Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

dock som att lärarnas främsta uppgift är att kontrollera eleverna, trots att det ibland
inte går. Teknikläraren Hans befäster traditionella könsroller genom att förlöjliga
en pojke som intresserar sig för heminredning (Ibid. s. 68) och uppmanar vid
ett annat tillfälle pojkarna att inte göra som flickorna när de hamrar, dvs ”hålla
längst fram och bara mesa er” (Ibid. s. 162). Läraren i engelska, Helene, försöker
behålla kontrollen över en lektion som gått överstyr genom att ställa frågor till
elever som inte räckt upp handen (Ibid. s. 81). Svenskläraren Siv vill att elever
ska ta eget ansvar och tänka självständigt men kallar Kristina ”uppstudsig” när
hon finner den givna uppgiften fånig (Ibid. s. 92). Det av Siv initierade projektet
”Boken om mig” menar Lundgren att man kan betrakta som en ”påtvingad bikt”
där eleverna förväntades skriva om sig själva men inget fick veta om läraren, vilket
kan ses som ett sätt att via informationsobalans ”kolonialisera eleven” (Ibid.
s. 105). I olika elevutsagor beskrivs lärarna bland annat som ”dinosaurier” som
”borde vara döda”, inte vet ”ett skit om mig, och de bryr sig inte ett jävla skit,
heller” (Ibid. s. 141). Lärare tror att ”bara man har en jävla sjal så tror man på
Gud, typ” (Ibid. s. 139).
Molloy (2002) riktar sig, som Garpelin, inte bara till forskarsamhället i sin
text, utan även till lärare och skriver att frågan som undersökningen utgår från
kommit ur hennes egen praktik som lärare och den har fått näring av erfarenheter
hon gjort i skolor som lärarutbildare (Ibid. s. 14). Denna gemensamma bakgrund
uttrycks direkt vid flera tillfällen: ”Vi svensklärare kan därför ställa oss frågan
vilken forskning och vilka teorier som skulle kunna vara oss behjälpliga för att
förstå vari ´tråkigheten´ för eleverna kan bestå” (Ibid. s. 56). ”Men vad vet vi lärare
om ungdomars livsvärld i dag?” (Ibid. s. 60) Däremot ville Molloy inte påverka
forskningsprocessen genom att exempelvis ge förslag till lärare som frågade henne
om råd, men sa att hon gärna återkom efter undersökningen var avslutad:
Med det svaret önskade jag signalera en solidarisk hållning; att jag som
lärare förstod deras behov av att diskutera sin metodiska gestaltning,
men att jag som forskare inte kunde tillfredställa deras behov just då.
(Ibid. s. 99)
Vid avhandlingens slut skisserar Molloy hur hon skulle vilja se svenskämnets
konstruktion och dess lärarroll. Några av dragen, utifrån min bild av avhandlingen
som helhet är att: Svenskläraren diskuterar kursplanen med kollegor och
elever; motiverar för eleverna varför det är bra att läsa skönlitteratur; tvingar inte
elever att i övningssyfte och inför klassen argumentera för teser de inte tror på;
förmår ifrågasätta sina egna didaktiska val; samarbetar mer med SO-lärare; tar
större hänsyn till elevernas egna val av litteratur och tolkningarna av den, än till
vad författare av klassiker kan tänkas ha avsett med sina verk; rekommenderar
207