Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

Den bifogade organisationsskissen avspeglar i så fall hur man från SAF:s sida ville
att förhållandet mellan lärarorganisationerna skulle se ut.
Tillkomsten av Sveriges folkskollärarförbund i januari 1920 kan ses mot
bakgrund av de kraftiga prisstegringarna under och efter första världskriget. I
denna prisutveckling följde lärarnas löner inte med och frustrationen över detta
var påtaglig inom kåren. Ännu på 1920-talet var de eftersläpande lärarlönerna
en dominerade facklig fråga (Svenska folkskolans historia, del 5 [SFH 5]). Grundandet
av folkskollärarförbundet föregicks av ett växande manligt missnöje med
SAF:s lönepolitik, som uppfattades vara alltför undfallande. Man ansåg också att
lärarinnorna fått ett för stort inflytande över den gemensamma organisationen.
Deras kamp för likalön sågs som ett hot mot de manliga lärarnas löneambitioner.
Det klart uttalade målet för dessa var att vinna ekonomisk likställdhet med
jämförbara, manliga tjänstemannagrupper i den statliga sektorn. Man reagerade
också på att flera platser i SAF:s centralstyrelse innehades av före detta lärare som
gjort karriär och blivit undervisningsråd och folkskoleinspektörer. Därmed hade
de blivit statens representanter. Det är således inte förvånande att förhållandet
mellan folkskollärarförbundet och SAF tillsammans med kvinnoorganisationerna
blev antagonistiskt redan från början (Nilsson 1997). Samma frontlinjer återkommer
i klassificeringsstriden.
Enligt statistik i Folkskolans årsbok (1927) uppgick det totala antalet små- och
folkskollärare år 1926 till 26 700 personer. Av dessa var 18 800 medlemmar i SAF,
men en del av dessa torde också ha tillhört något av de yngre, fackligt inriktade och
könsbaserade lärarförbunden. Folkskollärarinneförbundet organiserade 1 700 av
landets 6 800 folkskollärarinnor och småskollärarinneföreningen 2 000 av de drygt
12 000 småskollärarinnorna. Av landets 7 600 manliga folkskollärare var ungefär
4 000 anslutna till folkskollärarförbundet, men de hade endast en representant i
SAF:s centralstyrelse. Han hette Anders Johansson och var överlärare i Malmö.
Organisationsgraden bland lärarna var således svag, särskilt bland kvinnorna.
Större delen av lärarkåren stod utanför de tre lärarförbunden och det är inte alls
säkert att de oorganiserade kände någon sympati för dessa och deras program.
Ur forskningssynpunkt är det emellertid svårt att hitta de utanförståendes röster,
men om dessa kunde avlyssnas skulle kanske ett fenomen framträda som påtalats
av historikern Bengt Nilsson (1997). Han menar att genuskonflikter ofta är
mer komplicerade än enbart en kamp mellan könen. Det händer att kvinnor tar
ställning mot andra kvinnor och att män fronderar mot andra män.
274