Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

syndrom ska inrättas på det samhällsvetenskapliga programmet. Förhandlingar
med en gymnasieskola i kommunen inleddes. Enligt beslutet inrättades en klass på
en gymnasieskola med plats för mellan fem till åtta elever. Inledningsvis startade
det med en klass inom det individuella programmet. Idag omfattar det ett 3-årigt
program inom ramen för det individuella programmet. De elever som påbörjar
sin utbildning inom detta program genomför hela sin gymnasieutbildning inom
detta program.
Rätten till en gymnasieutbildning kan ses som ett starkt argument för inrättandet
av det särskilda gymnasieprogram som beskrivits i denna artikel. Både
skyldigheten i skollagen och möjligheten att inrätta specialklasser för elever med
uttalade svårigheter, reglerat i gymnasieförordningen har bidragit att detta särskilda
program för elever har skapats på lokal nivå. De problem som inledningsvis
identifierades hos enskilda elever och deras familjer kom också att beröra skolan
och samhället. Problemet har flyttat från den privata nivån till den offentliga
samhällsnivån.
En aktör som har spelat en viktig roll är föräldrarna. Börjesson (1999) menar
att föräldrar är en stark aktör i frågan kring särskilda resurser i skolan, där de
inte ses som offer utan beskrivs som ”aktörer som spelar med förmånspaketet
som insats ”(Börjesson, 1999, s 14). Börjesson (1999) menar att detta kan ha
samband med en rättighetspolitik som drivs i många fall via olika intresseorganisationer.
Alla barn och ungdomar har rätt till en likvärdig undervisning, oavsett
var man bor i landet (Skollag 1885:1100, ändrad t.o.m.2001:293, 1 kap., 1§).
Även inom FN har man intagit ett rättighetsperspektiv när det gäller personer
med funktionshinder. I FN:s generalförsamling har gemensamma mål för människor
med funktionshinder formulerats. Människor med funktionshinder ska
vara försäkrade om full delkatighet och jämlikhet i samhället. Det ska även gälla
utbildning (FN, 1996).
Avslutning
I denna artikel har jag försökt beskriva och förstå framväxten av ett gymnasieprogram
som etablerats på lokal nivå. Programmet vänder sig till elever med en särskild
diagnos inom det neuropsykiatriska området, nämligen Aspergers syndrom. Jag
har närmare analyserat den retorik som föräldrar till ett antal ungdomar med
diagnosen Aspergers syndrom använt sig av för att framställa och beskriva dessa
elevers situation och behov. Utifrån analysen kan jag konstatera att de retoriska
argument som föräldrarna använt varit starka. I argumentationen har de varit
skickliga i att framställa sina ungdomars problem. Om beskrivningen är korrekt
eller inte kan inte bedömas. Däremot vittnar det om en föräldragrupp med ett
starkt engagemang för sina barns rätt till en gymnasieutbildning. Den retorik som
föräldrarna använt sig av innebar att flera åtgärder genomfördes på det samhäl-
121