Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

utgiftsökningar. Petitionen innehöll emellertid mer än ett önskemål om en snabb
lönereglering. I dokumentet ingick också klassificeringsförslaget med sina manliga
och kvinnliga lärartjänster och könsdifferentierade löner. En kort tid efter mötet
med regeringen publicerades petitionens text i Folkskollärarnas tidning och därmed
utbröt klassificeringsstriden. Den kan beskrivas som en hätsk och långvarig
polemik mellan folkskollärarförbundet och SAF tillsammans med folkskollärarinneförbundet
(Sv.Ltg 1926: 43; FT 1926: 43 och 45).
I januari 1927 intensifierades den utbrutna konflikten sedan majoriteten i
SAF:s centralstyrelse beslutat att föreningens lokala kretsorganisationer skulle få
ta ställning till klassificeringsförslaget i en omröstning. Varje krets skulle insända
ett skriftligt yttrande som var baserat sig på ett majoritetsbeslut bland dess medlemmar.
Samtidigt riktade Svensk Läraretidning hård kritik mot folkskollärarförbundet
eftersom detta föreslagit införandet ett nytt tjänstesystem, som bl.a. skulle
förstöra sammanhållningen inom lärarkåren. Denna beskyllning tillbakavisades
i Folkskollärarnas tidning, som hävdade att det inte alls handlade om att införa
något nytt. I praktiken var en stor del av lärartjänsterna redan klassificerade på
så sätt som folkskollärarförbundet önskade. Denna tjänstefördelning svarade
skolstyrelserna för eftersom dessa bestämde om utlysta tjänster var lämpade för
manliga eller kvinnliga lärare. Det handlade således om att bevara status quo. När
kretsomröstningen avslutades i maj 1927 visade det sig att klassificeringstanken,
så som den tolkades av SAF, lidit nederlag. Av de 261 SAF-kretsar som lämnat
yttranden motsatte sig 174 klassificeringen. Endast en krets var positiv till den.
Drygt 70 kretsorganisationer sade sig dock stödja klassificeringstanken om den
gick ut på att bevara de förhållanden som redan rådde, dvs. status quo. Till detta
kan läggas att 14 SAF-kretsar lämnade svar med ”skiftande innehåll” och att
77 lokalavdelningar avstod från att yttra sig. Dessutom hade över 900 enskilda
medlemmar reserverat sig mot sina respektive kretsars ställningstaganden (Sv. Ltg
1927: 2, 11, 12, 16, 21 och 25; FT 1927: 3, 33). Bilden av omröstningens resultat
är således splittrad och bakom siffrorna döljer sig utan tvekan olika uppfattningar.
Vilka dessa var framgår emellertid inte av tidningsmaterialet. Klart är dock att
kretsarna avvisade klassificeringsförslaget så som det tolkades av SAF. Bland folkskollärarförbundets
medlemmar var bitterheten stor, men Folkskollärarnas tidning
menade att resultatet var väntat eftersom nästan 70 procent av SAF:s medlemmar
var små- och folkskollärarinnor (FT 1927: 22, 23, 24).
Folkskollärarinnorna
Den kvinnobild som odlades inom folkskollärarförbundet framkommer tydligt
i petitionen till regeringen. Av särskilt intresse är motiveringarna till varför folkskollärarinnorna
endast skulle undervisa klasserna i 3 och 4 samt ha lägre lön än
sina manliga kollegor. I petitionen hävdades nämligen att lärarinnornas förmåga
276