Tidningen Dramaforum nr 2 2009.pdf - SÃ¶derhamns kommun

nr 2-2009 

Drama 

Forum 

Kultur i skolan 

– ett osäkert bygge 

Skapande skola i 

Söderhamn 

Stockholm 

Ronneby 

Tema: Skolan, kulturpolitiken och framtiden

innehåll 

4 

6 

8 

16 

TEMA 

Skapande skola i Söderhamn förbättrar elevernas resultat_ ______________ 4 

Skola med ett eget kulturhus – En förberedelse för livet –________________ 6 

Skapande skola i Ronneby: Kultursatsning som funkar__________________ 8 

Mål för ny kulturpolitik _________________________________________ 10 

Vad ska man med kulturen till i skolan?____________________________ 12 

Betänkande av Kulturutredningen 2009:16 

”Ordna i det befintliga och öppna för det nya”_ ______________________ 14 

FORSKNING 

Masterutbildning i dramapedagogik!_______________________________ 11 

Avhandling som inspirationskälla för dramautveckling_ ________________ 11 

FORUMTEATER 

Jokern, rytmen, där och här_____________________________________ 16 

Allvarligt ämne gör teater riktigt rolig______________________________ 17 

KONFERENS 

Kultur för själ och hjärta 

Rapport från ett seminarium om kulturen och äldreomsorgen_ __________ 18 

Konst, demokrati, genus – möten och förhinder______________________ 19 

STIPENDIUM 

Barnkulturstipendium__________________________________________ 21 

MINNESORD 

Barnkulturkämpe och livskonstnär________________________________ 22 

Omslagsbild: Gamla tunnor i bräckligt bygge 

Foto: Lotta Friman 

ÖVRIGT 

Årsmöte_____________________________________________________ 18 

Kalender____________________________________________________ 23 

DramaForum 

Drama • Pedagogik • Teater 

www.dramapedagogen.nu 

ISSN 1652-9286 

Ansvarig utgivare 

Anita Grünbaum, tel 026-25 30 60 

Dragarbacken 4, 811 36 Sandviken 

Redaktionskommitté 

Riksorganisationen Auktoriserade Dramapedagoger (RAD) 

c/o Anita Carlsson 

Eskilsgatan 45 A 

633 56 Eskilstuna 

e-post: anita.carlsson@eskilstuna.se 

Anita Ekermann (ordf.) 

e-post: anitaekermann@hotmail.com 

Prenumerationer 2009 – 4 nummer 

150:- för enskilda personer 

200:- för institutioner 

250 kr för utlandsprenumeration 

Plusgiro 570994-4 

Jenny Dahlerus 

Grafisk produktion och tryck 

e-post: jdahlerus@hotmail.com Forumteaterföreningen i Sverige (FTS) 

ÅGRENSHUSET PRODUKTION 

893 80 Bjästa 

Anita Grünbaum 

Bengt Möller (red.kom.) 

Lennart Ottosson (ordf.) 

info@agrenshuset.se • www.agrenshuset.se 

e-post: anita.grunbaum@telia.com e-post: wit_oleander@hotmail.com e-post: lennart38@telia.com 

Annonser: 

Carl Michael Karlsson 

Gert Jacobsson, 0660-26 61 06, 

e-post: callemicke@hotmail.com Lösnummer rekvireras från anita.grunbaum@telia.com 

e-post: gert.jakobsson@agrenshuset.se 

 

Tema för nästa nummer: Perspektiv på processdrama • Manusstopp den 31 augusti • Nr 3-2009 utkommer 28 september

inledaren 

Kultur i skolan 

– ett osäkert bygge 

Hur långt räcker 55 miljoner? När det handlar om kultur i 

skolan till landets alla elever i åk 7-9, så blir det väldigt lite 

pengar per elev. Kulturrådet har uppdraget att fördela pengarna 

i Skapande skola-projektet och ger endast bidrag till väl 

förankrade ansökningar med en tydlig plan för hur medlen 

ska användas och en vision för framtida utveckling. Det blir en 

garanti för kvalitet men kan i praktiken komma att förstärka 

den ojämlika fördelningen av kultur för barn och unga som 

Aktionsgruppen för barnkultur kartlade 2006. 

Kommuner med svag ekonomi och 

många barn saknar ofta de kulturella 

och ekonomiska förutsättningarna för att 

initiera barnkultursatsningar. I förslaget 

till ny lärarutbildning saknas på ett häpnadsväckande 

sätt en syn på konstens 

och kulturens roll i skolan, vilket på sikt 

kan få förödande konsekvenser särskilt 

för elever i ekonomiskt och kulturellt 

svaga miljöer. 

Olle Holmberg, f.d. rektor för lärarutbildningen 

vid Malmö Högskola med en 

sällsynt god överblick över kulturområdet, 

gör en djupgående kritisk analys. 

Han tar avstånd från den skolpolitik som 

bedrivs och som inte har någonting med 

skapande att göra. 

Vilka positiva effekter Skapande skola 

ändå kan få i lyckligt lottade kommuner 

speglas i en intervju med Anneli Dahlberg 

i Söderhamn, i Maria Ottossons 

beskrivning av och reflektioner kring 

ett par projekt i Ronneby samt i Ágnes 

Végh Blidlövs entusiastiska skildring av 

Kulturhuset i en Stockholmsskola. 

Betänkandet om en ny statlig kulturpolitik, 

som presenterats under våren, 

imponerar genom sin bredd och genomlysning 

av kulturens många aspekter. I 

den finns en annan och mer framtidsinriktad 

syn på kulturens betydelse i skolan 

än i lärarutbildningsförslaget. Några 

huvuddrag i kulturutredningen, kritiska 

synpunkter och förslag som gäller kultur 

i skola, undervisning, folkbildning och 

forskning finns naturligtvis med i detta 

temanummer om Skolan, kulturpolitiken 

och framtiden. 

Kulturutredningen berör behovet av 

forskning kring sambanden mellan kultur 

och hälsa. Kristina Schüldt har deltagit 

i en konferens om kultur i äldrevården 

och rapporterar om just sådan medicinsk 

forskning och om ett par intressanta 

projekt. 

Hur konst och demokrati kan mötas 

har avhandlats på en internationell scenkonstkonferens 

i Lund. Viveka Rasmusson 

berättar initierat om de olika programinslagen 

och de diskussioner som följde. 

Agneta Josephson, som deltagit i en 

forumteaterkurs i Holland, fokuserar på 

frågor om jokerns roll och användning 

av rytm i forumteater. Teater K representerar 

en typ av undersökande teater 

för högstadiet byggd på elevers egen 

delaktighet och med forumspel som inspirationskälla. 

Kerstin Wendt Larsson bidrar med en 

sammanfattning av en avhandling om 

lek i förskolan och Eva Österlind påminner 

om en ny möjlighet till masterutbildning 

i dramapedagogik i Stockholm. 

Två barnkulturkämpar är särskilt värda 

att uppmärksamma. För Emmi Nilsson 

sker det i minnesorden över hennes 

banbrytande insatser för barn i Örebro. 

Irene Grahn i Helsingborg verkar med 

full kraft för barns rätt till kultur och belönas 

med Inger Johnsons barnkulturstipendium. 


DramaFORUM • 2 • 2009

tema 

Skapande skola i Söderhamn 

förbättrar elevernas resultat 

I en stor byggnad centralt i Söderhamn 

samsas Stadshotellet 

med Kulturens hus. Där finns 

Anneli Dahlberg som spindeln 

i ett kulturnät. Sedan i höstas 

är hon anställd som dramapedagog, 

eller kanske snarare 

som dramakonsulent, med 

uppgift att utveckla musikskolan 

till en kulturskola för alla 

barn i enlighet med den skolplan 

som antogs 2008. 

Det första hon gjorde i höstas var att söka 

Skapande skola-medel från Kulturrådet 

för en satsning på åk 7-9. En genomarbetad 

och välformulerad ansökan ledde 

till att Söderhamns kommun beviljades 

40 000 kr. 

Anneli berättar att hon har arbetat nästan 

tjugo år som mellanstadielärare och 

tre år som rektor. Hon är vidareutbildad 

i dramapedagogik och är specialintresserad 

av bild. Hon har följaktligen en suverän 

kombination av erfarenheter och 

kunskaper för jobbet som projektledare. 

– Med min ryggsäck är det inget konstigt 

i att se hur skola och kultur kan mötas. 

Vi har valt att satsa på arbetslagen 

i två olika typer av skolor. Norrtullsskolan 

är en mångkulturell skola F-9-skola. 

I kommunen är arbetslösheten stor, så 

här satsas det på entreprenöriellt lärande 

– inte för att eleverna ska bli egna företagare 

utan för att de ska ta ledarskap över 

sitt eget liv och bli företagsamma. Jag 

tycker att det passar bra ihop med estetiska 

läroprocesser som ger utrymme för 

fantasi, kreativitet, att hitta egna styrkor 

och stå för den man är. 

Den andra skolan är Bergviksskolan 

långt från centrum. I den vidsträckta 

kommunen får barnen på landsbygden 

få möjligheter att ta del i kulturutbudet på 

grund av transportkostnaderna. I Bergvik 

vill man särskilt pröva om estetiska lärprocesser 

kan förbättra resultaten och 

öka måluppfyllelsen. För den skolan 

planerar vi bl.a. ett samarbete med nycirkusgruppen 

Naked Ape, som finns här i 

kommunen. Det ska bli spännande att se 

vad cirkusträning kan innebära för samarbetet 

i klass 8. 

I kommunen finns Drömverkstan, som 

är organiserad som en förening med kommunalt 

anställda bild- och slöjdlärare. En 

satsning på film med för- och efterarbete 

ingår i projektet liksom UR:s utbildning av 

lärare i digital filmteknik. Författarbesök 

med Katarina von Bredow och Magnus 

Nordin är också inplanerade. Anneli hade 

mycket drama i klasserna under hösten, 

vilket bl.a. har fått språklärarna att upptäcka 

hur rollspel förbättrar språkinlärningen. 

Darwin i Bergvik 

I Bergviksskolans trevliga skolbibliotek 

väntar en grupp elever från två nionde 

klasser och deras no-lärare Lisa Johansson 

och Stefan Spansk för att visa 

Anneli och mig resultatet av ett projekt 

kring Darwin och evolutionsläran. Eleverna 

har fått arbeta i Drömverkstan för 

att i papier maché förverkliga sina idéer 

om urtidsdjur som ledde till Darwins upptäckter. 

Utställningen har just blivit klar 

och ska senare också visas på Stadsbiblioteket. 

Madde och Ingela demonstrerar 

ett blått djur som ser ut som ett mellanting 

mellan en fisk och en snäll krokodil 

– den fyrfota fisken som både levde i 

havet och på land för 360 miljoner år sedan. 

Gustaf, Mathias och Anton har gjort 

en rad fåglar som visar hur näbbarna fick 

en form anpassad till födan. Lärare Stefan 

uppmärksammar oss på porträttet av 

Darwin och hans fina skepp för resan till 

Galapagos. Allt är gjort med stor omsorg 

och mycket fantasi. Det är en välgjord 

utställning med belysande bildtexter. 

Det märks att Stefan är nöjd med elevernas 

resultat och över att själv ha fått 

upp ögonen för andra sätt att tänka så 

att hand och huvud aktiveras. 

– Särskilt för de elever som har svårt 

att läsa har det här arbetssättet varit positivt. 

När eleverna får frågan vad de tycker 

Anneli Dahlberg leder Skapande skola-projektet 

i Söderhamn. Foto: Anita Grünbaum 

om projektet blir svaren: ”Roligare.” ”Bra 

för att man orkar – annars blir man så 

trött.” ”Man blir mer intresserad.” 

Valentina Suarez berättar om hur åttorna 

arbetat kring jämställdhet i Drömverkstan. 

En rad med handdockor och 

andra föremål speglar elevernas funderingar 

omkring könsroller. De har vänt 

upp och ner på föreställningarna och 

gjort en pojke som ser ut som en flicka 

och tvärtom, en kvinnlig pizza bagare, 

ett läppstift prytt med med killsymboler 

och Mekonomen i flickig rosa färgskala. 

Valentina har själv tillverkat en vacker 

hårprydnad i spets och med liten slöja. 

Hon är inspirerad av japansk street och 

förklarar för oss att det är en gulligt tjejig 

klädstil med färgglada kläder. 

– Om en kille i Sverige skulle uppträda 

i min hårprydnad skulle han nog bli utskrattad. 

De flesta visar inte respekt för 

den som vill vara annorlunda. I en skola 

med mycket fördomar är det ingen som 

vågar se ut som dom vill. 

Valentina tycker att arbetsformen gör 

att man förstår mer och att det är roligt att 

få visa vad man tänker. 

Ingela Lindkvist i nian berättar att de 

också har fått arbeta med rollspel i engelska 

och spanska. De har skrivit ihop egna 

spel och framfört dem. I so har eleverna 

studerat de olika ländernas inställningar 

efter Första Världskriget för att kunna argumentera 

för sitt land i Versailles-freden. 

– Det har varit väldigt annorlunda och 


oligt. Man har lärt sig bättre. Jag skulle 

önska att vi hade fått jobba så här tidigare! 

Nya religioner 

I åk 9 på Norrtullsskolan råder en 

nervös stämning. De ska redovisa 

sitt arbete med att skapa egna 

religioner. Grupp efter grupp träder 

fram och beskriver högt och 

tydligt på utmärkt engelska hur de 

valt att utforma en religion med grundare, 

religiösa regler, heliga platser, 

vad som händer efter döden och synen 

på ont och gott. Ännu mer imponerande 

blir det när det står klart att de har texter 

skrivna på svenska som de direktöversätter 

till engelska. De är välorganiserade 

och har fördelat uppgifterna emellan sig. 

Varje grupp har skapat en symbol för sin 

religion och förklarar bildens innebörd. 

Två tjejgrupper börjar med att presentera 

sina kvinnliga grundare. Den ena av 

dem har som första regel ”Belive in yourself.” 

Den andra gruppens grundare heter 

Salet och religionen Salismen. De deklarerar 

att i Paradiset finns inte olika kön. Alla 

är lika. En blandad grupp säger att de har 

valt att kombinera element från islam och 

från kristendom och att de är seriösa och 

inte tycker att man ska skoja till det. De har 

skapat olika regler för de verkligt troende 

och för de som inte bryr sig så mycket om 

religion. Deras böneposition har inspirerats 

av yoga. En grupp med killar beskriver 

ingående hur man i ”Hanonismen” ser på 

livet efter döden och på självmord och en 

annan grupp säger att i deras religion finns 

det inga krav på bön. En tredje killgrupp har 

hämtat element från hinduism och buddhism 

och har skapat en rad olika gudar. 

Livets mening är att vara lycklig. 

Glada flickor i klass 9 på 

Norrtullsskolan redogör för 

sitt arbete med att skapa en 

religion. 

Elin Lundkvist och Eivor Lyrén beundrar en 

elevs engelska poesibok. 

