Landskronas havsmiljö 1998 - Landskrona kommun

Landskronas havsmiljö
Landskrona kommun Rapport 1998:8
Miljöförvaltningen

Innehåll
Landskronas havsmiljö 1
Inledning 1
Grunda havsområden 1
Sanden döljer ett rik djur- och växtliv 2
I havssanden frodas även fröväxter 3
Ålgräs utgjorde stoppningsmaterial i förtida madrasser 4
Tången i alla sina former och färger 5
Bottnar runt salthaltssprångskiktet - en skiftande, produktiv miljö 6
Djuphålorna - en stabil miljö i mörker 6
Samspelet mellan olika havsområden 8
Ett eldorado för sportfiskaren 9
Sillen - en delikatess 9
Torsken - en glupsk rövare 9
Flatfiskar på alla bottnar 9
Horngädda 10
Hos sjuryggen vaktar hanen 10
Andra fiskar på djupare vatten och tillfälliga gäster 10
Inte bara havsfisk 11
Vi tar pulsen på havsmiljön 11
En historisk betraktelse 11
Miljöfarliga ämnen 12
Sammanställning av havsundersökningar i Landskrona kommun 13
Fiskundersökning 13
Plankton 13
Närsalter 14
Syre 14
Bottenfauna 15
Metaller och kolväten i sediment och organismer 15
Fågelinventering på gipsön 15
Pågående miljöövervakning i Öresund 16
Öresunds Vattenvårdsförbund 16
Öresunds vattensamarbete 16
Danska Amter 16
SMHI/DMU 16
Framtidens Öresund 17
En fast förbindelse 17
En fortsatt miljöövervakning behövs 17

Landskronas havsmiljö
Inledning
Öresund är ett trångt havsområde som påverkas av vattenmassor
från den sötare Östersjön och det saltare Kattegatt.
Medan utflödet av Östersjövatten normalt sker ytligt,
tränger Kattegattsvattnet ned till Öresunds djupaste delar.
Således är vattnet i de grunda områdena vid vår Öresundskust
relativt bräckt, medan salthalten på de större
djupen är betydligt högre. Dessa förhållanden skapar förutsättningar
för ett speciellt växt- och djurliv.
Inom Landskrona kommuns havsområde varierar
vattendjupen från grunda områden ner till några av Öresunds
djupaste hålor.
39
Ven
43
38
43
46
5m
10 m
20 m
46 djup, m
Landskrona
Hoten mot havsmiljönär många i dag. Exploateringsplaner
hotar grunda havsområden, som utgör barnkammare
för flera av våra vanligaste matfiskar. Giftiga planktonalger
sprider sig och kan orsaka musselförgiftningar.
En övergödning(eutrofiering)av kustnärahavsområden
har bl a medfört en kraftig produktion av trådformiga
alger. När dessa dör och bryts ned på havsbottnen kan syrebrist
uppstå. Effekterna av syrebristen kan vara förödande
för organismer som inte kan fly från området. Allmänt
har man observerat en nedgång av bottenvattnets syrehalter
på många ställen i Öresund.
Många av dagens problem har uppkommit genom
mänsklig aktivitet under de sista årtiondena, trots att man
har gjort ansträngningarför att skapa en bättre havsmiljö, t
ex genom utbyggnader av reningsverk.
45
ÖRESUND
Djupkurvor och enstaka djup inom Landskrona kommuns
havsområde.
Landskrona kommun erbjuder således en mångskiftande
havsmiljö. Här utnyttjas havsområdet av yrkessjöfarten,
fritidsbåtstrafiken, yrkes- och fritidsfiskare samt
för bad och rekreation. Havet tar även emot utsläpp från
Landskronas industrier, reningsverk, många diffusa källor
samt från vattendragen.
Sedan 1700-talet har kustlinjen och bottnarna förändrats
genom utfyllnader och grävningsarbeten, med varierande
effekter på djur och växter som följd.
Trådformiga alger fettmög) i ett ålgräsbälte (pilar).
Dessa alger har ökat i omfattning vilket kan ha samband
med en övergödning av våra kustvatten. (foto Arne Samuelsson).
Grunda havsområden
Havsområden med ett vattendjup på 0-6 m betecknas som
grundområden. Dessa grunda, produktiva områden med
sin rika förekomst av bottendjur och växter utgör ett “skafferi”
för fisk och är en viktig uppväxtplats för fiskyngel.
1

Ålabodarna
Grundområden (ned till 5 m linjen) inom Landskrona
kommuns havsområde samt rev och orter som nämns i
texten.
Orsakentill den rika växtlighetenhängerbl a samman
med att mycket ljus kan tränga ned till bottnarna.
Grundområdena är även mycket betydelsefulla för
häckande och rastande kustfågel. I grundområdena påverkas
växt- och djurlivet genom stora säsongsbetingade
svängningar i temperatur, syre, salthalt samt vågrörelser.
Sedimentet i dessa områden omlagras ständigt. Man kallar
dessa bottnar för erosionsbottnar.
Växter och djur som lever i sådana områden måste
vara tåliga och anpassningsbara. Vi finner relativt få arter
av växter och djur som kan överleva i denna krävande miljö.
Individantalet för varje art som kan finnas här kan dock
vara högt. Under gynnsamma förhållanden kan det finnas
mellan 50 000 - 100 000 individer per kvadratmeter.
Bland salttåliga havsväxter finner vi blomväxten ålgräs
som tolererar salthalter mellan 5-32 ‰, men som endast
tillväxer vid temperaturer högre än 10°C. Bestånd av
ålgräskan man finnafrån norr om Stockholm,runt svenska
kusten och längs hela norska kusten ända upp till Tromsö i
Nordnorge.
I grunda havsområden sker en kraftig produktion av
de bottenlevande organismerna under sommaren med ett
maximum i augusti-september.
En hög produktion av bottendjur är en förutsättning
för en god tillväxtav flatfisksom utgörnästa steg i näringskedjan.
Vid varje steg i näringskedjan förloras ca 90 % av
energin, så att endast ca 10 % återstår för tillväxten. Om t
ex fisken äter 100 kg plankton produceras 10 kg fisk. Tillväxten
avser en tidig period i individens liv, där tillväxthastigheten
är som högst.
Ven
Getterevet
Rustningshamn
Öresund
Staffansbank
Landskrona
Gipsön
Skabbrevet
Lundåkrabukten
5 m kurva
Näringspyramiden med tillväxtpotential i en näringskedja
från plankton till människa visande stora energiförluster
mellan varje steg.
Grunda områden inom Landskrona kommun kan delas
in i områden med vegetationsfria sandbottnar, sandbottnar
med inslag av vegetation samt ålgräsängar. Inom
Landskrona kommuns kustkontrollprogram har grunda
områden i nordvästra Lundåkrabukten, sydväst om Borstahusen
och vid Getterevet (sydväst om Ålabodarna) undersökts.
Sanden döljer ett rikt djur- och
växtliv
Sandbottnar förekommer i samtliga grundområden inom
Landskrona kommun, från norra Lundåkrabukten till områdena
nordväst om Landskrona (Getterevet och vid Rustningshamn
utanför Ålabodarna).
Även om sanden till synes verkar rentvättad, växer
mikroskopiska alger (mikroalger) på sandkornen. Dessa,
ofta encelliga alger, utgör det första steget i näringskedjan.
Mångamindredjur på sandbottnarnabetarav dessaalger.
Bottendjur som lever på sandbottnar ned till ca 10 meter
tillhör det s k Macoma-samhället. Östersjömusslan (Macoma
balthica) som lever i grunda områden längs västkusten
och i Östersjön har gett samhället sitt namn. De
viktigaste djuren i Macoma-samhället är hjärtmussla,
sandmussla, östersjömussla, tusensnäcka, märlan Corophium
volutator och havsborstmaskarna Arenicola
marina (sandmask), Nereis diversicolor och Pygospio
elegans.
2

