B - Rosekamp

Baräny — 122 — Barder
historiker, förf. av ett berömt arbete om Burgunds
historia 1363—1477.
Båråny [barr'ani], Robert (1876—1936),
läkare, inflyttad från Österrike-Ungern, nobelpristag
1914, docent i Uppsala 1917, prof. 1926.
B. utförde undersökningar över innerörats o.
lilla hjärnans funktioner o. därpå grundade metoder
för diagnosen av sjukdomar i dessa.
Barata'ria, fantasiö i Cervantes' roman »Don
Quixote» med Sancho Panza som guvernör. Äv.
opera av engelsmannen W. Gilbert.
Barb, Bar'bus vulga'ris, karpfisk. överkäken
med 4 skäggtömmar. Intill 70 cm lång.
Vanlig i Tysklands flodområden.
Barbados [eng. utt. babe>'då°s], ö i britt.
Västindien, den östligaste av Små Antillerna.
430 kvkm, 204,000 inv. (1945)- Stor sockerutförsel.
Huvudstad: Bridgetown.
Barba'dossjuka, en form av elefantiasls.
Barba'r (grek. bar'baros), egentl. utlänning;
rå, obildad människa.
Bar'bara, helgon med minnesdag den 4 dec.
Anropas av den, som hotas av bråd död, o.
skyddar mot eld, åskslag o. oväder.
Barbaraea [-re'a], örtsläkte (fam. Crucijerae).
Blad parflikade, blommor gula, skidor svagt
fyrkantiga. B. vulga'ris, sommargyllen, vanligt
ogräs i åkrar o. trädgårdar.
Barbaresk'staterna, fordom vanlig benämning
på sjörövarstaterna vid Afrikas Medelhavskust
(Marocko, Algeriet, Tunis, Tripolis);
deras sjöröveri upphörde först med Frankrikes
erövring av Algeriet i början av 1800-t.
Barbari', råhet, grymhet. Jfr Barbar.
de' Bar'bari, Jacopo (f. på 1440-t., d.
före 1515), ital. målare, efter 1500 anställd vid
tyska o. nederl. hov. Han förmedlade ett
venetianskt inflytande på den tyska konsten
(Diirer m. fl.).
Barbarism', fel mot språkriktigheten, beroende
på inverkan av icke-klassiska språk.
Barbaross'a, »rödskägg», binamn på tyske
kejsaren Fredrik I av Hohenstaufen.
Barbaross'a, Horuk O. Khair-eddin,
två turk. sjörövare, bröder, grundlade under
i5oo-t:s förra hälft en sjörövarstat i Algeriet,
från 1519 under sultanens överhöghet.
Barbaroux [-ro'], Charles (1767—94),
fransk advokat o. revolutionsman, en av girondens
ledare i konventet; avrättad efter försök
till resning mot jakobinerna.
Barbastell', BarbastelVa barbasleWus, flädermus
med synnerligen stora o. breda öron, vilka
aro förenade med en hudfåll över pannan. S.
och mell. Europa; sällsynt i s. Sverige.
Barber [ba'bö], S a m u e 1, f. 1910, amerik.
tonsättare, har komponerat två symfonier,
F,ssay nr 1 o. 2 för orkester samt kammarmusik.
Barbe'rare (av lat. bar'ba, skägg), frisör.
Barberaren i Sevilla, opera av G. Rossini,
byggd på de Beaumarchais' komedi. Uppf. i
Sthlm i:a ggn 1825.
Barberi'ni, Maffeo (1568—1644), påve
under namnet Urban VIII, av en ital. furstesläkt,
som ännu innehar det av B. påbörjade
P a 1 a z z o Barberini, det största palatset
1 Rom näst Vatikanen o. den romerska högbarockens
märkligaste profana byggnad. Den
påbörjades av Maderna o. fullbordades av Bernini
o. Borromini.
Barberton [ba'b a t°n]. 1. Stad i ö. Transvaal,
Sydafrikanska unionen. 2,300 inv. Medelpunkt
i ett stort guldfältsdistrikt. — 2. Stad i Ohio,
För. Stat. 24,000 inv. (1945).
