Jan Stolpe

Jan Stolpe Jan Stolpe

09.02.2014 Views

jan stolpe Att översätta Platon Den största utmaningen för varje Platonöversättare är att författaren är en sådan lysande språkkonstnär, skriver Jan Stolpe som hittills översatt två volymer med Platons skrifter. sedan några år tillbaka är jag sysselsatt med att översätta Platons samlade skrifter till svenska. Översättningen ska omfatta alla skrifter som går under Platons namn, även dem som tämligen säkert anses vara oäkta och dem som bara kanske är skrivna av andra författare. Också breven ska komma med, och den handfull dikter som tillskrivs Platon. När (om) arbetet blir färdigt ska det omfatta sex volymer; två är hittills utgivna (Skrifter Bok 1—2, förlaget Atlantis, Sthlm 2000 och 2001), jag har just påbörjat den tredje, som innehåller Staten och planeras utkomma 2003. Till min hjälp har jag två granskare utsedda av Hultengrenska fonden för filosofi: den finlandssvenske Platonforskaren Holger Thesleff och Lilli Alanen, även hon finlandssvensk, professor i filosofihistoria i Uppsala. Vitterhetsakademien har därutöver utsett fyra granskare: Jerker Blomqvist, Mats Furberg, Per-Erik Malmnäs och Jan Österberg. Dessa sex går löpande igenom mina manuskript, diskuterar ordval och tolkning, ställer frågor och föreslår förbättringar. Det säger sig själv att en sådan stab lämnar ovärderlig hjälp åt en översättare. Platon har två gånger tidigare översatts i större skala i Sverige. Först av Magnus Dalsjö, lektor i grekiska i Kristianstad, som utgav sju volymer mellan 1870 och 1906, sedan av Claes Lindskog, professor i grekiska i Lund m.m., som utgav fem volymer åren 1920–1924. I Dalsjös utgåva saknas några viktiga texter, främst ålderdomsverket Lagarna; Lindskog tog inte med dialogen Kratylos. Många av de mindre skrifterna av omdiskuterad äkthet saknas hos dem båda. 4

jan stolpe<br />

Att översätta Platon<br />

Den största utmaningen för varje Platonöversättare<br />

är att författaren är en sådan lysande språkkonstnär,<br />

skriver <strong>Jan</strong> <strong>Stolpe</strong> som hittills översatt två volymer<br />

med Platons skrifter.<br />

sedan några år tillbaka är jag sysselsatt med att översätta Platons<br />

samlade skrifter till svenska. Översättningen ska omfatta alla<br />

skrifter som går under Platons namn, även dem som tämligen säkert<br />

anses vara oäkta och dem som bara kanske är skrivna av andra<br />

författare. Också breven ska komma med, och den handfull dikter som tillskrivs<br />

Platon.<br />

När (om) arbetet blir färdigt ska det omfatta sex volymer; två är hittills<br />

utgivna (Skrifter Bok 1—2, förlaget Atlantis, Sthlm 2000 och 2001), jag har<br />

just påbörjat den tredje, som innehåller Staten och planeras utkomma<br />

2003.<br />

Till min hjälp har jag två granskare utsedda av Hultengrenska fonden<br />

för filosofi: den finlandssvenske Platonforskaren Holger Thesleff och Lilli<br />

Alanen, även hon finlandssvensk, professor i filosofihistoria i Uppsala.<br />

Vitterhetsakademien har därutöver utsett fyra granskare: Jerker Blomqvist,<br />

Mats Furberg, Per-Erik Malmnäs och <strong>Jan</strong> Österberg. Dessa sex går<br />

löpande igenom mina manuskript, diskuterar ordval och tolkning, ställer<br />

frågor och föreslår förbättringar. Det säger sig själv att en sådan stab lämnar<br />

ovärderlig hjälp åt en översättare.<br />

Platon har två gånger tidigare översatts i större skala i Sverige. Först av<br />