Ett annat vanligt djur i Lundåkrabuktens grunda områden
är havsborstmasken Nereis diversicolor. Havsborstmasken
kan livnära sig som rovdjur på andra bottendjur
men kan dessutom äta detritus, d v s delvis nedbrutet
organiskt material som ansamlats på bottnen. Masken
kan även skaffaföda genomatt fångaupp partiklari vattnet
med hjälp av en slemtratt som den tillverkar. Slemtratten
äts sedanupp tillsammansmed det materialsom infångats.
Organismer på sandbottnar som havsbortsmaskarna Nereis
diversicolor (1) och Arenicola marina (2), hjärtmusslan
Cardium sp.(3). Sandmusslan Mya arenaria (4),
kräftdjursmärlan Corophium volutator (5), tusensnäckan
Hydrobia sp.(6) och östersjömusslan Macoma balthica
(7).
Dessa djurarter hittas på olika djup i havsbottnens sediment.
Hjärtmusslan (Cardium sp.) lever t ex i ytan av
bottensedimentet medan sandmusslan (Mya arenaria) har
ett långt andningsrör (sifon) vilket gör det möjligt för
musslan att leva på 10-20 cms djup i sedimentet.
I de översta decimetrarna av sedimentet kan man se
gångar som de olika djuren har grävt. Märlan Corophium
volutator är en kräftdjursart som föredrar något “gyttjiga”
bottnar (högre halt organiskt material). Märlan gräver
gångar i form av U-formade rör. Denna art finns ofta i
mycket stora antal, speciellt i områden med vattendjup i
knähöjd. I Lundåkrabuktenfinns den endast sparsamt, troligen
beroende på att sedimentet är för sandigt (låg halt organiskt
material). Havsborstmasken Pygospio elegans
gräver istället Y-formade gångar. Både Corophium och
Pygospio är små organismer och förekommer i de översta
centimetrarna av bottnen i grunda områden.
Några av de djur som lever i sedimentet avslöjar dock
sin närvaro på bottenytan. Sandmasken (Arenicola marina),
som livnär sig på det organiska materialet i och på
bottnen, äter sig bokstavligen genom sedimentet och avslöjar
sig genom “sedimentkorvar” som bildas på bottnen
runt ett litet hål. Detta är en vanlig syn då man badar i grunda
havsområden under sommarmånaderna. Masken är ett
utomordentligt bete och säljs i Danmark under namnet
“sandorm”.
Kräftdjur på grunda bottnar: märlan av släktet Gammarus
(1), tånglusen Idothea baltica och sandräkan
Crangon crangon (3).
I havssanden frodas även fröväxter
Nating och nate
Bottnen i det strandnära området på 0,2 till 1 meters djup
består ej enbart av sand, utan har oftast inslag av grus och
sten, men här och var finns det vegetation - huvudsakligen
olika arter av nating (Ruppia sp.) och nate (Potamogeton
sp.). Dessa lågväxande blomväxter (fanerogamer) blir i
stort sett synliga för ögat först under försommaren, när
växterna uppnått en tillräcklig storlek. Dessa båda arters
skott utgår från en underjordisk jordstam som löper horisontellt
med bottenytan. Dessa kan bli långa och samma
individ kan täcka stora ytor. Växter som nating och nate utgör
skydd för många djur som lever på sedimentet (epifauna).
3

Blåmusslan, Mytilus edulis förblir liten där salthalten är
låg.
Fröväxterna nate (Potamogeton, 1) och nating (Ruppia
sp., 2) och fisken lerstubb (3).
I områden med nating och nate kan man i norra
Lundåkrabukten, utanför Ålabodarna samt vid Rustningshamn
under augusti-september finna 10-40 individer av
smörbultar per kvadratmeter. Smörbultar är ett samlingsnamn
på en fiskgrupp (med bl a stubb) som är mycket vanliga
i grunda områden längs västkusten, speciellt i områden
med vegetation. Smörbultar bygger bon och försvarar
sitt revir under parningen.
På Getterevet,nordväst om Landskrona,förekommer
ingen vegetation beroende på de stora sandförflyttningar
som sker i området.Här är smörbultarsällsyntamen det förekommer
ett stort antal sandräkor (Crangon). På sandbottnar
med inslag av nate och nating hittar man betydligt
fler arter av kräftdjur, t ex Gammarus sp. och Idothea sp.,
jämfört med rena sandbottnar.Detta beror på att vissa arter
lever i vegetationen där de livnär sig på att skrapa av dött
och/eller levande material från växterna.
I norra Lundåkrabukten, speciellt på Skabbrevet och
vid Rustningshamn finns det även fläckvis förekomst av
blåmussla. Blåmusslan finns i stort sett överallt där den
kan fästa med sina så kallade byssustrådar (proteintrådar)
till ett lämpligt underlag. Musslan föredrar hårda bottnar
som klippor, men kan även etablera sig på bottnar med
sand, sten och grus.
I Öresund finns de största blåmusselbankarnai området
för den planerade Öresundsförbindelsen. Här utgörs
bottnen av kalkberg med sten vilket är ett lämpligt underlag.
Blåmusslan lever som “filtrerare”,d v s filtrerar vatten
som innehåller musslans basföda - plankton.
Av de större fiskarna som förekommer i Landskronaområdet
är skrubbskäddan eller skrubban den vanligaste
arten. Skrubban rör sig över ett större område och förekommer
därmed inte enbart i de grunda områdena utan lever
även på större djup. Det finns även flera andra flatfiskar
i Lundåkrabukten som t ex sandskädda, rödspätta och
piggvar.
Ålgräs utgjorde stoppningsmaterial i
madrasser
Stora bestånd av fröväxten ålgräs (Zostera marina) förekommer
söder om Gipsön och norröver till Ålabodarna,
från ca 1 meters djup ner till ca 6 meter.
På grund av minskad ljusinstrålning med ökat vattendjup
är det huvudsakligen i de översta metrarna som de
tätaste bestånden av ålgräs återfinns. Täta bestånd av ålgräs
minskar erosionsrisken och skyddar kusterna genom
att ålgräsets kraftiga rhizom (jordstammar) binder sedimentet.
I ålgräsängar ansamlas stora mängder detritus (dött,
delvist nedbrutet organiskt material). Växterna har en stor
betydelse för omsättningen av oorganiskt fosfor som tas
upp från bottensedimentet via rotsystemen. En del av fosforn
förloras från bladen till vattnet. Växten “pumpar” således
fosfor från botten till vattnet. Fosfor är jämte kväve
det viktigaste näringsämnet för blomväxters och algers
tillväxt. Liksom nate och nating har även ålgräs väl utbildade
jordstammar (rhizom) som fungerar som upplagringsorgan
bl a för kolhydrater. Under den mörka delen av
året, när fotosyntesen begränsas av ljuset, kan ålgräset
överleva tack vare sin upplagrade näring i jordstammarna
och även bilda nya skott under våren. Som en anpassning
till årstiderna tappar ålgräset under hösten delar av bladen
och bestånden av ålgräs tunnas därmed ut. Härigenom
minskar plantans energibehov (det kostar energi att hålla
alla bladen vid liv under den mörka delen av året) samtidigt
som risken för skador under höststormarna minskar.
4