Barbett' (av fr.), kanonbank.
Barbey d'Aurevilly [barbä'dårviji'] ( J u 1 e s
(r8o8—89), fransk författare, dekadent o. klerikal.
Bl. arb. romanen Vensorcelée (1854) o.
novellsaml. Les diaboliques (1874).
Barbirolli [ba'birålli], John, f. 1899, eng.
dirigent, verksam i London o. New York; turnéer
i För. Stat. 1937—40.
Barbiturism', förgiftning med barbitursyrepreparat.
Barbitu'rsyra el. m a 1 o n y'l k a r b a m i'd,
förening mellan malonsyra o. urinämne, som
utgör stamsubstans för många sömn- o. bedövningsmedel,
ss. veronal, luminal, amytal, dial,
evipan o. pernokton.
Barbizon [-så n *'] ( by i n. Frankrike, dep.
Seine, s.ö. om Paris, bekant som boningsort
för den grupp franska landskapsmålare, som
bildade Barbizonskolan (Th. Rousseau,
Millet, Corot, Daubigny m. fl.). Denna bröt
mot den akadem. konstens krav på hist. ämnen
o. sökte sina motiv direkt i naturen.
Barbro Stigsdotter, hustru till Arent Persson
på Ornäs o. enl. krönikan Gustav Vasas räddare
i dec. 1520-
Barbusse [barbyss'], Henri (1874—1935),
fransk författare. På intryck från Första världskr.
bygger romanen Le leu (1916; Elden, 1917).
Clarté (1919; Klarhet, 1920) är ett uttryck för
B:s kommunistiskt o. revolutionärt färgade
åskådning o. har givit namn åt en internationell
sammanslutning (Clarté-organisationen).
Barcarole [-rålTJ (av it. barcaruola, liten
båt), venetiansk gondoljärsång, i allm. i moll
o. 6 / 8 takt; förekommer ofta i operor.
Barcelona [var- ; t
bälå'na]. 1. Provins
i n.ö. Spanien, vid
Medelhavet. 7,691
kvkm, 2,008,000
inv. (1946). Fruktbart
o. mineralrikt
med betyd, industri.
— 2. Huvudstad i
B. 1, vid Medelhavet.
1,125,000 inv.
(1946). Synnerligen
vacker o. välbyggd
stad; typisk gotisk
domkyrka, byggd
1298—1448 (se bild);
universitet fr. 1400-
t. med dyrbart bibliotek.
B. är vid
sidan av Bilbao Spaniens
främsta sjöfartsstad.
Omfattande
industri (bomulls-, ylle- o. sidenvaror
m. m.). Flygplats. Under Spanska inbördeskriget
var B. 1937—39 säte för regeringen.
Barcha'n el. bark a'n, halvmånformiga,
till 10 m höga ökendyner med konvex lovartsida
o. konkav läsida.
Barck el. Bark, sv. adlig ätt. Bland
medl. märkas riksrådet greve Samuel B.
(1662—1743), en av Arvid Horns trognaste
anhängare, o. dennes son, diplomaten Nils B.
(1713—82), i flera årtionden sv. minister i Wien.
Barcklind, Carl (1873—1945), skådespelare,
regissör, 1925—27 chef för Stora teatern 1
Göteborg, 1930—41 anställd vid Dram. teatern.
Barclay [ba'kli], Robert (1648—90),
eng. kväkare. B. har i vetenskapl. form framställt
kväkarnas lära. Huvudarbete: Theologiae
verae ohristianae apologia (1676).
Barclay de Tolly [barklä'd° tåli'], M i h a i 1
Bogdanovitj (1761—1818), rysk fältmarskalk,
av urspr. skotsk släkt, deltog i Finska
kriget o. intog mars 1809 Umeå efter en maräcn
över K varken, senare generalguvernör över
Finland. B. var under kampen mot Napoleon
1812—15 tidvis rysk överbefälhavare.
Bard, forntida keltisk skald o. sångare.
Barder, stora, i innerkanten fransade hornskivor,
som sitta bakom varandra i överkäken