TÖNNERSJÖHEDENS FÖRSÖKSPARK . I HALLAND

TöNNERSJöHEDENS FöRSöKSPARK I HALLAND 341
deltiden - spår av äldre bebyggelse ha åtminstone ej blivit funna_ är det
troligt att skogarna vid människans första bosättning inom Tönnersjöhedens
område bestodo av bok, ek, björk, tall och al, ibland i rena bestånd men
ofta i blandning med varandra och stundom med undervegetation av hassel.
De marker, som i främsta rummet uppodlades inom försöksparken i äldre
tider, bestodo av rullstensgrus. Med dåtidens enkla jordbruksredskap vom
dessa marker de lättast angripbara, enär de icke krävde någon vidlyftigare
eller intensivare bearbetning och dränering för att komma i kultur. De ste-·
niga moränmarkerna erbjödo självfallet betydligt större svårigheter.
Från själva Tönnersjöheden saknas direkta uppgifter om lantbruket i gamla
tider. Däremot finner man å halländska lantmäterikartor, vilka föreligga
alltifrån senare hälften av 16oo-talet, och i den topografiska och lantbruksekonomiska
litteratur, som behandlar södra Halland, talrika uppgifter om
huru lantbruket i allmänhet bedrivits inom områden av Tönnersjöhedens
karaktär under olika tider.
Av dessa kartor och denna litteratur framgår att lantbruket i södra Halland-
särskilt i gränstrakterna mot Småland -länge stått på en mycket
primitiv ståndpunkt och genomgående varit i hög grad extensivt ända fram
till omkring mitten av 18oo-talet, då en förändring mot mera intensiva och
rationella former så småningom ägde rum.
Vi vilja nu med ledning av äldre hithörande kartor och litteratur [se framför
allt: RICHARDSON 1752-53, TIDSTRÖM 1756 (publ. 1891), FisCHERSTRÖM
1761, BARCHAEUS 1773 (publ. 1924), 0SBECK 1796 (publ. 1922), BEXELL
1817-19 (omtr.1931) samt Topografiska och statistiska upplysningar om Halmstads
län 1847] i korthet redogöra för hur lantbruket torde ha bedrivits på
Tönnersjöheden i äldre tider och hur de dåtida lantbruksformerna inverkat på
den naturliga vegetationen.
Vad först beträffar själva åkern, så var dess brukande mycket enkelt. Någon
grundligare markbearbetning förekom ej. De mest brukliga åkerbruksredskapen
voro årdern och harven; plogen kom sällan till användning. Åkern saknade
i regel diken, och gödsling förekom endast sparsamt och utgjordes då
uteslutande av kreatursspillning. Ej heller fick åkerjorden någonsin ligga i
träda. Av sädesslag odlades endast korn, råg och havre.
Höet till kreaturen hämtades nästan helt från naturliga slåttermarker, s. k.
ängar. Dessa utgjordes dels av gräsrika skogsmarker, där träd- och buskröjningar
(stundom i förening med bränning) blivit gjorda för att förbättra
gräsväxten, och dels av starrmyrar och gräsrika mader vid åar, sjöar etc. -
Då inga andra åtgärder än de nu nämnda i regel företogas på ängsmarkerna
blev emellertid gräsväxten å desamma ofta icke särskilt riklig. stundom
var den icke rikligare än, att - för att citera FisCHERSTRÖM (1761,
sid. 237) - >>knapt hämtas et lass hö af hela Tunnlandet». Icke sällan måste