Ålgräsäng på ca 5 m djup. Detaljbilden visar en enskild
planta av ålgräs Zostera marina med rhizom och rötter.
Precis som nate och nating i de grundare områdena
utgör ålgräset skydd för små fiskar som spigg, smörbultar,
havsnål m fl. Även flertalet kräftdjur förekommer i ålgräsängarna
som t ex strandkrabba (Carcinus maenas),
sandräka (Crangon crangon) och pungräkor. Dessa organismer
är talrikast under hösten.
Unga individer av blåmusslor sätter sig på ålgräs, så
att de ej sköljs iväg. Ålgräsängar kan därmed även utgöra
en bra uppväxtplats för den nya generationen av musslor
men även för andra organismersom ett flertal kräftdjursarter
och den vanliga strandsnäckan (Littorina littorea). Det
är dock endast tånglusen(Idothea sp.) som direkt livnär sig
på ålgräset. Olika typer av små alger förekommer också på
ålgräset.
Tången i alla sina former och färger
Täta eller stora bestånd av makroalger (tång) förekommer
inte inom Landskrona kommuns grundområden. Liksom
blåmusslor kräver makroalger fasta underlag som grus,
sten eller klippor att växa på.
På den relativt hårda bottnen vid Skabbrevet förekommer
dock här och var enstaka brunalger som t ex
blåstång och sågtång ned till ca 1-2 meters djup.
Det är vanligt att de enskilda organismerna av tång i
sin tur utgör livsutrymme för flera av de djur som tidigare
beskrivits.
Från vänster, brunalgen bladtång som kan bli meterstor
i Öresund. och rödalgerna ekblading samt nervtång
(båda ca 15 cm långa).
Området inom kommunens gränser där ett stort tångbestånd
finns är Staffans bank, väster om Västerflacket.På
de grundare delarna ned till ca 15 m, finner vi den bruna
bladtången (Laminaria saccharina) som kan bilda meterlånga
skivor. Med ökande djup försvinner plötsligt brunalgerna
och ersättsav en skog av vackrarödalger.Det hänger
samman med havsvattnets egenskap att filtrera bort vissa
färger med ökande djup. I Öresund försvinner först det
röda ljuset, därefter gult, blått och till sist grönt.
rött ljus
gult ljus
blått ljus
grönt ljus
Ljusets olika färger tränger genom vattnet olika långt.
Alla växter med det gröna färgämnet klorofyll, således
även algerna,kräverrött ljus för fotosyntesen.Det röda
ljuset försvinner i nordiska vatten redan vid ca 6 meter,
medan vegetationen finns ned till 20 meter. Hur är detta
möjligt? Algerna har extra färgämnen med vars hjälp de
kan utnyttja energin från andra färger i ljusspektrat.För rödalgernaräcker
det med endast grönt ljus. Denna egenskap
är de ensamma om, vilket kan förklara att det inte finns
5

andra alger på större djup i Öresund där endast det gröna
ljuset når. När till sist även det gröna ljuset blir för svagt,
upphör all växtlighet.
Bottnar runt saltsprångskiktet -
en skiftande, produktiv miljö
Gränszonen mellan Östersjöns lätta ytvatten och Kattegatts
tunga och salta bottenvatten kallas salthaltsprångskikt.Bottnarsom
liggerrunt detta skikt (vid ca 15 m i Öresund)
är mycket produktivadär bl a flatfisk och torsk söker
sin föda. Bottnarna förändras även här, dock i mindre utsträckningen
än erosionsbottnar. Bottnarna på denna nivå
betecknas som transportbottnar.
Runt salthaltsprångskiktet finner vi andra och betydligt
fler arter jämfört med grundare områden. De bottendjur
som finns här tillhör det så kallade Abra - samhället,
som i Öresund finns på mjuka bottnar från ca 5-10 meter
och ned till ca 30 meter. Mjuka bottnar har ofta leraktigt
sediment,i motsats till de hårdare sandbottnarna. Abra-samhället
har fått sitt namn från ett släkte av små musslor där
de vanligaste arterna är Abra alba och Abra nitida. Några
av de djur som också räknas till Abra-samhället är ärtmusslan
(Corbula gibba) och den stora islandsmusslan
(Artica islandica) samt det lilla kräftdjuret Diastylis rathkei.
Djur i Abra-samhället; 1) Artica islandica, 2) Buccinum
undatum (valthornsnäcka), 3) Abra alba, 4) Abra nitida
5) ormstjärnan Ophiura texturata, 6) Diastylis rathkei.
En typisk botten i områdetkring salthaltsprångskiktet
utanför Landskrona kan hysa 2 000 individer/m 2 med en
vikt på 100-200 g/m 2 . I grunda områden är individantalet
grovt räknat ca 10 ggr högre. Dessa tal förändras dock
mycket från år till år beroende på naturliga variationer.
Det verkar som om bottendjurens sammansättning
har förändrats betydligt sedan perioden 1968-1973. Under
denna period fann man flera arter av bottendjursom kräver
relativt höga salthalter medan det vid Landskrona kommuns
undersökningar 1994 erhölls flera arter som kan beskrivas
som för Öresund typiska mellandjupsarter.
Djuphålorna - en stabil miljö i
mörker
Djuphålorna i den centrala delen av Öresund är som djupast
utanför Ven med ca 50 meters vattendjup.Dessa djuphålor
hyser ett för Öresund unikt djurliv. Detta beror på att
förhållandena i hålorna är mycket stabila. I denna mörka
miljö förändras temperatur och salthalt relativt lite. Temperaturen
ligger mellan ca 4-10°C och salthalten på ca 30
‰ under hela året.
De finaste sedimentpartiklarna sedimenterar här och följaktligen
kallas dessa bottnar för sedimentationsbottnar.
Här finner vi rent marina bottendjuroch hålorna anses som
en sydlig gräns för helt marina arter som är vanliga längs
västkusten. Dessa rent marina djur är anpassade till en hög
salthalt och kan inte överleva vid lägre salthalter. I dessa,
ur salthalt- och temperatursynpunktstabila områden, finns
fler arter av bottendjurän i områdenmed brackvatten.Som
brackvatten betecknar man vatten med lägre salthalt än 34
‰ (= 3,4 %) och med högresalthaltän sötvatten,dvs mindre
än 1‰ (= < 0,1 %).
Sedan 1989 har djurliveti de grundaoch de djupa områdena
utanför Ven studerats inom ramen för Landskrona
kommuns kustkontrollprogram. I dagsläget har man således
en bild av djurlivet på dessa platser samt vilka förändringar
som har skett under ett antal år. Det kvarstår dock
många frågetecken som behöver besvaras, bl a vilken roll
människan har i de förändringar som har observerats i undersökningarna.
Bottnen i djuphålorna kallas för mjukbotten (oftast
leraktig botten) vilket bidrager till att djurlivet här är annorlunda
jämfört med Macoma-samhället i grundare och
sandigare områden. På grund av den höga salthalten finns
det betydligt fler arter men samtidigt ett färre antal individer
av varje art i djuphålorna jämfört med i de grundare
områdena. I djuphålorna utanför Landskrona och norr om
Ven hittar man generelltsett ca 70 arter vilket kan jämföras
med ca 10 arter i grundområdena i Lundåkrabukten.
I djuphålorna finner vi det så kallade Amphiura-samhället.
Arterna som givit djursamhället sitt namn finns
inom ormstjärnesläktet Amphiura som tillhör gruppen
tagghudingar, där bl a sjöborrar och sjöstjärnor ingår. De
två vanligast förekommande arterna inom Amphiura-släktet
är A. filiformis och A. chiajei.
Dessa två arter liknar varandra till utseendet men
skaffar föda på olika sätt:
6

