TÖNNERSJÖHEDENS FÖRSÖKSPARK . I HALLAND

368 CARL MALMSTRöM
Jämsides med att de nya bc;stånden å de gamla bokskogsmarkerna växa
upp och sluta sig, förändras undervegetationen. A v de båda karaktärsväxterna
i undervegetationen, blåbärsriset och kruståteln, försvinner blåbärsriset först
och därefter kruståteln, och till slut, då utvecklingen nått fram till det fullslutna.
bokbeståndet, har marken. antingen blivit vegetationslös och täckt
av torra boklöv eller bevuJi:en med en låg vegetation, företrädesvis av harsyra.
I dessa fullslutna bestånd föryngrar sig boken och andra trädslag praktis~t
taget ej alls.
Bokskogarna på Tönnersjöheden uppträda, såsom O. TAMM redan påpekat
(se TAMM 1930), på brunjordsmarker eller på marker, vilka i marktypshänseende
intaga en mellanställning mellan brunjord och podsol, i det att de ha
ett mer eller mindre tunt blekjordsskikt ovan ett anrikningsskikt, som mycket
liknar brunjord. Dessa senare marker, vilka äro de ojämförligt allmännaste
på Tönnersjöheden, ha i sitt bokskogsbevuxna skick ett ytlager av lövförna
samt ett 2-10 cm mäktigt skikt av råhumus (s. k. bokråhumus), vilande på
blekjorden. De bokskogsklädda typiska brunjordsmarkerna, vilka äro relativt
sällsynta inom undersökningsområdet, sakna denna råhumus och i stället
träffas direkt ovan brunjorden ett mullager av vanligen helt ringa mäktighet
{1-5 cm). - Bokråhumusen, vilken är bildad företrädesvis av boklöv, är
enligt HEssELMANs undersökningar (se HESSELMAN 1926, sid. 248-251) ganska
rik på för växtligheten värdefulla beståndsdelar. Anledningen·. till den rika
hallonväxten och de goda växtbetingelserna för inkommen trädföryngring
efter kraftig och hastig avverkning inom fullslutna bokskogar ligger därför
otvivelaktigt i, att vid den genom huggningsingreppet åstadkomna förbättrade
ljus- och värmetillförseln till marken en kraftigt ökad mikrobiologisk omsättning
i bokråhumusen kommer till stånd, varigenom de i denna förekommande
näringsämnena frigöras och komma den nya vegetationen till go.do.
Boken på Tönnersjöheden har ganska växlande stamform och utseende.
Välvuxna och tekniskt goda bokar träffas företrädesvis inom Bala-området
och inom Västra och Östra Hu1ten å Skällåshult (se fig. 21). På Bala når boken
vid 90 års ålder i allmänhet en höjd av 19m och inom Västra Hultet vid 140 års
ålder 23 m. Vid Å backen är boken delvis av något sämre typ än å förut nämnda
ställen, vilket beror på betes- och frostskador i ungdomen samt beståndens
uppkomstsätt. Vissa av dessa bestånd ha nämligen uppkommit efter avverkning
av äldre bokskog och härvid kvarlämnades en del tekniskt mindervärdiga
träd, som ej kunde ekonomiskt utnyttjas. Vidare ha å flerstammiga individ
endast de grövsta stammarna avverkats och smala sidostammar kvarlämnats
att utväxa.
I gamla tider hällos svin i bokskogarna på Tönnersjöheden, särskilt inom
Skällåshultområdet. Fideikommissarien på Stjernarp höll sålunda på 186otalet
20 a 30 svin årligen i bokskogarna vid Skällås. 1869 upphörde man dock