Förbluffande resultat 

Eivor Lyrén, lärare i engelska och klassföreståndare, 

och Elin Lundqvist, lärare i 

so, har all anledning att känna sig stolta 

över elevernas prestationer. Entusiasmen 

över skapande skola-projektet är mycket 

stor. Eivor säger att hon tidigare saknade 

former för att få eleverna att prata och att 

deras muntliga förmåga nu har blommat 

upp på ett fantastiskt sätt mycket tack 

vare att man gjort rollspel på engelska. 

En av eleverna tillägger: 

– Det är lättare över huvud taget att 

prata i roll. 

Eivor berättar att eleverna har höjt sina 

betyg häpnadsväckande mycket. 

– Jag är helt säker på att skapande skola-projektet 

har påverkat deras resultat. 

De har kommit över sin rädsla för att inte 

uttrycka sig perfekt. Engelska och so har 

blivit roligare för både eleverna och oss. 

– Jag har så fruktansvärt roligt tillsammans 

med dem, säger Elin med skratt i 

rösten. 

tema 

– Man får en helt annan relation till dem 

när man arbetar så här. När jag berättade 

att vi skulle arbeta med de fem 

religionerna, så kom eleverna själva 

med idén att de skulle skapa 

egna religioner. Det har gjort att 

de varit väldigt delaktiga. Visst 

är det rörigt ibland för det är en 

pratglad klass men de har säkert 

lärt sig mer om religion på det här 

viset. När jag sa att de måste skapa 

en symbol för sin religion var de först 

mycket tveksamma men blev sedan 

väldigt engagerade. 

Bakom det fina resultatet finns en process 

i flera steg. En del av eleverna i klassen 

hade drama med Anneli på mellanstadiet. 

Då arbetade de med olika historiska 

spel som Anneli kallar ”live” och som inspirerats 

av Dorothy Heathcote. Eivor har 

arbetat med klassen sedan 7:an och har 

kunnat lägga en trygg grund. När projektet 

startade med arbetslaget på Norrtullskolan 

ht-08 kom Anneli in med aktiva värderingar 

och rollspelsträning. Samarbetet mellan 

so- och engelsklärare har varit kreativt på 

många olika sätt. Eivor och Elin kan avläsa 

hur elevernas förmåga till reflexion 

och analys har ökat. De har båda ett tydligt 

sätt att tala om måluppfyllelse och att tala 

med eleverna om förmåga att lyssna, att 

prata och att vara kreativ som betygskriterier. 

De ger flera exempel på effekter av 

arbetet med estetiska lärprocesser. Också 

elever med vissa svårigheter att hävda sig 

i vanlig undervisning har blommat upp. 

På förunderligt kort tid har Annelis arbete 

med att inspirera lärare till nytänkande 

kring estetiska lärprocesser resulterat 

i entusiastiska lärare och elever som har 

vuxit mer än vanligt i skolan. Anneli uttrycker 

det lite blygsamt: 

– Lärarna har fått några verktyg men de 

har också själva varit öppna och flexibla 

och hakat på. Det är inte heller så att alla 

elever tycker om den här arbetsformen 

utan vi kan se att den fungerar bäst i trygga 

klasser. Därför tror jag att vi ska satsa 

särskilt på att 7:orna ska få en bra start till 

hösten. Pengarna från Kulturrådet hade 

inte heller räckt särskilt långt utan min 

kommunala anställning på kulturskolan. 

Andan i kommunen är väldigt positiv till 

kultur i skolan och så har vi en helt fantastisk 

skolchef – Margareta Högberg – som 

backar upp utvecklingsarbetet. 

Text och foto: Anita Grünbaum 


tema 

Skola med ett eget kulturhus 

– En förberedelse för livet – 

Boken The Wow Factor kom ut 

2006. I den presenterar Anne 

Bamford sin undersökning 

av hur kultur och estetiska 

ämnen behandlas i skolan i 

mer än 50 länder (däribland 

Sverige). 

Undersökningen, som inte ännu finns på 

svenska, gjordes på Unescos uppdrag. 

Anne Bamford konstaterar att i stort sett i 

samtliga länder anser man att kultur och 

estetisk undervisning är viktig och att bra 

kulturundervisning är nödvändig för barnen 

och i slutändan för hela samhället. 

En annan av hennes slutsatser är att 

många politiker säger att estetiska ämnen 

är angelägna, men satsar inte tillräckligt 

mycket på att tillföra de resurser 

som behövs i skolan. Hon har också 

kommit fram till att konstnärlig/kulturell 

utbildning av hög kvalitet kännetecknas 

av att det finns ett samarbete mellan 

skola, konst- och kulturföreningar och 

andra samhälleliga institutioner. När 

man undervisade elever genom konst, 

tyckte eleverna om att gå i skolan i högre 

grad än de gjort tidigare och de presterade 

också bättre. 

Jag anser att Sverige ligger i täten när 

det gäller satsningar på kultur i skolan 

men är rädd att dessa satsningar kan bli 

konjunkturberoende. Det finns många 

möjligheter att få igång samarbete mellan 

skola och kulturutövare i synnerhet 

i storstadsregioner. Museers och andra 

kulturinstitutioners pedagoger är fulla av 

iver att etablera kontakter med skolor. 

Mina erfarenheter av samarbete med 

dem på museer, teatrar, tidskrifter m.fl. 

vittnar om en enormt stark vilja att göra 

kulturarv och kulturskatter tillgängliga 

för alla barn och elever i skolan. Att hitta 

pengar och tid för att också förverkliga 

samarbetsdrömmen mellan museer och 

skolor är betydligt svårare. Kulturrådets 

fantastiska satsning för årskurserna 7-9 

är ett uppmuntrande exempel på motsatsen. 

Min skola har fått ett generöst bidrag 

till professionell kulturverksamhet, 

Elever i klass 1 formar ett 

hus med sina kroppar. 

till att främja elevernas eget skapande 

som del av undervisningen, till långsiktig 

samverkan med kulturlivets parter och 

till delaktiga elever i 5 olika projekt! 

Den 4 mars när vi invigde Kulturhuset 

i Skogåsskolan i en förort till Stockholm, 

gick en gammal dröm i uppfyllelse. Det 

som möjliggjorde att starta Kulturhuset 

var det krympande elevantalet. En av 

våra två matsalar blev överflödig och 

stod tom. Den pedagogiska miljön som 

jag så länge längtat efter har blivit verklighet! 

På skoltid har vi lektioner inom ”Elevens 

val” med rubriken ”Bild och form 

och drama och teater”. Bort från klassens 

fyrkantiga sal till något annat, som 

uppmuntrar elevernas kreativitet och 

stimulerar deras sinnen och fantasi, där 

möjligheterna för reflektion och eftertanke 

är stora! Jag menar inte att allt detta 

inte händer alls i klassrummet men den 

fysiska miljö som är utformad på ett annorlunda 

sätt än klassrummets har en 

klar påverkan på barnen. 

Elevernas dag slutar inte när lektionerna 

tar slut. Många skolors fritidshem 

använder samma lokaler på eftermiddagarna 

som eleverna arbetar i på skoltid, 

dvs. klassrummet, eller andra trånga, 

inte ändamålsenliga utrymmen. Därför 

har vi även ”Kultureftermiddagar” i Kulturhuset 

tre eftermiddagar varje vecka. 

Då kommer grupper av barn från den 

närliggande lågstadieskolans fritidsavdelningar 

och har kulturella aktiviteter. 

Under dessa tre dagar arbetar barnen 

med något tema som de bearbetar på 

flera olika sätt. De lyssnar på en saga, 

en dikt eller en berättelse, återberättar 

och skapar egna sagor, dikter och berättelser. 

De hör på musik av olika slag 

– från folkvisor till kinesisk musik, från 

Wienklassicister eller Stravinskij till Tom 

Waits. De dansar, gör rörelseövningar, 

utforskar rummet och kroppen och leker 

dramalekar. De tittar på de stora mästarnas 

konstverk, de tecknar själva på papper, 

klipper och klistrar, målar vid staffli, 

skulpterar med lera. De berättar om sina 

tankar och om sina känslor. De lyssnar 

på varandras berättelser och de diskuterar. 

De experimenterar, de smakar på 

ord, de lyssnar på tystnad, de beskriver 

färger, de fantiserar, de berättar om sina 

inre bilder och om sina tankar. De får syn 

på varandra. De förbereder sig för livet 

med hjälp av konst. Det är det som är 

”Kultureftermiddagarna”. 

Varför ett eget Kulturhus? 

Skogåsskolan har också bildsal, slöjdsalar, 

idrottshall, musiksal och en stor aula 

med scen där eleverna får professionell 

vägledning i att utveckla sin kreativitet. 

Men salarna och lektionerna i dem är 

strikt specialiserade på olika områden. I 

Kulturhuset vill jag att eleverna ska uppleva 

en helhetskänsla. Den stora salen 

är uppdelad i två sektioner: Rörelsepass 

eller drama i dramadelen av lokalen och 

bild och form i olika tekniker och skrivande 

i ateljédelen. Min strävan i kulturhuset 

är att gränserna mellan de olika konstarterna 

ska suddas ut. 

Mitt mål med Kulturhuset är att skapa 

en plats där elever i olika åldrar kan 

träna sina ”kulturkunskaper”. Att skaffa 

sig färdigheter i kultur kräver träning, det 

kräver lärande. 

Jag tänker mycket på Kolbs modell, 

som beskriver lärandet som en dynamisk 

process där konkret erfarenhet och 

abstrakt generalisering, reflekterande 


tema 

Halva klass 5 fick välja ut en mask var utan att prata och röra sig fritt i masken framför den andra halvan av klassen. Sen bytte grupperna roller. 

Sist reflekterade de över valet av masker. Makt, rädsla, hot, oro, skönhet - många tankar dök upp under samtalet. 

observation och aktiv prövning kan bilda 

en cirkelliknande process, och samtidigt 

utgöra motsatsparet: Perception och 

bearbetning eller agerande. I Kulturhuset 

finns den kulturmiljö i skolan där 

det finns goda möjligheter för att skapa 

situationer för dessa läroprocesser. Barnen 

hör en saga, en berättelse eller ett 

musikstycke, en sång, de tittar på en 

bild, en tavla, eller känner på en sak, ett 

ting. Oftast stärks den ena sinnesupplevelsen 

av en annan. Därefter reflekterar 

de över det som de har upplevt: De berättar, 

de minns, de frågar om detaljer, 

o s v. I nästa steg sorterar de och försöker 

”göra ordning” bland intrycken och 

de nya kunskaperna. När de går över 

från den runda röda mattan till ateljén är 

de flesta av barnen redan klara för att 

aktivt pröva sina kunskaper. 

Kultur - skolans sociala uppgift 

Min skola ligger i en förort där många 

vuxna har låg utbildningsnivå, där segregationens 

skugga hotar barnens framtid, 

där det inte är någon självklarhet att 

barnen och deras familjer tar del av det 

rika kulturella utbud som erbjuds i Stockholm. 

Här är skolans skyldighet extremt 

viktig för att öppna dörrarna mot kulturen 

och visa att det finns mer än Heron City 

som kan ge själslig stimulans. 

För några veckor sen skrev mina elever 

i årskurs 1 dikter om fåglar till Barnpoesifestivalen 

arrangerad av tidskriften 

00tal och Dramaten. Om en vecka ska 

en av dem bland sju andra lyckliga, utvalda 

barn från hela landet, läsa sin dikt 

på Dramatens Lilla scen! För några år 

sen besökte jag Nationalmuseum med 

en klass i årskurs fyra vid flera tillfällen. 

Under vårt projekt jobbade vi med temat 

”Naturen genom århundraden i Nationalmuseums 

samlingar”. En kväll i slutet av 

terminen återvände vi tillsammans med 

elevernas familjer till museet och eleverna 

gjorde själva visning för dem där! Exemplen 

är fler och det är nödvändigt att 

de även i framtiden fortsätter att bli fler. 

Vid varje sådan händelse där mina elever 

kliver ut och ”tar kulturen i besittning” 

har skolan lyckats med att ge eleven en 

”skjuts” i hennes/hans utveckling. 

Min vision 

Med mitt arbete i Kulturhuset har jag 

inte bara konkreta mål. Min vision är att 

eleverna ska få utveckla sådana mentala 

och känslomässiga verktyg som de 

kommer att behöva senare i livet. 

De har kvar och vidareutvecklar sin 

nyfikenhet för det okända. De har mod 

och styrka att inte ge upp utan pröva på 

nytt när de inte genast lyckas med en 

uppgift. De har en stark lust att ge sig 

hän i ett arbete, lust att forska och experimentera. 

I ett längre perspektiv handlar 

det om att genom stimulans, träning och 

prövning av sin kreativitet låta eleverna 

så småningom utveckla en förmåga att 

aktivt och medvetet delta i samhället. 

Till Kulturhusets invigning gjorde vi en 

retrospektiv utställning med arbeten från 

den nya verksamheten från starten, från 

augusti 2008. Närvaron av Nationalmuseums 

ansvarige för skolverksamheten 

lyfte den högtidliga stämningen ytterligare. 

Jag önskar att alla skolor hade ett 

Kulturhus och anslag från Kulturrådet till 

Skapande skola även för de lägre årskurserna. 

Text och foto: 

Ágnes Végh Blidlöv 

Skogåsskolan 


tema 

Skapande skola i Ronneby 

Kultursatsning som funkar 

Sanna sitter tillbakalutad på 

stolen och ser ut att vara någon 

annanstans i tankarna. Under 

lektionens gång ändras kroppshållningen 

så sakta och i slutet 

av timmen sitter hon framåtlutad 

med klar och intresserad 

blick. Mitt intryck är att hon 

vill delta med tankar, ord och 

handling, men av någon anledning 

inte riktigt vågar. 

Vi träffas många gånger till och under 

de sista dramalektionerna är hon en av 

de mest aktiva eleverna som med klar 

och tydlig röst och blick delger mig och 

de andra tankar och åsikter av stort djup 

och intelligens. I uppföljningssamtalet 

med hennes lärare framkommer det att 

Sanna i klassrummet är mycket tyst och 

inbunden. De få gånger hon säger något 

är det med flackande blick och viskande 

stämma. Hon är mycket självdestruktiv 

och går delvis i en specialgrupp för elever 

med särskilda behov. Hennes lärare 

är mycket häpen och förundrad över den 

Sanna hon observerat under dramapassen. 

Läraren kommer att förmedla sin 

förstorade bild av Sanna till övriga lärare 

som jobbar med henne. Vi bestämmer 

att vi ska försöka stötta Sanna att börja i 

en dramagrupp på fritiden. 

Sensommaren 2007, strax innan vårt 

andra barns nedkomst fattade jag och 

mannen beslutet att lämna Göteborg för 

möjligheterna till ökad livskvalitet i småstaden 

Karlshamn, Blekinge. Bakom oss 

lämnade vi båda arbeten som vi trivdes 

bra med och som kändes utvecklande 

yrkesmässigt. Ingen av oss hade tron 

på att hitta lika inspirerande arbeten i 

Blekinge och jag var beredd på att det 

skulle ta år innan jag etablerat mig som 

dramapedagog. Det var andra orsaker 

som drog oss söderut. 

