Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

Antalet elever som har börjat läsa på gymnasiet har ökat under senare år. Läsåret
1999/2000 sökte 97 % till gymnasiet, varav 89 % började på ett nationellt eller
specialutformat program och 9 % på ett individuellt program. En anledning till
ökningen av antalet elever på det individuella programmet kan vara det förändrade
behörighetskrav som infördes från och med hösten 1998, med kravet på
betyget godkänt från årskurs 9 i svenska, matematik och engelska (Hultqvist,
2001). Detta innebar att flera elever inte uppnådde det krav som ställdes för
att komma in på en gymnasieutbildning. Konsekvensen är att fler elever går det
individuella programmet.
Framväxten av det individuella programmet
Bakgrunden till det individuella programmet är huvudsakligen det kommunala
uppföljningsansvaret, det vill säga kommunens skyldighet att följa upp alla
ungdomar efter avslutad grundskola. Det kommunala uppföljningsansvaret för
ungdomar som regeringen beslutade om 1976 (SIA-propositionen 1975/76: 39)
innebar att skolan tillsammans med arbetsförmedlingen hade ett ansvar att följa
upp elever två år efter att de slutat grundskolan. Kommunens uppföljningsanvar
för alla 16– 17-åringar innebar både ett informationsansvar och ett åtgärdsansvar.
Informationsansvaret handlade om att kontinuerligt hålla sig informerad om
vad ungdomarna sysselsatte sig med och åtgärdsansvaret om att ge information
kring studier och arbete och att erbjuda sysselsättning i form av kurser, praktik
och yrkesorientering.
Med Kunskapspropositionen (1990/91: 85) stärktes kommunens ansvar för
de elever som inte gick på någon gymnasieutbildning. Kommunens ansvar för
att erbjuda alla ungdomar en utbildning ökade, vilket realiserades genom det
individuella programmet. Etableringen av det individuella programmet beskrivs
i propositionen som ett ”arbetsredskap för kommunerna att uppfylla sina skyldigheter
att erbjuda ungdomar utanför de nationella programmen en gymnasieutbildning”
(Prop, 1990/91:85). I propositionen uttrycks också ett antal motiv
för det individuella programmet. Möjlighet till kompensation för de elever som
saknar tillräckliga kunskaper var ett motiv. Ett annat var att motivera och vägleda
de elever som är omotiverade för studier eller osäkra i sitt studieval. Ytterligare
motiv var att stödja de elever som inte kommit in på sitt val eller avbrutit sin
gymnasieutbildning. Det kompensatoriska motivet, det vill säga att kompensera
för bristande kunskaper hos eleverna, är det mest framträdande motivet för det
individuella programmet. Den elevgrupp som kan ses som den främsta målgruppen
är de elever med otillräckliga förkunskaper för gymnasiestudier (Hultqvist,
2001).
Enligt skollagen (5 kap 13 § skollagen) är kommunen skyldig att erbjuda
gymnasieutbildning i form av ett specialutformat program eller en plats på det
112