08.02.2014 Views

Denna bok innehåller tio artiklar som behandlar olika aspekter av ...

Denna bok innehåller tio artiklar som behandlar olika aspekter av ...

Denna bok innehåller tio artiklar som behandlar olika aspekter av ...

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

Helgö - mer än ett vi<br />

Av torun zachrisson<br />

docent i arkeologi, Stockholms universitet<br />

Kultplatsen vid Lilla Ullevi tycks bara existera under en<br />

begränsad tid, vendeltiden, ca 600-750 e.Kr. Dessutom<br />

verkar den inte kunna knytas till någon intilliggande samtida<br />

bebyggelse (Bäck, Hållans Stenholm, & Ljung 2008:5,<br />

21). Helgö på Mälaröarna representerar en kultplats <strong>av</strong> ett<br />

helt annat slag. Helgö tillhör, tillsammans med Uppåkra i<br />

Skåne och Gudme på Fyn, det <strong>som</strong> Lars Jørgensen kalllat<br />

första genera<strong>tio</strong>nens kultplatser (Jørgensen 2009:340).<br />

De är identiska med de gamla, stora centralplatserna <strong>som</strong><br />

utmärks <strong>av</strong> sin långa kontinuitet. De är komplexa till sin<br />

karaktär med bebyggelse, hantverksaktiviteter och föremål<br />

<strong>som</strong> vittnar om långväga varu- och gåvoutbyten. Helgö,<br />

<strong>som</strong> en representant för dessa, har dessutom tydliggjort att<br />

stora centralplatser kan ha inte bara en, utan flera kultlokaler<br />

knutna till sig, dels sådana där kulten ägt rum inomhus<br />

i särskilda byggnader belägna intill ett större bostadshus,<br />

dels på ”naturliga” platser utomhus (jfr Holmqvist 1980:57,<br />

Zachrisson 2004b, Jørgensen 2009:331).<br />

De sydskandin<strong>av</strong>iska centralplatserna har varit viktiga<br />

för vår förståelse <strong>av</strong> kultplatser inom den översta hierarkiska<br />

nivån (Fabech & Ringtved 1995). Uppåkraundersökningarna<br />

i Skåne, <strong>som</strong> visade hur ett kulthus varit konstruerat<br />

och vad det innehållit <strong>av</strong> strukturer och föremål,<br />

gjorde det angeläget att på nytt skärskåda den religiösa dimensionen<br />

i redan tidigare undersökta centralplatser, <strong>som</strong><br />

Helgö i Mälaren (Zachrisson 2004a, 2004b; Uppåkra sammanfattat<br />

i Hårdh & Larsson 2006, Larsson 2007). Lilla<br />

Ullevi är jämngammal med andra genera<strong>tio</strong>nens kultplatser<br />

<strong>som</strong> Tissø på Själland med rötter i folkvandringstid, där<br />

det under vendeltid (Fugledegård) finns både en kultlokal<br />

under bar himmel på höjden ovan husen och kulthus vid<br />

hall (Jørgensen 1998, 2009:338f, 344), men Lilla Ullevi ser<br />

arkeologiskt helt annorlunda ut. För att bättre förstå kultplatser<br />

på <strong>olika</strong> nivåer och <strong>av</strong> <strong>olika</strong> diginitet blir det värdefullt<br />

att se hur de materiella lämningarna <strong>av</strong> kulten på<br />

Helgö ser ut. Särskilt viktigt blir det att syna den kultlokal<br />

under bar himmel, <strong>som</strong> är placerad på en stenig sluttning<br />

vid foten <strong>av</strong> en markant klippa. Men först vill jag betrakta<br />

Helgö på <strong>av</strong>stånd, genom att vända mig till ortnamnsforskarna<br />

och historikerna, för att med hjälp <strong>av</strong> dem ringa in<br />

karaktären på miljön kring Helgö.<br />

Helgö – ingen vanlig bebyggelse<br />

Karin Calissendorff och Per Vikstrand är de forskare, <strong>som</strong><br />

särskilt har intresserat sig för Helgöar. Namnet Helgö kan<br />

förstås <strong>som</strong> ’den heliga ön’. Fornsvenska helagher <strong>av</strong>såg såväl<br />

’fredad’, ’helig’, <strong>som</strong> ’vigd’ (jfr Calissendorff 1964:123,<br />

Vikstrand 2001:239). Helgöar markerade gränsen, menade<br />

Callissendorff, där den särskilda ledungsrätten började<br />

gälla, i Upplandslagen kallad roþar raetter (UpL:49). Där<br />

vidtog skärpta rättsbestämmelser och böter dubblerades<br />

(Calissendorff 1995:54, jfr Vikstrand 2001:234). Helgöar<br />

är vanligen belägna invid forna maritima utfartsleder (Vikstrand<br />

2001:234). Per Vikstrand betonar helgöarnas roll<br />

<strong>som</strong> samlingsplatser och gränsmarkörer: ”här förändrades<br />

de vanliga reglerna och lagarna för mänskligt uppförande”<br />

(a.a:252). Passagen förbi och uppehållet vid dessa öar var<br />

sannolikt ritualiserad (a.a:238)<br />

I medeltida källor omnämns Helgö (på Ekerö), <strong>som</strong><br />

Boo, Bona eller curia Bo. Carl Ivar Ståhle har uppmärksammat<br />

de Bogårdar <strong>som</strong> är belägna vid farlederna mot Stockholm.<br />

Bo på Lidingö, anser han, kan ha varit ett förvaltarboställe<br />

anslaget till jarlens disposi<strong>tio</strong>n (Ståhle 1946:177f,<br />

1954:20, jfr Ambrosiani 1988:16ff). Förvaltaren har snarast<br />

representerat kungen eller jarlen (Ståhle 1946:177f, jfr även<br />

Ahnlund 1953:75). Även Lars Hellberg vill se Bo-gårdarna<br />

i Stockholms skärgård och längs östkusten, <strong>som</strong> den<br />

till jarlaämbetet anslagna delen <strong>av</strong> Uppsala öd (Hellberg<br />

1979:148). Bo <strong>av</strong>ser senare ofta huvudgårdar i adliga godskomplex<br />

från medeltid, ursprungligen ingick de förmodligen<br />

i Rods bo.<br />

Björn Ambrosiani, lik<strong>som</strong> Birger Nerman, har velat<br />

koppla samman Helgö med Hundhamra i Botkyrka, medan<br />

Per Vikstrand velat knyta Helgö till Asknäs på Ekerö (Nerman<br />

1961:107; Ambrosiani 1988:14, 2002:50; Vikstrand<br />

2001:241). Både Hundhamra och Asknäs är förknippade<br />

79

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!