Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

framförallt till förhållandet mellan makt och kontroll. Han har också när han talar
om olika sätt att utforma pedagogiska praktiker definierat två former av praktik
som han kallar performence mode och competence mode, vilka till stor del motsvarar
Engeströms ytterlighetsvarianter av utbildningssystem. Bernstein har elaborerat
begreppen och till stor del handlar hans modell om hur mediering kan ta olika
form, hur såväl innehållet i vad som medieras som metoder för detta är uttryck för
olika maktintressen och olika sociala grupper skilda intressen. Bernsteins modell
innefattar också, på samma sätt som ovan nämnde Ratners begrepp, mer än enbart
kognitiv utveckling. I begreppet Pedagogical Discourse innefattar Bernstein (1996)
såväl Instructional Discourse som behandlar kunskapsinnehåll mm och Regulative
Discourse som bland annat behandlar värdesystem, moral mm.
Min mening är att man måste förhålla sig kritisk till den sociokulturella skolan
och vara medveten om att den utvecklades i Sovjetunionen under 1920- och 30-tal,
ett Sovjet som inte bara representerar diktatur och repression utan också kan sägas
vara ett uttryck för det moderna industrisamhället. Vygotsky hade en syn på kunskap
som så vitt jag kan förstå premierar en viss form av tänkande, det vetenskapliga,
logiskt rationella, även om han menade att kunskap i sig också är emotionell och
att fantasin har stor betydelse i kunskapsbildning (Vygotsky, 1993). I min läsning
av Vygotsky finns en underliggande norm om formandet av den moderna rationella
vetenskapliga människan och Vygotskys tankebygge skulle mycket väl kunna passa
in i läroplansteorins rationella läroplaner (Lundgren, 1989). Att Vygotsky var ett
barn av sin tid behöver ändå inte innebära att man inte kan använda och vidareutveckla
de idéer som Vygotsky börjat formulera. Detta med hänsyn taget till den
utveckling som hela tiden sker inom forskarsamhället.
Avslutande reflexion
Ett kulturhistoriskt perspektiv kan bidra med redskap som tillåter forskaren
att betrakta förskolepraktiken som ett system där olika delar samverkar med
varandra. Ett kulturhistoriskt perspektiv upphäver dels dikotomin mellan ande
och materia i det att båda förenas i handlingen. Perspektivet sätter också in den
sociala praktiken i ett historiskt sammanhang och förutsätter att den studerade
praktiken i sin gestaltning är beroende av dess kontextuella villkor.
42