Efter ett halvårs föräldraledighet började 

det bli dags för mig att undersöka dra- 

masituationen och arbetsmöjligheterna i 

länet. Det visade sig finnas ett stort intresse 

för teater, drama och dramapedagogik, 

mycket tack vare starka aktörer 

som Teatersmedjan i Karlshamn, Kultur- 

Pedagogiskt Centrum i Ronneby, de aktiva 

teaterföreningarna i alla Blekinges 

kommuner som arbetar för att få hit bra 

professionella föreställningar, Musik i 

Blekinge och Region Blekinge. Blekinge 

har även en egen teaterkonsulent placerad 

i Karlskrona och delar regionteater i 

Växjö med kronobergarna. 

Efter lite efterforskningar fick jag reda 

på att två av länets kommuner hade för 

avsikt att, med Skapande skola-medel 

från Kulturrådet utlysa var sin dramapedagogtjänst 

inför hösten. Båda kommunernas 

ansökningar beviljades och jag 

träffade de ansvariga för anställningsintervjuer. 

Vision och genomtänkt plan 

I den ena av de två kommunerna hade 

Maria Ottosson, dramapedagog 

i Ronnebys Skapande 

skola-projekt. 

Foto: Anita Grünbaum 

man goda visioner och en känsla av 

att dramapedagogik kan vara bra på 

många sätt. Däremot hade man ingen 

övergripande plan eller någon formulerad 

strategi. Man ville åt alla områden en 

dramapedagog kan jobba med och man 

hade mycket höga förväntningar på vad 

man skulle kunna åstadkomma under 

ett år vilket var så långt man planerat. 

Det handlade om allt från att ta hand 

om en skolas etablerade revytradition, 

arbeta med särskilt teaterintresserade 

elever, jobba med värdegrundsfrågor 

och forumteater, göra eleverna medvetna 

om kroppsspråket och träna dem 

i scenframställning till att arbeta ämnesintegrerat 

och att stärka elevernas självkänsla. 

Goda visioner men i kombination 

med alla oklarheter kring det praktiska 

genomförandet och med min upplevelse 

av att det saknades en långsiktighet bedömde 

jag uppdraget som svårgenomförbart. 

I Ronneby hade man valt att låta KPC 


(KulturPedagogiskt Centrum) samordna 

och sjösätta denna Skapande skolasatsning. 

KPC är ett av Sveriges Barnkulturcentra 

som bland annat arbetar ut 

mot skola och förskola med framför allt 

bild, drama och kulturarv. Claes Andersson, 

pedagogiskt ansvarig på KPC, hade 

tillsammans med rektorerna på kommunens 

7-9 skolor, nämndens ordförande 

samt verksamhetschef och utvecklingsledare 

på förvaltningen tagit fram en 

handlingsplan för denna satsning. Det 

fanns således en gemensam och genomtänkt 

plan med hur man från kommunens 

sida ville använda pengarna. 

Man var också tydlig med att framhålla 

att detta var en långsiktig plan. Skapande 

skola-medel söks för ett år i taget, 

men satsningen från regeringen via kulturrådet 

har idag ingen tidsbegränsning 

och på sikt hoppas man att arbetet ska 

kunna finansieras av kommunen och bli 

permanent. 

Vad ville man då? Jo, dels ville man 

utveckla de enstaka nedslag som KPC´s 

teaterpedagoger gjort i kommunens sjundeklasser 

mot längre och mer omfattande 

processer. Det övergripande syftet var att 

”stötta elever och lärare i den socialiseringsprocess 

som det innebär att börja 

på ett högstadium med nya kamrater, nya 

lärare och nya former”. Man ville också 

skapa en plattform för ett mer genomarbetat 

och kreativt för- och efterarbete 

kring de många teater- och filmupplevelser 

eleverna i Ronneby erbjuds. 

Hur blev det? 

Sedan augusti 2008 jobbar jag nu på 

KPC med Skapande skola som huvuduppgift. 

I Ronneby finns tre 7-9 skolor 

och nedan har jag försökt sammanställa 

hur arbetet utvecklats på de olika skolorna 

och vilka faktorer som påverkat 

arbetet. 

Skola 1: I höstas var min första uppgift 

att tillsammans med Claes träffa ledningsgruppen 

på respektive skola för att 

samtala kring visioner, behov och praktiska 

förutsättningar. På denna skola 

hade man redan efter några veckor fått 

signaler om att en av de nya klasserna 

i sjuan inte riktigt fungerade. I samtalet 

föddes idén att jag skulle börja jobba intensivt 

i den klassen med uppdrag att titta 

på hur samarbetet fungerade och hur 

de sociala strukturerna såg ut. Fanns 

det något jag kunde få syn på från mitt 

perspektiv? Vi bestämde att jag skulle 

Några elever i Ronneby gestaltar ett problem de upplever i sin skolmiljö. 

träffa klassen vid tio tillfällen och jobba 

med den både i halvklass och i helklass. 

Deras mentor skulle vara med i så stor 

utsträckning som möjligt. När arbetet i 

klassen var slut hade jag en utvärdering 

med mentorn och rektorn där vi diskuterade 

vad jag sett i klassen och tog fram 

förslag på hur skolan skulle kunna gå 

vidare med arbetet. 

Eftersom både jag och skolan var nöjda 

med det här upplägget och rektorn 

såg en stor vinst i att arbeta med drama 

ur ett grupp- och personlighetsutvecklande 

perspektiv har vi fortsatt att jobba 

med alla skolans sjuor på liknande sätt. 

Rektorn är med på varje uppföljningsmöte, 

visar stort intresse och lägger stor 

vikt vid det som jag som dramapedagog 

kan tillföra. Jag upplever att hennes engagemang 

och tilltro ger mig en seriös 

och trygg plattform att arbeta ifrån och 

en tyngd till dramaarbetet som sprider 

sig till både elever, lärare och övrig skolpersonal. 

Våra uppföljningsmöten har 

bland annat lett till elevvårdskonferenser, 

psykologkontakter och förändrade 

strategier för mentorsträffar. Efter varje 

uppföljning informeras arbetslagen om 

vad som sagts på mötet. Inför nästa 

läsår kommer jag att träffa alla blivande 

mentorer för en upplevelsebaserad introduktion 

inför dramaarbetet. 

Skola 2: På den här skolan var det 

svårt att hitta en ingång i dramaarbetet. 

Jag fick en kontaktperson som skulle 

hjälpa mig med det praktiska, men som 

tema 

Foto: Maria Ottosson 

hade mycket liten erfarenhet av drama. 

Jag träffade elevvårdsteamet men upplevde 

inte att där fanns någon öppenhet 

för samarbete. Jag anade via min kontaktperson 

att det bland lärarna fanns en 

motvilja mot att ”släppa till” lektionstid för 

drama. De gånger jag vänt mig till skolans 

rektor har hon hänvisat mig till min 

kontaktperson. Det var helt enkelt svårt 

med kommunikationen i alla led. Jag började 

dock med att träffa alla klasser för 

att presentera mig och för att ge dem ett 

smakprov på vad drama kan vara. Inte 

alltid visste lärarna att jag skulle komma, 

aldrig var eleverna förberedda. Senare 

under hösten medverkade jag på skolans 

temavecka med temat ”respekt”. Nu träffade 

jag klasserna igen, den här gången 

arbetade jag och skolans bildlärare tillsammans 

kring begreppet ”svenskhet”. 

På mitt initiativ kommer dramaarbetet 

på skolan under senare delen av våren 

koncentreras till för- och efterarbete kring 

Månteaterns ”Skämmerskans dotter” 

som alla sjuor ska se. Min tanke är dels 

att ge de lärare som deltar en mer konkret 

och tydlig bild av hur dramapedagogiskt 

arbete kan gå till så vi har något att 

utgå ifrån när vi diskuterar framtiden, och 

dels att närma mig ansökans vision om 

ett utvecklat kringarbete kring de många 

teaterföreställningar som årligen köps in 

till Ronnebys skolor. 

På denna skola inryms även kommunens 

särskola år 7-9. Den är en egen 

enhet och under hösten träffade jag 

® 


® 

tema 

samtliga elever vid ett tillfälle i veckan. 

Här fanns det en stor öppenhet och vilja 

att arbeta med drama både från rektorernas 

och personalens sida. Lärarna var 

mycket engagerade och deltog i största 

möjliga mån under dramapassen. De 

deltog aktivt i samtalen med mig och 

eleverna som uppstod under dramapassen. 

De kopplade dramaarbetet i viss 

utsträckning till det övriga skolarbetet. 

Skola 3: Tredje 7-9-skolan i Ronneby 

är den minsta av skolorna och kommer 

att läggas ned till hösten. Hela läsåret 

har varit turbulent och präglats av nedläggningsbeslutet 

som skjutits upp gång 

på gång, protesterats mot, överklagats 

men slutligen fattats. Detta har påverkat 

ledning, personal och elever i mycket 

hög utsträckning. Jag började hösten 

med att arbeta med åttorna eftersom 

ledningen hade det som önskemål. De 

ansåg att dessa klasser behövde arbeta 

med gruppklimatet. Jag ger dem 

rätt i detta, men eftersom insatsen var 

dåligt förankrad bland lärarna, en del av 

lärarna inte deltog på grund av dåliga 

erfarenheter av drama och eleverna var 

mitt uppe i demonstrationsplaner blev 

det ganska svårarbetat. Under våren 

jobbar jag nu mer intensivt med sjuorna. 

Tanken är att stärka dem inför flytten 

till nya skolor och att ge dem möjlighet 

att uttrycka och arbeta kring sina föreställningar 

om vad flytten kan innebära. 

Den turbulenta stämningen på skolan, 

avsaknad av ledning och lärarnas och 

elevernas oro inför hösten gör dock att 

jag känner mig ganska flytande och vilse 

i mitt dramaarbete. 

Viktiga faktorer 

Under året har det blivit väldigt tydligt för 

mig hur viktigt det är att kultursatsningar 

i skolan är förankrade och har mandat 

från kommunens sida och framförallt 

från skolledningen på respektive skola. 

På den skola där rektorn aktivt deltagit i 

skapandet av handlingsplanen, diskussionen 

om utformandet på skolan och i 

uppföljningsarbetet har Skapande skolasatsningen 

fått en tyngd och seriositet 

som jag upplever gynnat både mig, eleverna 

och dramaämnet. Här finns stora 

förutsättningar för att satsningen kan 

bidra till utveckling på både organisations-, 

grupp- och individnivå. Bilden av 

Sanna från dramalektionerna är hämtad 

från denna skola. Det är möjligt att Sannas 

upplevelse av dramapassen hade 

varit ungefär densamma om hon hade 

gått på någon av de andra skolorna, 

men hennes utveckling hade inte blivit 

synlig för eller uttalad varken av mig eller 

hennes lärare. Den hade stannat hos 

Sanna. Vuxenvärlden hade inte sett den 

och inte kunnat ta ansvar för att hjälpa 

henne vidare. 

Min tid i Ronneby har också präglats 

av tankar och funderingar kring hur 

mycket jag som dramapedagog ska styra 

över innehåll och upplägg. Ibland har 

jag känt ett behov av att göra kursplaner 

med tydliga syften, innehåll och mål som 

ska kunna gälla för samtliga grupper jag 

träffar. Ibland har jag gjort försök, men 

varje gång har det stupat på att grupper 

är olika, individer är olika och har olika 

behov. Och det är väl det som är dramapedagogikens 

styrka, att arbetet utformas 

efter de möten som uppstår och 

som är unika för varje tillfälle. 

Jag vill avsluta med en liten dialog 

som utspelade sig mellan mig och en av 

alla de elever jag träffat i Ronneby: 

Elev: - Du, har vi det här för att få bättre 

fantasi och självförtroende eller? 

Maria: – Ja, till exempel 

Elev: – Okej. Jag tycker att det funkar! 

Maria Ottosson 

Mål för ny 

kulturpolitik 

Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, 

bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och 

arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation 

mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser 

och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande 

förmågor. 

Statliga myndigheter och institutioner ska utifrån arten av sina uppgifter och 

ansvarsområden arbeta för 

• att främja mångfald, kulturell pluralism och internationellt samspel, 

• att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, 

bryta mönster och vidga det möjligas rum, 

• att kulturarvet bevaras, brukas och tolkas, 

• att kulturell kompetens och kreativitet används för att bidra till en socialt, 

miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling, 

• att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas. 

Målen bör vara vägledande för offentlig kulturpolitik även utanför det statliga 

området. Betänkande av Kulturutredningen 2009:16 

Saxat från Forum 

för levande historias 

hemsida: 

Arbetet mot diskriminering och kränkande 

behandling ska stärkas 

Två av Skolverkets nyligen publicerade 

rapporter visar att förekomsten 

av kränkningar och trakasserier 

påverkas av hur skolmiljön och undervisningen 

är utformad. Korridorer, 

skolgårdar, matsalar och omklädningsrum 

är platser där elever är särskilt 

utsatta. Rapporterna visar också 

att få barn och elever varit delaktiga 

i att ta fram de likabehandlingsplaner 

som varje förskola och skola måste 

ha enligt lag. Många skolor har också 

brister i sina likabehandlingsplaner. 

Skolverket vill nu se mer information 

och utbildning, men först måste 

lärare, elever och barn medvetandegöras 

om egna föreställningar om 

vad som är normalt och avvikande. 

Ett normkritiskt perspektiv bör därför 

förankras i lärarutbildningen. Läs mer 

om Skolverkets rapporter Diskriminerad, 

trakasserad, kränkt? och Barnoch 

elevskyddslagen i praktiken på 

www.skolverket.se. 

10 DramaFORUM • 2 • 2009

forskning 

Masterutbildning i dramapedagogik! 

Hösten 2009 startar 

Stockholms universitet 

ett nytt Masterprogram i 

utbildningsvetenskap med 

inriktning mot praktiska 

kunskapstraditioner. Inom 

programmet erbjuds 

fördjupning i dramapedagogik. 

De tre första kurserna är: Praktiska kunskapstraditioner 

7,5 hp (ämnesövergr.), 

Ämnesdidaktik 7,5 hp (dramaped.), samt 

Ämnesteori 15 hp (dramaped.). Man kan 

välja att läsa ett eller två år, 60/120 hp, 

på hel- eller halvfart. Andra året kan räknas 

som första året på forskarnivå, så 

efter en 2-årig Master återstår ’bara’ 1 

år till en lic. avhandling. 

Har du tagit fil.kand. examen efter 1 

juli 2007 krävs masterutbildning för att 

du ska vara behörig att söka doktorandtjänster. 

Om du redan har läst kurser på 

D-nivå/avancerad nivå kan du ansöka 

om att få tillgodoräkna dig dessa inom 

ramen för programmet. Utbildningen är 

skräddarsydd för den som vill fördjupa 

sig och forska. Det är inte säkert att programmet 

återkommer varje år, så om 

du är intresserad av Masterutbildningen 

– sök nu! (Ansökningstiden gick ut 15/4, 

men det går fortfarande att anmäla sig. 

Läs mer på www.utep.su.se) 

Eva Österlind 

Avhandling som inspirationskälla 

för dramautveckling i förskolan 

I mars disputerade Agneta 

Simeonsdotter Svensson på 

avhandlingen Den pedagogiska 

samlingen i förskoleklass. Barns 

olika sätt att erfara och hantera 

svårigheter, Göteborg Studies 

in Educational Sciences 274, 

Göteborgs universitet, Acta 

Universitatis Gothoburgensis. 

