Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

Den kritik som framkommer mot lärarna, när elever far illa, riktas inte mot
någon enskild lärare. Snarare betonas lärares och elevers gemensamma ansvar för
varandras välbefinnande, och det sätts in i ett sammanhang. Om en pojke som
mobbades av elever i både den egna klassen och andras skriver Garpelin, och det
är som jag uppfattar dem, de normativt mest tydliga orden i avhandlingen:
Varken klasskamrater eller skolpersonal har agerat för att försvara
honom. Ingen av medlemmarna i ´restgruppen´ [de elever som inte
hör till någon av klassens tydliga grupper] har heller synts till för att i
teamsamverkan försöka bistå honom när det som bäst skulle behövts.
Det kan kosta på att försvara någon som saknar status, speciellt om
man själv upplever sig som utsatt. (Ibid. s. 141)
I övrigt är Garpelin sparsam med beskrivningar av egna känslomässiga reaktioner
och skildringar av hur han personligen ser på eleverna, deras tankar och handlingar.
Både han och Lundgren (2000) intar i sina undersökningar ett konsekvent
elevperspektiv. En viktig skillnad är att Lundgren dels betraktar relationen mellan
elever och mellan lärare och elever ur ett tydligt och återkommande konfliktperspektiv,
dels ofta solidariserar sig med enskilda elever, gentemot både lärare och
andra elever. På en vägg i skolan som Lundgren studerar hänger fotografier av
skolans personal som visar deras makt, att det är ”de vuxna, de som bestämmer”
(Ibid. s. 44 f). Lärare utövar ”symboliskt våld” mot elever genom ämnesuppdelningen,
med den till lektioner styckade tiden och väntan på dessa (Ibid. s. 46
ff). Elevers motstånd uttrycks i fötter på bänkar (Ibid. s. 57 f), tankeflykt och
prat som inte upptäcks av läraren. Öppna protester får stå för enskilda elever,
men när ”någon suckade åt vad läraren sagt eller när någon grimaserade bakom
lärarens rygg, då kunde han eller hon räkna med att få leenden och nickar som
stöd” (Ibid. s. 64).
Lundgren skriver att samvaron med eleverna ”grumlade” distinktionen mellan
henne och informanterna, ”eller rättare sagt rollfördelningen oss emellan”.
Eftersom eleverna står i centrum beskrivs lärarna främst genom elevernas ögon
och det ”blev uppenbart att det material jag samlade också var starkt påverkat av
min egen närvaro” (Ibid. s.15). Några exempel, radade efter varandra, visar hur
Lundgren agerar i maktkampen mellan elever och mellan elever och lärare:
Under en lektion får en flicka slag måttade mot sig och radergummin slängda
på sig. Några pojkar kallar henne omväxlande ”Mens-Kristina”, ”Fet-Kristina”,
”Äckel-Kristina” och mer därtill. En av pojkarna gömmer en acetonflaska, efter att
vikarien Susanna kommit tillbaka och funnit en eldsvåda på golvet: ”Jag ler mot
honom och skvallrar inte – ett billigt sätt att vinna gillande, och i detta specifika
fall ett sätt att accepteras tillräckligt för att över huvud taget kunna vara kvar i
205