A. filiformis livnär sig på att filtrera plankton och organiska
partiklar som finns i vattnet. A. chiajei däremot är
detritius-ätare (lever av delvis nedbrutet organiskt material),
vilket gör att den finner sin föda i det översta bottenskiktet.
A. filiformis kan uppnå tätheter på över 500 vuxna
individer per m 2 , vilket innebär att i dessa områden finns
ormstjärnorna likt en matta på botten. Denna art är betydligt
mer snabbväxande än sin släkting A. Chiajei.
Djuphålorna domineras av flera arter av havsborstmaskar,vilka
för de flesta människor är relativt okända
djur då de oftastär små organismersom levernedgrävda
i bottensedimentet. Vissa arter av havsborstmaskar livnär
sig som filtrerare och/eller som detritiusätare. Det finns
dock ett flertal arter som är rovdjur.
De flesta av dessa rovmaskar har ett svalg som är försett
med käkar. Dessa käkar kan som hos släktet Glycera
vara försett med kraftiga giftkörtlar. Ett bett i handen av en
stor havsborstmask kan smärta mycket och handen kan
svullna upp. En havsborstmask som livnär sig på att fånga
plankton och organiskt material med hjälp av sin tentakelkrona
är havsborstmasken Sabella.
Invånare i djuphålorna: Hästmusslan (Modiolus modiolus,
1) och havsmusen (Aphrodite aculeata, 2) samt
ormstjärnorna Amphiura filiformis (3) och Amphiura
chiajei (4).
Det finns en stor mångfald av levnads- och födosätt
hos de djur som lever på bottnen i Amphiura-samhället.En
typisk organism som man finner här är sjöborren Echinocardium
cordatum som lever nedgrävd i bottensedimentet.
Den livnär sig som “rovdjur” och finner rikligt
med föda i det översta skiktet av bottnen där flera små djur
blir dess föda.
Havsborstmask av släktet Sabella som lever på lerbottnar
i ett slemrör (foto Mattias Sköld).
Bland de mera kända organismerna i Öresunds djupaste
områden finner vi kammusslan. De organismer som
finns högst upp i födokedjan i ett Amphiura-samhälle är
fiskarna. Flera arter av plattfisk som t ex skrubbskädda,
rödspätta och sandskädda har i bottnarna runt salthaltsprångskiktet
och i de djupa hålorna ett välfyllt “skafferi”
med diverse föda.
Koljan är en fisk som specialiserat sig på att leta efter
föda i bottensedimentet. Den borrar ner huvudet i sedimentet
och letar fram de bottendjur som önskas, i första
hand ormstjärnor och diverse havsborstmaskar.
Kammusslan Pecten maximus (överst) och sjöborren
Echinocardium cordatum (nederst).
7

Samspelet mellan olika havsområden
Alla dessa havsområden är intimt sammankopplade med
varandra och övergången mellan områdena sker gradvis.
Sammankopplingen kan åskådliggöras genom levnadsättet
för skrubban. Lundåkrabuktenutgör en viktig uppväxtplats
för flatfiskyngel beroende på att det finns rikligt med
föda i de grunda områdena i form av små individer/organismer
av bottendjur. Den unga skrubban vandrar under
senhösten ut till mellersta bukten där den lever som 1-3
åring. Mellan dag och natt under hösten vandrar fisken
fram och tillbaka mellan områden nära salthaltsprångskiktet
(mellersta bukten) och det grunda områdena. Den äldre
fisken konkurrerar ej med fiskynglet om födan då den livnär
sig på större bottendjur.
I Lundåkrabuktens vidsträckta grundområden förekommer
förutom olika flatfiskar, även horngädda under
våren. Horngäddan leker över ålgräsängarna innan den
vandrar ut på öppet vatten. Ungtorsken har sin uppväxtplats
i bukten. Dessa två arter är dock ej som flatfiskarna
knutna till de grunda områdena. Lundåkrabukten är tillsammans
med Lommabukten och Nivåbukt på den danska
sidan av sundet en förutsättning för ett rikt fiskbestånd i
Öresund.
En viktig aspekt när det gäller samspelet mellan olika
områden är även kopplingen till strandområdena. Framför
allt i Lundåkrabukten är samspelet mellan strandängarna
och det grunda havsområdet viktigt. Strandängen är en
viktig häcknings- och rastplast för många kustfågelarter,
där det grunda vattenområdet förser fåglarna med föda.
Lundåkrabukten kan ej heller ses som en isolerad enhet
då torsk och flatfisk från bukten kan vandra ända upp
till södra Kattegatt. Lundåkrabukten och Lommabukten
anses ha ett ungefär lika stort antal torsk och flatfisk per
ytenhet. I Höllviken finns däremot ett fiskbeståndsom förmodligen
till största delen kommer från Östersjön.
I dagslägetfår de kvarvarandegrundområdenapå den
svenska sidan av Öresund anses vara extra betydelsefulla
då stora grundaområdenhar försvunnitpå senaretid. Detta
gäller speciellt utanför Landskrona och Malmö där utfyllnader
av stora områden har skett. Dessa områden hade en
hög produktion av bottendjur, vilket är en förutsättning för
att fiskyngel skall ha tillräckligt med föda under sin uppväxt.
Ett stort beståndav fisk leder ju till att fiskerinäringen
kan blomstra, vilket gynnar området både ekonomiskt och
kulturellt.
Köpenhamn
Köge bukt
Nivå
bukt
ÖRESUND
Helsingborg
Lommabukten
Lundåkrabukten
Landskrona
Malmö
Öresund med viktiga tätorter och bukter.
8

Ett eldorado för sportfiskaren
Landskrona kommuns havsområden erbjuder utmärkta
möjligheter för sportfiskaren. Som i alla fiskevatten ger
docken god lokalkännedomstörrechansertill drömfisken.
Sillen - en delikatess
Redan under medeltiden var främst förekomsten av sill en
förutsättning för välstånd i många fiskesamhällen. Sillbestånden
var periodvis så goda, att man kunde vada ut i havet
och fånga fiskarna i det grunda vattnet. Om sillen uteblev
något år, betydde detta svält för fiskaren och hans familj.
Än i dag vandrar sillen in till Öresund på sensommaren
för att stanna till våren. Stimmen kan vara kilometerlånga
och förflyttar sig främst mellan de olika djuphålorna
utanför Ven, Borstahusen och Landskrona. Vissa år kan
sillen fångas på grundare vatten upp till 5 m, men detta är
dock relativt ovanligt idag. Sillen lever på djurplankton i
det fria vattnet och förflyttar sig över stora områden på sin
jakt efter föda.
Torsken - en glupsk rövare
Sillstimmen attackeras ofta av större torsk som kan fångas
med pilk under sillstimmen. Torsken, som finns i Öresund
under hela året, lever normalt nära bottnarna och livnär sig
på bottendjur som maskar, krabbor, blötdjur och med
ökande ålder även fisk.
Torsken kan bli upp till 25 år gammal och dess längd kan
uppgå till 170 cm. Så pass stora exemplar förekommer
normalt inte i våra vatten. Stor
torsk kommer dock från
Kattegatt under januari-februari
till
Öresund. Leken
inträffar tidigt under
året och äggen
flyter fritt i vattnet. Om
det råder syrebrist i bottenvattnet under lekperioden,
kan torskäggen vid låga salthalter (vattnet har sämre
bärkraft genom lägre täthet) sjunka till bottnen och dö.
Beroende på sin omgivning kan torsken ändra färg.
Torsk i tångbälten av brun- och rödalger är ofta rödbrun
och mörkare, medan dess normala färg är mera grönaktig
eller grå med brunaktiga fläckar.
Torsken föredrar vattentemperaturer omkring 4-7°C
och under sommarmånaderna drar sig de stora fiskarna
mot djuphålorna, där vattentemperaturen är lägre än i
grundområdena.I det varmavattnetökar riskernaför att bli
angripen av parasiter vilket kan ha lett till ryktet att torsk
fångad under månaderna utan “R” är olämplig som människoföda.
Ungtorsken stannar ofta i det kustnära området
och kan fångas med drag och kastspö från land.
För flugfiskaren kan dock torskar på 0,5-2 kg under
en kort period i april till maj fångas på mycket grunda vatten.
När torsken i solnedgångennärmar sig kusten, kan fiskarna
hoppa som öringar på jakt efter storspigg som samlas
inför leken längs kusten. Fisket kan pågå ända in på natten
och stora fångster är inte ovanliga.
Flatfiskar på alla bottnar
På grunda och djupa bottnar och i hamnar finner vi flatfisk
som skrubba, sandskädda, lerskädda och rödspätta, olika
tungor samt piggvar. Dessa bottenlevande fiskar saknar
simblåsa och måste aktivt förflytta sig i höjdled. Fiskarna
lever på maskar, kräftdjur, små fiskarter och blötdjur.
Våra vanliga flatfiskar: lerskädda (1), sandskädda (2),
skrubba (3), och piggvar (4).
Flatfiskar är mästare i att kamouflera sig. Med undersidan
känner fisken av bottnarnas utseende och kan anpassa
mönster och färg av sin ovansida därefter. Som hos
mångafiskarterfinner vi ungfiskari det grundavattnetmedan
större fiskar lever på djupet. Speciellt okänslig för olika
salthalterär skrubban,som periodviskan stiga upp i vattendrag
som t ex Saxån. Flatfiskar uppehåller sig under
hela året i kommunens kustvatten.
9

