TÖNNERSJÖHEDENS FÖRSÖKSPARK . I HALLAND

438 CARL MALMSTRÖM
r6oo-talet). På ljungmarkerna å Eriksköps utmark - vilka såsom ljungmarker
endast funnits till sedan slutet av 1700-talet eller början på r8ootalet,
då de uppkomma efter kalhuggning av bokskogsmarker-visade sig
de utförda kulturerna redan från början växtligare än å Ågarps och Jonstorps
ljungmarker. skillnaderna i växtlighetshänseende mellan kulturerna å
de mycket gamla ljungmarkerna å ena sidan och de å ungaljungmarker och bokskogshyggen
å andra sidan minskades emellertid, då kulturerna nått högre ålder.
Inom bältesplanteringarna å ljungmarkerna hade tallen - liksom inom
blandkulturerna å bokskogshyggena - under de första 30 åren ett märkbart
försprång framför granen, men den sackade sedermera på många ställen efter
i växt, delvis på grund av sjukdomar. Under senaste decennium har granen,
som till att börja med visade en påfallande vantrevnad, däremot kraftigt
ökat i växt och synes nu trivas väl.
De mycket påtagliga skillnaderna i växtlighetshänseende under de första
ro a 20 åren mellan kulturerna å bokskogshyggen och å gamla ljungmarker
bero säkerligen på att stora olikheter förefunnits i markens biologiska tillstånd,
speciellt beträffande mikroorganismernas förekomst och aktivitet. I
marker, som länge legat skoglösa och dessutom ofta bränts, såsom Agarps
ochJonstorps ljungmarker, har en stark inskränkning i bakterielivet ochmarkfaunan
skett, vilket måste inverka ofördelaktigt på de nysatta plantornas växt.
I och med att kulturerna växa upp och nytt förnamaterial kommer marken
till godo från träden, förbättras dock så småningom de markbiologiska förhållandena
och därmed kulturernas växtbetingelser. Denna förbättring främjas
också, då rötterna bli så långa att de kunna tränga något djupare
ned i det mineraliska underlaget, vilket å Agarps och Jonstorps ljungmarker
utgöres av ett på grönstensmineral rikt rullstensgrus.
Av vad som nu anförts om kulturerna framgår tydligt, att några verkliga
hinder a v mikro biologisk eller näringsgeologisk art ej tyckas
finnas för granens, tallens, lärkens och bergtallens utveckling
på Tönner sj ö heden, även om det å vissa marker, som länge legat skoglösa,
kan taga en rätt så lång tid, innan ett tillfredsställande marktillstånd inträder,
och kulturerna härigenom temporärt bliva något tillbakasatta i växten.
Av stort intresse är att konstatera den stora lätthet, varmed grankulturerna
på Tönnersjöheden numera självföryngra sig, och detta trots att Tönnersjöheden
ansetts ligga utanför granens naturliga, egentliga utbredningsområde
(sefig. rg och 35). Även kulturtallen (och bergtallen) sätter kott och frambringar
utvecklingsdugliga frön. Dock har den genom kultur införda tallen, liksom
den spontant förekommande, visat små reproduktionsmöjligheter, utom å
vissa fuktiga ställen eller på platser där jorden ligger blottad, såsom i rispor
uppkomna vid markberedning och på landsvägskanter. Beträffande lärkens
reproduktionsförmåga finnas inga observationer, men den är sannolikt dålig.