Avhandlingen analyserar intervjuer med 

115 elever i förskoleklasser och videoinspelade 

pedagogiska samlingar på 12 

skolor. Analysen grundas på tre olika 

teorier: den utvecklingspedagogiska, 

det kommunikativt relationsinriktade 

perspektivet samt den symboliska interaktionismen. 

Simeonsdotter Svensson vill genom 

sitt arbete ta reda på vad det är som 

eleverna upplever som svårigheter och 

hur de hanterar dessa. Läraren introducerade 

matematiska moment och moment 

som kan relateras till skrivinlärning. 

I avhandlingen undersöker författaren 

hur eleverna erfar lärarens instruktioner 

av ämnet och den tillhörande uppgiften. 

Författaren resonerar också i sin studie 

kring hur läraren hjälper eleverna ur dessa 

svårigheter. Återkommande begrepp 

i avhandlingen är: samspel, kommunikation 

och delaktighet. 

Simeonsdotter Svensson kommer 

fram till att läraren inte verkar uppmärksamma 

elevernas olika signaler på att de 

inte förstår lärarens instruktioner. Hon är 

negativ i sin kritik till lärarnas förmåga 

att inta barnens perspektiv och menar i 

sammanhanget att leken inte används i 

den lärande situationen. Studiens lärare 

intar den vuxnes perspektiv i samspelet 

med eleverna. Författaren menar också 

att lärarna i studien, har anammat och 

kopierat skolans arbetssätt och med det 

ställer irrelevanta krav på 6-åringarna. 

Lärarutbildningen förbereder inte lärarstudenterna 

tillräckligt, för att de ska 

sätta sig in i läroplanens andemening. 

Lekens stora betydelse för att skapa 

motivation och lust för lärande tog man 

inte hänsyn till i förskoleklassens pedagogiska 

samlingar. 

Konsekvenserna av att eleverna inte 

förstår eller upplever svårigheter i samband 

med samlingen, menar författaren, 

blir frustrerade elever som inte känner 

sig delaktiga i skolans verksamhet. Simeonsdotter 

Svensson hävdar också 

att elever kan tolka sina erfarna svårigheter 

som om de inte duger utan själva 

är problemet. Studien visar att eleverna 

inte förstår att svårigheten ligger utanför 

dem själva. Författaren menar att elevens 

självtillit påverkas negativt och står 

i motsats till vad Lpo94 avser. Skolans 

och lärarens uppgift är att stärka elevens 

självtillit och stimulera till lärande. Studiens 

resultat är alarmerande och måste 

tas på allvar. 

Du som läsare av detta lägg, undrar 

givetvis vilka beröringspunkter Agneta 

Simeonsdotter Svenssons studie har 

med DramaForums innehåll. Jag vill påstå 

att man mycket väl kan relatera studiens 

slutsatser kring lekens betydelse, 

med drama generellt. Den kreativa leken, 

drama och rollgestaltning stimulerar 

förståelse för hur jag själv och andra 

tänker. Arbetssätten i sig stimulerar kreativiteten 

och medvetandegör varierat 

perspektivtagande. Därför borde lärarna 

få upptäcka den potential som dramaverksamhet 

har i samband med lärande. 

Jag menar precis som Simeonsdotter 

Svensson, att lärarna exkluderar elever 

från att lära sig lära. Att lärarna har svårt 

att ta elevens perspektiv i lärandesituationen 

kan också höra samman med att 

de i sin utbildning, inte får möjlighet att 

använda sig av sådana arbetssätt som 

främjar perspektivtagande, kommunikativ 

förmåga, samspel och känsla av 

delaktighet. Eftersträvansvärt är därför 

att lärarstudenten ska kunna träna sig 

för hantverket att vara lärare, genom 

varierade arbetssätt som till exempel 

rollspel. 

Kerstin Wendt-Larsson 

DramaFORUM • 2 • 2009 

11

tema 

Vad ska man med 

kulturen till i skolan? 

För mer än tio år sedan publicerades resultatet från en enkät 

till 8 000 elever med frågor om Förintelsen under andra 

världskriget, om det mångkulturella samhället, om muslimers rätt 

att bygga moskéer i Sverige o.s.v. Även om resultaten kan tolkas 

på olika sätt och också nyanseras framträdde ändå en oroande 

bild. Eleverna uttalade en brist på tilltro till det demokratiska 

styrelseskicket, och enkätsvaren innehöll många negativa attityder 

till andra kulturer. T.ex. sa drygt en tredjedel av eleverna att de 

inte var helt säkra på att Förintelsen verkligen ägt rum. 

Olle Holmberg, f.d. chef för Lärarutbildningen 

i Malmö, föreläsare och konsult i skolfrågor. 

Foto: Petter Holmberg 

Hur ska man tolka detta? Det är svårt 

att tro att problemet är att elever inte 

fått någon undervisning, när det gäller 

dessa frågor. Den uppfattningen framfördes 

annars i debatten. Det är säkert 

inte fråga om en djärv hypotes, om man 

säger att alla elever som gått igenom 

grundskolan har blivit undervisade om 

nazismens grymheter, judeförföljelserna 

och Förintelsen, eller att alla har läst om 

det demokratiska styrelseskicket, om regering, 

riksdag och kommuner. Men materialet 

har på många skolor malts ner i 

den kvarn för inlärning som skola ibland 

är. Det är en sak att dessa ting tagits upp 

i undervisningen. Det är en helt annan 

sak om elever blivit berörda av vad de 

tagit del av, om de påverkats av vad de 

läst eller hört; det är en annan sak om 

de över huvud taget kommer ihåg. För 

att detta ska ske behövs mer. Då behövs 

elevernas egen aktiva medverkan, deras 

nyfikenhet, allvar, glädje, engagemang. 

Det är väl detta som undervisning handlar 

om – att göra människor så berörda 

av det som tas upp i undervisningen att 

kunskapen integreras i dem, förbinds 

med deras erfarenheter, blir till något de 

själva äger istället för att ägas av läraren 

eller en träaktig lärobok. 

Vad gör man då? Eleverna måste ju 

känna till det demokratiska styrelseskicket 

och 1900-talets mörka historia. 

Det är inte så enkelt. Det är inte så enkelt 

att ”beröra”. Det kräver helhetsanalyser 

av läromiljö och lärosituationer. Det 

man utan vidare kan säga är att lärare 

knappast är hjälpta av de råd som Hans 

Bergström, DN:s chefredaktör, framförde 

när han kommenterade rapporten 

den gången. För honom var åtgärderna 

självklara: 

Nästan vilken lärare som helst skulle 

enbart utifrån de fem inledningsmeningarna 

i vår regeringsform kunna bygga 

upp en serie högst intressanta lektioner, 

med påtagliga historiska illustrationer. /-/ 

Tyvärr: det måste nu gå ut en generalorder 

om att grundskolan ska lära ut grunderna 

för svensk demokrati, däribland 

att alla ska ha gått igenom regeringsformen. 

Skolan har på egen hand inte 

förstått eller klarat uppgiften. 1) 

Alla som har minsta kontakt med skola 

och skolarbete fattar att det har i varje 

fall inte den som skrivit dessa rader. Man 

skulle kunna skratta åt alltihop – om det 

inte handlade om allvarliga saker. 

Demokrati, respekt för andra kulturer, 

medkänsla, solidaritet, sådant låter sig 

inte beordras eller faktareproduceras 

fram. Blir eleven inte berörd är allt bara 

yta, snabbt bortglömt, utan rötter. 

Här kan man skönja grundproblemet i 

det som är skolans förhållande till kulturen, 

till skapandet, till det estetiska. När 

det handlar om kunskap, det som skolan 

är till för att utveckla hos sina elever, 

spelar de ”praktisk-estetiska ämnena” i 

en annan och lägre division än övriga 

ämnen. De klumpas samman i en grupp 

under en egendomlig beteckning, något 

som understryker att dessa ämnen 

är något för sig, något som finns och 

får finnas i skolan, men som egentligen 

inte har med skolans huvuduppgifter 

att göra. Man räknar inte med att t.ex. 

drama, bild och musik har ett kunskapsvärde 

i djupare mening, som något som 


tema 

kan förändra elevers sätt att uppfatta 

och förstå verkligheten. Därför behöver 

dessa ämnen sina särskilda banérförare 

och påtryckningsgrupper, som slåss för 

kulturen i skolan: ”Herregud, vi behöver 

ju kultur i skolan också!” Vadå ”också”? 

Det finns visserligen kulturutredningar 

som säger vackra saker om en skapande 

skola med eleverna och kulturen 

i centrum, men det är nog bara munväder. 

När det kommer till kritan, när man 

diskuterar skolans ”kris” och elevernas 

bristande kunskaper, är det ingen som 

kommer på tanken att nämna så perifera 

ting som drama t.ex. 

Lena Aulin, Jan Thavenius m.fl. har i ett 

forskningsprojekt vid Lärarutbildningen 

på Malmö högskola, ”Kulturen i skolan” 

2) , försökt förstå vilken roll kultur/estetik 

har i skolarbetet. De har använt sig av tre 

begrepp i sina analyser, tre dimensioner 

av kulturanvändning i skolan: 

• Marknadsestetiken: Skolarbetet 

fungerar som en del av den marknad 

som konsumerar upplevelseindustrins 

produkter. Det mesta sker på marknadens 

villkor. Skolan accepterar motvilligt 

elevernas fascination för det kulturutbud 

som ständigt omger dem i media, i reklam, 

i design o.s.v. och låter den populära 

kulturen bli en del av skolarbetet 

– men utan reflektion, utan analys, utan 

kritik – enbart som upplevelse och sysselsättning. 

• Den modesta estetiken: Å ena sidan 

ska eleverna komma i kontakt med ”den 

goda kulturen”, den hallstämplade och 

godkända, den som setts som motvikt 

mot ”kommersialismens negativa verkningar”. 

Å andra sidan måste skolarbetet 

ibland vara lustfyllt och skapande om 

eleverna alls ska orka gå kvar i skolan. 

Arbetet med” den goda kulturen” och 

”de skapande aktiviteterna” kan ofta bli 

till estetisk formalism, utan riktning och 

innehåll. Det handlar mer om att förmedla 

kulturarv och ge eleverna lustupplevelser, 

mindre om att ställa detta 

i relation till vad som pågår i livet och 

verkligheten. 

• Den radikala estetiken: Konsten kan 

utmana och ifrågasätta. Den kan vända 

företeelser upp och ner, låta det till synes 

naturliga bli onaturligt, det till synes 

självklara bli problematiskt. Den kan visa 

på möjligheter och utopier. I den radikala 

estetiken tar skolan vara på den förändrande 

kraft, som konsten kan ha. Med 

en öppenhet som tål både osäkerhet 

och motsägelser kan elevernas nyfikenhet 

på och frågor om världen gestaltas 

och bearbetas. I den radikala estetiken 

är både form och innehåll centrala. 

Det är inom ramen för den radikala 

estetiken som ett skapande och kritiskt 

skolarbete skulle kunna genomföras, 

ett skolarbete som präglas av lust och 

glädje, som erbjuder eleverna en yttrandefrihet 

värd namnet – och som berör 

dem och utvecklar deras kunskap. 

Detta är naturligtvis en utopi. Men det 

är ”en älskvärd utopi som inte är inriktad 

på att förverkliga en redan färdig plan 

utan på att skapa en öppenhet där olika 

planer kunde diskuteras. En demokratisk 

utopi om en plats där unga människor 

kunde undersöka sina handlingsmöjligheter 

och komma underfund med vad de 

vill ta ansvar för.” 3) 

Vi är mycket längre ifrån en sådan 

utopi än vi varit tidigare. Idag är situationen 

värre än någonsin för ”en skapande 

skola”. Den skolpolitik som nu bedrivs 

har ingenting med skapande att göra. 

Den handlar om disciplinering, faktareproduktion 

och kontroll. All estetik sitter 

trångt – oavsett rubricering. Den kunskapssyn 

som på förvånansvärt kort tid 

tagit över i det offentliga samtalet talar 

enbart om hur mängden fakta inom olika 

områden ska kunna öka i det som är 

elevernas ”behållare” för kunskap. 

Fotnoter 

Utredningen Tydliga mål och kunskapskrav 

i grundskolan (SOU 2007:28), 

som snart kommer att leda till proposition, 

ger ett nästan parodiskt övertydligt 

exempel på denna kunskapssyn. Utredningen 

diskuterar kursplanemålens 

tydlighet och menar att det bara leder till 

diskussioner som tar för lång tid om lärarna 

måste tolka kursplanemålen. Målen 

ska i stället vara så entydiga att man 

direkt begriper vad som avses! Tolkning 

är egentligen en onödig verksamhet. Om 

bara saker och ting är tydliga tillräckligt 

behövs ingen tolkning. 

Vad har drama att göra i denna omgivning? 

Vad har kultur där att göra? 

Det är konsekvent att en ny utredning 

En hållbar lärarutbildning (SOU 

2008:109) talar mycket tyst om de s.k. 

praktisk-estetiska ämnena. De återuppståndna 

låg- och mellanstadielärarnas 

utbildning ska inte längre ge lärarkompetens 

på detta område. Kulturen får 

fixas med ettämneslärare. Den får hålla 

sig för sig själv med sitt. I det viktiga kunskapsarbetet 

har den ingen roll. 

Olle Holmberg 

www.olleholmberg.se 

1) Bergström, Hans, ”Grundskolan har misslyckats”, i Dagens Nyheter den 13 juni 1997. 

2) Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus, & Thavenius, 

Jan, Skolan och den radikala estetiken. 

Studentlitteratur, Lund 2004. 

Aulin-Gråhamn, Lena & Thavenius, Jan, ”Kultur 

och estetik i skolan”, Rapporter om utbildning 

2/2003, Malmö högskola, Lärarutbildningen. 

3) Thavenius, Jan, ”Den radikala estetiken” 

i Persson, Magnus & Thavenius, Jan, ”Skolan 

och den radikala estetiken” i Rapporter om 

utbildning 1/2003, Malmö högskola, 

Lärarutbildningen, s 73f. 


13

tema 

Betänkande av Kulturutredningen 2009:16 

”Ordna i det befintliga 

och öppna för det nya” 

En ny kulturutredning 

har under våren väckt 

uppmärksamhet och 

presenterats på olika sätt i 

media och vid panelsamtal 

runt om i landet. Utredningen 

är gedigen med ambitionen 

att ta ett samlat grepp och 

omfattar nästan 900 sidor. 

Det säger sig självt att få 

orkar läsa helheten. Ändå har 

många snabbt haft kritiska 

synpunkter som har handlat 

om att utredningens förslag 

främst är organisatoriska 

i stället för att gälla 

kulturpolitikens innehåll. 

