Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

sig besväret (Lundberg 1995, s 52, Lundberg & Herrlin 2004, s 17–18). Kan
då barnets behov i diagnossituationen vara att svara rätt för att göra läraren till
lags? Kan det också vara så, att om barnet uppfattar den första eller andra bilden
i en bildserie om fyra som korrekt, så bedömer barnet att det inte behöver ”läsa”
samtliga bilder? Frågorna har relevans då det finns en risk att även om barnen har
informerats om att de inte behöver klara av uppgifterna under en viss tid, så har
vissa barn en tendens att skynda sig som en strategi i ambitionen att vara särskilt
duktiga (McGuiness 1998, s 315).
Jag utgår från att läraren vet att det är viktigt att barnet kan lägga märke till
kritiska särdrag med avseende på såväl bokstävernas former som bokstavsljud. I
läsdiagnosen här ovan förväntas också barnen vara observanta i förhållande till såväl
bildens uttryck och innehåll som textens form och innehåll. Är det då så att barnet
i läs- och skrivinlärningssammanhang uppmärksammas på att det faktiskt redan
är bekant med, och samtidigt i handling kan visa på att bilder liksom språket har
såväl en uttrycks- som en innehållssida? Om så, kan en sådan insikt ha betydelse
också för den fortsatta presentationen och hanteringen av särskilt skriftspråkliga
uppmärksamhetsskiften mellan innehåll och form? Lundberg lanserade sådana
tankar redan på 80-talet genom att konstruera ikoniska motsvarigheter till det
språkliga perspektivskiftet. Det tycks som om detta spår, liksom författarens
klargöranden kring förhållandet mellan visuell perception, uppmärksamhet och
kritiska särdrag, delvis har fått stå tillbaka inom rådande diskurs.
Diagnosen som diskuterats här ovan, kan visserligen signalera att barnet har
problem med att läsa skriven text, men det finns, som jag förstår det, skäl att
söka orsaksförklaringar som av olika anledningar förbises redan i utformningen
av diagnosen. Är bilderna verkligen så entydiga och objektiva som författare till
liknande diagnosmaterial vill göra gällande? Är det så att bilder ställer till bekymmer
i lässammanhang? Om så, handlar problemen om att det blir bekymmer
med barnets lässtrategier eller lärarens undervisningsmetoder? Handlar det om
en konflikt mellan mer eller mindre välgrundade förgivettaganden? Läsforskaren
Marilyn Jager Adams menar, att en balanserad tolkning av den forskning som
bedrivits kring bilder i läsinlärningssammanhang säger varken ja eller nej i frågor
rörande bilders eventuella skadeaspekter. Generellt sett tycks dock illustrationer
vara lättare att komma ihåg än skriven text. Vidare kan bilder ge förtydligande
komplementär information till texten. Bilder tycks enligt författaren inte heller
förstöra eller försvåra förståelsen av icke illustrerade textdelar. Med andra ord, i
den visserligen begränsade forskningsgenomgång som Adams hänvisar till finns
inte belägg för att illustrationer är till skada i meningsfulla textsammanhang.
(Adams 1992, s 367).
Den allvarliga kritiken av bilden i samband med läsning har bland annat
kommit att handla om att bilden ökar risken för att barnet gissar, underförstått
168