TÖNNERSJÖHEDENS FÖRSÖKSPARK . I HALLAND

378 CARL MALMSTRöM
Mossor: e. - Antitrichia curtipendula, Brachythecium reflexum, Dicranum
rugosum (= undulatum), D. scoparium, Frullimia tamarisci, Hylocomium
loreum, H. proliferum, Plagiothecium denticulatum, stereodon
cupressiformis, Weissia ulophylla.
Lavar: saknas.
Mycket typiskt ek-kratt.
Markförhållanden å provytan.
Markprofil: o-4 cm u. markytan råhumus, tät och välförmultnad (pH 4, r;
Ca O ass: dir. o, 24 %, omr. o, 40 %).
4-ro
grå, föga hurnös mineraljord utan klumpstruktur
(blekjord) (pH 3, B).
ro-6o+ >>
kakaobrun mineraljord; färgen är starkast i
lagrets översta delar och förtonar mot djupet
(på nivån rs-r8 cm u. my. pH s. 2 och på
nivån ss-sS cm pH S,3).
Mineraljordart: stenigt rullstensgrus (rörande dess mekaniska sammansättning, se
tabell s).
Hösten 1925 inplanterades på professor G. ScHOTTEs initiativ ekplantor
från Visingsö inom björkbeståndet invid stora landsvägen Åbacken-Ågarp
omkring parallell IV. Dessa kulturer ha dock icke gått särskilt väl till.
Björkskogar.
Björkskogar träffas flerstädes inom försöksparken och där på mycket
växlande geologiskt underlag. De bestå företrädesvis av masurbjörk (Betula
verrucosa), men mycket ofta ingår i desamma även glasbjörk (Betula
pubescens). .
Vissa björkskogar ha uppkommit genom självsådd å f. d. bokskogsmarker
strax efter bokens avverkning; andra på ljungmarker, då särskilt
efter ljungbrand, och slutligen ha en del utvecklats ur björkuppslag; som inkommit
å övergivna åkrar.
På grund av detta växlande uppkomstsätt liksom ock på grund av förefintliga
skillnader hos växtplatserna i geologiskt hänseende ha björkskogarna
inom försöksparken fått mycket olika skaplyime, både med hänsyn till de ingående
trädens stamform och växtlighetsgrad samt undervegetationens floristiska
sammansättning.
De ur skoglig synpunkt bästa björkskogarna äro de, som utvecklats å
bokskogshyggen på moränunderlag, och de sämsta de, som uppkommit å ljunghedar
och övergivna åkrar på rullstensgrus. De förstnämnda skogarna kunna
icke sällan uppvisa verkligt goda bestånd, då däremot de sistnämnda i allmänhet
sammansättas av träd med mycket dålig stamform. Ofta äro också
björkar på igenlagda åkrar påfallande smala och klena. - stamformen och
växtligheten ha dock givetvis även i hög grad rönt inflytande av huru tidiga
och starka de beståndsvårdande gallringsingreppen varit.