TÖNNERSJÖHEDENS FÖRSÖKSPARK . I HALLAND

TöNNERSJöHEDENS FöRSöKSPARK I HALLAND 395
Av trädslag, som bilda dessa skogar, märkas framför allt klibbal (Alnus
gl~ttinosa) och glasbjörk (Betula pubescens), men dessutom förekomma ofta,
fastän i betydligt lägre frekvens, flera andra trädslag, såsom brakved (Rhamnus
frangula), rönn och ek.
Samtliga sumpskogssamhällen inom försöksparken äro av utpräglat kärraktig
typ. De äro mosaiksamhällen bestående av starrmossar eller kärr med
ett otal tuvor eller smärre öar, på vilka en mera torrhetsälskande vegetation
slagit till. Dessa tuvor ha uppstått omkring trädbaser och nedfallna trädstammar,
och den vegetation, som där uppkommit, utgöres företrädesvis av
blåbärs- och lingonris, harsyra (Oxalis acetosella), skogsstjärna (Trientalis
.europaea), vårfryle (Luzula pilosa) jämte talrika >>friskmarksmosson> såsom
Hylocomium proliferum, Dicranum scoparium, Plagiothecium denticulatum,
Polytrichum attenuatum, Stereodon cupressiformis och Thuidium delicatulum.
Ofta förekomma också höga ormbunkar, t. ex. Athyrium Filix femina, Dryopteris
austriaca och D. spinulosa. Starrmosse- eller kärrpartiernas vegetation
är av ganska växlande art. Äro dessa partier mycket blöta, intagas de i allmänhet
av ymnig flaskstarr (Carex rostrata) eller mannagräs (Glyceria fluitans).
Är markfuktigheten däremot något mindre, pläga stjärnstarr (Carex stellulata),
hirsstarr (C. panicea), veketåg (Juncus effusus) och grenrör (Calamagrostis
.lanceolata) förhärska, antingen ensamma eller i blandning med varandra.
Inom de minst blöta partierna av ifrågavarande områden bruka tuvtåtel
(Deschampsia caespitosa) eller brunven (Agrostis canina) och blåtåtel (Molinia
coerulea) vara de viktigaste elementen (se fig. 32 och 33). Bottenskiktets
sammansättning växlar också ganska mycket. Inom .de blötaste partierna
plägar man vanligen finna Sphagnum recurvum, S. teres och S. squarrosum
samt inom de något mindre blöta Sphagnum palustre, S. Girgensohnii, Mnia
och Polytricha.
Sumpskogarna höra till de artrikaste växtsamhällena inom försöksparken.
Detta beror på att i desamma ingå icke endast sumpväxter utan också ett stort
antal friskmarksväxter, de senare i allmänhet bundna till >>stubb- och trädbastuvon>
eller uppstickande stenar. Mycket intressant är att finna, att flera
växter, som i normala fall pläga uppträda på utpräglade mullmarker, inom
Tönnersjöheden ofta anträffas i dess sumpskogar. Detta är exempelvis fallet
med murgrönan (Hedera helix), vildkaprifolen (Lonicera periclymenum),
storramsen (Polygonatum multiflorum) och slokgräset (Melica nutans) (se
fig. 34). Vad som är anledningen härtill, är svårt att säkert säga. Dock förefaller
det som om de näringsrika förnatillskott, som sumpskogsmarkerna -
och då särskilt >>stubb- och trädbastuvorna>> - mottaga genom de nedfallna
klibbalslöven, skulle spela en viss roll för uppkomsten av det gynnsamma marktillstånd,
som möjliggör dessa »fordrande>> växters uppträdande i sumpskogarna.
-Andra växter av intresse, som emellanåt anträffas inom sumpsko-