Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

insamlat material och att de när som helst kunde säga att de inte längre ville
delta. Detta erbjudande upprepades under den tre år långa studien. Garpelin
lyfter fram ett etiskt dilemma, i det att han ifrågasätter om det hade varit möjligt
för en enskild elev att avböja, när de övriga i klassen var positivt inställda och
frågan kom strax efter skolstarten i sjuan. Vad som ytterligare försvårade någons
eventuella avböjande var att forskaren och hans kollegor erbjöd klassen ett bidrag
till klasskassan, som kompensation för det merarbete som eleverna fick, men
även som en medveten ”morot” (Ibid. s. 51). Det urval som forskare gör bland
tänkbara intervjupersoner, menar Garpelin, är en viktig fråga, både ur etisk och
forskningsmässig synvinkel:
Klassrumsstudier kräver takt och ansvar. Etiken måste sättas främst.
Att välja ut och tala med vissa lärare/elever om olika förhållanden på
skolan, i lärarkåren eller i klassen kan leda till misstänksamhet och
motstånd bland de övriga. De kan med rätta känna sig utsatta och
utan möjlighet till insyn. (Ibid. s. 55)
Med hänvisning till sina erfarenheter från läraryrket och psykosocialt arbete med
ungdomar valde Garpelin att intervjua i princip alla elever i klassen, för att minimera
risken att någon eller några skulle känna sig mindre betydelsefulla. Han
kunde också annars ha missat viktiga berättelser, men även ”påverkat deras syn
på projektet och deras villighet att delta, men inte minst för att det skulle kunna
påverka deras egen självbild” (Ibid. s. 56).
Lundgren (2000) skriver i avhandlingens inledning att hon aldrig eftersträvat
att beforska skolan. Hennes forskningsintresse ligger i könsteori, ”och visst
kände jag mig engagerad av jämställdhetsfrågor, men tanken att skolan skulle bli
mitt fält föll mig aldrig in”. Den skola hon studerade valdes utan några särskilda
kriterier, men svårigheterna med att få tillträde till en klass att vistas i under
deras högstadieår var stora. Flera tillfrågade klassföreståndare gav uttryck för att
undervisningen var en privatsak och förklaringarna var att klasserna ändå blev
oroliga på grund av lärarstudenter och vikarier, att forskarens närvaro skulle
störa elevernas arbetsro och få dem att känna sig ”bevakade”: ”Dessa farhågor
var naturligtvis befogade” (Ibid. s. 10).
Lundgren gav sig ut i skolan ”utan att jag egentlig mening hunnit läsa in mig
på fältet” och ”kan sannerligen säga att jag därför gick ut med vidöppna ögon”
(Ibid. s. 12). Medan Lundgren från början redovisar en positiv bild av eleverna
som pratar och skrattar uppsluppet i korridoren, känner hon sig besvärad, som
”elev igen” inför den första kontakten med lärarna. Hon tar ett ”djupt andetag”
innan hon öppnar dörren till personalrummet och kliver in:
201