Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

De tittar på mig. En del hejar försiktigt, medan andra låtsas som inget.
En glad skylt meddelar att ett möte pågår någonstans i skolans inre
regioner. Jag kikar in i fikarummet, ett stort rum med fl era bord. Runt
ett av borden sitter ett tiotal lärare och pratar och vid kaffeautomaten
står ännu ett par. När jag visar mig i dörren vänder sig fl era mot mig
och tittar. Jag ler och ser mig omkring som om jag sökte någon. Det
gör jag inte. Sen går jag. (Ibid. s. 40)
Lundgren nämner, med samma formulering, på två ställen i avhandlingen att
hon informerat om ”det ungefärliga syftet med min närvaro”. Det första är då
hon fick en stund med klassen i början av fältarbetet och alla elever svarade ja på
frågan om de ville delta. Men Lundgren fick intryck av att de gjorde så för att de
vuxna önskade det, eftersom eleverna rimligen inte kunde ha en uppfattning om
vad forskarens närvaro skulle innebära för dem eller hur resultatet, den färdiga
avhandlingen, skulle kunna påverka dem (Ibid. s. 16). Det andra är då klassens
tekniklärare Hans får samma kortfattade information (Ibid. s. 68).
Molloy (2002) beskriver det som ett ”practical matter” att få kontakt med och
tillträde till de fyra skolor och fyra klasser som hon följde under de tre högstadieåren.
Hon skrev till de fyra rektorerna och beskrev sitt forskningsprojekt och
ringde dem en vecka senare. Tre av fyra rektorer valde en lärare och klass medan
den fjärde överlät beslutet till lärarna. Den frivilliga, kvinnliga, läraren delade klassen
med en manlig lärare från och med åttonde klass, som inte ville bli intervjuad
eller ha med Molloy under lektionerna. Han tog hand om skrivundervisningen
och hon litteraturen. Samma uppdelning mellan skrivning och litteratur skedde
på en annan skola, även där mellan en kvinna och en man. Om informationen
till berörda elever skriver Molloy:
Vid det första besöket presenterade jag mitt forskningsprojekt för
eleverna. Jag sa att jag var intresserad av att se hur man arbetar med
skönlitteratur i skolan och att deras klass blivit utvald. Vid mina första
återkommande besök kom elever ibland och frågade ´vad jag gjorde
där?´ till dess nyfikenheten efter första terminen i årskurs 7 verkade
vara mättad. (Ibid. s. 88)
Urvalet av elever för intervjuer under de tre årskurserna skedde enligt principen
var åttonde elev på klasslistan. Hon kunde då förklara för eleverna varför bara
vissa blev utvalda, med små korrigeringar för att få intervjua två pojkar och
två flickor från varje klass. De intervjuade eleverna, deras föräldrar och lärarna
fick information om HSFR:S etiska regler. Även de utvalda elevernas föräldrar
informerades. Samtidigt gav Molloy öppna skriftliga enkäter till alla elever i alla
202