Denna bok innehåller tio artiklar som behandlar olika aspekter av ...

yenheter. På en del platser
finns även en koppling till
rika fynd i form av guldföremål
eller till och med
krigsbytesoffer, den typ av
fynd som ofta är förknippade
med platser av centralitet
(Jansson 2003). Strax intill
Götavi, ca 200 meter söderut
ligger bygdens största gravfält
(Vintrosa 8:1) med 21 fornlämningar
i form av 19 stensättningar och två högar
(fig 8). En inte allt för imponerande
siffra kan det tyckas, men i Närke finns ofta
en stor osäkerhet rörande gravfältens ursprungliga
storlekar, beroende på den höga
graden av uppodling. Intill gravfältet byggdes
mot slutet av 1100-talet socknens kyrka
(Runér 2006:268). Detta kan ses som ytterligare
ett tecken på områdets centrala betydelse
i bygden. Det kan också konstateras att ingen
av Närkes vi-platser ligger i direkt anslutning till
någon kyrka, men att de sällan ligger långt ifrån
dem. Platserna kan på så vis uppfattas som centrala
både under järnålder och medeltid, samtidigt som den
nya kultplatsen (kyrkan) fysiskt separerades från den
gamla (Jansson 2003).
Var Götavi en stormannagård?
Den eventuella kopplingen till guden Oden
antyder att Götavi kan ha utgjort en stormannagård.
Odensdyrkan var nämligen nära
förbunden med stormännen och deras följen.
Oden var krigets gud och stormännen ägnade
sig åt närmast ritualiserade krigsföretag mot andra
stormän. Genom att kriga skapade man sig
ära och ryktbarhet. Att kriga var också en religiös
angelägenhet. Dels för att gudarna fick offergåvor
tack vare människornas krig och dels för att det
var genom att falla i strid som människorna erbjöds
möjligheten att ansluta sig till gudarna efter döden. För den
som ville ha lycka i sina erövrings- och plundringståg när
tributer och byte skulle erövras, så gällde det att stå på god
fot med Oden (Nordberg 2004).
Eftersom det inte har genomförts några arkeologiska
undersökningar av bebyggelsen vid Götavi, så är det svårt
Fig 8. Här syns den kända medeltida bebyggelsen liksom
kända gravfält och kyrkor. Vidare finns kommunikationsleder
i form av förhistoriska vägar inlagda. Som ett blått
band ringlar sig Svartån tvärs genom socknen. Notera hur
huvuddelen av bebyggelsen är lokaliserad till socknens centrala
delar. Där återfinns också det mesta av den odlingsbara
jorden. I de södra delarna är marken mer låglänt och
har åtminstone under vikingatid periodvis varit översvämmad
av Svartån. Här fanns ypperliga marker för ängsslåtter
och höproduktion till djuren. Den bebyggelse som återfinns
här nere är sannolikt etablerad under sen vikingatid (Granhammar)
eller tidig medeltid (Nybble). Bakgrundskartan
utgörs av den ekonomiska häradskartan från omkring
år 1900. Illustration: Kenneth Svensson.
att uttala sig om gårdens storlek
och status. Det finns dock
ett fynd som indirekt ger oss ett
visst stöd för att gården kan ha tillhört
en stormannasläkt. På en åker inom Götavis
ägor så hittades hösten 1949 en halv guldhalsring
av så kallad Bagnumtyp (fig 9). Ringen som väger 78
gram är slät och har en bevarad längd på omkring 26,5
cm. Detta fynd hör definitivt hemma i en högre social
sfär i det förhistoriska samhället. Ringen kan dateras till
400-talet eller till tidigt 500-tal, så det finns med andra ord
fog för att påstå att Götavi kan ha gamla anor som en stormannagård.
Fyndet ger också platsen en anknytning till de
andra vi-platserna i Närke där man påträffat guldhalsringar
och guldgubbar, och man anar att Götavi kan ha befunnit
sig på samma sociala nivå som dessa.
Fig 9. Guldhalsringen från Götavi.