Utredningen föreslår stora strukturförändringar 

med en mängd större och mindre 

kulturinstitutioner hopfösta i större 

enheter. Hela kulturområdet ska redan 

2010 vara organiserat i tre olika myndighetssfärer: 

• Samtid, historia och livsmiljö 

• Arkiv, bibliotek och språk 

• Konstarterna 

Många hade hoppats att kulturutredningen 

skulle föreslå ökade anslag men 

när utredningen presenterades poängterade 

dess ordförande Eva Swartz att 

direktiven innebär att alla förändringar 

måste tas inom gällande anslag. Det 

har alltså inte funnits möjlighet att föreslå 

ekonomisk expansion på kulturområdet. 

Många konstnärsgrupper som lever 

under pressade förhållanden känner sig 

följaktligen frustrerade av att deras situation 

inte ser ut att kunna förbättras. 

Ett av målen i 1974 års kulturpolitiska 

utredning handlar om att kulturpolitiken 

ska värna om konstnärlig kvalitet. Ett 

sådant mål saknas i 2009 års utredning, 

vilket också kritiserats intensivt. 

Utredningen lanserar en ny fördelningspolitik 

som kallas portföljmodellen 

och som innebär att regioner och kommuner 

efter förhandling ska få större 

kulturpotter att själva administrera och 

ett väsentligt mycket större ansvar för 

att utveckla och profilera kulturen inom 

sitt område. 

Regioner som Västra Götalandsregionen 

är redan organiserade så som utredningen 

föreslår och har en kader av 

drivande kulturpolitiker. I andra delar av 

landet är det dåligt ställt med det kulturpolitiska 

kunnandet och där känner kulturarbetare 

stor rädsla för den framtida 

kulturpolitiken. 

En ny myndighet för konstarterna ska 

bl.a. fördela litteraturstöd och medel till 

fria grupper, centrumbildningar och den 

sammanslagna scenkonstalliansen. 

Kulturrådet ska finnas kvar med begränsade 

befogenheter främst inriktade mot 

övergripande, samordnande och utvärderande 

uppgifter. 

Omstruktureringarna har väckt mångas 

protester. Man kan inte förstå hur de 

eventuella samordningsvinsterna ska 

kunna kompensera de kostnader som 

förändringarna av organisation kommer 

att medföra. Många mindre och välfungerande 

enheter som t.ex. Författarfonden 

uttrycker desperat motstånd och 

kan över huvud taget inte se någon vinst 

med förändringarna. 

Samhällsförändringar 

Utredningen börjar med en välskriven 

historisk exposé över svensk kulturpolitik 

som följs av en nulägesbeskrivning. 

Analysen av samhällsförändringar 

1970-2009 tar bl.a. upp förändringen 

från enhetlig kultur till mångfald, globalisering 

och teknisk utveckling som 

anledningar till en förändrad kulturpolitik. 

Utredarna strävar efter förnyelse av 

kulturen i en bred samhällelig kontext. 

Kulturpolitiken har efter 1974 avgränsats 

och fått en tydligare identitet men det har 

också inneburit att den har förlorat kraft. 

Utredningen anser att kulturområdet 

måste vidgas och fylla en vidare funktion 

inom kreativt näringsliv, regional 

tillväxt, arbetsmarknad, utbildning och 

forskning. Kulturfrågor ska ses som en 

aspekt inom alla politikområden. Det ser 

kritiker som en risk för att kulturen ska 

användas som ett smörjmedel för ekonomin 

och mista i kvalitet. Utredningen 

lutar sig mot forskarna Castells och 

Floridas syn på kreativitetens betydelse 

för samhällsutvecklingen. Framtiden tillhör 

den kreativa klassen. Ett utvecklat 

samspel mellan kultur och skola, hälsa, 

miljö ökar kulturens framtida betydelse. 

Kulturföretagande och entreprenörskap 

ska främjas. 

Radikal kultursyn 

Riksteaterns chef Birgitta Englin har ingått 

i utredningsgruppen. En kväll i april 

svarade hon på Gunilla Kindstrands och 

publikens frågor på Folkteatern i Gävle. 

Birgitta lyckades få mig att tydligare se tidens 

rörelser och tankarna bakom visionen 

om den förändrade kulturpolitiken. 

– Vi har ett fantastiskt rikt kulturliv i 

Sverige med en fantastisk infrastruktur, 

sa Birgitta. Men tiderna har förändrats 

och vi behöver tänka i nya banor men 

inte för att rasera det vi har utan för att 

bygga vidare. Vi kulturarbetare beskriver 

kulturen som ständigt hotad och fokuserar 

på att påverka politiker och tjänstemän. 

Det är en överlevnadsstrategi. Men 

kulturarbetare kan inte fortsätta att kräva 

pengar, om man inte på ett nytt sätt går 

i dialog med sin publik och skapar relationer. 

Det måste finnas en förankring. Vi 

kommer ingenstans med penningfrågor 

om inte kulturen blir jävligt viktig! 

Det behövs ett tryck underifrån för att 

kulturen ska kunna blomstra. Birgitta gav 

exempel på teater i Ghana, där publiken 


elönar skådespelarna med pengar när 

de spelat bra och engagerande. I Frankrike 

finns en regel som innebär att den 

konstnär som får kulturanslag måste 

rikta en del av sin tid till dagis, skolor, 

ålderdomshem etc. Den professionella 

kulturen i Sverige har stängt dörren till 

amatörkulturen medan den t.ex. på Irland 

blomstrar i mängder av community 

theatres. 

– Vi är på väg in i en tid då vi alla behöver 

kulturen för att tackla svåra frågor 

om livet. Om inte kulturen kan tillfredsställa 

unga människors kulturella och 

kreativa behov, så flyttar de. Regionalt 

finns möjlighet att utveckla helt specifika 

kompetenser och kulturarbetare behöver 

formulera sina visioner och presentera 

dem för politikerna. Inte ge politiker 

tolkningsföreträde i ett kulturellt vakuum 

utan bidra med kunnande och engagemang. 

Nya medier och kommunikationsvägar 

gör att vi i framtiden inte kommer att 

ha en publik som snällt går och ser en föreställning, 

applåderar och går därifrån. 

Människor måste få bli delaktiga på nya 

sätt. Det är kulturarbetarnas ansvar att 

också samverka med andra konstnärer 

och andra samhällsinstitutioner för 

att fungera i dialog med medborgarna. 

Makten måste fördelas annorlunda. Den 

politiska opinionsbildningen är central 

men trycket måste komma från medborgarna. 

Kultur i skolan??? 

Grundvalen för kulturen i skolan skakas 

av förslaget till ny lärarutbildning. Om 

den går igenom kommer inga grundlärare 

och allmänna ämneslärare längre att få 

någon utbildning alls i estetiska ämnen. 

Förskollärares och fritidspedagogers 

estetiska undervisning inskränks till 5 

veckor. Ämneslärare i estetiska ämnen 

ska fylla hela skolans behov av musik och 

bild. Dans och drama, som inte är obligatoriska 

ämnen, riskerar att helt marginaliseras. 

Grundlärare utan någon som helst 

introduktion i estetiska läroprocesser i sin 

utbildning kan knappast komma att fungera 

som kulturinspiratörer. 

I total kontrast till förslaget till ny lärarutbildning 

poängterar kulturutredningen: 

”Skolan har ett ansvar för att barn och 

unga får tillfälle till eget skapande, möjlighet 

till bildning samt tillgång till sitt eget 

och andras kulturarv. Detta ansvar bör 

även fortsatt uttryckas i läroplanerna. 

Estetisk verksamhet bör även framöver 

vara ett obligatoriskt inslag i grundskolan.” 

Om lärarutbildningen sägs att den 

ska ge ”goda förutsättningar för konstens 

och kulturens integration i skolans 

undervisning.” Man kan fråga sig hur 

det ska bli möjligt med en lärarkår utan 

kunskaper om estetiska läroprocesser. I 

kap.10.1.1 talar utredningen om att skolan 

ska utveckla barns och ungas kulturella 

kompetens. ”Både i eget skapande 

och i mötet med kulturarvet och med 

professionella kulturskapare bör barns 

och ungas möjlighet till kreativitet stå i 

centrum.” 

Utredningen är också tydlig angående 

behovet av estetisk undervisning 

på gymnasiet, vilket bl.a. uttrycks i tveksamhet 

inför gymnasieutredningens 

förslag att ta bort obligatorisk estetisk 

undervisning. 

Kulturrådet föreslås få ett samlat ansvar 

för barns och ungas kultur. Skapande 

skola, som inriktas mot åk 7-9 och där 

Kulturrådet hittills fördelat medel till 214 

kommuner, 24 stadsdelar och 49 friskolor, 

beskrivs i utredningen som ett viktigt 

medel att öka samverkan mellan kultur 

och skola och förnya metoderna. 

Birgitta Englin betonade också de estetiska 

ämnenas betydelse i skolan och 

vikten av att kulturskolorna bevaras. Om 

Skapande skola-projektet sa hon att 

hon skulle ha önskat att det i högre grad 

hade utformats som förebilden ”den norske 

skolesekken”. Norska elever har ett 

större inflytande gällande val av kulturaktiviteter 

och kulturinslag och är ofta 

själva arrangörer. Det skapar ett ägarskap 

till kulturen. 

Farhågor och öppningar 

I utredningen finns en kritisk blick på 

skolans kulturinsatser och den splittrade 

bild som utredarna har fått. Kulturrådet 

har i ett tiotal år stöttat Dans i skolan, vilket 

nu börjar ge resultat. Många regioner 

har anställt danskonsulenter och insikten 

om barns dagliga rörelsebehov bidrar till 

att dans i skolan expanderar. I vissa regioner 

finns också konstkonsulenter och 

det har länge varit ett önskemål att få ett 

liknande stöd för utveckling av Drama i 

skolan och stöd till länsdramakonsulenter. 

Utredningen uttrycker sig tveksamt 

till länskonsulenter men registrerar behovet 

av regional vidareutbildning, kompetensutveckling, 

stöd och rådgivning. 

I utredningen förs bland många andra 

tema 

intressanta resonemang ett om kulturvanor 

och kulturell jämställdhet. Där konstateras 

att ojämlikhet i fråga om klass, 

ekonomi och utbildning fortfarande påverkar 

kulturvanor ungefär på det sätt 

som Harald Swedners undersökning 

en gång visade. Satsningen är minst 

på barnkultur i de barnrikaste kommunerna. 

I små kommuner, där kvinnor är 

mer välutbildade än män är satsningen 

på kultur också märkbart låg. Det finns 

en risk för att Sverige utanför de stora 

städerna kommer att sacka efter i fråga 

om kulturell utveckling. 

Glädjande nog lyfter utredningen fram 

amatörkulturens och folkbildningens betydelse 

för kultursektorn. Folkhögskolorna 

svarar idag för en stor del av landets 

förberedande och fullständiga utbildningar 

på kulturområdet. Det ger hopp om en 

ny syn på stöd bl.a. till amatörorganisationerna 

och folkhögskolornas kulturutbildningar. 

Kulturpedagoger borde ha en 

hygglig chans att flytta fram positionerna 

i det kulturklimat som skisseras. 

Brist på forskning inom viktiga kulturområden 

uppmärksammas, t.ex. om 

”hur kultur kan användas för pedagogiska 

ändamål och i annan kommunikation 

med barn”. En ökning med 50 milj. för 

forskning inom det konstnärliga och kulturella 

området finns redan föreslagen i 

en proposition 2008/09 och ger öppningar 

för kulturpedagogisk forskning. 

Över huvud taget så ger utredningen 

mindre anledning till oro än väntat. Det 

finns en tydlig vilja att staka ut nya vägar 

förbi gamla hinder så att kulturen kan få 

en tydligare roll i samhällsutvecklingen. 

Skuggutredningen fick många kulturarbetare 

att agera. Ännu många fler 

kommer att behövas för att ge realitet 

åt kulturutredningens tankar om ”kultur 

för alla”. 

Så läs Kulturutredningen! Den innehåller 

enormt mycket kunskaps- och debattstoff. 

Skriv remissyttrande! 


Ref. 

Betänkande av Kulturutredningen 

2009:16: 

Grundanalys, förord, sammanfattning 

och kap.1-6 

Förnyelseprogram kap.7-13 

Kulturpolitikens arkitektur kap.14-20, ref. 

och bilagor 

www.regeringen.se/sb/d/11266/a/120332 

Remissvar senast 19 maj. 


15

forumteater 

Jokern, rytmen, där och här 

Att delta i arbete utfört i 

en annan kontext än den 

egna ger perspektiv. Jag 

var i vintras med på en 

workshop i Holland hållen 

av Bárbara Santos som är 

verksamhetsledare för CTO 

Rio (Centro de Teatro do 

Oprimido Rio de Janeiro) 

– den grupp som Boal startade 

och tillhör. 

Kursen var anordnad av teatergruppen 

Formaat i Rotherdam. Formaat arbetar 

med TO (Theatre of the Oppressed), i synnerhet 

med forumteater och Rainbow of 

Desire. De arbetar med stora forumteateruppsättningar 

och åker iväg med sin lastbil 

fylld med ljus- och ljudutrustning, rekvisita 

och scenografi till olika platser i Holland för 

att spela. Formaat betonar vikten av det 

konstnärliga uttrycket i forumteater. 

Formaat arbetar mycket med hemlösa 

och är också drivande i TO – arbete internationellt. 

Dels håller Formaat workshops 

i Afrika och i Asien och dels är de pådrivande 

i att utveckla ett mer organiserat internationellt 

nätverk för TO-verksamma. I 

den workshop som jag deltog i fanns båda 

dessa sidor representerade – det internationella 

genom Bárbara Santos och bland 

oss gruppdeltagare fanns flera hemlösa. 

I Barbaras workshop ”The Art of Jokering” 

varvades samtalande föreläsningar 

med arbete på golvet. Jag tänker främst 

presentera några av de tankegångar Bárbara 

Santos har om vad en joker är. Men 

först vill jag bara kort inflika hur framträdande 

rytmen var i arbetet på golvet. Vi gjorde 

många övningar som innehöll rytm och hon 

talade om att man, när man leder arbetet, 

inte ska förlora den rytm man uppnått i 

gruppen utan gå vidare med den. Rytmövningar 

utgjorde under arbetet ofta utgångspunkt 

för den fortsatta workshopen. 

Det är inte så vanligt att rytm betonas så 

i de forumteatersammanhang jag möter i 

Sverige. Det, liksom mycket annat får mig 

att fundera i banor som: Vad gör att vi i 

Sverige gör som vi gör? Vad gör att vi inte 

använder rytm lika mycket i vårt forumteaterarbete? 

Eller arbetar vi med rytm fast på 

ett sätt som inte framträder lika tydligt för 

mig? Hur skulle vi kunna utveckla det rytmiska? 

Vad finns det som vi gör som skulle 

vara iögonfallande för en deltagare som 

kommer från en annan kontext t.ex. ett annat 

land? Efter att nu kort ha lyft rytmelementet 

går jag över till att presentera delar 

av det Bárbara Santos sa om jokern. 

Vad är det att vara joker? Jag tror att de 

flesta i Sverige som stött på forumteater och 

forumspel skulle anse att det är den person 

som fungerar som länk mellan scen och publik 

under en forumteaterföreställning eller 

under ett forumspel. Barbara Santos och 

CTO Rio har en mer omfattande beskrivning 

av vad det är att vara joker. 

