Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

att gissningen skadar läsprocessen. Hjälme återger en forskares inlägg i läsdebatten,
där bilden snarast kan betraktas som ett hinder för läsningen, genom att
den begränsar synfältet till en ”strut” (Hjälme 1999). Witting tar, som vi redan
noterat, direkt avstånd från bilder i läsinlärningssammanhang. Hon menar att
de saknar funktion. De är farliga på samma sätt som det är farligt att illustrera
symbolerna. Bilder är förrädiska genom att de ökar barnets tendens att gissa (Witting
1987, s 26–27, 2001, s 84). Witting sammankopplar med emfas gissningens
vådor till den ”förrädiska väg” som yttre bilder faktiskt är (Witting 1974, s 13).
Som redan nämnts riktar Witting uppmärksamheten på vikten av inre associativa
ledtrådar eller bilder. Så gör även Leimar och Lundberg. Denna läsning kan då
störas av textillustrationer, där gissande ”ungefärläsare” faller för frestelsen att i
alltför hög grad stödja sig på sammanhanget och på bilden/bilderna (Lundberg
1995 s 122, Lundberg & Herrlin 2004, s 15, Witting 2001, s 84). Witting gör
härutöver en distinktion mellan den goda läsarens skickligt underbyggda gissningar
och nybörjarläsarens gissningar (Witting 2001, s 84). Ska vi tolka detta
som att den vane läsaren verkligen testar sina hypoteser, medan den ovane helt
sonika kastar ur sig sina? 6 Vi noterar att gissningen har kommit att framstå som
en psykolingvistisk strategi, vilken associerar till såväl osäkerhet, dålig vana och
i värsta fall läs- och skrivsvårigheter. Läraren uppmanas till påpasslighet för att
uppmuntra barnet till större aktsamhet och noggrannhet vid läsningen (Lundberg
& Herrlin 2004, s 38). Barnets felaktiga hypoteser, eller inkorrekta gissningar
kan som jag ser det, påminna oss om att det finns en diskrepans mellan att vara
i begynnelsen av något och att behärska något fullt ut. Barnet kan, även om det
ännu inte har full kontroll över sin läsning, mycket väl både förstå och delvis
behärska läsning som en sammanljudande aktivitet. I förhållande till detta blir
det särskilt problematiskt om gissningen tenderar att användas som en direkt
orsak till avkodningsproblem eller som en sanktionering av ordbildsläsning
som ett alternativ till avkodning. Bekymret med den missledande gissningen
får näring bland annat genom argument som att barnet självt inte rättar sig om
innehållet blir begripligt. Argumentets hållbarhet är tveksamt. Även en mycket
van läsare lämnar sin egen felläsning därhän om felläsningen verkligen leder till
att innehållet kan uppfattas som begripligt. Endast den vana korrekturläsaren är
tränad i att se förbi det ögat rättar. Vad som avkrävs av den nyinvigda läsaren är
alltså att hon eller han har korrekturläsarens förmåga att uppfatta det som den
vuxne normalläsaren har problem med, nämligen att ögat rättar i en strävan efter
meningsfullhet (Peirce 1990, s 235).
169