Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

Kolonialiserade eller försummade elever och kontextualiserande
iakttagelser
Komplexa och ibland paradoxala förväntningar kan vara inbyggda i lärares
uppdrag. En sådan gäller elevernas privatliv i förhållande till lärares pedagogiska
verksamhet, vilket Garpelin inte tar upp, men där Molloy och Lundgren tycks
tänka helt olika. Båda kritiserar lärarna hårt från sina respektive utgångspunkter.
Jag tänker på läraren i Lundgrens studie som initierade skrivprojektet ”Boken om
mig”, vilket forskaren ser som ett led i skolans problematiska ”kolonialisering”
av elevernas privatliv. Molloy, å andra sidan, önskar att fler lärare kan och vill
diskutera känsliga frågor, gärna med utgångspunkt i elevernas privata berättelser.
Ett sådant exempel var flickan i åttonde klass som skrev en påstått självbiografisk
novell om en samlagsdebut på stranden, vilken läraren inte visste hur hon skulle
hantera.
En intressant fråga är i vilken grad forskare och andra som intresserar sig för
skolan försöker sätta in lärares handlingar och tolkningar av skilda fenomen i
sammanhang vilka gör dem så begripliga som möjligt. Jag kan, med risk för
att generalisera grovt, tänka mig två huvudpositioner. Den ena betonar starkt
lärarens ansvar för elevers lärande och sociala utveckling och lägger lite vikt vid
andra faktorer som påverkar vad lärare gör och inte gör tillsammans med elever.
Den andra positionen fråntar inte enskilda lärare deras ansvar, men försöker
kontextualisera detta ansvar, i förhållande till andra aktörer och ramar i skolan
och det omgivande samhället.
Lärare står ofta i ”det mediala blåsvädret”, skriver Lundgren (2002) när hon
berättade om problemen att hitta en klass hon kunde studera, att de är ”vana
vid spott och spe” (Ibid. s. 10). Vid ett tillfälle citerar hon en elev som tycker
att skolan är dålig på att anpassa sig efter enskilda elevers behov, men som sedan
konstaterar att det kan bero på resursbrist. En annan gång är det Lundgren själv
som tillägger att en del lärare på grund av tidspress och rädsla för kaos prioriterade
ordning framför andra mål, som jämställdhetsarbete eller att stimulera elevernas
självständighet (Ibid. s. 159).
Även Molloy (2002) ser företeelser i lärarnas situation, som kan försvåra att
det svenskämne som hon med egna kommentarer och hänvisningar till forskare
vill se blir verklighet. Hon kritiserar lärarutbildningen och berättar exempelvis
att klassen på Cederskolan hade fem svensklärare under högstadiet, varav bara två
var behöriga i ämnet. Detta berodde bland annat på att den ordinarie läraren inte
ville undervisa eftersom svenska var för ”tungt”. Några tydliga samband mellan
lärares brist på relevant utbildning, och att de i denna klass avlöser varandra, och
den i hennes ögon problematiska undervisning som bedrivs betonas dock inte.
Molloy lyfter också fram en av skolorna som visar att det kan gå att bedriva en
undervisning där elever åtminstone ibland kommer till tals, både i planeringen av
209