En som är joker arbetar enligt henne 

med alla följande 7 punkter: 

• Håller TO-workshops 

• Skapar forumteaterföreställningar 

• Organiserar nätverk så att förändring 

startas 

• Håller i (jokrar) forumteater, Legislativ 

Theatre, Image Theatre, Rainbow of 

Desire m.fl. TO-tekniker 

• Stimulerar personer till att verka som 

ledare för social förändring 

• Multiplicerar, dvs. sprider teknikerna så 

att de i sin tur kan spridas 

• Samspelar med andra utövare, utforskar, 

systematiserar och använder TO 

Bárbara skiljer på att kunna jokra och att 

vara joker. Många kan jokra men att vara 

joker är att vara en som utför alla aspekterna 

ovan. Den som leder workshops eller 

forumteater kan benämnas som ”multiplier” 

eller ”community joker”. Multipliern är en 

person som håller workshops med många 

grupper av människor som gör forumteaterföreställningar 

eller annat TO-arbete. 

Multipliern sprider TO-arbete som ringar 

på vattnet. Community joker är en person 

som efter en kortare utbildning på någon 

vecka ger sig ut i den egna verksamheten, 

den egna skolan, den egna byn och håller 

workshops i forumteater, Rainbow of Desire 

etc. och som sedan inför publik jokrar 

de föreställningar som skapas. 

I två filmer som Barbara visar får vi ta del 

av hur TO sprids med stormsteg dels i Moçambique 

och dels i Brasilien. Av filmerna 

hon visar framgår att flera av föreställningarna 

innehåller vackra dräkter, spännande 

musik och starka bilder. Estetiken och de 

konstnärliga uttrycken är centrala även i 

arbetet med grupper av människor som 

i sig inte har till yrke att arbeta med TO. 

TO-arbetet sprids inte bara i Moçambique 

och Brasilien, vi som var med i under Jana 

Sanskritis kurs i somras har ett hum om 

med vilken fart TO-ringarna på vattnet blir 

större även i Indien. 

Bárbara Santos, inspirerande kursledare från 

Boals grupp CTO Rio. 

Också här i Sverige sprids TO-arbete. 

Främst, tror jag att forumspel sprids, d.v.s. 

varianten av forumteater där man inte tar 

scenerna till föreställning utan i stunden i 

workshopen spelar upp dem. Forumspel 

sprids till många sammanhang och är, inte 

minst i skolverksamhet, något som fler och 

fler barn och unga kommer i kontakt med. 

Att sprida TO i skolan tycks vara något som 

skett först de senare åren i Brasilien. Där 

har TO tidigare främst nått vuxna. 

Jag har med min korta artikel velat peka 

på två aspekter av TO-arbete: rytmelementet 

och synen på vad en joker är. Jag 

har snuddat vid forumteaterns konstnärliga 

sida. Jag skulle gärna se ett större utbyte 

mellan oss i Sverige och TO-verksamma 

i andra länder. Vi i Sverige har ju haft förmånen 

att få arbeta med Augusto Boal 

vid ett flertal tillfällen Det är en ynnest att 

delta i arbete med någon annan som också 

har arbetat så genomgripande med TO i 

många år som Bárbara Santos. Genom det 

hon gör får jag möjlighet att få syn på det 

egna. Att göra det jag känner igen fast på 

ett annat sätt ger mycket. Att få möta nya 

tankegångar som jag kan bryta mina egna 

mot är nyttigt. Jag önskar oss verksamma 

med TO i Sverige ett än större internationellt 

utbyte – i syfte att bjuda på det vi har, 

i syfte att lära av andra men inte minst i 

syfte att med hjälp av kontrasten få syn på 

det vi gör men kanske inte har möjlighet 

att fullt ut se. 

Text och foto: Agneta Josephson 


forumteater 

Allvarligt ämne gör 

teater riktigt rolig 

I en liten och nersliten aula i Ockelbo sitter 15 killar i 9 A och C 

knäpptysta och följer Klaras berättelse om hur mycket hon älskar 

Magnus men hur han efterhand börjar kontrollera henne. Då 

och då blir han så arg att han slår eller knuffar henne. Hennes 

kompisar säger till henne att göra slut men hon älskar ju Magnus 

och tror att hennes kärlek ändå ska hela honom. Hon är inte en 

tjej som låter sig misshandlas och han har ju lovat att det aldrig 

ska hända mer. 

Magnus och Klara – en kärlekshistoria? 

är skriven av Julia Fries som själv spelar 

Klara. Den fria teatergruppen Teater K 

från Katrineholm turnerar på initiativ av 

kvinnojourerna i västra Gästrikland. Alla 

elever i åk 9 ska få se och bearbeta frågor 

om våld och påtvingat sex i nära relationer. 

Man spelar omväxlande för tjejer och 

för killar på grund av att det visat sig lättare 

att få igång samtal i enkönade grupper. 

Anders Nilsson, som skött ljus och ljud 

under föreställningen, inleder 1,5 timmes 

bearbetning med aktiva värderingsfrågor. 

Det råder en avvaktande men intresserad 

stämning och synpunkter på påståenden 

som ”det är roligare att vara kille än tjej” 

kommer trevande. På frågan om att ha sex 

med en tjej som sagt nej är våldtäkt, svarar 

en av killarna att det ju inte förekom något 

våld. De vuxna fyller på med sakliga upplysningar 

om vad som juridiskt räknas som 

våldtäkt och om en samtyckeslag som är 

på gång. Hur ska man veta att någon inte 

vill? frågar Julia. Det leder över till en övning 

på golvet där halva gruppen långsamt 

går över golvet mot en partner som ska 

känna av när den som går inte vill komma 

närmare. Det fungerar väl och Julia ställer 

en rad seriösa frågor och får svar på åtskilliga 

av dem. När vi återvänder till ringen 

blir det ytterligare några byta stol-frågor 

men också fyrahörnsfrågor och diskussion 

omkring hur man tänker. Nu handlar 

det om något kan rädda relationen och 

vad som orsakar Magnus svartsjuka utfall. 

Flera killar vågar ha synpunkter. Nästan 

alla anser att man får vara svartsjuk om 

det inte skadar någon annan. 

Dramapedagog Julia Fries i Teater K:s föreställning Magnus och Klara – En kärlekshistoria? 

Foto: Anders Nilsson 

När Anders välkomnar Magnus (Julia i 

munkjacka och toppluva) accepterar publiken 

fiktionen och bidrar med egna frågor 

om hur han ser på tjejers rätt att klä 

sig som de vill. Magnus slingrar sig undan 

frågorna och blir alltmer irriterad. 

Efter gruppindelning blir vår uppgift att 

fundera över hur en slutscen skulle kunna 

se ut. Vad händer, var händer det och vad 

säger personerna. I min lilla grupp kommer 

de tre killarna snabbt fram till att Klara 

måste göra slut. Det ska ske utomhus 

på en parkbänk och hon har kompisar 

med sig som vaktar på avstånd. Magnus 

blir sur och arg men vågar inte ställa till 

med bråk. Alla tre vill helst ha kompisroller 

och ingen av dem kan tänka sig att 

spela Klara, så jag accepterar att göra 

det. I övrigt löser de rollfördelningen utan 

min inblandning och agerar med så få ord 

som möjligt. 

Jag påminns om hur skissartat det oftast 

blir när tonåringar ska spela upp men känner 

också starkt att de verkligen är engagerade. 

I slutrundan säger flera förvånat: 

– Det var ju riktigt roligt! Jag som tänkte 

att teater var skittråkigt. 

Teater K lyckas närma sig en svår problematik 

utan pekpinnar och fördömanden. 

Upplägget hämtar grunddrag från 

forumteater men det känns som om tonårskillarna 

får en bättre möjlighet att på 

allvar fundera över hur de ser på frågorna 

än om de skulle ha prövat inhopp i en regelrätt 

forumföreställning. Det är svårt att 

tänka sig något mera angeläget ämne för 

unga människor. 



17

konferens 

Kultur för själ och hjärta 

Rapport från ett seminarium om kulturen och äldreomsorgen 

Visst är jag äldst i 

församlingen? Jag ser mig 

omkring där jag sitter i 

Hiltons konferenssal i 

Stockholm. Ska bli intressant 

och nytt för mig att själv 

utgöra objekt för mycket 

samlad omtanke och välvilja. 

Programmet ser lovande ut. 

Såväl kulturförvaltningen som äldreförvaltningens 

direktörer är här samt 

äldreborgarrådet Ewa Samuelsson och 

kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. 

Dessutom ytterligare representanter för 

äldrevården, Stadsmuseet och Kulturskolan. 

När väl programmet genomförts 

– pedagogiskt upplagt med inslag av 

musikunderhållning av kommunala musikskolans 

elever samt allsång av oss 

själva – försöker jag summera vad som 

varit intressantast för mig i mina båda 

roller som äldre och dramapedagog. 

FTS – forumteaterföreningen 

ÅRSMÖTE OCH FORUMTEATERFESTIVAL 

FTS årsmöte har, då detta nummer kommer ut, just ägt rum på Sturegymnasiet i 

Halmstad; närmare bestämt fredag den 24 april. Vid förhandlingarna har det gångna 

årets verksamhet diskuterats, ny styrelse har valts – med största sannolikhet 

ser den ut ungefär som den gamla. Dessutom har Augusto Boals stora jokermöte i 

Rio de Janeiro behandlats – se notis nedan. 

I samband med årsmötet ordnades också den årliga forumteaterfestivalen en tredagars 

festival med föreläsningar och workshops, 24 – 26 april. De praktiska arrangemangen 

runt festivalen sköttes av elever i åk 3 vid Sturegymnasiets teaterprogram, 

medan elever i åk 3 vid samma skolas restaurangprogram tog hand om 

förplägnaden. 

Programmet inleddes på fredagen med en föreläsning av Niklas Hjulström, chef för 

Folkteatern i Göteborg, om teatern som social instans. Andra deltagare i festivalen 

var Mette Bue Lyngstad från Norge och Katrin Byréus från Sverige. 

Deltagarantalet var något lägre än tidigare år; ett 40-tal medlemmar och sympatisörer. 

INTERNATIONELLT JOKERMÖTE 

I RIO DE JANEIRO 

Augusto Boal, grundare av forumteatermetoden, har inbjudit till ett stort internationellt 

forumteatermöte den 20 – 26 juli i Rio de Janeiro. Inbjudna är i första hand 

de som fungerat som jokrar vid forumteateruppsättningar. Boal vill med sitt möte 

få igång en internationell diskussion om hur man skall arbeta vidare med hans 

metod. 

Villkoret för att mötet alls skall bli av är att Boal beviljas anslag som han har sökt ur 

Formaat, Prince Claus’ of Netherland’s funds, som skall möjliggöra för jokrar från 

tredje världen att delta. 

FTS i Sverige vill om möjligt skicka fem deltagare. Ett gruppmejl, där man uppmanar 

alla medlemmar att ge förslag till deltagare, har gått ut från styrelsen till alla 

medlemmar. Beslut har sedan tagits på årsmötet. Ekonomiskt är man beroende 

av att Svenska Institutet stödjer föreningen med ett stipendium. Skulle FTS inte få 

något ekonomiskt stöd, kommer två deltagare att få åka, nämligen Katrin Byréus 

och Agneta Josefsson, som är Forumteaterns förgrundsfigurer i Sverige. 

Forskning 

Töres Theorell, professor i psykosocial 

medicin vid Karolinska Institutet i Stockholm, 

redogjorde för några forskningsprojekt. 

• I förorten Enskededalen hade man prövat 

att i en av två storgrupper ta reda på 

varje persons bakgrund och intressen 

och utifrån detta bildat smågrupper. 

De grupperna kom att fungera mycket 

bättre än slumpvisa gruppbildningar i 

den andra storgruppen. 

• Barnsånger lugnar oroliga dementa 

patienter. 

• Viss gym-musik resulterar i att pulsen 

inte går upp, mjölksyran minskar, man 

blir mindre trött och ekonomiserar med 

sina muskler. 

• Parkinsonpatienter går eller dansar 

bättre till musik. 

• Körsång för äldre är numera en ”världstrend”. 

Av sång blir man både lugnare 

och mer energisk. Idag finns flera rehabiliteringskörer. 

Varför behövs då forskning? Kritiker 

menar att man tar bort ”känslan” i kulturupplevelsen. 

Men vi blir manipulerade av 

kultur som kan både hjälpa och skada. 

Vi vet t.ex. inte exakt hur psykpatienter 

upplever en viss bild. Så forskning behövs. 

Moderatorn och journalisten Gunilla 

Kindstrand påpekade att psykiatriprofessorn 

Johan Cullberg befarar att för 

”snäll” konst smyger sig in på institutionerna. 

Theorell, menade att olika slags 

musik behövs i olika sammanhang. De 

två enades om vikten av att vårdpersonalens 

utbildning leder till medvetenhet 

om att kultur verkligen kan vara till hjälp 

i vården. 

Från Esbo i Finland rapporterade intendenterna 

Merja Talvela och Camilla 

Nemlander-Sjöberg om ”Kulturkedjan”, 

ett prisbelönt projekt (Eurocities organisation). 

Det går ut på att i forskningssyfte 

och med systemskifte föra samman 40 

vårdhem och 30 kulturaktörer, t.ex. Esbo 

symfoniorkester och andra kulturinstitutioner. 

Taktiken har varit att göra det 

attraktivt att delta. Trots att allt sker på 

frivillig basis och utan extra pengar har 


allt fler anslutit sig. Viktigt har varit att 

låta det hela ta tid att etableras. 

Kulturpaket – nytt grepp 

Mycket åskådligt beskrevs ett samverkansprojekt 

mellan äldre och kulturförvaltningarna 

i Stockholm. På scen placerades 

7 stora och vackert inslagna 

paket i olika färger. Dessa hade innehåll 

med anknytning till olika teman som 

• Från hus till hus 

• Musik vi minns 

• Musik vi glömt 

• Skapa en upplevelse 

• Sagor och berättelser 

• Samtal om konst 

• Guldkorn 

Dessa kulturpaket hade man använt 

vid besök hos de äldre för att väcka 

minnen, sätta igång tankar och känslor. 

Innehållet kan bestå av bilder, tyger eller 

vackra hattar. Att på det här sättet 

arbeta med sinnena härrör troligen från 

Dan Lipschütz via dynamiska pedagogen 

Agneta Gusterman, projektets samordnare. 

För övrigt presenterades ett pågående 

projekt i Farsta där äldre personer intervjuats 

om sina liv. Klass 8 i Hökarängsskolan, 

som fått utbildning i att med datorns 

hjälp fånga en berättelse i ord, bild 

och musik, gjorde intervjuer i par. 

Man tog också upp problematiken 

med hemmaboende pensionärer. En del 

av dessa är krya nog att själva söka upp 

”kulturen” men eftersom allt fler förväntas 

bo kvar hemma så länge som möjligt 

blir många ensamma och isolerade. De 

kommunala insatserna riktar sig hittills 

endast till gruppboende. 