Horngädda
Däremotär horngäddan,som kan bli upp till 80 cm lång, en
tillfällig gäst i våra grunda havsområden under maj och
juni månad.Fiskensökersig till sandbottnarmed ålgräsför
att i stora stim leka på de grunda bottnarna. Under sommaren
kan horngäddan fångas på djupare vatten i Öresund.
Horngäddanlever på kräftdjuroch småfisk och är en snabb
jägare. Horngäddan har gröna ben och detta kan avskräcka
vissa från att äta denna art. Rökt eller stekt är horngäddan
med sitt torra kött en utsökt matfisk. Gamla fiskare föredrar
dock fisken inkokt i gelé.
Hos sjuryggen vaktar hanen
Sjuryggen, även kallad stenbit, är en fiskart hos vilken
bukfenorna är sammanväxta till en sugskiva. Med sugskivan
kan fisken suga sig fast på stenar och alger. Kroppen
saknar fjäll och är täckt med små benplattor. Sjuryggen
saknar simblåsa.
Undersenvinteroch vår lekerfiskeni våra kustvatten.
Under lekperioden blir hanen kraftigt färgad medan honan
förblir grön. Äggen läggs i klumpar och vaktas av hanen
under 1-2 månader, medan honan drar sig tillbaka till djupare
vatten efter leken. Fisken är eftersökt för rommen och
köttet marknadsförs rökt.
Skalle av havskatt
hit från Atlanten och som trots sin storlek (upp till 15 m) är
helt ofarlig för människan.
Denna hajart filtrerar
plankton och förflyttar sig
oavbrutet vid havsytan på sin
jakt efter föda. Tonfisken,
som under 50-talet var en icke
ovanlig gäst, har dock försvunnit
från Öresund.
Från Atlanten besöker
multen våra kustvatten och
flodmynningar. Multen lever
på små bottendjur och växter.
Stim av multe kan finnas i Lundåkrabukten. Man tror att
fiskarna dras till varmvattenutsläppet från Barsebäcksverket.
Sjurygg eller stenbit. Hane i lekdräckt.
Fiskar i Lundåkrabukten. A, multe; B, stubb; C, id; D,
storspigg (hona och hane).
Andra fiskar på djupare vatten
och tillfälliga gäster
I vrak eller andra undervattenshinderfinner vi ibland långa
(som hör till torskfamiljen)och havskatten(filéer av denna
art marknadsförs som kotlettfisk). Speciellt havskatten
kan med sin a gula tänder se avskräckande ut. Tänderna,
som används för att bita sönder skaldjur och blötdjur med,
kan utan problem bita igenom ett finger och skada fiskaren
svårt.
I det fria vattnet kan vi under sommaren träffa på stim
av makrill, vittling och gråsej. Vid enstaka tillfällen har
man fångat mindre exemplar av brugd som har förirrat sig
En vanlig gäst i kommunens kustvatten är havsöringen
som under höst och vår stiger upp i Saxån. Öringar, som
stiger upp på hösten, övervintrar i ån och vandrar till havs
under våren. Fisken, som leker i sötvatten på grusbottnar
under december-maj, är en uppskattat matfisk. I havet kan
vi finna öringen både på djupt vatten och grunda bottnar
längs hela kusten. Ungöringen tillbringar sina första år i
sötvattnet och livnär sig på insekter och insektslarver.I havet
äter öringen kräftdjur och småfisk.
En annan gäst från havet är ålen som kan vandra upp i
våra vattendrag för att under lång tid tillbringa sitt liv i sötvatten.
Många ålar stannar dock i havet. I lekmogen ålder
slutar ålen att äta och ger sig i väg till sina lekplatser i Sargassohavet.Ålbeståndenlängs
våra kuster har minskat under
många år p g a en minskad invandring av ålyngel.
10

