Forskningsarbete pågår - Umeå universitet

En annan innehållslig fråga som diskuterades var omfattningen av studentexamensförhöret
i historia. Diskussionen rörde vilken kunskap som ansågs relevant.
För svensk historia ansågs det rimligt att förhören koncentrerade sig på den moderna
tiden, då antingen med början 1718 eller 1809. Detta innehållsliga fokus
motiveras med att det är en av historieundervisningens uppgifter att ge elever
perspektiv på det moderna samhället.
Det som ur demarkeringssynpunkt var ett allvarligt hot återfanns under denna
period i de tekniska utbildningarnas syn på historieämnet, då de inte krävde betyg
i historia för att anta studenter till utbildningarna. En teknisk utbildning där inte
historisk kunskap äger något eller ytterst lite värde, är på lång sikt skadligt för
hela svenska samhället. Eftersom studenterna vid dessa utbildningar uppfattas
som blivande chefer och företagsledare bedöms risken stor att en betydande del
av landets blivande ledarskap skärs av från sina egna kulturella rötter.
Det är alltså i ljust av förväntningarna på de tekniska utbildningarna som
HLFÅ argumenterar för historieämnets legitima plats. Extra tydligt blir detta då
det betonas att historiämnet med samhällslära innehåller kunskap som är av stor
vikt för blivande chefer. Bland kunskaperna nämns betoningen på ekonomiska
och sociala förhållanden samt det svenska näringslivets utveckling.
En demarkeringsproblematik som uppstod var förhållandet mellan samhällslära
och historia. Den dominerande uppfattningen under 1940-talet var att dessa två
skulle hållas samman i en enhet. Historia ses som det förflutnas samhällskunskap.
Värt att notera är att HLFÅ hävdar att statsvetenskaplig examen vid denna
tidpunkt inte var utformad för att skickliggöra ämneslärare i samhällskunskap;
den teoretiska kompetensen saknades. Det påpekas också, i linje med detta, att
den dåvarande utbildningen i statsvetenskap var ämnad för att underlätta rekryteringen
till statliga verk. En ”ren kurs i samhällskunskap” var bara tänkbar med
en avslutad historiekurs som bakgrund.
I materialet framträder en apologetisk identitet som mellan åren 1942–1949
framför allt formas i förhållandet till den svenska moderniteten. Det är genom
att visa på ämnets duglighet i att fostra till och förbereda elever för livet i det
moderna samhället som legtimiteten för historieämnet först och främst söktes.
Den övegripande hotbilden förefaller vara att ämnet uppfattas som omodernt.
HLFÅ mejslar fram en föreställning om historieämnet som ansvarstagande för
fostrandet av moderna objektiva medborgare och blivande chefer, och att ämnet
rätt undervisat var ett skydd mot propagandistiskt historiebruk.
Om och hur denna apologetiska identitet förändrats över tid återstår att se.
107