Växer synen att kultur är viktig för äldre 

ser jag nya möjligheter för den som vill 

arbeta inom området. Möten mellan t.ex. 

naturvetenskaplig forskning och kulturutövare 

har funnits sedan en tid, t.ex. 

inom dans/teater. Det är spännande om 

liknande forskning också når dramapedagogiska 

arbetsområden. 

Kristina Schüldt 

Tips: T. Theorell: Kulturen och hälsan (antologi) 

och Noter om musik och hälsa. 

Info: Kultur för äldre – Agneta Gusterman, 

08-50836220. Intervjuprojektet – Cecilia 

Frostenson, 08-50818251. 

konferens 

Konst, demokrati, genus 

– möten och förhinder 

Det var en spännande konferens i mars i 

Lund Scenkonst och demokrati. Konst ett 

omöjligt möte (13–15/3 ). Hur har villkoren 

för scenkonsten förändrats efter 11 september 

med den politiska skräckretorik som följt i 

terrordådens spår? Kan konst öppna för nya 

lösningar? Kan community theatre bidra med 

mötesplatser? var viktiga frågor som ställdes. 

Konferensen anordnades av Kultur i Lund 

med stöd av Riksteatern och riktade sig till 

konstnärer, producenter, arrangörer, politiker 

och andra intresserade inom fältet. 

Niko Papastergiadis, professor från Culture 

& Communikation vid universitetet i Melbourne, 

var den som i en inledande föreläsning 

pekade på hur den politiska skräckretoriken 

förändrat vår upplevelse av demokratin. Vi 

bevittnar krig och våldshandlingar på ett nytt 

sätt och är genom massmedier direkt involverade 

i effekterna. Mediernas dramaturgi fokuserar 

på de mest dramatiska och skrämmande 

händelserna. Åter och åter får vi se hur 

flygplanen flyger in i tvillingtornen vid World 

Trade Center. På internet och i spelvärlden 

är det likadant. Den rädsla och ängslan som 

följer riktas inte mot något bestämt. Vem är 

fienden? Vem är terroristen? Var finns han 

eller hon? Terroristen saknar ansikte. Vi lever 

därmed hela tiden med en kalkylerad risk, kan 

det hända här och var i så fall? Vilken skola 

kommer att drabbas nästa gång av vansinnesskjutningar? 

En viktig uppgift för konsten, 

menar Papastergiadis, blir att ta hand om 

dessa rädslor. I arbetet på den lokala nivån 

kan community theatre bli en betydelsefull 

mötesplats genom att i verkliga möten mellan 

verkliga människor skapa ett alternativ till 

mediernas anonyma och virtuella värld. 

På konferensen fick vi möta en rad representanter 

för community theatre dels i workshops 

då vi även jobbade fysiskt, dels i uppföljande 

diskussioner och samtal. 

Stut Theatre 

Från Holland kom Jon Bours en av grundarna 

till Stut Theatre med mer än 30 års erfarenhet 

av teaterarbete i arbetarklassdominerade 

kvarter i Utrecht och trakten däromkring. Deras 

teaterprojekt bygger på gemensamma erfarenheter, 

berättelser och attityder hos de boende, 

som också själva agerar i föreställningarna. I 

vår förbereds Vlucht (Flykt) som genomförs i 

samarbete med ungdomar på ett ungdomscenter. 

Vad tänker de om livet? Vilka är deras 

ideal? Vad tänker deras föräldrar? I detta projekt 

finns både ungdomar och föräldrar med. 

Ett annat aktuellt spel är Cuijk –Verhalen 

van der De Valuehe (Cuijk – historier från Verhalen) 

en ort längre söderut som dominerats 

av invandrare från bl.a. Nordafrika. Området 

som är mycket nerslitet står inför en ombyggnad 

och förnyelse. Föreställningen som man 

arbetar med nu samlar boende med 15 nationaliteter 

och handlar om deras berättelser 

och om förändringarna som är på gång. 

Jag minns ju själv det stora intresse som 

fanns för community theatre i form av förortsteater 

på sjuttiotalet. På konferensen bland 

de unga kunde det låta som att detta var något 

helt nytt och revolutionerande. Men Jos 

Bours underströk att det var på sextio– och 

sjuttiotalet som dessa teaterformer först växte 

fram, för att sedan ofta falla i glömska och 

nu leva upp på nytt. Bours är dramatiker och 

regissör och har också skrivit flera böcker 

bl.a. Community Theatre Method. Med sig på 

konferensen hade han Jan Rijniersi, VD på 

teatern, som har 12 halvtidsanställda teaterarbetare. 

The Freedom Theatre 

Helt andra förutsättningar har Freedom Theatre 

som arbetar i ett flyktingläger i Jenin på 

norra Västbanken. Jonathan Stanczak som 

är adminstrativ chef för teatern berättade om 

hur denna teater kommit till. En nu avliden judisk 

kvinna Arna Merkhamis startade teaterverksamheten 

på 80-talet. I den prisbelönta 

dokumentärfilmen Arnas Children skildras 

hennes arbete. Stanczak tog kontakt med filmaren, 

hennes son, och det ledde till att den 

nya Freedom Theater kom till som ett judiskt, 

palestinskt, arabiskt och europeiskt projekt. 

Syftet är att skapa en frizon för barn där de 

i lek och teater kan fritt skapa och bearbeta 

vad som händer dem till skillnad från vad som 

är möjligt i deras mycket reglerade lägervardag. 

De är uppvuxna i krig. Genom teatern 

möter de andra värderingar och får här en 

frihet som de inte har en chans till annars. 

Det kan bli kulturkrockar – några flickor blev 

förbjudna att vara med av sina föräldrar men 

kom ändå till teatern i hemlighet. ”Här bearbetar 

vi problemen annars är vi bara jagade”, 

sa de. Många har engagerat sig i teatern och 

Stanczak gav exempel på palestinier som tidigare 

varit krigsaktivister och som nu upptäckt 

att de kämpar mera effektivt om de använder 

kulturella uttrycksformer. Potentiella självmordsbombare 

får möta mera konstruktiva 

kampformer. 

Kunq och Qaosgruppen 

Vad är egentligen en community var en fråga 

som diskuterades på konferensen. Kanske 

behöver det inte definieras geografiskt, kanske 

kan det också handla om gemensamma 

problem och förutsättningar. Så jobbar i alla 

fall Pelle Haneus som är grundare av queergruppen 

Komong. I hans och Max Strandlunds 

workshop värmde man upp med genusgympa 

och härmade och gestaltade stereotypier 

kring könsroller. I berättarövningar fick man i 

uppgift att berätta hur man en gång hade brutit 

mot förväntningar på en själv som kvinna 

eller man. Detta som en uppvärmning till en 

diskussion om betydelsen av att ibland också 

få jobba mera separatistiskt. I den tidigare 

teatergruppen Kunq liksom i Qaosgruppen 

idag, som Max Strandlund nu leder, ingick 

® 


19

konferens 

Ögonblicksbild från en workshop under 

Lundakonferensen Scenkonst och demokrati. 

Foto: Cihangir Gültekin 

bara ungdomar som inte har heterosexuell 

läggning och det visade sig vara en stor lättnad 

för dem att ha en mötesplats, där de fick 

vara sig själva helt och fullt. 

Själv minns jag en mycket gripande föreställning 

med Kunq – Nyladdad – som jag 

2003 hade privilegiet att få se tillsammans 

med lärarkolleger på en nordisk konferens i 

Stockholm. Det var en särskild litet andaktsfull 

stämning, som mötte bland dessa ungdomar. 

Mycket fin minns jag att en Romeo och 

Juliascen var i detta collage som ungdomarna 

skapat tillsammans med Pelle Haneus. Vi var 

också den första utomstående grupp som fick 

se denna pjäs. Sedan har de vidareutvecklat 

sitt arbete så att de också jobbar mer utåtriktat 

med dessa ofta ömtåliga frågor. 

Drömmarnas hus 

En community theatre i mera traditionell mening 

liksom Stut Theatre är Drömmarnas hus 

på Rosengård i Malmö. Lotta Lundgren som 

är verksamhetsledare och en av grundarna till 

den nu 19-åriga verksamheten och Liza Fry 

konstnärlig ledare ledde en workshop. De 

berättade och lät oss i gestaltande övningar 

uppleva hur det är att jobba på Drömmarnas 

hus. 

Workshopen centrerades kring ett stort projekt 

Malmö brinner som genomfördes 2004– 

2005. Det hade speciella förutsättningar i en 

mycket orolig period på Rosengård. Nedskärningar 

på skolorna, busliv, stenkastning 

och vandalisering, bilar som sattes i brand. 

Bussar och brandkår som vägrade köra till 

Rosengård. Ett mord begicks och medierna 

piskade upp stämningen ytterligare med olika 

skräckscenarier. 

I detta läge mobiliserade Drömmarnas hus 

alla konstruktiva krafter och iscensatte ett 

projekt som involverade 120 ungdomar och 

syftade till att visa att man kan påverka sitt 

liv och utvecklingen. Med hjälp av två professionella 

ledare skapade man tillsammans en 

föreställning som också i ett direkt tilltal till publiken 

lät dem påverka utgången genom olika 

alternativa scener. 

För att motverka den negativa bilden av 

Rosengård som bara blev svartare och svartare 

skapade man egna goda nyheter utifrån 

de positiva exempel som verkligen också 

finns på Rosengård, men aldrig kommer i fokus. 

Här nominerades t.ex. eldsjälar och nyheterna 

trycktes upp på löpsedlar som sattes 

upp i hela Malmö. 

Genom personliga kontakter och mycket 

skicklig marknadsföring har Drömmarnas hus 

hela tiden hållit Malmö Kommun informerade 

och även skapat goda relationer till Stadsteatern 

och på så vis fått hjälp och förstärkta 

resurser. 

Premiär på Malmö brinner var den 18 juni 

och två dagar senare fick Drömmarnas hus 

besked om ett permanent bidrag från Malmö 

kommun. Underskottet från projektet tog 

också kommunen hand om. Rosengård har 

också numera en egen brandkår. 

Scenkonst och demokrati 

Malmö brinner är liksom verksamheten på 

Freedom Theatre direkt relaterade till mycket 

svåra omständigheter med syfte att visa på 

demokratins möjligheter och ger då ett jakande 

svar på frågan om konst och demokrati 

är en möjlig kombination. Även America Vera 

–Zavalla talade om demokratiska arbetsformer 

på Botkyrka Communityteater. Hon lyfte 

också fram betydelsen av processen i arbetet. 

De ledde till att vår dramapedagogiskt klassiska 

fråga om processen eller produkten är 

det viktigaste i sammanhanget kom upp. I de 

efterföljande diskussionerna i storgrupp som 

bl.a. handlade om konstnärliga utbildningar 

problematiserades frågan ytterligare. 

Ylva Gislén som är utbildningsledare på 

Dramatiska institutet pekade på hur svårt 

det är att verklighetsanknyta och kontextualisera 

undervisningen där. DI ligger på Gärdet 

i Stockholm omgivet av Filminstitutet och 

andra institutioner. Verklighetens människor i 

omgivningen är fina Östermalmsdamer som 

promenerar med sina små hundar. Skall 

samhället in, skickas eleverna ut i förorterna, 

men den egna omgivningen diskuteras aldrig. 

Eleverna i sin tur är en klassmässigt och etniskt 

sett otroligt homogen grupp. Utbildningen 

som är mycket dyr kostar en halv million 

per år och elev så yrkesinriktningen och det 

praktiska arbetet dominerar. Det ges inte tid 

till reflektion eller konstanalyser typ konst och 

demokrati. Man reproducerar gamla värden 

för att få fram kompetenta hantverkare och 

projektledare. 

Om ett mera experimentellt undervisningssätt 

rapporterade Erik Ehn, dramatiker och 

dekan vid Center for the Study of Genocide 

(folkmord) and Culture i Los Angeles (CAL) 

som verkar för fredsbyggande genom konst. 

Här är utgångspunkten att jobba med ett 

vidare internationellt perspektiv ämnesöverskridande 

och experimentera, t.ex. med nya 

former av nätverksbyggande när det gäller 

community. Det kan handla om etiska frågor 

på internet, om att intervjua barnsoldater i 

Rwanda och att skapa utifrån detta. Här finns 

den demokratiska aspekten med på ett självklart 

sätt. 

Genusaspekten på konferensen 

I de utvärderande diskussionerna som ju lyfte 

fram mycket av det som varit intressant och 

stimulerande fick arrangörerna dock en bock 

i kanten av Gunilla Edemo som roat sig med 

att titta på hur mycket utrymme och talartid 

kvinnor fått i arrangemanget. ”Ni kan ju bara 

titta framför er så ser ni hur det ser ut!” Där 

satt då fyra generade män på podiet och visst 

hade Gunilla Edemo rätt. Av 15 talare och 

workshopledare på programmet var bara fyra 

kvinnor. ”Och det handlar om scenkonst och 

demokrati!” Dessutom hade Gunilla noterat 

att den enda workshopen som metodiskt tog 

in deltagarna och lät dem få talutrymme var 

Lotta Lundgrens och Liza Frys. Männen tenderade 

inte alls på samma sätt att dela med 

sig av talutrymmet! ”Vad är detta för genusrepresentationer 

som vi från scenkonstens 

sida bidrar med till demokratin?” var Gunilla 

Edemos fråga. Och hon fick mycket stöd från 

publiken. 

Viveka Olofsson (den prisbelönta clownen 

Viveka) som är ledare av Clownronden i Malmö 

bidrog till diskussionen med att berätta hur 

det varit att vara clown som kvinna. Det var 

inte lätt när hon började för 30 år sedan. Kvinnor 

kunde inte vara clowner, enligt de manliga 

clownerna i Clowncirkeln, clownen är en man 

som gör upp med den klassiska mansrollen. 

En kvinnlig antihjältinna var i så fall häxan. Men 

så såg inte tjejerna på det och startade istället 

Clowndonnorna för att experimentera och 

utforska clownkonsten. De gjorde bl.a. Bernardas 

hus som fick humorpris. Idag är de 

helt accepterade av sina manliga kolleger, 

men det var nödvändigt att först se till att ta 

plats. Nu har man lyckats och i Clownronden 

jobbar manliga och kvinnliga clowner ihop 

som sjukhusclowner. ”Det behövs både killar 

och tjejer” var hennes slutord. Och det har 

arrangörerna något att lära sig av till nästa 

konferens! 

Tilläggas bör att under konferensens fest 

fick flera kvinnor utrymme som dansare i den 

spännande gruppen ”Dans i lägenhet” en 

communitydans från Botkyrka Community 

teater. Dansen improviseras fram i den miljö 

som dansarna beställts till. Man bokar gruppen 

genom Botkyrka bibliotek och dansarna 

gör detta som ett idéellt arbete. Jätteintressant! 

Men de flesta kvinnorna fick alltså stå för 

underhållningen, och utan namns nämnande 

i denna förövrigt mycket givande konferens! 