Magnus Dalsjö, lektor i grekiska i Kristianstad, som utgav sju volymer<br />

mellan 1870 och 1906, sedan av Claes Lindskog, professor i grekiska i<br />

Lund m.m., som utgav fem volymer åren 1920–1924. I Dalsjös utgåva saknas<br />

några viktiga texter, främst ålderdomsverket Lagarna; Lindskog tog<br />

inte med dialogen Kratylos. Många av de mindre skrifterna av omdiskuterad<br />

äkthet saknas hos dem båda.<br />

4


Dalsjö var väl insatt i Platons filosofi och en tränad filolog. Hans översättning<br />

präglas av stor terminologisk exakthet, den är noggrann och den följer<br />

originalet mycket tätt i hälarna, vilket ibland gör ett knaggligt intryck.<br />

Det har också hänt mycket med den svenska prosan sedan 1800-talets sista<br />

årtionden. Lindskog skriver däremot en levande och kraftfull svenska som<br />

har stått sig förvånansvärt gott. I mer teoretiska avsnitt brister det ofta i<br />

precision; det är mitt intryck att Lindskog har varit mindre intresserad av<br />

dessa partier och ibland skyndat vidare till de mer berättande.<br />

Det är min ambition att försöka förena det bästa hos dessa båda föregångare:<br />

precisionen hos Dalsjö och det levande språket hos Lindskog.<br />

Men i ett viktigt avseende försöker jag avvika från dem båda.<br />

Den största utmaningen för varje Platonöversättare är det förhållandet<br />

att författaren är en sådan lysande språkkonstnär. Och inte bara det. Han<br />

har ett enormt stilregister, som spänner över de mest skiftande lägen. När<br />

Holger Thesleff skrev en bok om Platons språk på 1960-talet kallade han<br />

den inte »Studier i Platons stil«, utan »Studier i Platons stilar« (Studies in<br />

the Styles of Plato, Helsingfors 1967). Han urskiljer inte mindre än tio olika<br />

stilnivåer i Platons texter, från enkelt resonerande prosa till den mest visionära<br />

prosapoesi och till det som grekerna kallade onkos – svulst.<br />

Det är inte så enkelt att vi möter en av dessa olika prosastilar i varje dialog.<br />

Platon svingar sig brant mellan dem inom ramarna för ett och samma<br />

verk. I Gästabudet håller sex olika personer varsitt tal till Eros, kärleken.<br />

Varje tal är utformat på sitt speciella vis, och gestaltar därmed karaktären<br />

hos mannen som håller det. Här gäller det för en översättare att hänga med<br />

i rörelsen. I Faidros förekommer tre olika tal: först ett som uppges vara för-<br />

5


fattat av den kände talskrivaren Lysias, sedan ett tal med samma tendens<br />

som Sokrates håller, slutligen ytterligare ett av Sokrates, nu med motsatt<br />

innehåll mot det förra och med en helt annan poetisk lyftning. När det<br />

gäller Lysias-talet har vi ett rikt jämförelsematerial till vårt förfogande eftersom<br />

en hel liten samling tal författade av Lysias finns bevarade till vår<br />

tid. I Platons dialog sägs Faidros läsa upp Lysias-talet från en medhavd papyrusrulle,<br />

och i denna text har Platon imiterat Lysias språk så träffsäkert<br />

att det åtminstone förr i världen fanns filologer som menade att vi här hade<br />

att göra med en autentisk skrift av Lysias.<br />

Sokrates första tal i Faidros är en pliktskyldig replik till det förra talet,<br />

utformat på sitt speciella vis, tämligen platt. Sokrates andra tal i samma<br />

dialog är en av de mest berömda Platontexterna: poetisk, visionär, djärv,<br />

ställvis dunkel i formuleringar och bildspråk. Att söka åstadkomma något<br />

motsvarande är svårt, men just därför en så stimulerande uppgift.<br />

Enligt min uppfattning är det just denna mäktiga stilistiska spännvidd,<br />

denna extrema språkliga rörlighet som erbjuder de största svårigheterna<br />

för en översättare av Platon. Och just i det här avseendet anser jag att både<br />

Dalsjö och Lindskog har gjort det för lätt för sig. Förenklat kan man beskriva<br />

det så att de anlägger ett tonfall i början av sitt arbete och sedan använder<br />

det hela vägen rakt igenom. (Det gäller för övrigt många andra Platonöversättare<br />

som jag har haft anledning att studera.) Här försöker jag<br />

göra något annat.<br />

En annan svårighet med att översätta Platon är naturligtvis att han är en<br />

klassiker, ständigt läst, ständigt utlagd och brukad. Idéläran har haft ett<br />

ofantligt inflytande i västerlandets idéhistoria. Generation efter generation<br />

