Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

mycket tagna och oroade av det som inträffat. Den 7 oktober 2001 bombas strategiska
områden i Afghanistan som svar på den av bland annat Bin Laden uttänkta
terroristattacken. Undervisningen denna dag flyter på som vanligt och händelsen
påverkar inte skolans planerade aktiviteter. Detta blir en dag som alla andra för
”de svenska” eleverna. För många av eleverna från Mellanöstern blir det en dag av
vånda och för de Afghanska eleverna en dag av skräck och oro för nära och kära i
hemlandet. Att ledningen för skolan inte uppmärksammade den 7 oktober ser jag
som ett uttryck för att folkhögskolans ledning verkar i en västerländsk kontext.
Det är inte unikt för just denna skola utan denna kontextbundenhet präglade
rent generellt den allmänna svenska diskursen dessa dagar.
Händelserna dessa två datum förändrade klimat i klassrummet. Många elever,
speciellt de från Afghanistan, signalerade att de inte kunde sova på nätterna och
att de mådde mycket dåligt psykiskt. Att träffas och få undervisning i skolans
lokaler upplevdes som en trygghet. När attackerna ökade i styrka i Afghanistan
efterfrågades traditionell katederundervisning allt oftare. Många av eleverna kom
från staden Kundahar och när bombattackerna var som kraftigast över deras
hemstad bad de mig om en lektion i repris, den om svenska koloniträdgårdar.
Det innebar att vi hade högläsning om filosofin och historiken kring idylliskt
vackra svenska koloni trädgårdar.
Samtalen blev nu mycket mer lågmälda, men samtidigt rakare och mer nära.
Ämnen som tillhörde privatlivet togs nu oftare upp. De afghanska vuxeneleverna
berättade att telefonförbindelserna med hemlandet mer eller mindre hade brutit
ihop. De visste inte om vänner och släktingar levde eller var döda. Många av dem
satt därför natt efter natt och tittade på kabel-TV, i förhoppningen om att någon
av deras släktingar och vänner som genom ett under skulle dyka upp på TV-rutan
och visa sig vara i livet. Barnens påverkades av allt som hände och några berättade
att skolan hade hört av sig och förhört sig hur barnen hade det hemma, eftersom
barnen var oroliga och stökiga på lektionerna. Den kontakten med skolan hade
upplevts som jobbig av deras föräldrar. De afghanska vuxeneleverna upplevde att
skolan inte riktigt förstod.
Efter en lektion ville en kvinna visa mig en inbjudan från hennes dotters skola.
Det var en så kallad svenska gles skola med mindre än 7 procent ”svenska elever”.
I korthet gick den ut på att skolan önskade få mer kontakt och samarbete mellan
hemmen och skolan. Kvinnan tolkade detta initiativ från skolans sida som att
det var tänkt för elevernas bästa. Själv kände hon sig dock för trött. Just nu när
hela världen verkade ha blivit galen och hennes hemland stod i brand orkade
hon inte laga någon afghansk mat och komma på festen. Hon undrade om jag
trodde att skolans personal förstod hur hon och andra föräldrar tänkte. Ibland
fick hon en känsla av att skolans svenska personal inte trodde att hon brydde sig
om sitt barn.
239