Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

klassrummet.” Till slut ryter Susanna till, ”då angreppen mot Kristina är så uppenbara
att de inte kan ignoreras”, men trots detta ”tar killarna ingen överdriven
notis” (Ibid. s. 109). Susanna fortsätter att förnedras då Abbe vevar ett järnstativ
i luften, och håller det så högt att läraren inte kan ta det från honom.
Därefter ber han mig [Lundgren] komma fram och sätta mig vid
honom i stället. Jag tänker att jag aldrig för mitt liv skulle vilja sitta
bredvid honom, att jag föraktar honom, för tillfället hatar honom. Jag
skakar på huvudet, försöker döda honom med blicken, vill att han ska
se att han inte imponerar, men inget biter. ´Hur kan du sitta bredvid
Kristina Fnask?´ (Ibid. s. 111)
Lundgren berättar hur eleven Mattias inför ett geografiprov känner det som att
han ”satt och väntade på sin dödsdom”: ”Vi kommer att dela minnen av prov,
Mattias och jag, minnen av en kropp i uppror” (Ibid. s. 101). En annan elev,
Lesse, frågar om Lundgren också tyckte att det var tråkigt i skolan. Hon svarar
ja, inte bara för att hon tyckte så, utan för att avsiktligt skapa samhörighet med
eleven som gjorde att hon medvetet ”bekräftade en elevposition tillsammans med
honom mot skolsystemet” (Ibid. s. 122). Denne Lesse måttar vid ett tillfälle en
karatespark mot Lundgren, ”visserligen inte menad att träffa, men ändå! Jag ler
tillbaka, förvånad och med den skrämdes bultande hjärta i halsgropen” (Ibid.
s.128). Lundgren tolkar karatesparken som ett välkomnande, eftersom han tidigare
hade klagat på att hon inte varit på skolan på några dagar.
Det faktum att Lundgren solidariserar sig med flickor som blir kränkta i klassrummet
gör inte att hon förhåller sig okritisk till deras utsagor om hur man bör
förstå pojkarnas beteende. Lundgren vill se andra förklaringar till det som hände,
än att Kristina en gång gett tillbaka och knuffat in Jesper i ett skåp. Lundgren
menar att flickorna bagatelliserar övergreppen genom att kalla pojkarna ”omogna”
och ”problembarn”: ”De ler åt mig och min upprördhet” (Ibid. s. 113). När Eva
och Kristina senare diskuterar hur man ska se på kvinnor som väljer att vara hemmafruar
och kommer fram till slutsatsen att deras arbete innebär stort ansvar, och
att man inte bör se ner på dessa kvinnor, beskriver Lundgren elevernas sätt att tänka
som ”kulturell smärtlindring” (Ibid. s. 166). Termen, myntad av Alan Feldman
efter rättegången mot den svarte amerikanen Rodney King som misshandlades
svårt av flera vita poliser, syftar på att man hellre vill se individers val och enskilda
händelser i stället för det strukturella förtryck som egentligen ligger bakom. Detta
menar Lundgren att flickorna gör när de accepterar tanken på kvinnor som väljer
att ta hand om barn och hushåll i stället för att yrkesarbeta.
Lundgren beskriver andra scener (Ibid. s. 61 och s. 84 f ) där läraren framstår
som maktlös, om inte förnedrad, som vikarien Susanna ovan. Oftare framstår det
206