Flygvapennytt 1963 nr 5 - Arboga Elektronikhistoriska Förening, AEF

FLYQVAPNET OCH PRESSEN
Ända fram till vära dagar har flygningen och de som sysslar med flygning haft en äventyrets
nimbus över sig. I dag finns väl nägot av denna nimbus kvar men flygning har blivit en mera
alldaglig företeelse för de flesta.
Detta har päverkat värt förhällande till pressen. Tidigare hade allt om flyg i sig ett egenvärde
som lockade journalisterna. Numera mäste vi om vi önskar publicitet, kämpa om pressens
intresse för vär verksamhet pä samma nivä som alla andra företeelser i värt samhälle.
Flygvapnets presstjänst har säledes förr haft en relativt lätt uppgift när det gällt att
fä publicitet. Men den ovan skisserade utvecklingen har helt naturligt gjort klimatet nägot
kärvare. Därför mäste vi aktivera vär presstjänst.
Varje stab och förband har sin pressofficer som främst har till uppgift att hälla kontakten
med lokalpressen. Befattningen är emellertid en dubbelbefattning och övriga uppgifter medger
i regel inte nägon mera omfattande insats. Med hänsyn till värt personalläge kan vi inte
räkna med personell förstärkning. Däremot kan vi försöka göra vär personal "pressminded"
d v s göra den sä medveten att varje befattningshavare hjälper pressofficerarna med tips om
lämpliga objekt för publicitet.
Vi mäste lära oss att förstä att journalisten är i sin fulla rätt och bara sköter sitt arbete,
när han ringer och frägar eller vill göra ett reportage även om det skulle gälla nägot
för flygvapnet mindre positivt. "Ja det vet vi" säger nägon. "Men det blir bara sensationsskriverier".
Det kan det bli, men sädana skriverier är som regel resultatet av att vederbörande
inte varit öppen, lämnat fullständiga uppgifter och förvissat sig om att journalisten
förstätt dem rätt. Erfarenheterna visar att saklighet och uppriktighet sä längt sekretessbestämmelserna
medger lönar sig.
En annan reaktio_n som man hör är att reportage ofta är osakliga och överdramatiserade. Mot
detta kan man invända att journalisten utom i fackpress, skriver för allmänheten och inte
för fackmannen. Vi själva har dessutom kanske en tendens att i varje läge kräva absolut
saklighet. Sedan hör det till saken att mänga tidningar idag för en härd kamp för sin existens
och därför ibland tvingas skriva sä att försäljningen till varje pris ökar. Om vi medverkar
aktivt kan vi alla fall bidraga till sakligheten.
Vi m!ste över hela linjen göra en insats för att öka personalens förstäelse för pressens
uppgift och behälla den stora allmänhetens positiva intresse för vapnet. Det kan ske lokalt
genom att erbjuda flera uppslag för reportage eller bara genom att skicka över en bra bild
med bildtext. Den centrala instansens arbete kan underlättas om staber och förband ger tips
om kommande övningar, skickar in bilder o s v. Kom dock ihäg att det inte är fräga om reklam
utan avser en saklig information om flygvapnets uppgifter och om olika grenar av tjänsten
inom flygvapnet.
Vi behöver pressen och pressen behöver oss. Det är till gagn för bäda parter om vi fär ökad
förstäelse för varandras arbete och kan upprätthälla ett förtroendefullt samarbete.
19. GEC rn c 3
t ,
I