Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

Skolan blev mer och mer statens angelägenhet och framför allt då fostrandet av
den demokratiska medborgaren (Berg, 1999). I efterkrigstidens läroplaner kom
skolans uppgift att både undervisa, fostra och vårda att betonas. Läroplanerna
kom att inledas med en övergripande demokratisk måldel. Ett helt nytt helhetstänkande
gällande individens utveckling växte fram. Skolan kom att omfatta både
sociala och pedagogisk/psykologiska mål som kompletterade skolans traditionellt
kunskapsinriktade syn.
Skolan i det postindustriella samhället
Under 1990-talet skedde i Sverige en rad förändringar på skolans område som på
olika sätt fått betydelse för elevers och lärares arbete i klassrummet, förändringar
som manat till pedagogisk förnyelse och utveckling. Skolans förändrade styrning
från ett centraliserat, statligt reglerat system till en decentraliserad, kommunal,
målstyrd verksamhet har banat väg för lokala lösningar att bedriva skolverksamhet.
En ny läroplan med en förändrad syn på elevens och lärarens roll i skolan
samt sammanslagningen av förskola – fritidshem – skola har starkt bidragit till
att kraven på en förändring av skolans innehåll och arbetssätt varit och är stora
(Ds 1996:16).
Arbetslag, samverkan och helhetssyn
Decentraliseringstanken inom den svenska skolan innebär bland annat att den
enskilda skolan och arbetslaget framstår som det nav utifrån vilket förändringsarbetet
ska ta sin början.
Skolans utbildningspolitiska utveckling under de senaste decennierna präglas
av uttryck som valfrihet, alternativ, konkurrens och privatisering. Med hänvisning
till en OECD-rapport (1998) säger Lundahl & Lindblad (2002) att Sverige
på några få år gått från världens kanske mest centraliserade utbildningssystem
till ett av de mest decentraliserade. I den decentraliserade skolorganisationen
läggs ett stort ansvar på arbetslag och individer när det gäller genomförandet
av reformer, utveckling av pedagogiken och utvärdering av den egna verksamheten,
allt i termer av valfrihet och olikhet (a.a). Ett sådant utvecklingsområde
är samverkan kring grundskolelevens allsidiga utveckling, en samverkan där
förskollärare, fritidspedagoger och grundskollärare förväntas bidra med olika
aspekter på barns utveckling.
Barnomsorg och skolakommittén (SOU 1997:21) talar om helhetssynen på
barnet, synen på kunskap och lärande och säger att skolan inte bara ska utveckla
elevens intellektuella förmåga, utan även deras fysiska, praktiska, estetiska och
sociala förmågor (Torstensson-Ed & Johansson, 2000 s.16). Vad som i dessa sammanhang
avses med helhetssyn är inte helt oproblematiskt då uttrycket kan förstås
på olika sätt. Rohlin (2001) ställer frågan om helhetssynen avser ett gemensamt
221