Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

Statens järnvägar respektive Postverket. Möjligheten att bli jämbördiga med dessa
tiondegradstjänstemän fick ett starkt genomslag i Folkskollärarnas tidning. I dess
spalter togs temat upp gång på gång. Särskilt Anders Johansson argumenterade
så ofta han kunde för att de manliga folkskollärarna borde likställas med jämförbara
grupper inom kommunikationsverken. Alfred Frankman påstod t.o.m. att
folkskollärarförbundet kunde acceptera likalönsprincipen, bara de manliga lärarna
fick samma lön som statstjänstemännen i lönegrad 10 (se t. ex FT 1926:17 och
33; FT 1927: 4, 8 och 33; DSH 5).
De manliga folkskollärarnas strävan efter att lönemässigt bli statstjänstemännens
jämlikar torde rymma en önskan om ett högre socialt anseende. Av historikern
Lars Kvarnströms avhandling Män i staten (1998) framgår indirekt att
också de lägre statliga befattningarna betraktades som prestigefyllda. Kvarnström
beskriver hur statens tjänstemän genom sina uniformer, sitt uppträdande samt
sin identifiering med överheten omgav sig med en air av manlig exklusivitet. De
tjänade en högre sak; folket, staten. De manliga lärarnas försök att monopolisera
folkskolans högre klasser kan också ha haft med deras status att göra. I vilket fall
var detta en uppfattning som då och då framfördes i tidningen Lärarinneförbundet.
Enligt dessa utsagor uppfattade männen det som ”hedrande” att undervisa
de äldre eleverna, men ”vanhedrande” och ”degraderande” att arbeta i klasserna
3 och 4. Det uppges också att det fanns skolrådsledamöter som hade förståelse
för att manliga lärare av ”prestigeskäl” inte ville undervisa i de lägre klasserna
(Lärarinneförbundet 1928:1, 1936:9, 1941:15–16).
Att bevara basen – ett förslag till tolkning
Jag har valt att se klassificeringsstriden utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv. I
kulturbegreppet ingår hur människor tolkat sin tillvaro och varför de tolkat den
så som de gjort. Denna tankevärld ligger sedan till grund för deras val av handlingar
(Florén & Ågren 1998; Kjeldstadli 1998). En modell som kan åskådliggöra
detta har utvecklats av sociologen Johan Asplund (1979). I hans schema finns
flera nivåer. På den diskursiva nivån påträffas människors uttalade tankegångar,
tankesystem och föreställningar. Dessa utsagor är utvecklade och utformade på ett
sätt som ger dem aktualitet. Diskurserna är framvuxna ur djupt liggande mentala
grundföreställningar eller begrepp, som Asplund kallar tankefigurer. Dessa är
förvrängda eller ideologiska avspeglingar av basen, som innefattar produktivkrafter,
produktionsförhållanden, institutioner, byggnader, föremål och ”alla vid
en viss tidpunkt existerande sociala fakta” (Asplund 2002, s 22). Basen påverkar
diskursnivån. Där kan tankegångar och strategier formuleras som syftar till förändringar
i basen. Det finns alltså en växelverkan mellan basen och diskursnivån
och tankefigurerna är den förmedlande länken.
280