Denna bok innehåller tio artiklar som behandlar olika aspekter av ...

Fig. 7. Dryckeskärl av olika slag från romersk järnålder-folkvandringstid.
En typ av föremål som varit förknippad med hög social
status. Överst t.v. replika av en s.k. snartemobägare, överst t.h.
dryckeskärl från grav 22 vid Gödåker, Uppland, nederst beslag till
dryckeshorn från Igelsta, Söderby-Karl, Uppland.
litteraturen är just deras frikostighet med guld, mat och
dryck. De fynd av importerat glas, beslag efter dryckeshorn
och kannor eller bägare av keramik som i stort antal
förekommer i kammargravarna kan antas symbolisera
denna ordning (fig 7). Dryckesbägarna kan därför ha varit
lika laddade attribut för status som vapen kan antas ha
varit. Själva gravrummet kan ses som en metafor för den
byggnad eller festhall där gästabuden och utbytena av gåvor
ägde rum.
Hallens funktion som officiell byggnad för en hövding
eller ledare finns belagd i flera olika skriftliga källor.
Arkeologiskt är det givetvis behäftat med stora svårigheter
att säkert bestämma ett hus som haft funktionen av en
hall. Sådana har dock utifrån ett avvikande fyndmaterial
och konstruktion pekats ut på olika platser. Kända exempel
finns från bland annat Helgö i Mälaren, Gudme på
Fyn och Borg på Lofoten. Mest omtalad är kanske hallen
i Gamla Uppsala och Adam av Bremens redogörelse för
denna. Utifrån Adams beskrivning och resultaten av olika
undersökningar i området, har föreslagits att hallen och
miljön kring denna strukturerats som ett slags mikrokosmisk
avbild av Asgård. I hallen ägnade man sig åt aktiviteter
som påminde om livet i Valhall (Sundqvist 2007:125).
Hallen och gästabudet skulle därför kunna kopplas till en
mer övergripande kosmologisk symbolik, och som ett led i
ett återskapande av världsalltet (Nordberg 2003:170).
Även om de äldsta arkeologiska beläggen för hallbyggnader
i regionen härrör från folkvandringstiden, behöver
detta inte betyda att också det rituella gästabudet har sitt
ursprung i perioden. Liknande ceremonier kan mycket väl
ha förekommit tidigare, men utan att detta uppmärksammats
i det arkeologiska materialet (jmf Bratt 2008:153f).
Det likartade symbolspråket i de äldsta kammargravarna
från till exempel Gödåker och de från folkvandringstiden
skulle här kunna framhållas som ett tecken på detta. Den
sociala rangordning vi möter i Beowulf och andra senare
norröna källor skulle därmed hypotetiskt kunna ha sina
rötter i äldre romersk järnålder. Attributen finns onekligen
närvarande även i de äldsta kammargravarna - gästabudshallen,
krigaren, dryckesceremonien. Fynden av ben från
svin leder tankarna till myten om Särimner. Det centrala
temat i kammargraven kan således ha varit förknippat med
det mytiska gästabudet i Valhall, en myt som den övergripande
sociala strukturen och rangordningen legitimerades
genom.
Är status alltid makt?
Makt och status behöver inte alltid vara direkt kopplade
till varandra. Det har tidigare påpekats att den bytesekonomi
som utgjorde förutsättningarna för den politiska
strukturen under järnåldern, framförallt bör ha inneburit
spänningar inom samhällsskikt, och i mindre utsträckning
mellan dem. De ideologier och den materiella symbolik
som reglerat relationerna mellan individer och grupper av
individer har, ur ett socialt perspektiv, därför varit riktade
horisontellt snarare än vertikalt. För att makten inte ska bli
alltför avhängig en storman eller en hövdings personliga
egenskaper, är en känd lösning att fördela makten över en
institution eller grupp av individer, till exempel en släkt, ätt
eller klan. Status tenderar därmed ofta att bli genealogisk.
En konsekvens är också att det snart uppstår fler statusfyllda
positioner, baserade på andra attribut än verklig makt,
och att begreppen därför i viss mån kommer att separeras
(Jakobsson 1988:101). Att status kunde vara släktbaserad
i Mälarområdet under folkvandringstid talar bland annat
fynden av kammargravar för barn vid Danmarksby utanför
Uppsala för (Wexell manus, Bennett 1987:93) Kammargravarna
kan därmed ha varit förknippade med de släkter el-
ler ätter vars identiteter utgick från föreställningar om ett
gemensamt genealogisk förflutet. Stabiliteten i relationen
dem emellan upprätthölls genom ett ständigt utbyte av gåvor
eller tjänster. Ett sådant rituellt bekräftande av sociala
relationer som vi möter i Beowulf och andra källor kan,
om antagandet är riktigt, ha varit mer vanligt förekommande
än vad som tidigare framkommit. Att låta uppföra
kammargravar kring Vallentunasjön under folkvandringstid
kan med andra ord ha haft som främsta syfte att framhålla
och upprätthålla en gemensam identitet, snarare än
det var en social styrkemätning gårdarna emellan. Här är
det också intressant att notera kammargravskickets ökade
frekvens under 400- och 500-talen AD. Detta skulle kunna
uppfattas som en reaktion på social stress, där etablerade
sociala relationer utmanades och behövde bekräftas och
befästas. Kammargravens betydelse och funktion som
social markör kan i ett sådant sammanhang ha ökat. Att
kammargravskicket upphör att brukas under slutet av 500-
talet eller början av 600-talet kan på samma sätt ses som
ett tecken på att den denna grupp av individer inte längre
kunde eller ville bli förknippade med denna identitet.
