Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

värdena av andra språk och kulturer. Vidare understryks de kommunikativa
färdigheterna och dess betydelse. Språket framställs som ett redskap för att se
sammanhang, tänka logiskt, granska kritiskt och värdera och ta ställning. Enkelt
uttryckt skulle man kunna ringa in syftet med ämnet svenska i gymnasieskolan
med orden identitetsskapande, kommunikativa färdigheter och demokratifostran. Å
ena sidan leder onekligen syftesbeskrivningen tankarna till Telemans resonemang
om ett ämne utan eget innehåll. Dessa syften kan utan större svårigheter appliceras
på de flesta ämnen i skolan. Å andra sidan kan man här se en parallell till
det resonemang som Gun Malmgren (1992) för i sin avhandling. Hon menar att
det i Supplement 80 finns en tendens till att svenskämnets gränser försvagas och
att svenskämnet alltmer får ta ansvar för generella utbildningsmål, där språkets
funktion och betydelse i ett alltmer informationstät samhälle betonas. Men så
långt som till att förorda ”Tematiska studier, erfarenhetsanknytning och samverkan
med andra ämnen och kurser rekommenderas när det gäller muntlig och skriftlig
framställning, drama och bild” (Malmgren, 1992: 319), hittar man dock inte i
kursplaneskrivningarna i Lpf 94.
Jämfört med den analys Malmgren (1999) gör av kursplanerna kan man se att
kulturarvsdebatten ”löses” i Lpf 94 genom att eleverna skall ges ”möjligheter att
ta del av och ta ställning till kulturarvet.” Det är kanske en eftergift åt debatten
om vad som är ett kulturarv. Men fortfarande talas om kulturarvet i bestämd form
singular. Kronologisk litteraturhistoria etc. nämns inte längre, men en öppning
för att bedriva litteraturhistoriska studier finns i strävansmålens formulering:
[…] får möjligheten att utveckla en beläsenhet i centrala svenska,
nordiska och internationella verk och att tillägna sig kunskap om
författarskap, epoker och idéströmningar i kulturer från olika tider.
(www.skolverket.se, 2004-02-24)
Det är idag inte längre möjligt att, på samma sätt som Malmgren gjort, utifrån
kursplaneskrivningarna kunna urskilja talet om ett ”högre” och ett ”lägre” svenskämne.
En möjlighet att anpassa svenskundervisningen efter valt program, och
därmed vidmakthålla ett ”högre” och ett ”lägre” svenskämne finns dock, åtminstone
för A-kursen. ”Utbildningen skall anpassa innehåll och språkutvecklande
arbetssätt med utgångspunkt från det program eller den studieinriktning som
eleverna valt” (www.skolverket.se, 2004-02-24), heter det. Detta kan naturligtvis
öppna för olika varianter av ”högre” och ”lägre” svenskämnen.
Vad man kan konstatera är att kursplaneskrivningar tyvärr har fått den utslätade
skrivning som Thavenius (1995) befarade. Texten är mångtydig, generell,
kontextlös och problemfri. Den språkkompetens som eftersträvas framställs
som allmängiltig. Språket beskrivs som om det vore ett språk. Att olika språkliga
182