Inte bara havsfisk
Från vattendragen vandrar många arter tillfälligt ut i
brackvattnet. Till dessa hör rovfiskar som gädda och abborre.
En vanlig gäst längs våra badstränder är iden som
genomsökerbottnarnaefter föda. Havet erbjuder dessa fiskar
mycket föda, så att dom kan växa sig stora.
Vi tar pulsen på havsmiljön
En historisk betraktelse
Industrialiseringen har förändrat våra utsläpp till havet.
Ursprungligen belastades havet med relativt små mängder
näringsämnen som bara till en liten del härstammade från
mänsklig aktivitet som jordbruk och djurhållning. Näringsämnen
gödslade havsväxterna, dock var produktionen
av havsväxter lägre än i dag.
Med tiden skapade man nya kemiska ämnen som i
många fall var skadliga för havsorganismerna. Dessutom
ökade utsläppen av bl a tungmetaller. Av våra konstgjorda
ämnen är det främst de klorerade kolvätena som utgör ett
verkligthot för havets invånaresamt alla andra organismer
som tar sin föda från havet. Dessa kloreradekolväten är oftast
fettlösliga,stabilaoch kan anrikasi organismeroch näringskedjor.
I takt med att flera människorbosattesig längs kusterna
och jordbruket blev allt intensivare, ökade också tillförseln
av näringsämnen till kustvattnet. Förändringar av
landskapet genom ökade odlingsarealer, utdikningar och
uträtning av vattendrag påskyndade denna utveckling.
Med luftföroreningarna transporteras metaller och näringsämnen
som till sist hamnar i havet.
När balansen mellan tillförsel och omsättning av näringsämnen
i havet blir störd, får man en gödslingseffekt
som medför att samspelet mellan alla organismer förändras.
Medan vissa arter kan gynnas, kan andra arter inte klara
denna förändring och minskar eller försvinner. En ökad
gödsling av våra kustnära områden har medfört att växtproduktionen
i havet har ökat, till förmån för vissa arter
som t ex trådformiga alger. Balansen mellan olika växtarter
stördes lokalt på ett sådant sett att vissa delar av kustvattnen
började likna en kloak. När man började bygga reningsverk,
kunde man efterhand förbättra den lokalt påverkade
miljön.
Problemställningarna för havet har alltid varit internationellaoch
Öresund har i stor utsträckningpåverkatsav
stora belastningskällorfrån den danskasidan samt från Östersjön
och Kattegatt.
Tidiga svenska reningsverk under 60-talet, saknade
länge sin motsvarighet på den danska sidan. Köpenhamns
reningsverk tillkom relativt sent och har haft stora inkörningsproblem.
Reningsverk utför dock inga underverk, utan man
släpper fortfarande ut stora kvantiteter av näringsämnen
till våra kustvatten.Man har främst kunnat reducera mängden
organiskt nedbrytbart material, fosfor och i samband
med införande av ett kvävereduktionssteg även kunnat
minska utsläpp av kväve. Speciellt en minskning av kväve
i havsvattnet anses kunna reducera algproduktionen på
sikt.
Många andra miljöskadliga ämnen kan dock via avloppsvatten
från reningsverken nå kustvattnet, speciellt i
reningsverk som tar hand om förorenat vatten från miljöstörande
industrier. Ett för reningsverkets bakterier giftigt
avloppsvatten kan dessutom medföra att reningsverkets
kapacitet för rening av t. ex näringsämnen försämras betydligt
(reningsverkets nyttiga bakterier mår dåligt).
De ökade utsläppen medför, utöver produktionsökningen
av havets växter, en ökad syreförbrukning i samband
med nedbrytningen av den ökade växtbiomassan.
Stora havsområden är idag periodvis mycket syrefattiga.
En bidragande orsak till syrebristen är vattenmassornas
olika salthalt och temperatur. Syresättning av vattnet
sker genom kontakt med luften. När två vattenmassor med
olikasalthaltmöts,utbildasen skiktning,där vattenmassan
med den högsta salthalten lägger sig under den lättare vattenmassan.
Vattenmassorna blandas ej, utan en eventuell omrörning
sker enbart inom den enskildavattenmassan.Det övre
skiktet fungerarsåledes som ett lock och förhindraratt bottenvattnet
kan tränga upp till syrerikare områden. I och på
sedimentet förbrukar naturliga nedbrytningsprocesser
syre, som med tiden kan ta slut. När nedbrytningenfortsätter
utan syre, kan giftiga ämnen bildas.
11

Vid syrehalter understigande 2 mg per liter dör de
flesta bottenorganismer. Resultatet av syrebrist i bottenvattnet
kan ibland observeras på stränderna, där onormalt
många döda musslor spolas iland och ruttnar. Havets ekosystem
är dock mycket komplext och ibland kan negativa
förändringar inte alltid förklaras genom en mänsklig påverkan.
Utöver övergödsling och ansamling av miljögifter,
har utfiskning och annan rovdrift kraftigt påverkat balansen
mellan olika organismer.
Miljöfarliga ämnen
De vanligaste grupperna av föroreningar som förekommer
i våra kustvatten är halogenkolväten (klorerade kolväten),
petroleumkolväten,organiskt material och närsalter, tungmetaller
och andra oorganiska föroreningar.
Källori Landskronakommunär bl a Saxån/Braånoch
jordbruket som svarar för tillförsel av närsalter, organiskt
material m m.
De tillförda kvantiteterna är bl a beroende av nederbördsmängd
och årstid. Viktiga källor är dessutom Landskronas
industrier, Landskrona reningsverk och Lundåkra
avfallsupplag. Dessutom tillför gipsön en okänd mängd
fosfor och metaller till Öresund. Ett ansenligt kvävetillskott
erhåller vi även genom nederbörden.
Metaller
Bilden visar cirkulationsmönstret
i de olika
vattenmassorna,
ovanför och under
språngskiktet. Vattenmassorna
blandas
inte med varandra
utan omrörningen
sker bara inom samma
vattenmassa. Syrebrist
kan uppstå i
vattenmassan under
haloklinen.
I Landskrona kommun bidrar industriella och diffusa utsläpp,
delvis via reningsverket till en ökad belastning med
metaller.
Flera olika tungmetaller(metallersom ofta är miljöfarliga)
som bly, kadmium, koppar och kvicksilver har förekommit/förekommeri
förhöjdahalteri de marinaområdensom
tillhör Landskrona kommun. Metaller sprids även från båtarnas
bottenfärger. Tennbaserade bottenfärger har ersatts
av kopparbaserade som är mindre giftiga för havsmiljön.
Stora fartyg har dock ej övergått till miljövänligarebottenfärger
och speciellt på varvsområdethanteras stora kvantiteter
giftiga färgämnen.
Ett stort antal diffusa utsläpp förekommer till hamnområdet
och Lundåkrabukten.
Utsläppspunkter till hamnområdet.
Stabila organiska ämnen
Många av dessa miljöfarliga föreningar, bl a DDT och
PCB, härstammarfrån industriellverksamhet,förbränning
m m och kan ansamlas i organismernas fettvävnader. Den
långa halveringstidenav dessa ämnen leder till en biomagnifikation
(ackumulering i näringskedjor) med negativa
effekterpå organismernasfortplantningoch ämnesomsättning
som följd. Speciellt feta fiskarter som sill eller laxfiskar
kan innehålla höga halter av klorerade kolväten. De
högsta halterna finner man i fiskarnas lever.
Plankton
Musslor
Fisk
Människa
Miljögifter ökar för varje steg i näringskedjan
12

Oljeföroreningar
Utsläpp av olja kan ge omedelbara effekter på den marina
floran och faunan. Speciellt fågellivet drabbas hårt vid oljeutsläpp.
I det långa loppet kan beståndsdelarna anrikas i organismerna.
Landskrona kommun har hittills varit förskonat
från större utsläpp. Mindre utsläpp sker dock kontinuerligt,
speciellt i hamnområdena.
Sammanställning av havsundersökningar i
Landskrona kommun
Fiskundersökning
Mellan åren 1967 och 1980 svartlistades Lundåkrabukten
p g a höga kvicksilverhalteri ål. Undersökningarav metaller
i fisk uppföljdes under 1993-95 med metallundersökningar
i muskelkött och lever hos torsk, skrubba, abborre,
id och öring. Fiskarnas hälsotillstånd bedömdes dessutom
genom undersökningar av yttre skador och förekomst av
ytliga cellförändringar och parasiter i inälvorna. Fiskarna
fångades i Lundåkrabukten utanför Saxåns mynningsområde,
vid Gräsrännans fyr, i hamnområdet samt norr om
Borstahusen (vid Rustningshamn).
Resultaten visar ingen säker minskning av kvicksilver
i skrubbskädda sedan slutet av 60-talet, men gränsvärdet
för försäljningöverskridsinte. För abborre,ål och torsk
tycks halterna ha minskat, även om enstaka fiskar från respektive
fiskart har halter över gränsvärdet. Halterna av
PCB var låga i skrubba och ål. Skrubborna från hamnområdet
hade högst frekvens av parasiter och synliga defekter,
jämfört med övriga områden runt Landskrona.
Plankton
Planktonundersökningar har genomförts inom Landskrona
kommun sedan 1989. Avsikten med planktonundersökningen
är att följa planktonvariationen under säsongen,
eventuella algblomningar samt förekomsten av giftiga arter.
Dinoflagellater i växtplankton (foto Per Carlsson)
Halter av kvicksilver i skrubbkött på olika lokaler i
Landskrona kommun.
Provtagningslokalerna är belägna i Lundåkrabassängen
vid Aris (strax utanför reningsverkets utsläpp),
väst om Saxåns mynningoch vid Kallbadhuset.Resultaten
från undersökningarnavisar att mycketkraftigablomningar
av växtplanktonutvecklasunder sommarmånadernavid
Aris. En av arterna som har massutvecklats kan vara indirekt
giftig för fåglar genom att gifter kan anrikas i musslor
som sedan konsumeras.
En svag påverkan av blomningarna vid Aris kan ses
vid Kallbadhuset och vid Saxån. Mängden giftiga arter
verkar dock inte vara något problem för djur och människor
i Landskrona kommun.
13