Några sista ord
Det finns mycket kvar att fundera över vad gäller kammargravarna
och vad de har att berätta. I denna artikel har bara
några av de frågor ställts som skulle kunna ställas. Något
som är uppenbart är att den enskilda graven ofta är svår
tolka om inte perspektivet tillåts omfatta mer än endast
det platsspecifika sammanhanget. Ofta kan intentionerna
bakom en gravanläggning stå att finna på andra platser och
i helt andra sammanhang än där vi först kanske tänker oss.
Att använda gravar som underlag för en diskussion om
politisk och social struktur behöver därför av nödvändighet
också omfatta till exempel studier av bebyggelsen och
dess utveckling. Under mitt föredrag tog jag upp ett exempel:
hur skulle vi ha tolkat och förstått en plats som Sylta
i Fresta socken, där tre folkvandringstida kammargravar
påträffades intill en samtida gårdsbebyggelse, om vi inte
samtidigt hade påträffat den närliggande kammargraven
vid Karby? Det hade räckt med att vägbygget som orsakade
undersökningarna lagts femtio meter längre bort för
att förutsättningarna att tolka utvecklingen skulle ha sett
annorlunda ut. Kanske hade Sylta då uppfattats som bygdens
folkvandringstida storgård, helt dominerande över
alla andra gårdar i området. Nu blev det inte så och vår
uppfattning om hur världen en gång sett ut tog en delvis
annan vändning. Det kan vara bra att tänka på det nästa
gång något spännande kommer fram ur marken.
Referenser
Almgren, Oscar. Ett uppländskt gravfält med romerska kärl. Artikel
i Fornvännen 11. Stockholm 1916.
Arwidsson, Greta. Valsgärde-Fullerö. Artikel i Tor – tidskrift för
nordisk fornkunskap. Societas archaeologica Upsaliensis 1 34-
48. Uppsala 1948.
Bennett, Agneta. 1987. Graven – religiös och social symbol. Strukturer i
folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet. Theses and papers
in North-European archaeology 18. Stockholms universitet.
Tierp 1987.
Beowulf. 1998. Översättning från original av Björn Collinder.
Natur & kultur. Stockholm 1998.
Bratt, Peter. 2008. Makt uttryckt i jord och sten. Stora högar och maktstrukturer
i Mälardalen under järnåldern. Stockholms Studies in
Archaeology 46. Stockholms universitet. Stockholm 2008.
Edenmo, Roger. 1998. Gravfältet vid Carlslund – gravar från äldre
järnålder och boplatslämningar från yngre bronsålder. Uppland,
Hammarby socken, RAÄ 214. Rapport RAÄ UV Mitt. Stockholm
1998.
Ekholm, Gunnar. 1925. Gravfältet vid Gödåker – en preliminär
redogörelse. Artikel i Fornvännen 20. Stockholm 1925.
Enright, Michael. 1996. Lady with a mead cup. Ritual, prophecy and
lordship in the European warband from La Tène to the Viking Age.
Dublin 1996.
Eriksson, Thomas. 2009. Kärl och social gestik. Keramik i Mälardalen
1500BC-400AD. AUN 41. RAÄ Arkeologiska undersökningar,
skrifter 76. Stockholm 2009.
Groop, Niklas. 2000. Öppnad eller plundrad? En omtolkning av de
folkvandringstida kammargravarna i Mälarområdet. CD-uppsats
i arkeologi. Institutionen för arkeologi och antik historia.
Uppsala universitet 2000.
Grönwall, Richard. 2008. Kammargravar i stensträngsbygd.
Artikel i Hem till Jarlabanke (red. Michael Olausson). Lund
2008.
Grönwall, Richard. 2009. Mälardalens kammargravar från den
äldre järnåldern. Artikel i Äldre järnålder 2008. Ett arkeologiskt
symposium i samarbete mellan arkeologisektionen i Stockholms
läns hembygdsförbund och Stockholms läns museum. Stockholm
2009.
36 37