Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

Informanters integritet och påstådda brister
Den andra huvudfrågan handlar om skolforskares relationer till sina informanter
och de bilder av dem som skrivs fram. Akademiska författare riktar sig oftast i
första hand till andra akademiker. Det finns dock skäl att anta att akademiker
som skriver om skolan, kanske särskilt med en etnografisk ansats, också blir lästa
utanför universiteten. Om en doktorand skulle tillbringa tre år i min klass, skola
eller i en annan skola i min kommun hade jag nog inte varit ensam om att sluka
avhandlingen. Kanske är det också särskilt viktigt att då begrunda frågor som
rör informanters och övriga berördas integritet och informerade samtycke. Titeln
till Stefan Molunds artikel, ”Vad betyder det här för dem? Om det etnografiska
skrivandets moraliska komplikationer” (1993), fångar vad jag är ute efter här. Han
refererar till somliga antropologer som varnar för att, på grund av tacksamhetsskuld
och sympati gentemot informanterna, skönmåla eller på andra vis förvanska
bilden av dem. Molund menar dock att vi ur moralisk synvinkel snarare bör oroa
oss för det omvända, att forskaren ska ”fjärma sig från sina förpliktelser mot
informanterna då hon återvänder hem och så småningom sätter sig ner för att
skriva”. Att i förordet tacka de berörda för hjälpen ”upphäver inte textens brister
och duger inte som kompensation för sveda och värk” (Ibid. s. 89 f).
Lundgrens, Garpelins och Molloys avhandlingar väcker centrala frågor ur
detta perspektiv. Är lärarna alls intressanta, exempelvis huruvida de kan identifieras,
att beakta ur forskningsetisk synvinkel, om studien i första hand har ett
elevperspektiv? Garpelin är tydlig med hur han försökt minska risken att elever
ska bli igenkända, men säger ingenting om att han gjort likadant med lärarna,
förmodligen eftersom han inte skildrar några episoder som kan uppfattas som
kränkande av enskilda lärare. I Molloys avhandling kommer flera lärare till tals,
medan Lundgren bara omtalar dem.
Min tolkning av såväl Lundgrens som Molloys undersökningar är att de lämnar
ett starkt intryck av brister i lärares undervisning och omsorg om eleverna. Särskilt
Lundgren bortser helt från det mesta i skolan som inte hör till klassrumsinteraktionen
och det som sägs av eleverna i intervjuerna. Den omgivande kontexten
i form av exempelvis skolledningens, arbetslagets, kollegornas, föräldrarnas eller
elevvårdens ansvar är helt frånvarande med följden att läsaren kan tro att enbart
läraren är ansvarig för det som sker i skolan. Det är rimligt att göra en metodisk
avgränsning, som Lundgren och Garpelin gör genom att bara fokusera på
elevernas perspektiv. Min fråga är om det är forskningsetiskt problematiskt att
skildra händelser som framställer enskilda, för personalen på skolan förmodligen
lätt identifierade lärare (Lundgren nämner ingenting om hur hon eventuellt
har försvårat det) som oreflekterade och maktfullkomliga utan att de ges någon
möjlighet att ge sin syn på saken? Garpelin förordar att forskaren som använder
elevperspektivet inte under studiens gång bör umgås med lärare och Molloy
214