Blågröna alger av släktet Nodularia (foto Per Carlsson).
Under sommarmånaderna kan dock giftiga blågröna
alger föras in till stränderna från Östersjön. Dessa förekomster
brukar dock vara av mindre omfattning. Små barn
och husdjur kan dock drabbas av förgiftningssympton om
de får i sig stora mängder av blågröna alger.
Närsalter
I samband med planktonundersökningar utförs vattenprovtagning
för analys av närsalterna nitrat, ammonium,
fosfat och kisel. Dessutom bestäms totalfosfor och totalkvävehalter
i havsvattnet.
Närsaltundersökningar kan ge en fingervisning om
hur kraftigt planktontillväxten vid ett visst tillfälle kan bli.
Dessutom kan mot bakgrund av referensvärden, en eventuell
lokal belastningssituation upptäckas.
Speciellt intressant ur belastningssynpunkt är området
utanför Saxåns mynning genom den höga belastningen
av kväve och fosfor från vattendraget samt området vid
Aris, i närheten av utsläppspunkten från reningsverket.
Resultatenfrån närsaltanalysernavisar att halterna av
nitrat och ammonium minskat under perioden 1989-94 vid
Aris. Detta kan vara resultatet av förbättrade reningsprocesser
i reningsverket. För övriga punkter kan inga större
förändringar ses. Möjligen har fosforhalterna sjunkit vid
Kallbadhuset och Saxån, vilket i så fall följer ett generellt
mönster för ytvatten i centrala Öresund.
Nitrat+nitrithalter vid Aris (A) och Kallbadhuset (B)
under perioden 1989-1994. I anslutning till provtagningsstationen
vid Aris ligger utsläppspunkten från
Landskrona reningsverk.
Syre
Syrehalter i bottenvattnet mättes i 3 stråk under juli-oktober
1994 och 1995. Stråken sträcker sig från söder om
Borstahusen i sydvästlig riktning mot Staffans Bank, från
Rustningshamnen mot Hakens Fyr på Ven, samt från Ålabodarna
mot Vens nordspets. Mätningarna utfördes i bottenvattnet
på mellan 12 och 44 meters djup.
Syrehalt, mg/liter
10
8
6
4
organismer flyr
2
organismer dör
0
10 15 20 25 30 35 40 45
Vattendjup, m
oktober
september
Syrehalter vid Ven under september och oktober 1994.
14

Syrets löslighet i havsvatten är beroende av temperatur
och salthalt. Med ökande temperatur och salthalt minskar
syremättnaden,d v s den mängd syre som kan lösas i en
viss vattenvolym. Kritiska värden för fisk ligger vid 4
mg/l, d v s fiskarna börjar då lämna området. Under 2 mg/l
börjar bottendjuren att dö.
Syftet med undersökningarnaär att undersöka en viktig
bakomliggande orsak till fiskflykt och bottendöd och
på sikt kunnase om syresituationenblir bättreeller sämre.
Resultaten visar att syrehalterna minskar successivt
fram till september på alla djup under ca 15 meter. Syresituationen
har periodvis varit ansträngd med viss flykt av
fisk från området till syrerikare vatten. Någon total utslagning
av bottenfaunan har dock sannolikt inte skett, men de
känsligaste arterna kan ha påverkats allvarligt.
Bottenfauna
Genom att följa upp bottenfaunans artsammansättning,individantal
och biomassa, kan eventuella långsiktiga förändringari
miljön upptäckas.Det förutsätterdock, som för
alla ekologiska undersökningar, kontinuitet.
Resultaten från bottenfaunaundersökningarna visar
en negativ påverkan av bottenfaunan i hamnområdet. På
djup på ca 17 m tycks artsammansättningen ha ändrats sedan
1960-70,möjligenberoendepå ändrade hydrografiska
förhållanden. Däremot uppvisar de djupaste områdena,
37-52 m, inga tydliga förändringar sedan 60-70-talen. En
långtgående förändring sedan 1920 är dock trolig. Det ska
dock påpekas att studietiden, 1989-94, är för kort för att
klarlägga långsiktiga förändringar.
sedimentens giftighet visar, att jämfört med mellersta
Lundåkrabukten är samtliga sediment i hamnen och angränsande
områden giftiga.
Halterna av metaller i havsbortsmaskenNereis diversicolor,
var högre runt Landskrona jämfört med mellersta
Lundåkrabukten. Någon effekt på bottenfaunans art- och
individantal kan dock inte skönjas.
Fågelinventering på gipsön
På grund av uppgifter om en omfattande fågeldöd inventerades
havsfåglar på gipsön under 1993 och 1994.
På gipsön finns det stora öppna vattenbassänger som
bl a består av fosforsyra med inblandning av metaller. pHvärdet
är så lågt som 1 och man kan misstänka att fåglar
som kommer i kontakt med fosforsyran kan få allvarliga
frätskador. Under fågelinventeringen observerades enbart
trutar på själva gipsön. Bassängerna var fläckvis täckta
med fjädrar från döda och ruggande fåglar. På och i gipsen
observeradesstora mängder ben från sjöfågel. Vissa fåglar
uppvisade tecken på skador. Sammantaget utgör gipsön
inget hot mot trutpopulationerna runt Landskrona, men de
fåglar som drabbas av det frätande vattnet utsätts för onödigt
lidande.
Ett större hot är möjligtvisdet diffusaläckagetfrån ön
av lakvatten till de omgivande grundområdena, eftersom
metallhalterna i lakvattnet generellt är mycket höga jämfört
med bakgrundsnivåerna i havet.
Metaller och kolväten i sediment
och organismer
Metaller utgör ett påtagligthot för havsmiljön.På grund av
belastningen med metaller, togs sedimentproppar i hamnområdet.
Som jämförelse valdes ett mindre påverkat område
i Lundåkrabukten. Bottenorganismer insamlades i de
olika områdena och analyserades tillsammans med sedimentproven
med avseende på metaller och vissa kolväteföreningar
(PCB, DDT, EOCl, olja).
Resultaten visar att metaller och kolväteföreningar
kan relateras till industriell verksamhet i området. Metallhalterna
i sedimenten var förhöjda, jämfört med bakgrundsnivåer,
i alla områden i hamnen och direkt angränsande
områden. I Lundåkrabassängen och i Södra Hamnbassängen
var flertalet metaller starkt förhöjda. Studier av
Syradammar på gipsön. I bakgrunden ser man hamnområdet
(foto Mats Svensson).
15