Viveka Rasmusson 


Barnkulturstipendium 

Inger Johnssons barnkulturstipendium 2009 

tilldelas Irene Grahn, dramapedagog och 

barnkulturansvarig på Dunkers Kulturhus 

i Helsingborg samt f.d. ordförande i 

Barnkulturcentra i Sverige (BaS) med följande 

motivering: 

Irene Grahn har med oförtröttlig energi verkat för att konstens 

rum ska öppnas för barn och unga, så att alla får möjlighet 

att finna och utveckla sina egna skapande uttryck. På Barnkulturcentrum 

i Helsingborg 

och nu på Dunkers Kulturhus 

har hon medverkat till 

att bygga upp en kvalitativ 

verksamhet, där professionella 

konstnärer och kulturpedagoger 

ger barnen inspiration 

att utforska världen. 

Som drivande kraft och ordförande 

i Barnkulturcentra i 

Sverige har hon spritt entusiasm 

för barnkulturfrågor i 

hela landet och har ständigt 

stipendium 

Barnkonventionen på agendan. Irene Grahn bryter mark för 

barns rättigheter till kultur och drivs av ett samhällsengagemang 

som sätter spår. 

Inger Johnssons barnkulturstipendium har sedan 1990 delats 

ut till eldsjälar som i Inger Johnssons anda gör nyskapande 

insatser på barnkulturområdet. Inger Johnsson var verksam i 

Göteborg med omnejd – bl.a. som teaterledare i Göteborgs 

Teaterverkstad, som chef för fritidsgårdarnas kulturverksamhet, 

som huvudlärare vid dramapedagogutbildningen på Ljungskile 

folkhögskola, som personalutbildare och som igångsättare 

och ledare av Göteborgs stora satsning på kultur i förskolan 

– KULF. 

Dramapedagogisk lärobok? 

Natur och Kultur har utlyst en manustävling för kurslitteratur 

– till framtidens lärarutbildning och sjuksköterskeprogrammet. 

Manus ska vara inlämnat senast 2 november 2009 och 

vinstsumman är 100 000 kr. 

Masteruddannelse i drama 

och teaterpaedagogik! 

I september 2009 startar också en masterutbildning i Köpenhamn. 

Den sker i samarbete mellan Danmarks Pedagogiska 

Universitetsskola, Köpenhamns och Århus Universitet. 

Ansökningstid 1 juni. Info: www.dpu.dk/teater-drama 


21

minnesord 

Barnkulturkämpe och livskonstnär 

Emmi Nilsson, f.d. 

barnteaterkonsulent i Örebro, 

har avlidit 83 år gammal. 

Emmi föddes 1926 i Budapest. Hennes 

barndom på Rózsa utca 71 var lycklig och 

hon var mycket duktig i skolan. Emmis 

faster tog henne ofta med på barnteater 

och fadern älskade opera, så Emmi blev 

tidigt en operakännare. När hon skulle 

börja gymnasiet hade det blivit förbjudet 

för judiska elever att gå i den statliga skolan, 

men det italienska gymnasiet blev en 

fristad för henne och andra. 

Efter studentexamen våren 1944 slogs 

hennes liv i spillror, som hon själv har uttryckt 

det. Nazisternas hot blev alltmer 

påträngande. Fadern blev inkallad till 

arbetsläger. Halva Emmis släkt trängdes 

in i deras lilla lägenhet. Den 11 november 

blev alla judiska kvinnor mellan 16 

och 40 år från sjätte distriktets judehus 

beordrade att samlas för avfärd. Tillsammans 

med tiotusentals kvinnor gick hon i 

en dödsmarsch mot Österrike. Efter flera 

månader kom de som överlevt med tåg 

till koncentrationslägret Bergen-Belsen. 

Under månaderna som gick såg Emmi 

många kamrater tyna bort och dö. Där 

dog troligen också hennes mor men utan 

att de återsågs efter att de vinkat farväl i 

Budapest. 

Emmi lyckades mirakulöst överleva. 

Tillsammans med två kamrater kom hon 

med i en transport till Sverige. Första 

tiden var Emmi tillsammans med tvåhundra 

kvinnor placerade på Loka Brunn. 

När hon fick klart för sig att hennes far 

försvunnit på vägen tillbaka till Budapest, 

fanns det ingen anledning för henne att 

återvända till Ungern. Örebro kom att bli 

hennes fasta punkt i tillvaron. 

Emmis musikalitet och goda språkförmåga 

gjorde att hon snabbt lärde sig 

perfekt svenska. En tid arbetade hon i 

musikaffär. Efter några år gifte hon sig 

och fick två döttrar – Lottie och Gisela. 

Under 60-talet började Emmi som 

ledare inom Örebro barnteater. Kurser 

med Elsa Olenius och Dan Lipschütz 

gav henne luft under vingarna. Hon 

engagerade sig med liv och lust för att 

utveckla verksamheten och blev 1970 

dess konsulent. I den rollen deltog hon 

i den nordiska trestegskursen i Kungälv 

1972-73. Mötet med Upplevelsens pedagogik 

gav henne ny kraft och många 

idéer som hon omedelbart började omsätta. 

Då skapade hon ”gruppteater om 

livet som det är”. Föreställningarna Måste 

man bli vuxen? och Karusellen improviserades 

fram och byggde på barnens 

egna idéer. För Emmi var det viktigt att 

det som visades för publik skulle hålla 

hög kvalitet och vara intressant för en 

åldersmässigt bred publik. Karusellen 

spelades t.ex. 26 gånger och intresset 

för barnteatern växte. 

Emmi var duktig att skriva och argumentera, 

så många artiklar med 

samhällskritiskt sting och till försvar för 

barns eget kulturskapande har genom 

åren publicerats i Nerikes Allehanda och 

Kuriren. Under 70-talet skapade hon Alternativ 

Barnens Festival i Örebro med 

mängder av skapande aktiviteter. Hon 

startade Barnens första riksdag för låg-, 

mellan och högstadiet. 

Tankar på en allåldersteater om barns 

arbete på tändsticksfabrikerna – en 

sorts barnkrönikespel – grodde. Emmi 

var idégivare och spindeln i nätet. Maud 

Backéus fick i uppdrag att skriva manus. 

Människor i olika åldrar engagerades, 

en förening startade 1981 och man 

sökte och fick pengar till en storslagen 

satsning. 

Sommaren 1982 skedde premiären 

på Änglavakt och barnarbete med 140 

amatörer i åldrarna 7-70 år i en bejublad 

utomhusföreställning i Stadsparken. I 

den ena lokaltidningen utsattes projektet 

dock för en hel del illvilliga tjuvnyp. 

Änglavakt repeterades in på nytt och 

framfördes ytterligare två somrar. Föreningen 

med Emmi i spetsen var oförtröttlig 

och evigt aktuella Momo och kampen 

om tiden spelades 1985. 

En ny pjäs skriven av Maud Backéus 

växte fram för att också skildra barn i nutid. 

Under hökens vingar spelades 1990 

och 1991 och väckte även den stort intresse. 

Hela tiden var Emmi den entusiastiska 

producenten som förstod att 

hålla ångan upp hos alla medverkande. 

Timanställda ledare kom och försvann 

i barnteaterverksamheten, vilket gjorde 

den sårbar. I början av 1980-talet kunde 

verksamheten intensifieras när en dramapedagog 

anställdes. Barnteatern 

nådde flera barn bl.a. med barnkulturdagar 

i skolorna och på museet. 

Under samma period sällade sig Emmi 

till den lilla skara av överlevande från 

förintelsen som mötte högstadieklasser 

och berättade om krigsupplevelserna. 

Hon kände sig ofta mer än nöjd med det 

intensiva gensvaret från eleverna. 

Emmi tog målsättningen att motverka 

kommersialismens negativa verkningar 

på blodigt allvar och gick flitigt till strid med 

artiklar bl.a. mot en planerad kommersiell 

Elsa Beskow-park. Det skaffade henne 

en hel del ovänner. Barnteaterverksamheten 

utsattes för diverse omorganisation 

och nedskärning till Emmis sorg och förtret. 

Parkinsons sjukdom hade också satt 

ner hennes krafter. Emmi gick i pension 

1990 men fortsatte att leva ett rikt liv, att 

måla, att skriva och att resa bl.a. till Budapest. 

Emmi var en livskonstnär med 

förmåga att hela tiden finna nya sätt att 

vara skapande på. Trots att hon mot slutet 

var mycket gravt handikappad höll hon 

sig mentalt aktiv och i ständigt samspråk 

med sin sambo Rolf Jungner. 


Teckning: Rolf Jungner 


kalender 

KALENDER 2009 

Maj 

8-10 “PLAY, DRAMA and THEATER in educating children and adolescents 

at risk.” Konferens arrangerad av the Academy of Music and 

Theater in Rostock i samarbete med the Department of SPECIAL 

EDUCATION på Rostocks universitet. Info: www.idea-org.net 

12-16 Barn- och ungdomsteaterfestival i Vilnius. Arr. Assitej Litauen. 

Info: d.storyk@gmail.com 

Juni 

3-7 Teaterbiennalen i Borås. Info: www.teaterbiennalen.se 

12-14 Skapande Möte på Västerbergs folkhögskola, Storvik. Dramapedagoger, 

Musikhandledare och Levande verkstadspedagoger i 

samverkan. Info: jennyekloef@hotmail.com 

12-16 Berättarfestival i Ljungby med Berättar-SM 14.6 och många kurser. 

E-post: berattarnatet.kronoberg.telia.com 

15-18 Grundkurs i Playbackteater i Stockholm med Synne och Jan Platander. 

Info: www.playbackteater.se 

18-21 Ärö internationella maskfestival. Info: www.maskefestival.dk 

19-24 Fånga berättelsen! Kurs om konsten att skapa historier i Lendas 

på Kreta med Mats Rehnman och Kersti Björkman. 

E-post: info@lendas.nu 

22-24 Sommarkurs i forumspel med fokus på ledarrollen med Katrin 

Byréus. Info: www.byreus.com 

25-28 The Articulate Body. Playbackteaterkurs i Stockholm med Hannah 

Fox, USA. www.playbackteater.se 

28-4.8 En skuespillers redskaber på Ry Höjskole i Danmark. 

Info: www.sommerkurser.dk 

29-3.7 Animerad film för vuxna på Grimslövs folkhögskola med Gunilla 

Gränsbo. Info: Tel. 0470-763700, e-post fh-grimslov@kronoberg.se 

www.unima.se 

Juli 

6-10 ”Animerad film” för familjer på Grimslövs folkhögskola med 

Gunilla Gränsbo. Info: se ovan. 

6-10 Kurs i ”Dockteater” på Grimslövs folkhögskola med Anette 

Cegrell-Sköld och Malla Täckholm. Info: se ovan 

6-9 Researching Sacred Spaces in Drama and Theatre Education. 

Konferens I Flagstaff, Arizona, USA. Arr. The International Drama 

in Education Research Institute, IDIERI 2009. 

Info: mccammon@email.arizona.edu 

11-19 Space in transition – kurs med Kanya Huigens och Lenne Koning 

på Fabre Vieux, Pern(Lot) i Frankrike. 

Info: www.fabrevieux.nl E-post: maria@knoware.nl 

19-27 Manipulating an dramatising form – kurs med Anna Kloth och Pim 

Knaup på Fabre Vieux, Pern (Lot) i Frankrike. Info: se ovan 

Augusti 

1-8 Skuespiellerens vaerktöjskasse – sommarkurs för 14-18-åriga på 

Vostrup Efterskole i Danmark. Arr. DATS. Info:www.dats.dk 

2-4 Skandinavisk Playbackteatersamling på Ingesunds folkhögskola i 

Värmland. Info: www.ingesund.se Tel. 0570-38561 

2-7 Teater – en sommarvecka med Isa Schöier och Olov Rasch på 

Marieborgs folkhögskola. Info: www.marieborgs.fhsk.se 

2-8 DAT:s sommarkurser på Östhimmerlands Ungdomsskole i 

Baelum, Danmark. 

Scenografi med Jakob Oschlag och Peter Rafn Dahm, Skuespiltraening 

med Inger Dinesen, Dramatisering med Thomas Malling, 

Improvisation med Wilma Wather-Hansen. Info: www.dats.dk 

5-9 Drama Boreale i tre akter – en odyssé. Nordisk dramakonferens 

med Young Boreale i Vasa i Finland. 

Info: http://dramaboreale.novia.fi 

13-15 Vildrosfestivalen på Konnsjögården i Dalarna. 

Info: www.vildrosfestivalen.se 

SKANDINAVISK 

PLAYBACKTEATER 

STUDIO 

Introduktionskurs 

Lillehammer, Synne Platander 

Anmälan och info 

playbackteater@platander.se +46-(0)73 - 987 56 72 

www.playbackteater.se www.platander.se 

Skandinavisk Playbackteater Studio 

in affiliation with Centre for Playback Theatre in New York 

4 - 5 april 

Playback för Organisationsutvecklare 

Stockholm, Tim Van Ness (USA) 

7 - 8 maj 

Grundkurs - Core Training 

Stockholm, Synne & Jan Platander 

The Articulate Body 

Stockholm, Hannah Fox (USA) 

15 - 18 juni 

25 - 28 juni 

Playback för Dramapedagoger 

Sthlm, Maria Danielsson & Synne Platander 28 - 29 okt 

The Art of Conducting 

Oslo, Di Adderly (England) 

“Själva termen PLAY - BACK 

blev en aha - upplevelse för mig . Det 

geniala i att lämna tillbaka berättelsen till 

den som äger den, efter att aktörerna har 

arbetat med den på scenen. Tanken att alla människor 

bär på berättelser som är intressanta och 

kan ha en läkande verkan när vi delar dem med 

varandra, är tankar jag haft under många 

år, men som nu fick en ny inramning. 

Jag är helt uppfylld av det.” 

- deltagarröst 2008 

Nytt program 2009 

- Be om broschyr! 

4 - 7 nov 


23

Posttidning B 

DramaForum 

RAD c/o Anita Carlsson 

Eskilsgatan 45 A 

633 56 Eskilstuna 

NY 

Skådespelarutbildning 

i Västerbotten 

www.edelvik.se 

EDELVIKS FOLKHÖGSKOLA 

Drama 

Forum 

2004 (provex) 

1 Från fängelse till kulturhus 

– Lättings i Gävle 

2 Teater på barns sida – dramapedagog 

på Dalateatern och 

Unga Klara 

2005 

1 Kulturskolor – vision, verklighet, 

cirkus 

2 Internationella perspektiv 

3 Drama och teater i gymnasieskolan 

4 Konflikthantering 

2006 

1 Drama inom högskolan 

2 Drama i skolan åk 1-6 

3 Teater och drama inom folkhögskolan 

4 Mångfald och barnkultur 

2007 

1 Historia och samtid – på museer 

och utanför (fåtal ex kvar) 

2 Drama och teater – möjlighet 

för barn med funktionshinder 

3 Betydelsen av Barnkulturcentra 

4 Spela roll på högstadiet 

2008 

1 Forumteater och andra interaktiva 

teaterformer (slut) 

2 Dockteater – något att satsa på 

3 Ge liv åt berättelser, böcker, 

bibliotek! 

4 Impro och performance 

– tidens tecken? 

Rekvirera tidigare nummer 

– 30 kr/styck + porto via 

anita.grunbaum@telia.com

Tidningen Dramaforum nr 2 2009.pdf - SÃ¶derhamns kommun

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?