Ringen har en längd på omkring 27 cm
och är av så kallad Bagnumtyp. Den
kan dateras till 400-talet e. Kr. eller
till tidigt 500-tal. Foto: Örebro läns
museum.
Varför försvann Götavi som kultplats?
Lämningarna vid Götavi kan med stor sannolikhet antas utgöra
resterna av en kultplats. Det är också rimligt att knyta
platsen till en stormannamiljö. Men varför övergavs kultplatsen
och vad hände med Götavi? Kanske ska de brända
träresterna som påträffades invid viet tolkas som att platsen
medvetet förstörts genom en brand någon gång i mitten
av 1000-talet, en tid av social och religiös omvälvning.
Götavi kan i samband med detta även ha förlorat sin roll
som stormannagård. Hypotetiskt kan en ny släkt tagit över
den styrande rollen i bygden, samma släkt som låg bakom
byggandet av privatkyrkan i Granhammar i socknens södra
utkant. En kyrka man uppförde med privata medel på släktens
egendom utan ekonomisk inblandning från bygdens
innevånare, eftersom detta var före sockenbildningens tid.
Även för de nya makthavarna var det viktigt att ha kontroll
över kultutövningen, fast nu i ny tappning. Ett fynd av en
runsten/gravhäll i gårdens kyrka kan dateras till 1000-talet.
Vidare finns från kyrkan ett fynd av en stenpelare som troligen
utgjort stammen till ett stenkors med stilistiska paralleller
på 1000-talets Irland. Eftersom det saknas fornlämningar
i gårdens närhet antyder kyrkobyggnaden och dess
fynd att gården i Granhammar etablerades först vid denna
tid. Etableringen sker i Vintrosabygdens södra utkant och
den har goda kommunikativa land- och vattenledsförbin-
delser med kärnsocknarna i Västnärke. Ett scenario anas
där en ny maktelit med kristna förtecken och med säte i
Västnärke stärker sin roll på bekostnad av tidigare stormän
i till exempel Vintrosabygden. De västgötska influenserna
för Västnärkes runstilsprydda gravmonument och
de kopplingar som finns med den tidigt kristna makteliten
i Västergötland är tydliga (Thérus 2007).
Vid slutet av 1100-talet eller kanske i början av 1200-
talet så slöts cirkeln för den kultiska utövningen i Vintrosabygden.
Den första sockenkyrkan byggdes en kilometer
söder om Götaviet, och i och med detta så hamnade platsen
för kultutövningen återigen i ett centralt läge i bygden.
Gården i Granhammar förefaller då ha spelat ut sin roll
som maktcentrum.
Levde minnet vidare?
En spännande tanke är att viet vid Götavi, efter att det upphört
att brukas, trots allt kan ha haft betydelse för människorna
som levde i Vintrosabygden. Inte minst för de som
bodde i byn. När arkeologerna kom till platsen år 2005
fanns inte ett spår kvar av den gamla kultplatsen. Det äldre
kartmaterialet avslöjar dock flera intressanta sammanträffanden.
Av de olika kartgenerationerna framgår att det
länge fanns en yta i åkermarken som inte blev uppodlad
förrän mycket sent. På en karta från 1855 är platsen för viet
angiven som ”äng, södra gärdet” (LMV akt S70–15:2, litt.
76). Backar vi i tid till en karta från 1719 så återfinns ängen
även där med en rektangulär form, 19×16 m stor (LMV
akt S70–15:1). Ännu längre tillbaka i tiden, till den första
geometriska avmätningen från 1638, verkar ängen ha varit
ännu bredare och sträckt sig drygt fyrtio meter längre mot
norr (LMV akt S70–15:S1:157) (fig 10a-c). Kan det ha varit
så att minnena av viet levde kvar lång tid efter det att kultutövningen
upphört, och att byns innevånare medvetet undvek
att inkräkta på platsen? Någon gång mellan 1855 och
1950-talet odlades ängen bort och ingenting fanns längre
kvar som påminde om platsens förflutna - fram till den där
majdagen år 2005 då arkeologerna kom dit för att gräva.
74 75