Pågående miljöövervakning i Öresund
Ett flertal olika undersökningsprogram existerar i Öresund,
nationella, regionala som kommunala. Vissa program
löper enligt fasta schemanår från år, medanandra varierar
i omfattning och i vissa fall endast utförts som
punktinsatser.
Nedan ges en sammanfattning av vilka större program
som finns, i vissa fall med korta resultatsammanfattningar.
Enstaka undersökningar är ej medtagna.
Öresunds Vattenvårdsförbund
Öresunds Vattenvårdsförbund(ÖVF) bildades 1984. ÖVF
är en samordnande organisation för recipientkontrollen
längs den svenska Öresundskusten. Förbundets program
är fastställt av Länsstyrelsen i Malmöhus län. Dess medlemmar
är utsläpparnalängs kusten (industrier,kommuner
och vatten- dragsförbund). Undersökningarnas omfattning
har varierat mellan åren, men är i huvudsak koncentrerade
till vattenkvalitetundersökningar som närsalter,
temperatur, salthalt och siktdjup. Bottenfauna-, tång- och
växtplanktonundersökningar ingår också. Från och med
1997 genomförs programmet mer konsekvent, nu även
med ålgräs- och miljögiftsundersökningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus har sammanställt ÖVF:s
närsalts-och syredata(samt de data som föreliggerfrån det
nationellaprogrammet).Någratydligagenerellatendenser
kan ej ses över perioden 1965 till 1992. Nitratkväve och
fosfatfosfor har möjligen ökat 1965-92, men under perioden
1984-92 tycks halterna dock ha minskat något. För
syre var dock tendensen tydlig, med minskande syrehalter
i bottenvattnet under sommaren i norra och centrala Öresund.
Öresunds vattensamarbete
Fram till 1992, existerade ett formellt samarbete mellan
Sverige och Danmark angående Öresunds marina miljö,
den s k Öresundskommissionen. Samarbetet låg på regeringsnivå
och resulterade bl a i ett antal rapporter om miljösituationen.
Efter nedläggningen 1992, fanns inget formellt
samarbete kvar. Flera kommuner och amter på
svenska och danska sidan önskade dock återuppta samarbetet
och i oktober 1995 bildades därför Öresunds Vattensamarbete.
Medlemmar är länsstyrelsen i Malmöhus län
(fr o m 1997, Skåne län) och i stort sett samtliga svenska
och danska Öresundskommuner och amter. Samarbetets
syfte är att förverkliga ett allsidigt växt- och djurliv i Öresund
och att uppfylla Helsingforskommissionensmål. Vidare
ska samarbetet utmynna i en sammanställningav tidigare
undersökningar i en databas, samt en samordning av
kommande undersökningar.
Danska Amter
I Öresund utför Köpenhamns kommun, Köpenhamns
Amt, RoskildeAmt och FredriksborgsAmt undersökningar
på den danska sidan av Öresund. Sammantaget utförs
månatliga till årliga studier på 20 vattenkemi- och planktonstationer,
23 bottenfauna- och sedimentkemistationer
och 14 vegetationsstationer (tång och sjögräs). Detta ska
jämföras med ÖVF:s nya program på svenska sidan som
har 4 vattenkemistationer, 4 växtplanktonstationer, 6 bottenfaunastationer
och 4 ålgrässtationer.
SMHI/DMU
I samarbete med danska DMU (Danmarks Miljö Undersökningar)
tar SMHI (Sveriges Meteorologiska Hydrologiska
Institut) prov på vattenkemin i den norra, centrala
och södra delen av Öresund. Dessa mätningar ingår i det
svenska nationella miljöövervakningsprogrammet. DMU
utför ocksåstudierav bottenfauna,miljögifteri fisk och sediment
längs den danska kusten.
Förutom vattenkemin utförs inga andra löpande nationella
studier, vare sig biologiska eller kemiska, längs
den svenska kusten. En del geologiska och fiskeribiologiska
undersökningar utförs dock sporadiskt.
16

Framtidens Öresund
En fast förbindelse
När vi nu står inför byggnationen av en fast Öresunds-förbindelse,
kan våra känsliga havsområden utsättas för en
extra belastninggenom det sedimentspillsom uppkommer
i samband med gräv- och muddringsarbeten. Kommer sedimentspillet
att täcka våra bottnar och kommer ljusinstrålningen
att minska i sådan omfattning att växtligheten
påverkas negativt? Vad händer med fisket? Hur påverkas
Öresund om vattengenomströmningenminskar? Frågorna
kommer att besvaras genom en kombination av intensiva
fältstudier och hydrografiska och ekologiska modeller.
För att erhålla bra bakgrundsdata har man detaljerat
undersöktålgräs-och natingbeståndensom kan tänkasreagera
på en ökad belastning. Ett antal provpunkter är belägna
inom Landskrona kommuns havsområde. Genom att
med täta mellanrum undersöka växtsamhällenas tillstånd,
ska det vara möjligt att snabbt kunna vidta åtgärder om belastningen
överstiger oacceptabla nivåer. Likaså har ett
30-tal punkter undersökts med avseende på bottenfauna,
både i grundområdenoch i djupområden.De stora blåmusselbankarnalängs
den tänkta förbindelsenär noggrant karterade,
liksom egenskaperna av det uppgrävda bottenmaterialet
(fysikaliska och kemiska mätningar).
Fiskens vandringar i Öresund och fågelpopulationerna
på Saltholmoch längs den svenska kusten kommernoggrant
att undersökas.
Broundersökningarna har pågått sedan 1992 och beräknas
pågå ett flertal år efter brons färdigställande.
Vad gäller faktiska miljöundersökningar före och under
byggnationen, kan man säga att Öresundsbron kommer att
vara världens hittills mest övervakade projekt. Detta är
nödvändigt eftersom brobygget i värsta fall annars kan
ödelägga stora områden med ålgräs- och natingängar, blåmusselbankar
och kanske förstöra fisket för många år
framöver i närområdet. Med ett intensivt kontroll- och åtgärdsprogram
ska eventuella skador begränsas till själva
byggområdet och inte alls påverka områdena vid t ex
Landskrona. De flesta skadorna kommer inte heller att
vara permanenta,utan miljön beräknas återhämta sig inom
några år.
En fortsatt miljöövervakning
behövs
Förhoppningsvishar vi börjat inse betydelsen av våra havsområden,
både ur ett biologiskt, ekonomiskt och ett socialt
perspektiv. Även om havet har en viss självreningsförmåga,
ökar kostnaden för reningsåtgärder med tilltagande
föroreningssituation. Ingen vet i dag hur stor påverkan
våra kustområden kan tåla.
Huruvida vi kan vända trenden är beroende på framtida
åtgärder av alla berörda länder. Det är dock viktigt att
påpeka att varje kommun kan genom sina insatser själv bidra
till en bättre lokal havsmiljö.
På den svenska sidan av Öresund saknar vi tyvärr
mycket grundläggande information om miljötillståndet.
Detta gäller både allmän information om utbredning av
växter och djur, men också information om hur ekosystemen
mår. Påverkas de av utsläppen? Slås vissa arter ut
utanför industrier och reningsverk? Finns det utsläpp med
långtgående negativa konsekvenser för det marina livet?
All denna information måste insamlas för att vi korrekt
ska kunna besluta om olika utsläpps storlek och kvalité.
Vårt kusthavär en stor resurs,en del av vårt nationella
arv, men det är ingen oändlig resurs. Den måste vårdas,
precis som våra landresurser. Havet får inte betraktas som
ett avfallsupplag. Vi ser inte föroreningarna på havsbottnen
eller i vattnet, men föroreningarnafinns där och påverkar
organismerna. Genom Öresunds stora vattenomsättning
sprids dessa föroreningar långt från den lokala utsläppspunkten.
Vi bör och ska kräva att vi kan fiska och äta fisken
från Öresund. Detta kräver också att andra arter förutom
fisken mår bra och kan föröka sig. Havet är också en källa
till avkoppling och sinnesfrid. Om vi ser att havet är
sjukt, försvinner denna viktiga mentala resurs.
17