TÖNNERSJÖHEDENS FÖRSÖKSPARK . I HALLAND

342 CARL MALMSTRöM
därför vinterförrådet av hö drygas ut med ljung. Till kreaturen, och då särskilt
till fåren och getterna, insamlades emellanåt även löv.
Till betesmarker användes i stor utsträckning skogsmarken. Genom betesdjurens
vistande i skogarna förstördes mycket av unga träd och plantor,
och på de ställen, där luckor i bestånden uppstått på grund av de äldre trädens
avdöende eller i vissa fall avverkning och föryngringens uteblivande genom
betesgången, kom ljungen in. Då ljungen fått alltför stort herravälde på en
plats, avbrändes den för att göra det bland ljungen insprängda gräset lättare
tillgängligt och öka dess utvecklingsmöjlighet, men också för att nya, späda
skott av ljungen skulle växa fram, vilka skott utgjorde en ganska begärlig
föda för de betande djuren. På de avbrända ställena växte emellertid ljungen
snart ut igen och blev hård och styv samt ej tjänlig till föda, varför man
efter en tid åter fick svedja marken. Vid dessa bränningar eller svedjningar
förstördes i allmänhet ytterligare en del träd, varigenom den skogklädda
arealen allt mer och mer förminskades. Till detta bidrog säkerligen också
på flera ställen direkta skogsavverkningar, för att skaffa ved, stängsel- och
byggnadsvirke, samt skogseldar, etc. På detta sätt tillskapades l j ung hedar,
vilka länge utgjort ett så karakteristiskt inslag i det halländska landskapet.
Av områdets olika skogar kunde bok- och ekskogarna segast hålla sig
kvar med bibehållande av sin ursprungliga karaktär. Anledningen härtill
var i främsta rummet att söka i det förhållandet, att eken och boken jämte
övriga s. k. bärande träd: apel, oxel och hägg på grund av deras betydelse
i människans hushållning sedan århundraden tillbaka stått under lagens
speciella hägn. Genom sin ollonproduktion spelade framför allt boken, men
också eken stor roll för den dåtida svinaveln, då ollonen utgjorde ett viktigt
födoämne för svinen. Vad eken beträffar var dess virke dessutom mycket
eftersökt för skeppsbyggeri och vissa militära byggnadsändamåL De s. k.
bärande träden fingo därför ej fällas - utom å frälsejord - utan tillstånd
från statsmyndigheterna, varjämte å såväl skatte-, frälse- som kronojord
återplanteringsskyldighet förelåg. I varje avverkat träds ställe skulle två
nya planteras och skyddas, tills de ej kunde skadas av betande kreatur. Se
vidare härom i skogsordningarna av åren r647 och r664 (BRUMMER IJ8J, sid.
32--33 o. 42). Denna inskränkta dispositionsrätt över ifrågavarande trädslag
gällde sedan - ehuru med vissa modifikationer av åren 1742, 1752, 1762
och 1783 - ända fram till år 1789, då jordägaren oberoende av jordnaturen
erhöll tillstånd att fritt förfoga över de ekar och bokar, som ej voro användbara
för kronans behov. Denna sistnämnda inskränkning bortföll emellertid
vad beträffar boken genom 1793 års skogsordning. Då detta ledde till
att mycket omfattande bokavverkningar kommo till stånd, stadgades i r8o5
års skogsordning att den fria rätten till bokskogen ej finge missbrukas.