor Graham: London.
Saracevic, T. & Dalbello, M. (2003). Digital library research and digital
library practice: How do they inform each other? An unpublished study.
(Läst 15 april 2004).
134

Williams, R. V. (1997). The Documentation and Special Libraries
Movements in the United States, 1910–1960. Journal of the American
Society for Information Science, 48(9), s. 775–781.Omtryck I: Historical
Studies in Information Science. Ed. By T. B. Hahn & M. Buckland.
Medford, NJ: ASIS/Information Today, Inc, 1998, s.171–180.
135