Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

anteckningar, något som ofta förekom under den första terminen (Ibid. s. 88).
Under intervjuerna med eleverna var Molloy noggrann med att påpeka att vad
de sade, bland annat om de arbetsuppgifter lärarna gav eleverna, inte skulle föras
vidare till lärarna. Men hon spekulerar ändå över vilken betydelse det kan ha haft
då ”både eleven och intervjuaren vet att dessa uppgifter kommer att betygsättas
av läraren”, särskilt mot bakgrund av att flertalet av de åtta pojkarna inte hade
läst den bok som lärarna föreslagit och som skulle diskuteras under intervjun. De
flesta pojkarna ville snabbt få intervjuerna avklarade, och såg till att de inte drog
över på rasten, medan de åtta flickorna ”visade alla […] på olika sätt att det var
roligt att bli intervjuad” (Ibid. s. 90). Molloy är medveten om det dilemma som
Garpelin vill undvika genom att inte umgås med lärarna. Hon skriver att det är
förståeligt att elever kan betrakta forskaren med skepsis, då hon tycks känna läraren
och frågar om saker som läraren ibland har givit i läxa (Ibid. s. 96 f).
Forskarens relation till informanterna och bilder av lärare
Garpelin (1997) hänvisar som framgått till sina lärarerfarenheter. Ett exempel är
efter en inledande klassrumsscen, som inte är en del av den analyserade empirin
i avhandlingen, där en lärares lektionsprojekt havererar: ”De som har erfarenhet
av att ha arbetat som lärare med högstadieungdomar kan lätt känna igen vad det
hela handlar om i scenen ovan, även om det sällan går så här långt” (Ibid. s. 15
f). Mot slutet av undersökningen skriver Garpelin att även om avhandlingar i
första hand skrivs för forskarsamhället och studenter som läser dem som kurslitteratur,
vill han nämna något om övriga implikationer studien kan ha. Det kan
vara en ”framkomlig väg för lärare, individuellt eller tillsammans med kollegor,
att utifrån ett relationellt perspektiv reflektera över det som sker i mötet mellan
elever och mellan elever och lärare under lektionerna” (Ibid. s. 174).
Denna rekommendation bör ses i ljuset av hur Garpelin tidigare skildrat hur
utvecklingen av gruppdynamiken i klassen lett fram till att enskilda elever blir ensamma,
isolerade och mobbade. Om lärare fritt låter elever välja bänkkamrat kan det
bli ”katastrof” för den eller dem som blir över (Ibid. s. 125). Likaså hade flera elever
tidigare av lärare tvingats gå igenom en smärtsam process, då de inför högstadiet
skulle välja vilka de ville gå i samma klass som, vilket visar på att det som i förstone
kan vara ett enkelt val för lärarna, att ge elever valfrihet, kan ha negativa sidor.
Hur dessa unga människor framöver ska kunna fortsätta att vara
delar av varandras utveckling, beror på hur de vuxna väljer att hålla
samman eller splittra dem när de nya högstadieklasserna konstrueras.
Även om många mår bättre av en trygg övergång tillsammans med
sina kamrater från den gamla klassen, kan vissa ungdomar vinna på
att få komma loss från gamla mönster. (Ibid. s. 164)
204