Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

inslag. Frikopplad från dessa två tankefåror blev dock ämnets ställning oklar.
Sedan 1960-talet och framåt har ämnets karaktär ytterligare förändrats. Den
innehållsliga betoningen har flyttas från kronologi, kungar, krig och riksdag,
till historia på bredden, minoriteters historia, globala perspektiv och öppenhet
mot andra discipliner, något som också bidrar till att ställa frågan kring ämnets
legitimitet.
Dessa förändringar kan i sin tur sättas i samband med samhällsutvecklingen.
I den svenska moderna välsfärdsstaten, med sin betoning på rationell framtidstro,
flyttas intresset från dåtid, där decenniernas döda doktrinfossiler ständigt gör
sig påminnda, till nutid och framtid. Historieämnets barlast har av många, inte
bara Alva och Gunnar Myrdal, ansetts allt för betungande för att på allvar kunna
bidraga till fostrandet av det moderna svenska samhällets medborgare.
En av de allvarligare anklagelserna ur detta perspektiv, stod Herbert Tingsten
för. År 1969 gav han ut sin bok Gud och fosterlandet – Studier i hundra års skolpropaganda,
i vilken han driver tesen att historieböckerna i den svenska skolan
just används som instrument i en propaganda som hör till en svunnen tid. Denna
och liknande kritik gick inte spårlöst förbi. Den medborgarfostrande positionen
kom allt mer att tas över av samhällskunskapen. Om detta skriver Ulf Zander i
sin avhandling Fornstora dagar, moderna tider:
När i stället demokratin på allvar blev grundpelaren i skolans medborgarfostran,
visade sig historieämnet vara mindre användbart,
eftersom demokratin i dess moderna form inte hadenågon egentlig
föregångare. Försöken att härleda demokratins rötter långt tillbaka i
den svenskahistorien eller till antikens Grekland löpte risk att komma
på kollisionskurs med det objektiva,mytraserande idealet. 4
Historiämnets minskade utrymme i skolan har inte varit föremål för någon politisk
oenighet. Historieprofessor Hans Albin Larsson hävdar att de politiska beslutsfattarna
i Sverige inte haft insikt i de verkliga villkoren för undervisningen i skolan,
utan istället koncentrerat sig på administrativa förändringar, vilket i sin tur lett
till den ambivalenta situationen att ”värdet av historiämnet har understrukits,
men besluten har gått i motsatt riktning. 5 ”
Som bakgrund till ett kapitel om historieämnet försvar är dessa noteringar,
i all sin korthet, viktiga. Allt försvar förutsätter nämligen en oro och hotbilder.
Det ovan nämnda ger en fingervisning om vilka förändringar som oroat ämnesföreträdare
och som upplevts som hot mot historieämnets ställning.
I mitt avhandlingsprojekt kommer dessa hotbilder att spela en viktig roll. En
av de frågor som avhandlingen syftar till att besvara är nämligen hur olika ämnesföreträdare
har argumenterat för vad de uppfattar vara historieämnets rättmätliga
94