Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

En konsekvens av Bergs syn på skolan kunde bli att den som verkligen vill
förändring i skolans värdeförmedlande praxis, brutalt uttryckt, noga bör välja
sina fiender. Är det enskilda elever som kränker andra? Är det grupper av elever,
exempelvis pojkar, som bör påverkas i en viss riktning? Är det enskilda lärare,
blivande eller nu verksamma, som bör vara i fokus? Är det grupper av lärare,
eller hela kollegiet, på en viss skola? Är det enskilda skolledare eller dessa som
kollektiv? Är det kommunala politiker som sätter ekonomiska ramar för skolors
verksamhet, och även på många håll försöker påverka deras pedagogiska praxis?
Är det politiker på statlig nivå, som sätter ekonomiska ramar för kommuner och
styr skolor med lärarutbildning, skollag, läroplaner, programmål, kursplaner och
timplaner? Är det statliga myndigheter, som Skolverket, vilka har ett övergripande
ansvar för kontrollen av hur enskilda skolor arbetar? Självklart kan inte alla avhandlingar
behandla alla dessa komplexa frågor. Men det kan däremot finnas en
poäng i att enskilda forskare åtminstone visar på delar av det nät av förbindelser
som lärare arbetar inom.
Utrymmet tillåter inte att jag i detalj går in på de resonemang som förs av
Carr och Kemmis i deras Becoming Critical. Education, Knowledge and Action
Research (1996). Jag vill endast synliggöra en risk som jag ser med vissa former av
forskning, inte bara aktionsforskning, där forskarens syfte är att hos lärare bidra
till vad författarna kallar ”enlightenment” (Ibid. s. 147), i meningen att det finns
ett klart definierat mål som forskaren ser och där problemet endast består i de
metoder som krävs för att också föra praktikerna dit. Jag har varit i sammanhang
där människor talat om sitt mål i termer av att ”höja nivån” på lärares tankar om
och praktik i ”den mångkulturella skolan”, som om det vore odiskutabelt vad
detta mål i sig innebär. Återigen, forskare bör inte avstå från att kritisera vare sig
lärares tolkningar av verkligheten eller hur de handlar i den. Däremot tror jag
att det är viktigt att forskare är försiktiga med att slå fast vilka tolkningar och
vilken praxis som är de rätta. Ett annat förhållningssätt, som präglas av en mer
jämbördig och komplementär relation mellan forskare och praktiker, ger Karin
Rönnerman (1995) uttryck för i sin skildring av utvecklingsprojekt tillsammans
med grundskollärare. Med hänvisning till Ingrid Carlgren menar Rönnerman att
”ett tänkande om praktiken kan utvecklas mellan den praktikgrundade förtrogenhetskunskapen
och teoretisk kunskap” (Ibid. s. 34).
Avslutande frågor i ett förhoppningsvis fortsatt samtal
Inledningens två övergripande frågor om forskningsetiska dilemman och forskares
relationer till sina informanter aktualiserar problem som många forskare, i skolan
och andra miljöer, tvingas överväga. Det kan gälla balansen mellan forskarens
uttalade eller outtalade normativa hållning, och hur befogad den kan anses vara,
kontra andra relevanta perspektiv som då möjligen förblir dolda. Forskarens
217