av filosofer och tänkare har tagit fatt i hans texter, vidareutvecklat<br />

motiv i dem, fyllt hans termer och begrepp med senare tiders filosofemer.<br />

Hur skalar man bort allt detta och återvänder till skapelseögonblicket?<br />

Ingen kan låtsas som om historien inte har rullat på, det går aldrig att<br />

backa bandet. Men i Platons skrifter pågår det, som jag ser saken, en kamp<br />

för att formulera något som aldrig tidigare har formulerats. I olika skrifter<br />

prövar Platon nya angreppsvinklar och nya uttryck för att säga något tidigare<br />

inte sagt. Han har ingen fix och färdig fackterminologi till sitt förfogande,<br />

den får han bygga upp under arbetets gång. Han har ingen äldre<br />

kultur från något annat land att falla tillbaka på och hämta termer och formuleringar<br />

ifrån: hos Platon finns det inte en enda översatt term. Det är<br />

en situation som är mycket svår för en västerländsk nutidsmänniska att<br />

sätta sig in i. Ändå måste man försöka göra det. Platon tillgriper i viss utsträckning<br />

enkla, vardagliga grekiska ord och laddar upp dem med sina<br />

speciella betydelser – hur fångar man just denna rörelse? Han är en ut-<br />

6


präglat visuell tänkare, och bland annat därför är det motiverat att återge<br />

den så kallade idélärans centrala ord inte med idé, utan med form, för att nu<br />

bara ta ett enda exempel.<br />

En översättare kan aldrig kliva ur sin egen tid. På samma sätt som vi i<br />

dag kan se att Dalsjös Sokrates har ett och annat drag av Boström och att<br />

Lindskogs Platon har ett och annat drag av Hans Larsson (möjligen också<br />

Jesus) kommer senare generationers läsare säkert att kunna ange vad min<br />

Sokrates har lånat drag av, eller i varje fall i vilken tid han hör hemma. Det<br />

finns det ingenting att göra åt, och det är ingenting att beklaga. Att Dalsjös<br />

och Lindskogs texter återspeglar sina tiders antiksyn är lika givet som att<br />

min text gör det.<br />

När Hjalmar Gullberg översatte Sofokles Antigone 1935 återgav han<br />

första raden på följande sätt:<br />

O syster, samma skötes frukt, Ismene.<br />

Jag har stor respekt för Gullbergs tragediöversättningar; de är bitvis lysande.<br />

Men bitvis är de också så vackra att man nästan inte hör vad som<br />

sägs. Och jag kan förstå att teaterfolk i dag vill komma bort ifrån just detta<br />

anslag. Lösningen är inte att åstadkomma en trivial, vardagligt talspråksmässig<br />

formulering. Sofokles skrev inte talspråk. Det gjorde inte Platon<br />

heller. Det gäller att finna ett tonfall som bevarar något av originalets karaktär<br />

men samtidigt inte heller lägger vallar av högaktning mellan läsaren<br />

och texten – falsk och ihålig högaktning, skulle jag kanske säga. Det<br />

gäller Sofokles och det gäller Platon – två författare från en kultur och ett<br />

skede som har omgetts med sådan enorm dyrkan och respekt i olika perioder.<br />

Det är en särskild svårighet för översättare av texter från den klassiska<br />

grekiska antiken att slå sig igenom den schablonmässiga vördnaden och få<br />

en mer konkret bild av deras storhet.<br />

Platon är oss mycket främmande. Han befinner sig oändligt långt bort<br />

från oss. Det är fullständigt förfelat att söka göra honom till en nutidsmänniska<br />

och en av oss. Om han vore det – varför skulle vi i så fall läsa honom?<br />

Det märkliga är ju att hans texter, på tvåtusenfemhundra års avstånd,<br />

omväxlande – och samtidigt – kan komma oss så nära och te sig så<br />

främmande. Varje försök att förenkla det förhållandet är dömt att ge en<br />

skev bild av författaren, och reducera hans språk och hans verk.<br />

<strong>Jan</strong> <strong>Stolpe</strong> är översättare. Hans första äversättning var Aristoteles Om diktkonsten 1961, och<br />

sedan dess har han översatt ett 80-tal böcker, mest från franska.<br />

Platon, Skrifter (Atlantis), översättning, förord och noter av <strong>Jan</strong> <strong>Stolpe</strong>. Skrifter Bok 1: Sokrates<br />

försvarstal, Kriton, Euthyfron, Laches, Den mindre Hippias, Gästabudet, Faidon, Gorgias.<br />

Skrifter Bok 2: Menon, Protagoras, Lysis, Charmides, Ion, Menexenos, Euthydemos, Faidros, Kratylos.<br />

7

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!